Allmän åklagare väckte vid Uppsala TR åtal mot A.H. för brott mot utlänningslagen (1980:376) enligt följande gärningsbeskrivning: A.H., som är iransk medborgare med hemvist i Uppsala, har från hösten 1985 till d 16 mars 1987 i vinningssyfte planlagt och organiserat verksamhet, som inriktats på att främja att iranska medborgare reser till Sverige utan pass eller tillstånd till in resa till Sverige. Verksamheten har planlagts och organiserats förutom i Sverige jämväl i olika länder i Europa, huvudsakligen Danmark och Västtyskland. Under tiden okt 1985 t o m dec 1986 har bl a omkring 500 identifierade personer inrest eller sökt inresa i Sverige. Av de identifierade eller av andra personer för de identifierades räkning har A.H. under tiden hösten 1985-d 3 dec 1986 uppburit som ersättning för sina tjänster förutom iransk valuta minst 694 000 DM, 147 000 USD och 757 000 SEK eller omräknat i svensk valuta (kurs DM 348; USD 7:-) tillhopa 4 200 000 kr (avrundat nedåt). Under år 1987 har uppburits ytterligare avsevärda belopp, som ersättning för inresor till Sverige.

Åklagaren yrkade dessutom jämlikt 96 § 3 st andra meningen utlänningslagen förverkande av uppburen ersättning med skäliga ansedda 3 milj kr.

Åtal väcktes också mot A.H:s bror S.H. och hans syster J.H. samt M.S. för medhjälp till brott mot utlänningslagen, bestående i att de på närmare angivna sätt främjat A.H:s åtalade verksamhet.

A.H. åtalades vidare för förberedelse till urkundsförfalskning samt för missbruk av urkund och förberedelse till brukande av falsk urkund enligt följande gärningsbeskrivning: A.H. har i Uppsala intill d 4 okt 1986 förvarat avtryck av sju olika stämplar av den typ som av vederbörlig myndighet instämplas i passhandlingar. Avtrycken, som gjorts på transparent material, har A.H. mottagit för godkännande. Avsikten har varit att sedan stämplar tillverkats med avtrycken som förebild, falskeligen anbringa dem i passhandlingar, vilka skulle nyttjas av personer, som A.H. skulle hjälpa till Sverige eller annat land. Fullföljande av avsikten skulle innebära fara i bevishänseende. - A.H. har som ett led i sin verksamhet enligt punkt 1 i Sverige själv eller genom medhjälpare till annan utlämnat pass för att dessa skulle slutligen överlämnas - i förfalskat eller oförfalskat skick - till personer, vilka skulle oriktigt utgiva sig vara den eller de individer, för vilka passen utfärdats. I den mån passen inte varit förfalskade vid utlämnandet har A.H. gjort sig skyldig till missbruk av urkund. Brotten är med hänsyn till omfattningen och då de begåtts systernatiskt såsom ett led i A.H:s brott mot utlänningslagen att anse som grova. I den mån passen redan vid utlämnandet varit förfalskade är gärningen att bedöma såsom förberedelse till brukande av falsk urkund, enär brukandet inneburit fara i bevishänseende.

TR:n (ordf hovrättsassessorn Strömberg) meddelade dom d 5 juni 1987. I domskälen anförde TR:n beträffande åtalet mot A.H. för brott mot utlänningslagen: A.H. har förnekat brott. Han har närmare angett sin inställning enligt följande: 96 § 2 st 4 utlänningslagen strider mot de mänskliga rättigheterna eftersom han hjälpte sina egna medborgare att fly från Iran. Domstolen är därför ej behörig att pröva åtalet. I andra hand invänder han att han ej gjort sig skyldig till brott enär han ej drivit sin verksamhet i vinningssyfte. Ej heller har han gjort någon faktisk vinning. Han ingår i en organisation, betecknad Sohl, som hjälper iranska medborgare att fly från Iran. Det är organisationen och inte A.H. själv som driver denna verksamhet.

Åklagaren har till utveckling av sin talan anfört bl a följande.

En flykting kan under vissa förutsättningar få asyl i Sverige. För asyl tillämpas i Sverige emellertid principen om första asylland. Den innebär att asyl skall beviljas i det land man först kommit till och mera varaktigt stannar i och som kan ge en fristad. Man har inte rätt till asyl i Sverige om fristad kan ges i annat land som man vistats i före ankomsten till Sverige. Rena passageresor räknas dock inte. Inresande i Sverige skall ha pass eller motsvarande handlingar.

A.H:s verksamhet har gått ut på att hindra att avvisning sker till första asylland. Han har berövat flyktingarna deras pass och försett dem med en historia om en resväg som skulle hindra avvisning.

A.H. gör gällande att han tillhör organisationen Sohl. Denna organisation är okänd. Åklagaren gör i stället gällande att A.H. varit ledare för en egen organisation. A.H. har haft åtskilliga medarbetare. I Köpenhamn har han haft två och i Västtyskland ett flertal. I Hamburg har hotell Apollo använts för övernattning. I Väst-Berlin har M.H., som inte är släkt med A.H., haft till uppgift att inkvartera flyktingar som kommit från Östtyskland och förse dem med tillfälliga uppehållstillstånd i avvaktan på vidare befordran till Hamburg och Sverige. I Turkiet har A.H. haft två medarbetare.

Många av de flyktingar som vänt sig till A.H. har rest legalt ut ur Iran. De har därefter kontaktat A.H..

Att fly från Iran till Sverige har kunnat kosta totalt 300 000-350 000 tuman (motsv ungefär SEK 30 000-35 000). Resan Iran-Turkiet har kostat ca SEK 15 000. För resan från Turkiet till Sverige har flyktingarna fått betala SEK 15 000 eller, om de inte haft pass, 18 000 till A.H.. Många flyktingar har flugit med Iran Air från Teheran. Då har flygbolagen för att ta emot passagerarna krävt antingen visum till det land dit de avsett att resa eller att resan var ställd till ett land utan visumtvång för iranier. Iranier kan resa in i Jugoslavien utan visum. Flyktingarna har i många fall bokat en resa med flyg via Frankfurt till Jugoslavien och stigit av i Frankfurt.

För en resa Frankfurt-Sverige har A.H. tagit DEM 2 500 eller, om flyktingarna inte haft pass, 3 500. Priset från Berlin och Wien har varit respektive DEM 2500 och DEM 4 000-5 000.

