lagen.nu

NJA 1989 s. 656

Fråga huruvida exemplar av protokoll över husrannsakan och kroppsvisitation och över beslag, vilka upprättats med användande av blankettset, utgör urkunder i den mening som avses i 14 kap 1 § BrB. Tillika fråga huruvida ändringar, vilka den åklagare som hade beslutat åtgärderna i efterhand företagit i protokollen, kan anses ha skett falskeligen och inneburit fara i bevishänseende.

Enligt uppdrag av justitieombudsmannen Anders Wigelius väckte allmän åklagare vid Stockholms TR åtal mot B.S. för urkundsförfalskning enligt följande gärningsbeskrivning:

"Under huvudförhandling 1984 vid Sollentuna TR i ett mål mot T.P. rörande bl a grovt sexuellt utnyttjande av underårig framkom att han innehade två av hans dotter N.P. förda dagböcker. Distriktsåklagaren B.S. i Sollentuna åklagardistrikt beslöt d 6 dec 1984 i egenskap av förundersökningsledare om husrannsakan hos och kroppsvisitation av T.P. för eftersökande av dagböckerna. Tvångsåtgärderna verkställdes i TR:ns lokaler. Påföljande dag beslöt hon om beslag av dagböckerna och tecknade d 10 dec 1984 fastställelsen av beslutet på protokollet. Kriminalassistenten C.H. i Sollentuna polisdistrikt upprättade protokoll över husrannsakan och kroppsvisitation. Kriminalinspektören H.B.. i Märsta polisdistrikt biträdde B.S. med upprättande av protokoll över beslaget.

Sedan B.S. tagit del av remiss d 27 mars 1985 från JO om grunden för hennes beslut om tvångsmedel, har hon vid en d 29 mars 1985 daterad inlaga, som inkom till Svea HovR d 2 april, fogat en kopia av beslagsprotokollet på vilken hon falskeligen ändrat angivet ändamål med åtgärden genom att med kryssmarkering tillägga att detta jämväl skulle ha varit eftersökande av föremål som kunde tänkas genom brott vara någon avhänt.

B.S. har vidare på en kopia av beslagsprotokollet som hon d 29 mars 1985 eller någon dag därefter tillsänt advokaten B.M. likaledes falskeligen ändrat angivet ändamål med åtgärden genom att med kryssmarkering tillägga att detta jämväl skulle ha varit eftersökande av föremål som kunde tänkas genom brott vara någon avhänt.

B.S. har i sitt d 3 maj 1985 daterade yttrande till JO angående grund för beslut om tvångsmedel lämnat osann uppgift om denna. Hon har till yttrandet som bevis om grunden för sina åtgärder fogat en kopia av protokollet över husrannsakan m m och protokollet över beslag, vilka protokoll hon i samband med avgivandet av yttrandet falskeligen ändrat genom att stryka angivna brottsrubriceringar, på protokollet över husrannsakan "grov otukt med avkomling" och på beslagsprotokollet "misshandel samt otukt med avkomling", samt på båda skriva "stöld" och göra kryssmarkeringar avseende ändamålet med åtgärderna i rutor för "eftersökande av föremål som kunna tänkas genom brott vara någon avhänt".

B.S. har därjämte föranstaltat om motsvarande ändringar på det exemplar av beslagsprotokollet, som förvarades hos polismyndigheten i Märsta.

B.S:s åtgärder har vidtagits under tjänsteutövning i syfte att dölja den verkliga grunden för av henne fattade beslut om tvångsmedel. De har inneburit fara i bevishänseende."

TR:n (ordf chefsrådmannen Birgitta Karlholm) meddelade dom d 18 juni 1987. I domskälen anförde TR:n inledningsvis: B.S. har medgivit, att hon ändrat kopiorna och ändrat eller föranstaltat om ändring av protokollen enligt vad som påstås i gärningsbeskrivningen men bestritt ansvar på följande grunder. Ändringarna av handlingarna har ej skett falskeligen. Hon vidtog tvångsåtgärder för att hon misstänkte T.P. för annat brott än det målet gällde, nämligen stöld av N.P:s dagböcker. B.S. hade såväl rättighet som skyldighet att se till att protokollen fick ett innehåll, som motsvarade det beslut hon vid resp tillfälle fattat. Hon avsåg sålunda ej att därmed vilseleda eller skada någon.

B.S. har tillagt. Så snart hon upptäckt felen i protokollen har hon ändrat dem på ett formlöst sätt men ändock så att det var uppenbart att ändring skett. Hon har uppfattat sig vara jämte protokollförarna upphovsman till protokollen och har också därför haft rätt att ändra; hon såg protokollen som "sina" och som "arbetspapper" som hon själv disponerade över. I vart fall hade hon vid tidpunkten för ändringarna uppfattningen, att hon kunde förfara på angivet sätt, eftersom hon sett andra åklagare göra så. Hon har alltså handlat under ursäktlig villfarelse. De polismän, vars protokoll hon ändrat, skulle ej ha haft någon invändning om hon tillfrågat dem före ändringarna. Därför har s k hypotetiskt samtycke förelegat.

