NJA 1989 s. 679

Domskäl

Skäl. Sedan T.N. väckt talan mot A.H. vid Stockholms TR återkallade han sin talan varefter TR:n d 9 febr 1988 avskrev målet från vidare handläggning. Vardera parten skulle stå sina kostnader. A.H. överklagade beslutet i rättegångskostnadsdelen och yrkade i HovR:n, såvitt nu är i fråga, att T.N. skulle förpliktas utge ersättning för hans rättegångskostnader vid TR:n med 3 250 kr, varav 2 750 kr utgjorde rättshjälpsavgift och 500 kr tilläggsavgift. HovR:n förpliktade T.N. att ersätta samtliga A.H:s rättshjälpskostnader vid TR:n, 9 245 kr, varav 3 250 kr skulle betalas till A.H. och återstoden, 5 995 kr, till staten.

Fråga har uppkommit om prövningen i HovR:n skulle ha begränsats till att omfatta endast vad A.H. yrkat.

Ramen för en domstols prövning bestäms i princip av de yrkanden som framställs i målet. När det gäller allmän rättshjälp har domstol emellertid att även utan yrkande av part fatta beslut i olika frågor. När ett mål eller ärende avgörs, skall rätten oberoende av yrkande och oberoende av vad parterna kan ha avtalat i kostnadsfrågan tillämpa reglerna i 31 och 33 §§rättshjälpslagen om ersättningsskyldighet för motparts rättshjälp. Även i fall då tappande part har fullföljt talan och vunnit målet i högre rätt skall överinstansen utan yrkande ålägga motparten sådan återbetalningsskyldighet som föranleds av den ändrade bedömningen i huvudsaken. Detta gäller såväl den del av rättshjälpskostnaden som skall betalas till parten (NJA 1987 s 240) som den del som skall betalas till staten. Officialprövningen såvitt gäller återbetalningsskyldigheten gentemot staten hänger därvid samman med att domstolsverket inte har talerätt i själva saken och i praktiken inte har någon möjlighet att inom fullföljdstiden framställa ett yrkande i kostnadsfrågan som är villkorat av att klagande part vinner framgång i huvudsaken i högre rätt.

Bestämmelserna i 31-33 §§rättshjälpslagen enligt vilka domstol har skyldighet att utan yrkande bevaka statens intresse i fråga om ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader kan emellertid inte anses ta sikte på andra situationer än den där domstolen har själva saken uppe till prövning eller förhållandena är att jämställa med en sådan situation (NJA 1985 s 723). När, som i förevarande fall, den fullföljda talan inte gäller saken utan endast den klagande partens egna kostnader får gränsen för domstolens prövning bestämmas enligt huvudregeln, dvs domstolen är bunden av vad parten yrkat. En ändring av TR:ns beslut till förmån för staten hade därför kunnat ske endast under förutsättning att talan mot beslutet fullföljts i den delen av domstolsverket med stöd av 49 a § rättshjälpslagen. (Jfr RÅ 1987 ref 121.) HovR:ns beslut, såvitt det avser ålagd ersättningsskyldighet gentemot staten, skall därför undanröjas.

Genom att HovR:ns beslut nu delvis undanröjs befrias T.N. från en betydande del av den ersättningsskyldighet som ålagts honom i HovR:n. Detta föranleder dock ingen ändrad bedömning i fråga om fördelningen av rättegångskostnaderna i HovR:n eftersom A.H. där vunnit bifall till det yrkande som han framställt. T.N. är alltså skyldig att ersätta A.H:s rättshjälpskostnader i HovR:n i enlighet med vad HovR:n har beslutat. Vad gäller rättegångskostnaderna i HD är domstolsverket tappande part.

Domslut

HD:s avgörande. HD ändrar på det sätt HovR:ns beslut att beslutet, i vad T.N. förpliktats att av A.H:s rättshjälpskostnader vid TR:n betala 5 995 kr till staten, undanröjs.

Domstolsverket förpliktas att utge ersättning för T.N:s rättshjälpskostnader i HD med 1 540 kr, varav 150 kr skall betalas till T.N. och återstoden till staten.