S.H. och J.H., som är syskon till A.H., har ställt bankkonton till dennes förfogande. Under tiden april-okt 1986 sattes det in ca 1 200 000 kr på den förstnämndes konto. Polisen har kunnat identifiera ett stort antal av dem som satt in pengar på kontot. Sedan S.H. blivit föremål för polisens intresse har A.H. i stället utnyttjat J.H:s konto. På detta har under tiden d 16 sept-d 16 okt 1986 totalt satts in 372 000 kr.

Betalningarna till A.H. har gjorts av de resande själva eller av släktingar. Därvid har syskonens konton använts liksom postanvisningar. Efter A.H:s gripande har postanvisningarna ställts på J.H.. Det har även förekommit att pengar sänts i lösbrev.

Verksamheten har omfattat totalt 1 100 personer. Under tiden hösten 1985-våren 1987 har A.H. mottagit ca 90 000 000 tuman, motsvarande ca 9 000 000 kr, och sammanlagt ca 7 400 000 kr i västvalutor.

I samband med att flyktingarna begav sig på den sista etappen av resan mot Sverige lämnade de ifrån sig sitt bagage som skickades till A.H:s adress i Uppsala. Polisen har omhändertagit en stor mängd väskor hos A.H.. Efter hans gripande har ytterligare väskor anlänt. En del av väskorna har utlämnats till ägarna, men polisen har fortfarande kvar 30 väskor.

Före avresan till Sverige fick flyktingarna lämna ifrån sig sina pass. Passen var i vissa fall delbetalning. för A.H:s tjänster. Ibland förekom det att passen sändes med post till A.H.. Flyktingarna blev instruerade att vid inresan till Sverige berätta att de rest via Dubai. För att få flyktingarnas historier att stämma har fiktiva flygresplaner från Dubai till Sverige tagits fram. Polisen har funnit anteckningar om sådana liksom om verkliga resvägar och tider. A.H. har köpt ett avsevärt antal flygbiljetter till Sverige. Han kan därvid ha använt sig av falska namn, ofta svenskklingande.

A.H:s vinning har bestått i att han har levt på verksamheten.

A.H. har inte velat aktivt delta i rättegången och har endast sporadiskt svarat på frågor. Hans försvarare har till utvecklande av hans talan anfört:

A.H., som är kurd, har deltagit i stridigheter i Iran, först mot shahen och sedan mot Ayatollah Khomeiny. År 1979 blev A.H. skadad i benen och låg tre månader på sjukhus. Efter sjukhusvistelsen flydde han till Sverige där han fick politisk asyl. A.H. är demokrat och är politiskt aktiv för demokratin i Iran. - År 1982 bildades den hemliga organisationen Sohl, som verkar i Iran. Organisationen har ett tjugotal medlemmar vilka arbetar mycket självständigt. Syftet med organisationen är att hjälpa människor som inte är önskvärda i Iran att fly från Iran. Sohl hjälper människorna att fly inte enbart till Sverige utan även till andra länder. A.H. vill inte namnge några medlemmar i Sohl på grund av risken för repressalier från iranska myndigheter. Under hela den tid som A.H. befunnit sig i Sverige har han hjälpt människor. År 1981 besökte A.H. samtliga ambassader i Istanbul för att få hjälp att smuggla ut folk från Iran. Detta lyckades inte. - Sohl är en självfinansierande organisation och därför får människor i mån av förmåga betala för sin egen transport. De kostnader som uppkommer är följande: Teheran- Istanbul: Transport 10 000 USD per person. Detta inkluderar pass och inresestämpel till Turkiet. - Istanbul-Östberlin: Biljett 750 USD, till vilket kommer 200 USD för visum och 500 USD för mutor till turkisk polis. - Västtyskland-Sverige: 3-10 dagars övernattning på hotell i Berlin eller Hamburg 150 USD, mat 50 USD, biljett 350 USD, taxi 50 USD samt tågbiljett 50 USD. - Om flyktingarna inte kommer in i Sverige betalar Sohl tillbaka pengarna eller försöker på nytt få in flyktingen i Sverige. Flygbiljetterna som köps är APEX-biljetter, vilket innebär att de inte kan ombokas. Detta innebär i sin tur att biljetten blir värdelös om inte tidsschemat hålls. Telefonkostnader i Sverige har uppgått till 150 000-200 000 SEK. - Av beslagen finns inget som antyder att A.H. berikat sig själv. Om det kommit in stora summor pengar på bankkontona så har också stora summor tagits ut från dessa.

Åklagaren har åberopat vittnesförhör med 52 personer. Av dessa har tre hörts utan att ha avlagt vittnesed, eftersom de tidigare delgivits misstanke om brott som har samband med de gärningar A.H. åtalats för i målet. På A.H:s begäran har två vittnen hörts. Vittnena har, med några få undantag, utgjorts av personer som tagit A.H:s tjänster i anspråk antingen själva eller för att hjälpa en anförvant.

Åklagaren har vidare åberopat ett omfattande skriftligt material bestående i huvudsak av pass, listor och andra anteckningar. Dessa handlingar har anträffats vid husrannsakan hos de tilltalade och hos A.H:s före detta flickvän. Bland materialet har också ingått kopior av handlingar som den västtyska polisen tog i beslag hos A.H. när denne besökte Västtyskland och 19 pass som togs i beslag hos M.S. när denne besökte Danmark i april 1986.

Den omfattande utredningen visar enligt TR:ns mening entydigt att A.H. under den av åklagaren angivna tiden bedrivit en verksamhet som gått ut på att hjälpa flyktingar från Iran att från olika platser utanför Sverige resa hit. Före ankomsten till Sverige har flyktingarna i stor utsträckning antingen lämnat ifrån sig sina pass till A.H. eller någon av dennes medhjälpare eller på inrådan av någon av dessa sänt sitt pass till någon släkting i Sverige. En del flyktingar har redan från början saknat pass. De har då av A.H:s organisation för resan genom Europa försetts med pass som tillhört andra och som i vissa fall kan ha varit förfalskade. Passen har sedan återlämnats till A.H:s organisation. När flyktingarna anlänt till Sverige har därför flertalet av dem saknat pass. Även om A.H. inte kan anses ha påverkat flyktingarna att resa till Sverige måste hans verksamhet anses ha varit inriktad på att främja att flyktingarna reser hit utan pass.