Som bakgrund och som redogörelse för händelseförloppet uppgav B.S. enligt TR:ns domskäl bl a följande. Hon började som åklagare 1972 och har sedan dess tjänstgjort i Sollentuna åklagardistrikt. Hon har därvid handlagt mål av alla slag, även mål om sexualbrott. Från hösten 1983 fick hon hand om målet mot T.P.. Åtalet ledde så småningom, efter två huvudförhandlingar i TR:n - en i jan 1984 och en, efter rättspsykiatrisk undersökning av T.P., i dec 1984 - och en i HovR:n i april 1985 till en mot T.P. fällande dom. Han dömdes där för sexuellt utnyttjande av underårig, N.P., och för misshandel mot hustrun, K.P., till Fängelse 2 år 6 mån. Han försvarades i rättegångarna av olika advokater, i TR:n först av B.H.N. och sedan av P-E.E. och i HovR:n av P.N.. - Målet mot T.P. var det värsta hon haft någonsin. Rättegången var mycket besvärlig såväl i TR:n som i HovR:n. T.P. var ofta mycket upprörd. Han ansåg att förundersökningen var ojuste och beskyllde sin dotter för "otäcka" saker. Han hade också en stödgrupp av vänner. Några av dessa ringde ofta till B.S. och var aggressiva. De förvanskade hennes yttranden och hotade att hon skulle figurera i pressen. - Under målets gång kom de av N.P. skrivna dagböckerna att bli aktuella. B.S. hade ej känt till deras existens före januariförhandlingens början. T.P. nämnde under förhandlingen vid ett tillfälle att han hade skriftlig bevisning - dagböckerna - som visade att han var oskyldig; det stod ej något i dem och det var det som var bevis för hans sak. N.P. bekräftade att hon ej skrivit något av intresse i böckerna, efterom hon vetat att T.P. "snokade" i hennes saker. T.P. ville ej överlämna böckerna. Det var då ej tal om hur han fått tag i dem. Eftersom detta var en så liten sak i ett stort sammanhang vidtog B.S. ej någon åtgärd i detta avseende. - I decemberrättegången, d 4 dec 1984, förde T.P. åter dagböckerna på tal som en "ren psykning" av N.P.. Denna sade till B.S. att hon ville ha böckerna tillbaka. B.S. talade om för T.P. att N.P. sagt att han stulit dem. Han verkade veta att de var betydelselösa men vägrade att lämna tillbaka dem. K.P:s advokat B.M., som var närvarande, påpekade att T.P. ju stulit böckerna och att B.S. "måste göra något", t ex ta dem i beslag. B.S. vidtog dock ingen åtgärd. En kollega, distriktsåklagaren I.G., rådde B.S. att ta dagböckerna i beslag, när hon sade att T.P. stulit dem, och han sade också att det ej fanns anledning att då analysera brottsrubriceringen, stöld eller egenmäktigt förfarande. Själv tyckte hon att det omöjligt kunde vara ett ringa brott, eftersom det var fråga om en stark integritetskränkning av N.P.. Även d 5 dec, som ej var förhandlingsdag, talade hon med I.G. om saken och bestyrktes i sin uppfattning om att verkställa en tvångsåtgärd. Eftersom förhandlingen varit så besvärlig begärde B.S. biträde av fyra poliser från Sollentuna polisdistrikt för att genomföra tvångsåtgärderna. I lunchpausen d 6 dec kom poliserna, bl a C.H., till TR:n och hon talade om att hon ville ta två dagböcker i beslag. Då de förvånade sig över att det behövdes fyra poliser för en sådan sak informerade hon dem om målet - att det gällde incest, misshandel och sexuellt övergrepp - och alla problem i samband därmed. Då T.P. sedan kom in rummet verkställdes husrannsakan i hans väska och kroppsvisitation av honom. Det blev närmast tumult då T.P. motsatte sig åtgärderna och han stöddes också av sina vänner, som försökte hindra att dessa genomfördes. Då dagböckerna ej återfanns, övervägde B.S. husrannsakan i T.P:s bostad men T.P. upplyste då att de fanns hos hans försvarare, P-E.E.. - B.S. bad en av polismännen att sätta upp protokoll över åtgärderna och det upprättades av C.H.. Att hon själv ej gjorde det berodde på tidsbrist, den irriterade situationen och att hon ej hade protokollsblanketter. - P-E.E. lämnade över böckerna följande dag, d 7 dec, och B.S. tog dem då i beslag. Hon ringde sedan i en paus till B. hos Märstapolisen - B. hade lett en del av förundersökningen - och bad honom skriva ut ett beslagsprotokoll. Samtalet var kort och hon upplyste blott att hon tagit böckerna i beslag hos P-E.E. och att hon skulle förvara dem och sedan lämna dem till N.P.. B. skulle skicka protokollet till henne. - B.M. fick sedan låna böckerna och lovade att sända dem tillbaka till B.S.. - Den sista förhandlingsdagen, d 14 dec 1984, hade B.S. behövt använda lunchuppehållet till att arbeta med sin plädering. I stället avbröts hon av två telefonsamtal, ett från föredragande hos JO, hovrättsfiskalen L.E. och ett från riksåklagaren, byråchefen I.N.. Samtalen var föranledda av att en av T.P:s vänner anmält henne bl a för att hon vid tvångsåtgärderna tagit ifrån T.P. bevisning. Vid telefonsamtalen redogjorde hon för målet och sina åtgärder. - Senare den dagen tecknade hon sitt beslut om hävande av beslaget på protokollet och överlämnade böckerna till K.P. utan att ha läst dem.

I domskälen behandlade TR:n härefter B.S:s invändning att grunden för tvångsåtgärderna varit att hon misstänkt T.P. för stöld.

Åklagaren hänförde sig i denna del till en promemoria av L.E. och en tjänsteanteckning av I.N., båda avseende deras resp telefonsamtal med B.S. d 14 dec 1984.

Efter att ha redovisat uppgifter som lämnats av B.S. och ett antal i målet hörda vittnen anförde TR:n: Med hänsyn till vad sålunda förekommit och därvid icke minst till B.S:s egna, enligt TR:ns mening, oklara och i många stycken motsägelsefulla uppgifter är B.S:s påstående om att grunden för hennes åtgärder varit misstanke om stöld vederlagd; det är i stället otvetydigt att åtgärderna vidtagits i det pågående målet mot T.P. och för det ändamål som angivits i protokollen av C.H. och B.. De sedermera vidtagna ändringarna av protokollen har sålunda skett av annat skäl än att rätta uppkomna fel och sålunda falskeligen.