Verksamhetens omfattning har varit betydande. Bland de handlingar som tagits i beslag hos A.H. finns fem pärmar betecknade Iran, Turkiet, Berlin, Frankfurt och Diverse. Dessa pärmar togs i beslag hösten 1986. Dessutom finns det en pärm som anträffades våren 1987. Pärmarna innehåller listor över personer med uppgift om namn, telefonnummer, ett belopp samt namn och telefonnummer till kontaktperson. Vidare finns det en noteringskolumn med sporadiska anteckningar om bl a flygtider och förekomst av pass. Det får genom bl a vittnesmålen anses klarlagt att listorna förts av A.H. eller annan i och för A.H:s verksamhet med flyktingresorna. I pärmarna finns uppgifter om ca 1 000 flyktingar. A.H. har gjort gällande att en del av beloppen avser växlingsaffärer. Så kan måhända vara fallet. Av listornas innehåll framgår emellertid att flertalet uppgifter avser flyktingresor. Det innebär i och för sig inte att alla i listorna förekommande personer behöver ha kommit till Sverige eller ens ha haft för avsikt att resa just hit. Åklagaren har åberopat en av polisen gjord sammanställning över 500 identifierade flyktingar som inrest eller sökt inresa till Sverige under tiden okt 1985 t o m dec 1986 och som förekommer på listorna i pärmarna eller på andra listor i det beslagtagna materialet. Av utredningen framgår vidare, att A.H. själv eller genom medhjälpare gjort omfattande biljettinköp. TR:n finner mot bakgrund av det anförda utrett att A.H:s verksamhet omfattat sammanlagt åtminstone 500 flyktingar. A.H. har fortsatt sin verksamhet även under 1987. Det framgår bl a av uppgifter om biljettinköp som han gjort och av de uppgifter som X.X. och M.B. lämnat om resor som de under 1987 företagit till olika orter i Europa för A.H:s räkning. Resornas ändamål var att kvinnorna genom incheckning av flygbiljetter skulle bistå flyktingar.

A.H. har gjort gällande att han inte arbetat självständigt utan varit en del i en organisation, Sohl, vars uppgift var att hjälpa flyktingar från Iran. Om den organisationens existens finns i målet bara A.H:s egna uppgifter. Ingen av de hörda vittnena har talat om en organisation av det slag A.H. gör gällande. Tvärtom är innebörden av vittnesmålen att det var just A.H. personligen som var känd för att hjälpa flyktingar att komma till Sverige. Till detta kommer att verksamheten med flyktingresor fick en allvarlig knäck när A.H. greps och häktades i okt 1986. Det är naturligtvis mot bakgrund bl a av verksamhetens art högst troligt att A.H. handlat i samförstånd med personer i andra länder. Det kan även förhålla sig så att de personer som bistått flyktingarna i exempelvis Turkiet snarare varit självständiga uppdragstagare eller samarbetspartners än A.H:s arbetstagare. Vittnesuppgifter om att ersättningarna delats mellan A.H. och dessa personer liksom de avräkningslistor mellan A.H. och dessa personer som företetts i målet talar för det. Oavsett vilket får det med hänsyn till vad som i målet upplysts om verksamheten och hur det gått till när flyktingarna och deras anförvanter tagit A.H:s tjänster i anspråk anses utrett att han intagit en sådan självständig ställning att han kan vara gärningsman vid en bedömning enligt 96 § 2 st 4 utlänningslagen.

Det sagda innebär att TR:n funnit att A.H. från hösten 1985 till d 16 mars 1987 - med undantag naturligtvis för den tid då han var frihetsberövad, d 3 okt-d 13 nov 1986 - planlagt och organiserat en verksamhet som varit inriktad på att främja att utlänningar reser till Sverige utan pass. För ansvar krävs emellertid att A.H. handlat i vinningssyfte.

I förarbetena till den nu aktuella straffbestämmelsen i utlänningslagen (prop 1983/84:144 s 117 f) anförs följande om rekvisitet vinningssyfte: Det skall föreligga en avsikt att för egen del göra en vinst på verksamheten. Det ligger i sakens natur att vinningssyftet ibland kan vara svårt att leda i bevis. En bedömning får göras med hänsyn till samtliga omständigheter. Att verksamheten har organiserats även i annat syfte fritar inte gärningsmannen, om dessutom vinningssyfte har förelegat. Den omständigheten får i stället beaktas vid straffmätningen.

Listorna i de pärmar som nämnts ovan innehåller för flertalet personer belopp i olika valutor. Enligt åklagaren har dessa belopp utgjort de överenskomna priserna för A.H:s tjänster. Enligt de tilltalade är det inte fråga om priser utan om uppskattade kostnader. Enligt dem har beloppen inte heller alltid betalts helt. De tilltalade har vidare gjort gällande att om någon flykting skulle ha betalat mer än vad hans resa faktiskt kostat har det kommit andra resande till godo.

När det gäller dessa belopp har TR:n kunnat konstatera en god överensstämmelse mellan vittnesutsagorna och listorna i de fall vittnena själva eller de personer de hjälpt kunnat återfinnas i listorna. Beloppen har då nästan undantagslöst utgjorts av överenskommen och erlagd betalning.

En genomgång av beloppen i listorna visar att det i stor utsträckning rör sig om schablonbelopp för de olika sträckorna. Så exempelvis är 350 000 tuman, motsvarande ungefär 35 000 kr, det belopp som i de flesta fallen anges för flyktingar i "Iranpärmen". Detta motsäger att det i någon större utsträckning skulle röra sig om rena växlingsaffärer. Det får i stället anses styrkt att merparten av beloppen avser ersättningar som A.H. tagit ut eller överenskommit om med flyktingarna eller deras anförvanter. Om man betecknar de belopp som har med flyktingresor att göra som kostnader, pris eller något annat är emellertid av underordnad betydelse. Avgörande är om beloppen överstiger utläggen och i så fall om detta varit avsett.

Till en början kan anmärkas att det i utredningen inte förekommer ett enda exempel på att A.H. eller hans medarbetare för en flykting redovisat de faktiska kostnaderna för dennes resa. A.H. har i målet lämnat uppgifter om erfarenhetsmässiga kostnader. Bl a skulle kostnaderna för resan Iran-Turkiet vara 10 000 USD motsvarande 60 000-70 000 kr. Vidare har han åberopat en uppställning från televerket som utvisar att hans telefonräkningar under tiden 1985-vintern 1987 sammanlagt uppgick till ca 121 000 kr varav ca 29000 kr inte är betalt.