B.S. har, såsom hennes talan får förstås, i sådant fall invänt, att hon som upphovsman haft rätt att förfoga över protokollen, att hon handlat i ursäktlig villfarelse och att samtycke i allt fall förelegat till hennes åtgärder.

När det gäller förfoganderätten över protokollen kan konstateras att C.H. och B. varit protokollförare och stått som utställare av protokollen. Även om man skulle anse, att B.S. svarat för det "andliga" innehållet i protokollen måste hennes möjlighet att förfoga över handlingarna upphöra i och med att dessa är utgivna, dvs i detta fall i och med att de fogats till akten och kunnat börja fungera som bevismedel.

Påståendet om villfarelse kan ej tolkas på annat sätt än att villfarelsen skulle avse lagens bestämmelser i fråga om det formella förfarandet vid beslut om tvångsmedel och lämnas därför utan avseende.

Vad slutligen gäller frågan om samtycke har C.H. och B. förklarat att de, om så begärts av B.S., på protokollen skulle ändrat brottsrubriceringen och ändamålet med åtgärderna.

Ett samtycke i efterhand, s k hypotetiskt samtycke, från protokollförarna kan visserligen medföra att handlingarna även efter ändrandet får anses härröra från utställarna. Samtycke kan dock ej ha någon betydelse för annat än förhållandet mellan utställarna och den som gjort ändringen och ej heller efter det att förfoganderätten över handlingarna upphört. Även denna invändning saknar sålunda relevans.

I domskälen övergick TR:n härefter till att mot den angivna bakgrunden pröva innebörden av de i protokollen gjorda ändringarna.

Beträffande de kopior av beslagsprotokollen som hade tillställts HovR:n och B.M. fann TR:n att ändringarna inte inneburit fara i bevishänseende och att åtalet i denna del därför inte kunde bifallas.

Rörande protokollen över husrannsakan och beslag anförde TR:n bl a: B.S. har uppgivit: I samband med besvarandet av remissen från JO började hon närmare studera protokollen. Det var först då hon upptäckte att brottsrubriceringarna på protokollen var felaktigt angivna och sinsemellan olika. Det är riktigt, att hon sett protokollen flera gånger, då de inkommit från C.H. och B., då hon fastställt resp hävt beslagen, då hon skickade kopian till HovR:n och till B.M. och - troligen - också då hon skickade en kopia till P.N.. På grund av sin pressade arbetssituation kom hon dock ej att närmare granska dem. De var ej heller av större betydelse. Hon borde naturligtvis ha givit noggrannare anvisningar till polismännen och påpekat för dem att det varit fråga om nytt brott. Nu upptog protokollen olika brott och inget var det rätta. Hon gjorde därför med kulspetspenna de påtalade rättelserna. Att hon ej daterade och signerade ändringarna var slarvigt.

Föremål för åtalet i denna del är de rättade protokollsexemplaren i åklagarmyndighetens i Sollentuna akt och TR:n gör följande bedömning.

Ett protokoll av förevarande slag är att betrakta som en särskilt skyddsvärd urkund och skall tjäna som bevis bl a om det som förevarit. Det skall också för att vara äkta i allt härröra från utställaren.

Dessa protokoll är emellertid duplikat såtillvida att de, vart och ett, är exemplar av ett blankettset. Ett sådant utgörs av 5 ex med karbonpapper emellan. Ex 1 utskrives av protokollföraren och går - eventuellt efter det åklagaren tecknat fastställelse m m - till beslagsliggaren, ex 2 går till förundersökningsprotokollet/motsvarande, ex 3 till åklagaren, ex 4 är reservexemplar och ex 5 bevakningstalong. Då vart och ett av exemplaren kan användas för att tjäna som bevis, måste dessa duplikat ses som originalhandlingar.

B.S. har invänt att man tydligt kan se att den ursprungliga texten ändrats och att därför fara i bevishänseende ej förelegat.

Då ändringarna ej daterats eller signerats måste en utomstående, som tar del av myndighetens akthandlingar, utgå från att de upprättats på behörigt sätt. Handlingarna har även i detta skick haft en trovärdig yttre karaktär och en bevisfunktion och har, när som helst, kunnat begagnas för sådant ändamål. Sättet på vilket ändringarna gjorts kan därför ej utesluta fara i bevishänseende.

Att ändringarna faktiskt inneburit fara i bevishänseende finner TR:n uppenbart. Förekomsten i detta fall av ett flertal protokoll med olika innehåll och utseende hos olika mottagare ger också tydligt belägg för detta. B.S. måste i sin tjänsteställning ha insett detta förhållande.

Med hänsyn till vad sålunda upptagits finner TR:n styrkt, att B.S. i denna del gjort sig skyldig till urkundsförfalskning. Brottet kan varken med hänsyn till handlingarnas art eller annan omständighet anses som ringa.

Rörande protokollet i beslagsliggaren anförde TR:n bl a: B.S. har uppgivit: Hon försökte förgäves nå B., som upprättat beslagsprotokollet. Hon fick i stället kontakt med en assistent, L.D., som hon bad rätta protokollsexemplaret i beslagsliggaren i vad gällde brottsrubriceringen.

L.D. har, hörd som vittne på åklagarens begäran, berättat: Troligen skulle samtalet gått till B., som var utredningsman i ärendet. L.D. hade tidigare skött beslagsliggaren. B.S. ville ha hjälp att ändra ett protokoll som blivit fel. L.D. strök över brottsrubriceringen och skrev dit stöld.

TR:n finner utrett att ändringarna skett på föranstaltande av B.S.. L.D. har ej på annat sätt haft med protokollet att göra än att hon haft hand om dess förvaring och har utfört ändringen på uppdrag av B.S.. Trots att B.S. ej själv deltagit i utförandet av ändringarna är hon på grund av sin ställning till brottet närmast att svara för detta och skall därför dömas som gärningsman.

Åtalet är alltså styrkt även i denna del. På ovan anförda skäl kan brottet ej anses som ringa.

Domslut. TR:n dömde B.S. enligt 14 kap 1 § BrB för urkundsförfalskning till villkorlig dom.

Åtalet för urkundsförfalskning d 29 mars 1985 i fråga om två kopior av ett beslagsprotokoll ogillades.

B.S. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade helt frikännande.

Åklagaren bestred ändring och justerade 4 st i gärningsbeskrivning en enligt följande. B.S. har i sitt d 3 maj 1985 daterade yttrande till JO angående grund för beslut om tvångsmedel lämnat osann uppgift om denna. Hon har i samband med avgivande av yttrandet falskeligen ändrat de av C.H. resp B. upprättade protokollen genom att stryka angivna brottsrubriceringar, på protokollet över husrannsakan m m "grov otukt med avkomling" och på beslagsprotokollet "misshandel samt otukt med avkomling", samt på båda skriva "stöld" och göra kryssmarkeringar avseende ändamålet med åtgärderna i rutor för "eftersökande av föremål som kunna tänkas genom brott vara någon avhänt". B.S. har till sitt yttrande till JO som bevis om grunden för sina åtgärder fogat fotokopior av på motsvarande sätt ändrade fotokopior av protokollet över husrannsakan m m och protokollet rörande beslag.

B.S. vidhöll sina vid TR:n framställda invändningar och anförde därutöver: Protokollen över husrannsakan och beslag är inte att betrakta som urkunder i BrB:s mening och kan därför inte utgöra förfalskningsobjekt. B.S. har inte i något fall framkallat fara i bevishänseende enligt följande resonemang. Med hänsyn till att beslaget skall fastställas av åklagaren innan handlingen införs i beslagsliggaren är det åklagarens urkund, dvs intyget om beslaget, som äger betydelse som bevis med avseende på vad som varit ändamålet med beslaget. Hon hade uppenbarligen kunnat göra ändringar i den ruta på blanketten där ändamålet med åtgärden skall anges i samband med sin fastställelse av beslaget. Därmed bör hon också ha ägt göra detta senare utan att därigenom anses framkalla fara i bevishänseende.

Till stöd för sin talan åberopade B.S. ett utlåtande av professor M.L..

HovR:n (hovrättslagmannen Hedström, hovrättsrådet Westberg samt nämndemännen Fridh och Ihrfors) anförde i dom d 1 juli 1988 - efter att ha redovisat vissa uppgifter som lämnats av B.S. och i målet hörda vittnen:

Domskäl. B.S. har godtagit att det protokollsexemplar ("Ex 1 Beslagsliggaren") som förvarades hos polismyndigheten i Märsta är att betrakta som en originalhandling och därför som en urkund. HovR:n delar denna uppfattning.

Övriga i målet aktuella handlingar har tillkommit genom antingen genomslag vid utskrift av protokollen med användande av karbonpapper (exemplar 2 i blankettseten) eller genom fotografering av dessa kopior. De är varken särskilt undertecknade eller bestyrkta. De innehåller ej heller i övrigt någon uppgift från vem eller vilka de härrört. Kopiorna är därför inte att betrakta som urkunder. För sin befattning med dem kan B.S. redan av denna anledning inte fällas till ansvar i åtalat hänseende.

Det hos polismyndigheten i Märsta förvarade beslagsprotokollet (exemplar 1 i blankettsetet) har ändrats långt efter det att B.S. d 10 dec 1984 på protokollet tecknat sitt beslut att fastställa beslaget, dvs den åtgärd som enligt protokollet vidtagits för utrönande av omständigheter av betydelse för utredning om misstänkt misshandel samt otukt med avkomling. Ändringen har skett på föranstaltande av B.S. utan att hon, såsom det ålegat henne, uttryckligen påpekat att ändringen skulle markeras med datum och signatur. Ändringen har därför skett falskeligen.

Det ändrade beslagsprotokollet skulle utan särskilda inskränkningar finnas tillgängligt hos polismyndigheten. Ändringen har uppenbarligen inneburit fara i bevishänseende.

B.S. måste i egenskap av åklagare ha insett både åtgärdens innebörd och de omständigheter som utgjort fara i bevishänseende. Hon har således handlat uppsåtligen.

Gärningen kan ej bedömas som ringa.

B.S. har följaktligen medverkat till urkundsförfalskning. I förhållande till L.D., som på hennes uppdrag utfört själva ändringen, har hon haft en särskild ställning såsom beslutsfattare i fråga om den aktuella tvångsåtgärden. Hon bör därför dömas som gärningsman.

För bedömande av brottets svårhetsgrad kan det ha betydelse om ändringen var i sak befogad eller ej liksom vilka motiv B.S. kan ha haft. I det av H.B.. upprättade beslagsprotokollet, varpå B.S. tecknat sitt beslut om fastställelse, anges de brott varom misstanke uppstått som misshandel samt otukt med avkomling och ändamålet med beslaget som utrönande av omständigheter av betydelse för utredningen. Protokollets riktighet vinner stöd av tjänsteanteckningar och vittnesutsagor av I.N. och L.E.. Gentemot detta framstår B.S:s uppgift att dagböckerna för henne saknade betydelse i incestmålet, eftersom hon litade på vissa andrahandsuppgifter i denna riktning, som föga trovärdig. Tanken på att T.P. kunde misstänkas för stöld av dagböckerna har visserligen kommit fram i några vittnesmål men måste betecknas som verklighetsfrämmande, har aldrig blivit föremål för någon förundersökning och har också snabbt fallit. Ändå har B.S. åtskilliga månader efteråt, utan påvisbar orsak, varit aktiv för att ändra i protokollet i samband med besvarandet av JO- remissen. Att hon velat skydda eller skada något utomstående intresse genom åtgärden har ej ens antytts. Huruvida B.S. haft några personliga motiv saknar HovR:n egentligen anledning att spekulera i. En tänkbar förklaring kunde dock vara, att B.S. föreställde sig att hon - med ursprunglig lydelse av beslagsprotokollet - skulle kunna få kritik för att hon ej underställt beslagsfrågan TR:ns bedömande.