En jämförelse mellan de vanligaste beloppen för de olika sträckorna och flygpriserna i ekonomiklass på dessa sträckor visar att de förstnämnda beloppen är två till tre gånger högre än flygpriserna. Även om man beaktar att det ofta inte varit fråga om genomgående biljetter för hela sträckan utan om ett par eller flera biljetter för olika delsträckor, med åtföljande kostnadsökning, blir överskottet vid den jämförelsen ändå betydande. Av utredningen i målet framgår att A.H. från N. & S. resebyrå köpt i stort sett endast ordinarie flygbiljetter och inte s k APEX- biljetter. Utredningen ger vidare vid handen att hans verksamhet sällan haft den framförhållning i planeringen som medgett användande av APEX- biljetter eller andra lågprisbiljetter som kräver beställning lång tid i förväg.

A.H. har emellertid även haft utgifter för bl a flyktingarnas logi och mathållning. Att döma av vittnesutsagorna har dessa kostnader varit mycket varierande beroende på hur långa uppehåll som blivit nödvändiga under resorna. S.H. har berättat att hans kostnader när han under aug och sept 1986 för A.H:s räkning hjälpte ett 50-tal flyktingar uppgick till totalt ca 50 000 kr.

Av det anförda framgår att det är svårt att av utredningen i målet bilda sig någon säker uppfattning om de faktiska kostnaderna. A andra sidan måste osäkerheten om de faktiska kostnaderna - inte minst mot bakgrund av det stora antalet resande - ha påverkat bestämmandet av de belopp de resande hade att betala. A.H. har genom sin försvarare gjort uttalanden av innebörd att verksamheten gått utan vare sig vinst eller förlust. Till detta kommer att S.H. berättat om att många resande försökte och även lyckades att pruta på det begärda priset. Mot bakgrund av det anförda framstår det för TR:n som uppenbart att de ersättningar som A.H. tog ut eller avsåg att ta ut i nästan samtliga fall innefattade en betryggande marginal i förhållande till beräknade kostnader. En sådan prissättning har då även medgett att han i flera fall kunnat ge rabatter eller helt avstå från betalning.

A.H. har uppgett att han inte haft någon förvärvsverksamhet vid sidan om flyktingrerksamheten och att skälet till det var att han inte ville ta tid från sistnämnda verksamhet. Enligt TR:n framstår det som uppenbart att A.H. livnärt sig på flyktingrerksamheten och att detta varit en nödvändig förutsättning för att verksamheten skulle kunna bedrivas bl a med de krav på täta utlandsresor som ställdes.

Till de omständigheter som bör vägas in vid bedömningen om ett vinningssyfte förekommit hör även följande. Ett vittne har berättat att han vid ett tillfälle ringde till familjen H:s lägenhet i Uppsala och talade med en man vid namn Y.. De talade om kostnaderna för att hjälpa vittnets bror att komma till Sverige. Y. yttrade därvid: "Själva tar vi tre procent". Mot bakgrund av vad som ovan anförts om den oklara kostnadsbilden framstår det som uppenbart att Y. inte talade om en marginal för kostnadsutjämning, något som de tilltalade bl a velat göra gällande. Uppgiften talar i stället med styrka för att verksamheten var förenad med en provision för A.H. och hans medarbetare.

Av det anförda finner TR:n att det kan hållas för visst att A.H. bedrivit flyktingverksamheten i vinningssyfte. Verksamheten har emellertid obestridligen bedrivits även i ideellt syfte. Det är vidare inte utrett hur stor vinsten blev eller var avsedd att bli. I målet har han gjort gällande att vinningssyftet skall vara det huvudsakliga syftet med verksamheten för att det skall leda till ansvar. Varken lagtext eller förarbeten ställer i och för sig något sådant krav. Ett i målet åberopat avgörande från HD (dom d 18 nov 1986, DB 37) (* NJA 1986 s 607. *) lämnar inget otvetydigt svar på denna fråga. Förutom att det är svårt att uppställa en regel om hur två eller flera olika syften med ett handlande skall värderas inbördes, kan det ifrågasättas om inte varje avsikt att tjäna pengar på flyktingverksamhet av nu aktuellt slag skall leda till ansvar. Storleken på den avsedda eller faktiska vinsten kan i allt fall inte vara avgörande. Särskilt det förhållande att A.H. varit beroende för sitt uppehälle av inkomsten från verksamheten, gör att det i allt fall får anses att vinningssyftet haft så stor betydelse att det bör föranleda ansvar. Eftersom någon grund för att underlåta tillämpningen av straffstadgandet inte föreligger skall åtalet mot A.H. i denna del därför bifallas.

TR:n fann på anförda skäl att även åtalen mot S.H., J.H. och M.S. skulle bifallas.

TR:n fann vidare att A.H. hade gjort sig skyldig till förberedelse till urkundsförfalskning, missbruk av urkund och förberedelse till brukande av falsk urkund enligt åklagarens gärningsbeskrivning.

Under rubriken Påföljdsfrågan antecknade TR:n att A.H. d 1 nov 1984 dömts av Svea HovR för urkundsförfalskning, avseende ändringar som gjorts i pass, till fängelse i år. Härefter anförde TR:n: För brott mot 96 § 2 st 4 utlänningslagen stadgas fängelse i högst ett år eller, när omständigheterna är mildrande, böter.

A.H:s olagliga flyktingverksamhet har varit mycket omfattande. Den har emellertid vid sidan om vinningssyftet haft ett inte obetydligt ideellt syfte. Vid bestämmandet av påföljden måste emellertid även beaktas att A.H. gjort sig skyldig till olaglig hantering av pass av vilka flera varit falska. Det är dessutom fråga om återfall i sådan brottslighet. TR:n bestämmer mot bakgrund av det anförda påföljden till fängelse 10 månader.

Under rubriken Förverkandefrågor anförde TR:n: Vad gäller A.H. finner TR:n att han direkt eller indirekt för flyktingverksamhet mottagit ersättningar med sammanlagt betydligt mer än de 3 000 000 kr åklagaren yrkat förverkade. A.H. har gjort gällande att det vore obilligt att förverka mottagen ersättning eller, i vart fall, att förverkandet borde begränsas till tre procent - den "provisionssats" som förekommit i utredningen - av 3 000 000 kr.