HovR:n godtar TR:ns prövning i fråga om påföljd.

Domslut. TR:ns domslut ändras endast på det sätt att åtalet ogillas beträffande de såsom "Ex 2 Fu-prot/motsv" betecknade kopiorna av protokoll över husrannsakan och kroppsvisitation resp beslag.

Referenten, adj led Malmsten, var skiljaktig och anförde: B.S. har godtagit TR:ns bedömning att det protokollsexemplar som förvarades hos polismyndigheten i Märsta är att betrakta som en urkund. Jag delar denna uppfattning.

Beträffande de i åklagarmyndighetens i Sollentuna akt förvarade protokollen - exemplar 2 i blankettsetet - har B.S. till en början invänt att dessa skulle sakna urkundskvalitet. Hon har därvid åberopat utlåtandet från M.L. som i sin tur hänvisat till bl a den s k BrB:kommentaren II och följande passus: "Lika litet som en obestyrkt avskrift torde en genomslagskopia ... vara att anse som urkund, om kopian är obestyrkt. Det framgår då inte från vem kopian härrör. Att det är lagens ståndpunkt, att en genomslagskopia icke är en förfalskad urkund för att den är oriktig, synes kunna härledas ur 15:12." (5 uppl 1982 s 76.) Jag har ingen annan uppfattning än den åberopade, nämligen att en obestyrkt genomslagskopia saknar urkundskvalitet. Ifrågavarande protokollsexemplar har emellertid en fastare anknytning till utställaren än t o m en bestyrkt avskrift. Exemplar 2, liksom exemplaren 1 och 3-5 i blankettsetet, framställs genom en och samma fysiska handling av utställaren och kan, i vad avser underskriften, enligt min mening inte ge dessa exemplar en lägre dignitet än om utställaren vänt blad och undertecknat detta och övriga exemplar var för sig; karbonpapperet har endast en praktisk funktion. Härtill kommer, vilket är en nödvändig förutsättning för urkundsbedömningen, att exemplar 2, liksom övriga exemplar på resp förvaringsställe, har en självständig bevisfunktion. (Det kan finnas ett flertal dokument med samma innehåll som alla har originalkaraktär, se Jareborg, Brotten III 2 uppl s 49.) Jag anser således att de i åklagarmyndighetens akt förvarade protokollsexemplaren är att betrakta som urkunder.

Inom åklagarväsendet synes en sådan praxis ha utbildats att protokoll av aktuellt slag av åklagare får ändras utan att - i förekommande fall - protokollföraren underrättas. I sådana fall, liksom när åklagaren själv upprättat protokollet, skall ändringen förses med datumangivelse och signatur för att anses vara rätteligen gjord. Genom att ha underlåtit detta har B.S. falskeligen ändrat de i åklagarmyndighetens akt förvarade protokollen.

B.S. har uppmanat L.D. att utföra ändringen i beslagsprotokollet hos märstapolisen. Hon har därigenom och genom sin ställning varit ansvarig för att ändringen - såsom om hon själv utfört åtgärden - gjordes på ett enligt praxis godtagbart sätt; hennes handlande är att bedöma som gärningsmannaskap. B.S. har inte, såsom ålegat henne, uttryckligen påpekat att ändringen skulle markeras med datum och signatur. Liksom i fråga om protokollen i åklagarakten har därför ändringen hos märstapolisen skett falskeligen.

Att det beträffande alla tre exemplaren förelegat fara i bevishänseende följer redan av det förhållandet att originalhandlingarna genom B.S:s ändringar givits olika innehåll.

Genom vad sålunda anförts är B.S:s handlande objektivt sett att bedöma som urkundsförfalskning.

För uppsåtsbedömningen finner jag ej skäl att anteckna annat än att B.S. medvetet företagit resp föranstaltat om aktuella ändringsåtgärder.

Åtalet för urkundsförfalskning är således styrkt.

För bedömningen av allvaret i brotten har det naturligtvis betydelse huruvida tvångsåtgärderna vidtogs på grund av misstanke om stöld och för eftersökande av föremål som kunde tänkas vara frånhänt annan genom brott. Flera av vittnesmålen ger stöd för B.S:s påstående om att så var fallet och jag betvivlar inte att stöldbegreppet brukades av B.S. vid flera skilda tillfällen. Mot detta står dock tjänsteanteckningarna av och förhörsutsagorna med I.N. och L.E. som, i förening med det förhållandet att C.H. svårligen kan ha fått protokollsunderlaget av annan än B.S., inte ger beaktansvärt utrymme för annan bedömning än att hon genom vidtagna ändringar avsiktligen givit protokollen ett oriktigt innehåll i vad avser den verkliga grunden för av henne fattade beslut om tvångsmedel.

Det sist anförda gör B.S:s brott extra allvarliga. Jag anser emellertid inte skäl föreligga att bestämma påföljden på annat sätt än TR:n gjort.

Revision söktes dels av chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh, som hade övertagit tillsynen över åklagarväsendet från justitieombudsmannen Wigelius, dels av B.S. (offentlig försvarare advokaten I.W.).

Chefsjustitieombudsmannen yrkade bifall till åtalet även i fråga om ändringarna av de hos åklagarmyndigheten förvarade protokollsexemplaren.

B.S. yrkade helt frikännande.