Med hänsyn till bl a det ideella syftet med A.H:s verksamhet finner TR:n att det belopp som skall förklaras förverkat bör kunna begränsas till en tredjedel eller 1 milj kr.

Domslut. TR:n dömde A.H. enligt 96 § 2 st 4 utlänningslagen (1980:376) för brott mot utlänningslagen

samt enligt 14 kap 1,9 och 12 §§, 15 kap 12 § och 23 kap 2 § BrB för förberedelse till urkundsförfalskning, förberedelse till brukande av falsk urkund och missbruk av urkund till fängelse 10 mån.

Fängelsestraffet skulle till en tid av 101 dagar anses verkställt i anstalt.

A.H. ålades vidare att till staten betala 1 milj kr - till vissa delar solidariskt med S.H. och J.H. - utgörande mottagen ersättning som förklarades förverkad.

S.H. och J.H. dömdes båda till fängelse 2 mån och M.S. till 50 dagsböter.

Talan fullföljdes i Svea HovR av åklagaren och A.H..

Åklagaren yrkade straffskärpning.

A.H. yrkade befrielse från ansvar och betalningsskyldighet mot staten. Han yrkade i allt fall att fängelsestraffet inte skulle sättas högre än att det kunde förklaras vara till fullo verkställt genom att han varit berövad friheten såsom anhållen och häktad samt att betalningsskyldigheten mot staten skulle bestämmas till högst 50 000 kr.

Även S.H. och J.H. fullföljde talan och yrkade befrielse från ansvar och betalningsskyldighet mot staten.

HovR:n (f d hovrättsrådet Gyllenswärd, adj led Wallin, referent, samt nämndemännen Hermann och Håkansson) anförde i dom d 17 febr 1989 under rubriken

Domskäl beträffande åtalet för brott mot utlänningslagen: A.H. har i HovR:n vidhållit de invändningar mot åtalet i denna del som finns antecknade i TR:ns dom. Invändningen mot

HovR:ns behörighet har avvisats i beslut under rättegången, mot vilket särskild talan inte tillåtits.

I HovR:n har A.H. aktivt deltagit i rättegången. Han har därvid medgivit att han planlagt och organiserat verksamhet, som inriktats på att främja att iranska medborgare reser till Sverige utan pass eller tillstånd till inresa till Sverige. Han har vidare i stort vitsordat de faktiska omständigheter som åklagaren anfört till utveckling av sin talan sådana de antecknats i TR:ns dom. A.H. har om verksamheten berättat: Precis som Mose hjälpte sitt folk att undkomma träldomen i Egvpten ville A.H. hjälpa sina landsmän att komma från diktaturen i Iran till ett "fredsland". Av den anledningen tog han kontakt med invandrarverket och andra myndigheter i Sverige. Han föreslog att iranska ungdomar under 18 år skulle ges möjligheter att komma till Sverige som gäststuderande mot en viss årlig betalning. Han vände sig även till olika ambassader i Turkiet och till vissa organisationer. Hans strävanden att på dessa vägar på ett demokratiskt och fredligt sätt hjälpa sina landsmän i Iran att lämna landet gav dock inget resultat. Därför bildade han tillsammans med andra år 1981 organisationen Sohl i syfte bl a att hjälpa iranier att fly från Iran och komma till Sverige och andra länder. Organisationen har flera medlemmar, därav fem à sex i Iran och några i Europa. Han har inte rätt att röja de andra medlemmarnas identitet och uttalar sig av princip endast i fråga om sin egen roll och medverkan i sammanhanget. Till en början var verksamheten inte så kostnadskrävande. Under de första två åren behövde flyktingarna som Sohl då hjälpte inte betala någonting. Organisationen hade smugglat flera tusen mattor till Europa och på det sättet skaffat kapital. Från år 1983 har dock Sohl krävt betalning av flyktingarna efter vars och ens förmåga för att täcka kostnaderna för verksamheten. Resvägarna och kostnaderna har varierat från tid till annan och från fall till fall. De belopp som finns antecknade i TR:ns dom utgör endast exempel på kostnader. Det har inte funnits några fasta priser. Vissa iranier, mestadels kvinnor, kunde lämna hemlandet helt legalt. Vidare behövde iranska medborgare inte visum för att resa till Turkiet. Visum krävdes inte heller till Jugoslavien. Det var därför en möjlig väg för dem att lämna Iran. Även Bulgarien var ett möjligt första mål för utresan. Dit kunde de resa med ett transitvisum. Sedermera stoppade dock myndigheterna i Jugoslavien och Bulgarien resorna från Iran. Sohl fick då använda sig av andra vägar. Istanbul i Turkiet var ofta första anhalten. De som inte kunde resa dit på vanligt sätt med eget pass eller med hjälp av ett pass som var utställt för någon annan fördes genom organisationens försorg i hemlighet över gränsen mellan Iran och Turkiet. Tillvägagångssättet var mycket riskfyllt och därför också mycket kostnadskrävande. Det förekom att flyktingar arresterades när de väl kom fram till Istanbul och att de sändes tillbaka till Iran. Där sattes de sedan i fängelse. Sohl ansvarade då för deras liv och för att de hämtades ut från fängelset och på nytt fördes över gränsen, vilket krävde stora insatser. I Istanbul tog Sohl flyktingarna till ett hotell. Där hölls de gömda. De hölls med mat, kläder och andra förnödenheter i avvaktan på att organisationen kunde skaffa biljetter och andra nödvändiga resedokument m m åt dem och att det av andra skäl var möjligt för dem att bege sig till flygplatsen och fortsätta resan. I Istanbul stannade varje flykting minst 15 dagar. För vissa flyktingar blev vistelsen i Turkiet betydligt längre eller som längst åtta månader. Orsaken var huvudsakligen att flyktingarna inte kunde resa vidare utan samtycke av berörda poliser. Under vissa perioder var poliserna utsatta för starka påtryckningar från myndighetshåll att inte låta flyktingarna resa vidare. Därför hände det ibland att verksamheten avstannade i flera månader. Poliserna var dock beroende av det tillskott till lönen i form av mutor som organisationen lämnade till dem om de lät flyktingarna passera. Oberoende av myndigheternas direktiv kunde flyktingarna därför alltid slutligen fortsätta resan från Turkiet. Sohl köpte till största delen i Istanbul biljetter åt flyktingarna för deras fortsatta resa till olika länder i Europa. Resebyråerna där fördröjde annars avresan flera månader. De ville till varje pris själva sälja biljetterna. Utöver betalning för resan krävde de ersättning för egen del med belopp motsvarande resans pris. Organisationen fick lov att betala dessa dubbla priser. Sohl köpte aldrig s k APEX-biljetter. Det var endast de iranier som hade pass och därtill visum till Sverige som kunde resa direkt hit från Iran. Passmyndigheten i Iran upprätthöll kravet på visum eftersom Sverige hade goda förbindelser med Iran. Med viss hjälp i Teheran lyckades organisationen dock till en kostnad av 100 000 kr ordna sammanlagt 100 visa till Sverige. De iranier som Sohl inte kunde erbjuda visa t ex till Sverige fick resa andra vägar, ofta via Istanbul. Från Istanbul reste många flyktingar till Östberlin och därifrån vidare till Västberlin. Till en början försågs de med visa, utfärdade av östtyska ambassaden i Turkiet, för resan till Östberlin. Kostnaden härför uppgick till 100-200 USD. Det var den ersättning som vakterna utanför ambassaden krävde för att de skulle medge tillträde till ambassadbyggnaden. Emellertid bestämde östtyska myndigheter sedan att inga viseringar skulle utfärdas för iranier. Då skaffade Sohl fram förfalskade visumhandlingar åt flyktingarna till en motsvarande kostnad, dvs 100-200 USD. I Västberlin möttes iranierna av någon företrädare för Sohl. Denne tog dem med till invandrarmyndigheten och hjälpte dem att få visa för genomresa. Liksom i Istanbul svarade organisationen för kostnaderna för hotellrum, biljetter och annat. Från Västberlin fortsatte de sedan med tåg eller flyg till Hamburg eller Frankfurt. Där var de i allmänhet tvungna att stanna minst 5 och högst 15 dagar. Även här betalade organisationen hotellrum, mat och andra omkostnader samt ordnade med flygbiljetter åt dem för den fortsatta resan. Biljetterna kunde endast köpas hos vissa resebyråer, vilka inte fordrade att resenärerna hade visa, pass och andra giltiga resedokument. Sålunda var det endast ett flygbolag som kunde komma i fråga. Alla kände till att det rörde sig om "illegala" resande och de fick betala ett högre pris än det ordinarie. Det var ofta svårt att få plats för flyktingarna i flygplanen. - Det var organisationens uppgift att se till att flyktingarna kunde genomföra resan från Iran och bedöma vilka uppgifter om denna som de skulle lämna när de kom fram till resmålet. Det innebar t ex att de flyktingar som kom till Sverige sedan myndigheterna här hade accepterat Turkiet som ett asylland inte skulle uppge den verkliga resvägen utan göra gällande att de rest från Dubai. Avsikten med detta var att de inte skulle sändas tillbaka till Turkiet och därifrån vidare till Iran och bli avrättade. Av samma orsak fick iranierna det rådet att de inte skulle ta med sig annat än handbagage på flygresan från Turkiet eftersom det var möjligt att se på förekommande tecken på övrigt bagage varifrån de resande kom. I förekommande fall tog organisationen därför hand om flyktingarnas större bagage i Turkiet och sände det i ett senare skede till Uppsala, där de sedan kunde hämta sina tillhörigheter. Kostnaden för detta var betydande. Organisationen försåg också flyktingarna med falska viseringar och, om så behövdes, pass och andra handlingar. För att inte avslöja den verkliga resvägen skulle de göra sig av med resedokumenten innan de kom fram till Sverige. Det ordnades på olika sätt. Om flyktingarna hade anhöriga i Sverige kunde de sända handlingarna till dem eller i annat fall sända handlingarna till Uppsala under A.H:s adress och också hämta dem där. Ibland tog han eller någon av hans medhjälpare hand om passen på flygplatsen inför avresan till Sverige, t ex i Tyskland. Organisationen förfogade inte över något passtryckeri i Turkiet eller annorstädes och kunde sålunda inte förse dem som inte själva hade pass med ett sådant. De iranier som redan hade kommit fram och inte längre behövde ha pass fick därför hjälpa andra iranier som behövde ha det genom att lämna ifrån sig passet. Ingen tvingades dock därtill. De ingrepp som gjordes i passhandlingar utfördes i Turkiet. Det var han själv eller någon annan medlem av organisationen som bestämde vad varje flykting skulle betala till organisationen för resan. Verksamheten finansierades på det sättet och genom vissa inkomster av växlingsaffärer. För att organisationen skulle kunna täcka omkostnaderna för flyktingarnas resor måste betalning erläggas i förväg. Flyktingarna togs oftast hit i grupp och priset bestämdes då med utgångspunkt i de erfarenhetsmässigt beräknade sammanlagda kostnaderna för gruppen. Härav skulle var och en betala ett belopp som svarade mot hans förmåga, vilken i allmänhet bestämdes på grundval huvudsakligen av platsen för hans hemvist i Iran. Det innebar att flyktingarna fick betala olika mycket, en del mer och andra mindre än vad som proportionellt föll på vederbörandes lott. Om det uppkom ett överskott, dvs om inbetalade belopp av något skäl - t ex färre mutor eller kortare uppehåll - översteg de faktiska kostnaderna för gruppen betalade organisationen inte tillbaka överskottet utan samlade upp det i en "pott". Medlen i denna användes sedan till omkostnader för att ta hit obemedlade eller mindre bemedlade iranier. Om någon som hade betalat ångrade sig och inte ville resa eller om organisationen inte lyckades att få ut vederbörande betalade Sohl erlagt belopp oavkortat tillbaka. Det var också så att ingen behövde betala mera än vad man ursprungligen kommit överens om även om de faktiska kostnaderna blev högre. Organisationen svarade då för mellanskillnaden. Själv arbetade A.H. helt ideellt. Under den tid som åtalet avser upptog verksamheten all hans tid. Han kunde inte ha något arbete vid sidan om. I den mån han inte var utrikes bodde han hos sin mor och sin bror i Uppsala. Han var sparsam när han reste för att minska kostnaderna för organisationen. Han åkte tåg på ungdomsbiljett och valde den billigaste resvägen.