B.S. åberopade ett utlåtande av professor emeritus Hans Thornstedt.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (chefsjustitieombudsmannen genom byråchefen Gunnel Lindberg).

HD (JustR:n Knutsson, Rydin, Gregow, referent, Freyschuss och Nilsson) beslöt följande dom:

Domskäl. Chefsjustitieombudsmannen har som grund för sitt ändringsyrkande åberopat att även de hos åklagarmyndigheten förvarade exemplaren av protokollen över husrannsakan och kroppsvisitation och över beslag utgör urkunder i den mening som avses i 14 kap 1 § BrB.

B.S. har som grunder för sin talan i HD åberopat följande. De hos åklagarmyndigheten förvarade protokollsexemplaren kan inte anses som urkunder. Hon har varit berättigad att ändra protokollen på sätt som skett och ändringarna har därför inte skett falskeligen. Från de polismän som upprättat protokollen har förelegat generellt samtycke till ändringar av förevarande slag. Om hon inte anses ha haft rätt att göra ändringarna såsom de skedde, föreligger ursäktlig rättsvillfarelse på grund av att hon trott sig ha sådan rätt. Beträffande ändringen av det i beslagsliggaren förvarade protokollsexemplaret har B.S. haft anledning utgå från att L.D. skulle förfara på ett formellt riktigt sätt och hennes uppsåt har därför, om ändringen anses ha skett falskeligen, inte omfattat det förhållandet att ändringen utförts på felaktigt sätt. Ändringarna har inte inneburit fara i bevishänseende; i vart fall har B.S. inte insett att sådan fara förelegat. De vidtagna ändringarna har varit i överensstämmelse med den verkliga grunden för tvångsåtgärderna och alltså skett för att rätta uppkomna fel, vilket har betydelse dels för frågan om uppsåt dels för gärningens svårhetsgrad, i fall förutsättningarna för brott anses uppfyllda.

Av utredningen i målet framgår beträffande händelseförloppet till en början följande. Sedan åtal väckts vid Sollentuna TR mot T.P. för bl a otukt med avkomling, begången mot hans dotter N.P., ägde huvudförhandling i målet rum dels i jan 1984 dels - efter företagen rättspsykiatrisk undersökning - d 4, 6, 7, 13 och 14 dec 1984. Den 6 dec företogs efter beslut därom av B.S., som var åklagare i målet, husrannsakan hos och kroppsvisitation av T.P. för eftersökande av två dagböcker som tillhörde N.P.. Förrättningen företogs i ett rum i TR:ns lokaler under ett uppehåll i förhandlingen och verkställdes av fyra polismän, däribland kriminalassistenten C.H., som upprättade protokoll över förrättningen och skrev under detta. I protokollet, som skrevs med maskinskrift, angavs i utrymmet avseende brott varom misstanke uppstått "Grov otukt med avkomling" och i fråga om ändamålet med åtgärden sattes ett kryss i rutan för "Utrönande av omständigheter som kunna antagas äga betydelse för utredningen". Dagböckerna anträffades inte vid förrättningen. Sedan T.P:s försvarare d 7 dec överlämnat dagböckerna, förordnade B.S. samma dag om beslag på dem. Över beslaget upprättades och underskrevs protokoll av kriminalinspektören H.B... I protokollet, som skrevs på maskin, angavs i utrymmet för brott varom misstanke uppstått "Misshandel samt otukt med avkomling". Beträffande ändamålet med åtgärden förkryssades samma alternativ som i protokollet över husrannsakan och kroppsvisitation. Den 10 dec antecknade B.S. i det därför avsedda utrymmet på beslagsprotokollet att beslaget fastställdes, varvid hon även skrev sitt namn samt datum. Den 14 dec hävde B.S. beslaget och förordnade att dagböckerna skulle överlämnas till N.P., vilket hon antecknade på det hos åklagarmyndigheten förvarade exemplaret av beslagsprotokollet. Därvid antecknade hon att T.P. d 13 dec hade förklarat att han ingenting hade att erinra mot att dagböckerna överlämnades till N.P., då han inte ville åberopa innehållet i böckerna.

Vidare framgår följande beträffande ändringarna i de hos åklagarmyndigheten förvarade exemplaren av de båda protokollen och i det exemplar av beslagsprotokollet som förvarades i beslagsliggaren hos polismyndigheten i Märsta. B.S. ombesörjde dessa ändringar i samband med att hon d 3 maj 1985 avgav yttrande till JO i anledning av klagomål över de vidtagna tvångsåtgärderna. Ändringarna i de båda förstnämnda exemplaren gjorde B.S. för hand med användande av kulspetspenna på följande sätt. I utrymmet för angivande av brott varom misstanke uppstått drog hon ett vågrätt streck över "Grov otukt med avkomling" resp "Misshandel samt otukt med avkomling" och satte parentestecken omkring denna text samt tillskrev ordet "stöld". Vidare satte hon i fråga om ändamålet med åtgärden ett kryss även i rutan för "Eftersökande av föremål som kunna tänkas genom brott vara någon avhänt". Någon anteckning om att fråga var om en rättelse i efterhand gjordes inte. Det i beslagsliggaren förvarade exemplaret av beslagsprotokollet ändrades på liknande sätt. Ändringarna i detta utfördes av assistent L.D., sedan B.S. vid ett telefonsamtal uppmanat henne därtill.

I 28 kap 9 § RB föreskrivs att över husrannsakan skall föras protokoll, vari anges ändamålet med förrättningen och vad därvid förekommit, samt att den hos vilken husrannsakan företagits på begäran äger erhålla bevis därom, innehållande även uppgift på det brott misstanken avser. Bestämmelsen är enligt 13 § 1 st i samma kap tillämplig även beträffande kroppsvisitation. I fråga om beslag gäller enligt 27 kap 13 § på motsvarande sätt att protokoll skall föras över åtgärden, vari ändamålet med beslaget och vad därvid förekommit anges samt beslagtaget föremål noga beskrivs, samt att den som drabbats av beslag på begäran äger erhålla bevis om beslaget, innehållande även uppgift på det brott misstanken avser.