HovR:n gör följande bedömning.

Vad HovR:n i målets nuvarande läge har att pröva är endast om A.H. utövat sin verksamhet i vinningssyfte. Åklagaren har härvid angivit att A.H:s vinning bestått i att denne har levt på verksamheten. A.H. har också medgivit att han kan sägas ha levt på verksamheten i så måtto att han inte haft någon inkomst från arbete i annan verksamhet, vilket nödgat honom att som bidrag till sitt uppehälle, till synes gränsande till existensminimum, taga pengar ur "potten". TR:n synes ha ansett att redan den omständigheten att A.H. varit beroende för sitt uppehälle av pengar som influtit från verksamheten medför att kravet på vinningssyfte är uppfyllt. Så kan dock rimligen inte vara förhållandet. Det är en väsentlig skillnad mellan att bedriva en verksamhet i syfte att få sin bärgning av den och att utöva den i syfte att genomföra en humanitär insats. Denna skillnad kan inte utplånas av att den som vill göra en sådan insats för att kunna personligen utföra den kan nödgas att som en omkostnad i verksamheten ta ut medel ur denna för sitt uppehälle. I förarbetena till ifrågavarande lagrum framhålls mycket noga att bestämmelsen enbart tar sikte på åtgärder som förövas i vinningssyfte. "Det skall föreligga en avsikt att för egen del göra en vinst på verksamheten." Det sägs inget om vad som skall räknas som vinning men i frågan om vinningssyftet anförs att en bedömning får göras med hänsyn till samtliga omständigheter. HovR:n har av vad A.H. berättat i HovR:n och för övrigt av hela hans framtoning fått den bestämda uppfattningen att han varit helt besjälad av att utföra vad han uppfattat vara en humanitär insats. Att så varit fallet vinner starkt stöd av att enligt vad utredningen visar överskottet i "potten" inte uttagits av A.H. som något slags vinst utan använts till resor och uppehälle för personer sysselsatta inom verksamheten samt härutöver och främst för mindre bemedlade personer som tagits hit. Och vidare av att, när återbetalning av erlagda förskott skett, så ägt rum med fulla beloppen. Det i TR:ns dom omnämnda yttrandet av Y. vinner inte stöd av utredningen. Y. har ej heller hörts i målet om riktigheten av påståendet. Det kan därför inte tillmätas någon betydelse. Sammantaget innebär det anförda att det inte är styrkt att A.H. bedrivit ifrågavarande verksamhet i syfte att därav bereda sig egen vinning.

På grund av det anförda skall åtalet mot A.H. i åtalspunkt 1 ogillas.

Beträffande åtalen i övrigt mot A.H. godtog HovR:n med viss justering TR:ns bedömning.

Domslut. HovR:n ändrade TR:ns domslut beträffande A.H. på följande sätt:

Åtalet för brott mot utlänningslagen ogillades.

Påföljden för övriga brott bestämdes till fängelse 3 mån 15 dagar, vilket straff skulle anses helt verkställt.

Beslutet om betalningsskyldighet gentemot staten upphävdes.

Med ändring av TR:ns domslut beträffande S.H. och J.H. ogillade HovR:n åtalen mot dem för medhjälp till brott mot utlänningslagen och befriade dem från ålagd betalningsskyldighet mot staten.

Hovrättsrådet Sundström var i så måtto av skiljaktig mening att han anslöt sig till vad TR:n i sin dom anfört i sin analys av frågan om vinningssyfte förelegat och fann åtalet mot A.H. för brott mot utlänningslagen styrkt samt delade TR:ns uppfattning i frågan om S.H:s och J.H:s medhjälp till A.H:s brott.

Medan föregående mål var anhängigt i HovR:n väcktes nytt åtal mot A.H. vid Uppsala TR för brott mot utlänningslagen enligt följande gärningsbeskrivning: A.H., som är iransk medborgare med hemvist i Uppsala, har från d 19 maj 1987 t o m dec 1987 i vinningssyfte planlagt och organiserat verksamhet, som inriktats på att främja att iranska medborgare reser till Sverige utan pass eller tillstånd till inresa till Sverige. Verksamheten har planlagts och organiserats förutom i Sverige jämväl i olika länder i Europa, huvudsakligen Västtyskland, Holland och Belgien. Under ovan angiven tid har minst 100 personer inrest eller sökt in resa i Sverige. För ytterligare personer har inbetalningar gjorts för hjälp till inresa. De sammanlagda inbetalningarna uppgår till omkring 1 656 800 kr.

Åklagaren yrkade dessutom jämlikt 96 § 3 st andra meningen utlänningslagen förverkande av uppburen ersättning med skäliga ansedda 1 milj kr.

A.H. åtalades även för anstiftan av urkundsförlalskning, bestående i att han förmått en annan person, Z.Z., att falskeligen ifylla falska stämplar i pass.

TR:n (ordf rådmannen Ulmander) meddelade dom d 7 mars 1989. I domskälen anförde TR:n beträffande åtalet för brott mot utlänningslagen: A.H. har bestritt åtalet. Till precisering av sin inställning har han anfört: Det föreligger inte brott mot 96 § 2 st 4 utlänningslagen eftersom vinningssyfte ej förelegat och någon faktisk vinst för honom inte uppkommit i den påstådda verksamheten. Till följd härav bestrids det särskilda yrkandet om förverkande. Något belopp såsom skäligt i och för sig kan inte medges.

När det gäller åklagarens gärningsbeskrivning har A.H. medgivit att åklagarens beskrivning är riktig utom såvitt avser påståendet om vinningssyfte. Verksamheten har således haft den omfattning och i sak bedrivits på det sätt åklagaren påstått.

Åklagaren har till styrkande av verksamheten, organisation, omfattning och inriktning åberopat dels en omfattande skriftlig bevisning, dels muntlig bevisning. Den skriftliga bevisningen har rört förteckningar m m som upprättats av A.H. eller dennes medhjälpare, förhörsprotokoll från Frankfurt, rapporter från Düsseldorf och Bryssel, kontoutdrag, verifikationer och flygbiljettrekvisitioner.