Vid upprättande av protokoll över tvångsåtgärder i brottmål används ett av rikspolisstyrelsen fastställt blankettset, bestående av fem förtryckta blanketter benämnda "Ex 1 Beslagsliggaren", "Ex 2 Fuprot/motsv" etc, med karbonpapper mellan exemplaren. Exemplar 1 är avsett att vid beslag sättas in i beslagsliggaren hos polismyndigheten där den beslagtagna egendomen förvaras, exemplar 2 skall ingå i förundersökningsprotokollet eller motsvarande, exemplar 3 skall förvaras i åklagarmyndighetens akt, exemplar 4 är reservexemplar, som bl a kan användas för den misstänktes egen del om han begär bevis om åtgärden, och exemplar 5 utgör en bevakningstalong. Den tryckta texten på framsidan är, frånsett själva benämningarna, densamma på exemplar 1, 2 och 3 samt, utom i visst annat hänseende, även exemplar 4; från exemplar 5, som är av mindre format och saknar bl a utrymme för underskrift, kan här bortses. Exemplar 1-3 har också viss text på baksidan med utrymme för anteckningar. När beslag har skett, skall blankettsetet vara odelat till dess åklagaren har prövat huruvida beslaget skall bestå. I andra fall bevaras blankettsetet odelat tills förundersökningsprotokollet har färdigställts.

Av utredningen i målet framgår att det blankettset som användes för beslagsprotokollet var odelat, när B.S. d 10 dec 1984 påtecknade beslut om fastställande av beslaget, samt att exemplaren skildes åt samma dag eller någon dag därefter. Exemplaren av protokollet över husrannsakan och kroppsvisitation synes ha skilts åt kort tid efter protokollets upprättande d 6 dec 1984.

Enligt 14 kap 1 § 2 st BrB anses som urkund - frånsett vissa bevismärken - handling, som har upprättats till bevis eller eljest är av betydelse såsom bevis, varvid som exempel nämns bl a protokoll. De nu förevarande protokollen över husrannsakan och kroppsvisitation resp beslag har upprättats för att tjäna som bevis om verkställigheten. Beslagsprotokollet innehåller därjämte bevis om åklagarens beslut att fastställa beslaget. Det är tydligt att protokollen i nu nämnda hänseenden till sin typ utgör urkunder i §:ns mening. Det i beslagsliggaren förvarade exemplaret av beslagsprotokollet, vilket utgjort det översta exemplaret i blankettsetet, är också otvivelaktigt en urkund. När det gäller frågan om även de hos åklagarmyndigheten förvarade exemplaren av de båda protokollen - i detta fall exemplar 2 i blankettseten - är att anse som urkunder bör följande beaktas.

Exemplar 2-4 av de båda protokollen med underskrifter har, med användande av karbonpapper i ett blankettset, framställts genom samma handlande som exemplar 1. Att exemplar 2-4 inte underskrivits särskilt för sig utan med utnyttjande av det tekniska förfarande som blankettsetet erbjudit får ses uteslutande som en praktisk anordning. Även när det gäller dessa exemplar framgår vem som är utställare av handlingen. Ettvart av exemplar 1-4 har haft en särskild funktion som bevis, varvid det exemplar som skulle förvaras hos åklagarmyndigheten - liksom det som skulle ingå i förundersökningsprotokollet - fyllt en i princip lika viktig uppgift som det exemplar som skulle tillföras beslagsliggaren. På grund av det anförda utgör även exemplar 2 av de båda protokollen urkunder i den mening som avses i 14 kap 1 § BrB och alltså inte sådana kopior som faller utanför bestämmelsen.

Sedan myndighets protokoll har blivit expedierat eller annan motsvarande åtgärd vidtagits får protokollföraren eller annan som svarar för protokollets innehåll i princip inte vidta några ändringar i detta. Protokollet har då börjat utöva sin funktion som bevismedel. Det sagda gäller även då de åtgärder eller det beslut som dokumenterats i protokollet företagits eller meddelats av en person som varit behörig att ensam företräda myndigheten. Ändring av felaktigheter måste efter nämnda tidpunkt i princip ske på så sätt att det framgår att fråga är om en i efterhand vidtagen rättelse.

De i målet aktuella ändringarna har ägt rum lång tid efter det att protokollen börjat utöva sin funktion som bevismedel och har avsett det misstänkta brott som föranlett tvångsåtgärderna och ändamålet med åtgärderna, dvs grunden för dessa och därmed även för beslutet om fastställande av beslaget. Som följer av det nyss sagda har sådana ändringar inte fått vidtas i annan ordning än såsom rättelse i efterhand.

De ändringar i protokollen som B.S. föranstaltat om har visserligen utförts på sådant sätt, att det klart framgår att den ursprungliga texten ändrats efter det att protokollen utskrivits. Det har emellertid inte på något sätt - t ex genom angivande av signatur och datum - markerats att fråga varit om rättelse som ägt rum först i efterhand. Med hänsyn härtill får protokollshandlingarna uppfattas på det sättet, att den ändrade texten förelegat redan i samband med protokollens upprättande.

Eftersom de företagna ändringarna över huvud inte fått vidtas på det sätt som skedde, saknar det betydelse att B.S. utgått från att hon hade samtycke till ändringarna från C.H. och H.B...

I fråga om ändringarna i det i beslagsliggaren förvarade exemplaret av beslagsprotokollet, vilka verkställdes av L.D., måste antas att B.S. inte utgått från annat än att dessa skulle utföras på samma sätt som de av henne själv gjorda ändringarna och även utan anmärkande av att de skett på uppmaning av B.S..