Närmare hörd har A.H. vidare uppgivit: Han har under årens lopp från Europa och från Sverige säkert hjälpt mellan 7 000-8 000 iranier att lämna Iran. Huvudparten har hamnat i Danmark (3 000) och Norge (3 500) men många också i Sverige. Sedan 1985 har han inte ägnat sig åt annan verksamhet. Verksamheten har inte bedrivits i syfte att tjäna pengar utan enbart i syfte att rädda människor ut från Iran. Det har uteslutande rört sig om en humanitär insats. Verksamheten avseende det nu aktuella åtalet har skett utifrån Europa. Han har bl a haft hjälp av en broder, tidvis "stationerad" i Turkiet, samt av Z.Z.. Resorna från Iran har gått via Dubai, Istanbul, Västtyskland alternativt Östberlin, Holland och Belgien och till Sverige. Kostnaderna kunde beroende på arten av verksamheten ibland bli betydande. Flygbiljetter fick betalas till ordinarie pris, mutor till olika personer (Turkiet) erläggas och extra pengar krävdes till hotell och resebyråer. Att ta en person från Iran till Sverige kunde kosta mellan 35 000-60 000 SEK, från Turkiet 15 000-20 000 SEK och från Spanien ca 2 000-2 500 DM. - Det uppstod inte någon "vinst" och det var inte heller meningen. Visst hände det att en person som måste från Västtyskland till Sverige fick erlägga mer än den verkliga kostnaden (1 800 DM). Ibland när det bedömdes att vederbörande kunde erlägga något mer sattes priset högre. Det förekom att det togs ut 2 500 DM. Detta överpris användes senare till att subventionera resekostnaden från Iran för dem som ej kunde åstadkomma de summor som krävdes för att ta sig därifrån.

TR:ns bedömning.

A.H:s medgivande av de faktiska omständigheterna stöds av utredningen och bevisningen i målet. Det är klarlagt att A.H. planlagt och organiserat verksamhet, som inriktats på att främja att iranska medborgare reser till Sverige utan pass eller tillstånd till inresa i Sverige. Verksamheten har haft den omfattning och pågått under den tid som åklagaren påstått.

Den av åklagaren åberopade straffbestämmelsen kräver att åklagaren styrker vinningssyfte hos gärningsmannen för att ansvar skall inträda. I förevarande mål, liksom i ett tidigare mål mot A.H., har åklagaren hävdat att A.H:s verksamhet haft vinningssyfte. A.H. har, nu som tidigare, intagit en motsatt ståndpunkt och hävdat att hans insats blott och bart varit humanitär.

Den gärning varom nu är fråga bör betraktas som en fortsatt del av en verksamhet som A.H. inledde i organiserad form redan 1981, vilket framgår av tidigare domar (se TR:ns dom d 5 juni 1987 och Svea HovR:s dom d 17 febr 1989) där åtal mot A.H. för enahanda men mer omfattande verksamhet varit föremål för prövning.

Av utredningen i detta mål framgår att A.H. otvivelaktigt inte haft arbetsinkomst sedan han på heltid började med den ifrågavarande verksamheten. Att en del av de pengar som varit i omlopp konsumerats av A.H. är ostridigt. Han har rest, ätit och bott för medel som via verksamheten kommit honom tillhanda. Att A.H. på annat sätt, t ex för egen eller annans räkning, avskilt pengar eller gjort investeringar har inte visats.

Vad TR:n nu således har att göra är att pröva huruvida A.H:s verksamhet utövats i vinningssyfte. Vad menas med vinningssyfte? - Den vägledning som ges återfinns i förarbetena till den nu aktuella straffbestämmelsen i utlänningslagen (prop 1983/84:144 s 117 f). När det gäller bedömningen i fråga om vinningssyfte framhålls att det skall föreligga en avsikt att för egen del göra en vinst på verksamheten. Det ligger i sakens natur att vinningssyftet ibland kan vara svårt att leda i bevis. En bedömning får göras med hänsyn till samtliga omständigheter. Att verksamheten har organiserats även i annat syfte fritar inte gärningsmannen, om dessutom vinningssyfte har förelegat.

Av vad som uttalas i förarbetena drar TR:n den slutsatsen att lagstiftaren överlämnat åt rättstillämpningen att sätta gränsen för när ansvar för straff skall inträda. Något auktoritativt uttalande som mer preciserat anger när så skall ske finns inte. Den aktuella straffbestämmelsen - generellt hållen som den är - inbjuder därför till tolkningssvårigheter. Väl duger bestämmelsen att avgöra de klara situationerna, t ex sådana där någon av helt egna medel bekostat en verksamhet och således ingen tvekan finnes om verksamhetens ideella art. Inte heller torde bestämmelsen vara svår att tillämpa i de fall som närmast kan betecknas som ockersituationer eller rena geschäft. Men för andra situationer, A.H:s t ex, vad gäller då? Har A.H. haft avsikt att för egen del göra vinst, dvs profit, på verksamheten? Har detta varit ett av syftena med verksamheten? - Enligt TR:ns mening bör man inte enbart av det skälet att A.H. tillgodogjort sig en del av de influtna medlen för egen existens kunna dra slutsatsen att A.H:s verksamhet haft vinningssyfte. En sådan lösning skulle då härledas från en extensiv tolkning som i straffrättsligt sammanhang får anses som mycket tveksam.

I målet är såvitt nu är i fråga inte styrkt annat än vad A.H. själv vitsordat. TR:n anser därav inte kunna sluta sig till att vinningssyfte förelegat i den mening lagstiftaren kan anses ha avsett med detta uttryck. Sammanfattningsvis konstaterar TR:n att den aktuella bestämmelsen i straffrättsligt hänseende är så torftigt utformad att den inte på ett tjänligt sätt är ägnad att lösa en sådan situation som nu är för handen. När en bestämmelse brister i klarhet och stringens är detta en omständighet som inte kan tillåtas gå ut över den enskilde. På grund av det anförda skall åtalet mot A.H. för brott mot utlänningslagen ogillas.

TR:n fann på anförda skäl att A.H. hade gjort sig skyldig till anstiftan av urkundsförfalskning och att påföljden för detta brott skulle bestämmas till fängelse.

Domslut. TR:n ogillade åtalet för brott mot utlänningslagen och lämnade förverkandeyrkandet utan bifall.

A.H. dömdes enligt 14 kap 1 § och 23 kap 4 § BrB för anstiftan av urkundsförfalskning till fängelse 4 mån.

Fängelsestraffet skulle till en tid av 28 dagar anses verkställt i anstalt.