B.S. har som nämnts också invänt att hon ansett att hon hade rätt att ändra protokollen på sätt som skedde och att hon därför handlat under ursäktlig rättsvillfarelse. Hon har härvid åberopat att det i praktiken förekommer att protokoll över tvångsmedel ändras i efterhand utan att det markeras att fråga är om rättelse. Även om B.S. på grund av sålunda åberopad praxis ansett sig ha befogenhet att ändra protokoll på sätt som skett, utgör detta inte en sådan rättsvillfarelse som befriar från ansvar.

På grund av det sagda får ändringarna i protokollen anses ha skett falskeligen i den mening som avses i 14 kap 1 § BrB. B.S. är att anse som gärningsman även i fråga om ändringarna i det i beslagsliggaren förvarade exemplaret av beslagsprotokollet.

Av vad som sagts i det föregående framgår att ändringarna i protokollshandlingarna har kunnat inge en läsare uppfattningen att den ändrade texten funnits redan vid tiden för protokollens färdigställande. Att nämnda handlingar sannolikt skulle komma att användas som bevisning och därvid kunna föranleda olägenheter följer redan av det förhållandet att ändringarna skedde sedan JO infordrat yttrande från B.S. i anledning av klagomål över de vidtagna tvångsåtgärderna. På grund härav har ändringarna i protokollen inneburit fara i bevishänseende. De faktiska omständigheter som föranleder härtill har varit kända för B.S..

Av anförda skäl är de i 14 kap 1 § BrB angivna förutsättningarna för ansvar uppfyllda. Vid bedömande av om brottet kan anses som ringa och medföra ansvar enligt 2 § i samma kap för förvanskning av urkund är i första hand av betydelse huruvida ändringarna i protokollen har stått i överensstämmelse med det verkliga förhållandet eller ej. I detta hänseende bör särskilt följande beaktas.

B.S. har i HD hörts på nytt och därvid lämnat en mycket utförlig berättelse, vilken i allt väsentligt överensstämmer med vad som för hennes del antecknats i underdomstolarnas domar.

Det kan först slås fast att dagböckerna tillhörde N.P., att T.P. inte hade någon rätt att inneha dem, att N.P. i samband med rättegången i otuktsmålet i dec 1984 framställde bestämt önskemål om att återfå dagböckerna och därvid begärde hjälp av B.S. samt att T.P. vägrade att lämna dem från sig. Med hänsyn till vad såväl T.P. som N.P. hade upplyst angående innehållet i dagböckerna måste det för B.S. ha framstått som uteslutet att dessa kunde innehålla något, som kunde ha betydelse som bevis i otuktsmålet. Beslaget ledde till att dagböckerna, i samband med hävandet av beslaget d 14 dec 1984, lämnades till N.P.. Även den motivering för hävandet som B.S. antecknade i protokollet ger visst stöd för hennes påstående att grunden för tvångsåtgärderna varit misstanke om olovligt tillgrepp av dagböckerna och inte det otuktsbrott som prövades i den pågående rättegången. Hennes ståndpunkt vinner också stöd av vad flera vittnen har uppgett i målet.

Mot riktigheten av B.S:s påstående om grunden för tvångsåtgärderna talar främst innehållet i I.N:s tjänsteanteckningar och L.E:s PM samt vad dessa personer uppgett i sina vittnesmål. Nämnda anteckningar och PM innehåller uppgifter av innebörd att B.S. vid telefonsamtal d 14 dec 1984 upplyst att dagböckerna hade tagits i beslag därför att de kunde antas ha betydelse för utredningen av otuktsbrottet. Det måste emellertid beaktas att samtalen ägde rum i anledning av att det i klagomål över tvångsåtgärderna hade gjorts gällande att T.P. berövats handlingar, som skulle vara av betydelse för honom vid utförandet av talan i det pågående otuktsmålet, bl a såsom bevisning. Med hänsyn härtill måste det för I.N. och L.E. ha framstått som naturligt och självklart att tvångsåtgärderna hade vidtagits i anledning av brott som prövades i det målet, såvida inte något annat särskilt upplystes utav B.S.. Det kan visserligen synas som om B.S. borde ha haft anledning att vid de förhållandevis ingående samtalen med I.N. och L.E. framhålla att det var misstanke om ett annat brott än otuktsbrottet som föranlett tvångsåtgärderna, och det kan tyckas särskilt egendomligt att detta underlåtits vid båda samtalen. Mot bakgrund av att samtalen främst synes ha syftat till att söka klarlägga huruvida T.P. genom beslaget hindrats från att behörigen föra sin talan i målet samt med beaktande av att B.S. vid denna tid befunnit sig i en pressad arbetssituation kan det dock inte bortses från möjligheten att vid båda samtalen uppstått missförstånd och att de uppgifter som I.N. och L.E. antecknat delvis vilat på den förutsättning angående brottsmisstanken som de haft skäl att utan vidare utgå från. L.E. har också för sin del uppgett att det kan finnas visst utrymme för missförstånd.

På grund av det anförda och då inte heller övriga omständigheter föranleder att B.S:s påstående om den brottsmisstanke - stöld - som föranlett tvångsåtgärderna kan anses vederlagt skall hennes uppgift godtas. Härav följer att de ändringar i protokollen som hon föranstaltat om varit i överensstämmelse med den verkliga grunden för tvångsåtgärderna.

Med beaktande särskilt av det nu sagda måste det brott som B.S. gjort sig skyldig till anses som ringa. Påföljden skall bestämmas till böter.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom dömer HD B.S. enligt 14 kap 2 § BrB för förvanskning av urkund, avseende ändringarna av såväl de hos åklagarmyndigheten förvarade protokollsexemplaren som det i beslagsliggaren förvarade protokollsexemplaret, till 30 dagsböter om 190 kr.

Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation