lagen.nu

NJA 1990 s. 175

Straffrihetsregeln i 17 kap 11 § 3 st BrB.

Allmän åklagare väckte vid Malmö TR åtal mot bröderna B.H., född 1958, och R.H., född 1951.

B.H. åtalades för dråp, alternativt grov misshandel och grovt vållande till annans död, enligt följande gärningsbeskrivning: B.H. har under natten till d 6 dec 1988 i G.B:s bostad på Rantzowgatan 9 C i Malmö uppsåtligen berövat G.B. livet genom att med kniv tilldela G.B. stick- och skärsår på kroppen och huvudet. Såren har medfört så svåra kroppsskador att G.B. avlidit några timmar senare. B.H. har därjämte tilldelat den liggande G.B. ett flertal sparkar mot huvudet och kroppen. - Därest det ej anses styrkt att B.H. uppsåtligen berövat G.B. livet, göres gällande att B.H. genom tillvägagångssättet vid misshandeln visat särskild hänsynslöshet och råhet samt genom grov oaktsamhet vållat G.B:s död.

R.H. åtalades för skyddande av brottsling, varvid påstods att han, som varit närvarande vid den av B.H. förövade gärningen, därefter d 6 dec 1988 i Malmö undanröjt bevis om brottet genom att undanskaffa den kniv som använts vid gärningen.

R.H. åtalades också för skadegörelse, bestående i att han uppsåtligen slagit sönder en glasruta i en entrédörr till en fastighet i Malmö.

TR:n (ordf f d chefsrådmannen Lerenius) meddelade dom d 8 febr 1989.

I domen återgavs de tilltalades inställning till åtalen för händelserna d 6 dec 1988 enligt följande: B.H. har förnekat att han gjort sig skyldig till dråp under invändning att han inte handlat i uppsåt att döda G.B.. Han har erkänt att han tilldelat G.B. upprepade knivhugg men bestritt ansvar för grov misshandel och grovt vållande till annans död under påstående att hans handlande skett i nöd. B.H. har förklarat att han inte har något minne av att han utdelat sparkar mot G.B.. Därest rätten skulle finna att B.H. gjort större våld eller orsakat svårare skada än som kan anses medgivet med hänsyn till bestämmelserna om nödvärn har B.H. gjort gällande att situationen varit sådan att han svårligen kunnat besinna sig samt att han till följd därav ej skall fällas till ansvar.

R.H. har erkänt att han på sätt åklagaren angett undanskaffat den kniv, som använts vid gärningen, men bestritt ansvar under åberopande av att han och B.H. är bröder samt övriga omständigheter kring R.H:s handlande efter gärningen.

De tilltalade uppgav enligt domen bl a följande.

B.H.: Före den aktuella händelsen hade han träffat G.B. en gång och talat i telefon med honom vid ett tillfälle. B.H:s syster E.H. och G.B. umgicks som fästfolk. E.H. har två minderåriga barn. Hon är missbrukare och G.B. är alkoholiserad. B.H. menade därför att G.B. inte var något lämpligt sällskap för hans syster. G.B. ringde till B.H. och bjöd honom och R.H. hem till sig på kvällen d 5 dec 1988. De kom dit vid 20-tiden. E.H. befann sig redan i G.B:s lägenhet. De drack sprit, som G.B. hade hemma. Under kvällen skaffade G.B. två "sjuttiofemmor". Varifrån han fick dem vet inte B.H.. Alla fyra fortsatte att dricka sprit. Under kvällens lopp uppstod dispyt mellan B.H. och G.B.. B.H. kritiserade G.B. och framförde sin uppfattning att G.B. som alkoholist inte var något lämpligt sällskap för E.H.. Intill dess hade det rått en trevlig stämning mellan dem och något bråk hade inte förekommit. Sedan B.H. kritiserat G.B. blev denne som förbytt. Han sade inget men fick en stirrande blick och verkade "helt iskall". Han blev "rent svart i ögonen". G.B. reste sig upp, medan B.H. blev sittande kvar i soffan. De hade då bordet mellan sig. G.B. "drog kniv" mot B.H., som reste sig upp och yttrade något i stil med "drar du kniv?". Under tiden förflyttade sig nog G.B. så att han kom att stå vid sidan av bordet. I det läget tilldelade G.B. B.H. ett stick i ena armhålan. B.H. stod kvar på samma ställe. Han kan inte säga vad R.H. då gjorde. Det började blöda av sticket. B.H. försökte undkomma. Han var "rädd för sitt liv". G.B. förföljde honom. B.H. tog sig ut i köket, där han fick tag på något "knivaktigt" som han tänkte använda för att skydda sig. B.H. är inte säker på var det "knivaktiga" föremålet låg. Troligen låg det på diskbänken eller möjligen på golvet. B.H. använde den kniven för att försvara sig mot G.B.. Medan de befann sig i köket fick B.H. en skärskada. De hamnade så småningom i hallen. B.H. utdelade "rätt många hugg" med kniven mot G.B.. Denne syntes inte reagera för de hugg som han fick. B.H. kan inte nu säga om han vid huggen siktade mot G.B:s huvud. Han tänkte inte på det. G.B. gjorde utfall mot B.H., som fick två hugg i magtrakten. B.H. vet inte hur G.B. stod, då han högg honom i ryggen. B.H. har en hel del minnesluckor. Han minns att han försökte ta kniven ifrån G.B.. B.H. skar sig då i ena handen. B.H. gjorde inte fler försök att ta kniven från G.B.. Det var R.H. som tog med sig G.B:s kniv, då de senare lämnade G.B:s lägenhet. Den kniv som B.H. hade under handgemänget tog han med sig då de gick. Han slängde den "rakt ut i geografin".

R.H.: Han kände inte G.B.. Denne ringde emellertid och bjöd in honom och B.H. till sin lägenhet. R.H. visste var G.B. bodde. Systern E.H. har två barn och R.H. menade att det inte var bra att hon var tillsammans med G.B.. R.H. ansåg sig dock inte kunna göra något åt detta. B.H. och R.H. hade diskuterat saken och varit överens om att de skulle tala med G.B.. R.H. hade för sin del druckit en del sprit innan han gick till G.B:s lägenhet. G.B. hade lite vodka hemma som de drack. Denne skaffade mer sprit under kvällen. Först hämtade han en "sjuttiofemma" och senare ytterligare en. Under vistelsen i lägenheten tittade R.H. på video. Han hörde därför inte så mycket av vad de tre andra pratade om. R.H. såg att G.B. hade en kniv i sin högra bakficka. Under kvällen hade han den framme en gång. G.B. stod då vid TV-apparaten. B.H. satt i soffan. G.B. vände sig mot B.H., då han visade kniven. Det verkade som ett hot men ingenting hände. G.B. stoppade sedan ner kniven igen och allt verkade lugnt. Det låg dock "något i luften". En stund senare befann sig G.B. och B.H. i fullt slagsmål. G.B. stod vid sängen medan B.H. befann sig invid TV-apparaten. Det var någon meter mellan dem. B.H. fick ett stick och det syntes på honom att det gjorde ont. Möjligen hade han fått något stick dessförinnan. R.H. for upp och ställde sig vid sidan om G.B.. Det uppstod full kalabalik. B.H. försökte förgäves komma förbi G.B.. De flög på varandra. R.H. hade emellertid druckit så mycket sprit att han inte har något klart minne av vad som hände. Det var G.B. som hade en kniv. R.H. har bara sett en kniv. Han såg inte att B.H. fick tag på den kniven. R.H. såg inte något av de hugg som B.H. utdelade mot G.B.. Han vet inte om G.B. och B.H. någon gång var ute i köket. Han minns att han och B.H. sedan lämnade G.B:s lägenhet. G.B. låg då på golvet in mot toaletten. R.H. såg att G.B. var kraftigt nerblodad. Han vet inte hur G.B. hamnat ute i hallen. Mellan honom och B.H. förekom ingen diskussion om G.B:s skador vid den tidpunkt då de lämnade G.B:s lägenhet. R.H. vet inte varför han tog med sig kniven; "det bara blev så". Då han tog kniven låg den på golvet vid sidan och till höger om G.B.. Han tog den självmant. Det var R.H. som beställde ambulans. Han följde med polisen för att leta efter kniven i den rabatt, där han stuckit ner den. R.H. var medveten om att både ambulans och polis skulle komma till platsen. Han visade ambulanspersonalen på vilken våning G.B. låg.

I domen återgavs härefter vissa av åklagaren åberopade uttalanden av de tilltalade under förundersökningen. Vidare redovisades skriftlig och muntlig bevisning, bl a obduktionsprotokoll samt vittnesmål av polisassistenterna M.J. och M.G. och av en granne till G.B., G.S..

M.J. uppgav bl a: Natten till d 6 dec 1988 beordrades han och M.G. till Vattenverksvägen 17 B med anledning av att ambulans kallats till en adress, där det skulle finnas en knivskuren man. Till en början fanns det inte någon på platsen. J. och ambulansmännen gjorde undersökning i fastigheten. Så småningom träffade de bröderna H., som var kända för J.. Han såg att B.H. var knivskuren och skadad. Han hade ett djupt skärsår under ena armen. B.H. sade till R.H. att han skulle vara tyst och att inget hänt. Efter en stund upprepade B.H. att inget hänt. B.H. omhändertogs sedan av ambulansmännen och fördes från platsen. J. talade därefter med R.H., som verkade väldigt nervös. R.H. berättade att ytterligare en man var skadad. Han var inte särskilt villig att berätta. Det kom dock fram att ett slagsmål ägt rum i en lägenhet på Rantzowsgatan. Redan vid detta tillfälle yttrade R.H. att det bara var en kniv.

M.G. uppgav bl a: Utanför fastigheten vid Vattenverksvägen frågade M.G. B.H. vad som hänt. B.H. svarade att det inte hänt något. B.H. upprepade detta ytterligare en gång. Under vägen till Rantzowsgatan yttrade R.H. att det varit ett slagsmål och att det fanns en svårt skadad man. R.H. berättade vidare att det varit slagsmål mellan B.H. och en annan man och att det varit samma kniv som använts. R.H. upprepade detta och det framgick klart att det varit bara en kniv som använts. - Då han senare, efter det att B.H. bortförts från platsen, frågade R.H., svarade denne att han gömt kniven genom att sticka ner den i en rabatt. M.G. försökte få veta mer om kniven, men R.H. verkade inte intresserad av att lämna fler upplysningar. R.H. fick sedan följa med en annan polispatrull tillbaka till Vattenverksvägen. M.G. tittade utanför fastigheten vid Rantzowsgatan om där kunde finnas någon kniv. Han letade några meter åt varje håll utan att finna någon kniv. TR:n anförde härefter i domskälen beträffande åtalet mot B.H. bl a. Utredningen visar att B.H. till en början fällt kritiska uttalanden om G.B:s lämplighet som sällskap åt hans syster samt att detta lett till att G.B. med kniven gjort utfall mot B.H. och tilldelat denne en sårskada på höger arm. Även om B.H. genom sitt eget uppträdande provocerat G.B. till hans handlande måste B.H. i det läget anses ha haft rätt till nödvärn. - Med hänsyn till att - såsom rätten funnit - endast en kniv kommit till användning och med beaktande av R.H:s uppgifter och utredningen i övrigt anser rätten att vad B.H. berättat om den fortsatta händelseutvecklingen inte är med sanningen överensstämmande. Utredningen ger i stället stöd för den uppfattningen att B.H. under handgemänget lyckats övermanna G.B. och - såsom han tillstått under förundersökningen - ta kniven från denne. B.H. har därefter - såsom han erkänt - angripit G.B. och med kniven tilldelat denne de knivstick, som obduktionsprotokollet utvisar. De stick, som trängt in i levern och ena lungan på G.B., måste ha utdelats med stor kraft. Obduktionsprotokollet visar därjämte att B.H. riktat åtta knivstick mot G.B:s huvud. När det gäller de skador som enligt obduktionsprotokollet orsakats av trubbigt våld kan rätten inte finna någon annan rimlig förklaring än att de orsakats av sparkar från B.H. mot G.B:s kropp. Ett visst stöd för denna uppfattning finner rätten i Schmidts vittnesutsaga. - Sedan kniven kommit ur G.B:s besittning kan någon rätt till nödvärn från B.H:s sida inte längre anses ha förelegat. Rätten avvisar därför B.H:s invändning om att han handlat i nöd. - Rätten finner inte tillförlitligen styrkt att B.H. uppsåtligen berövat G.B. livet. Däremot har han genom sitt handlande gjort sig skyldig till misshandel varjämte han genom oaktsamhet vållat G.B:s död. B.H. har vid misshandeln såsom åklagaren påstått visat särskild hänsynslöshet och råhet. Gärningarna är därför av grov beskaffenhet.

Vad härefter angår åtalet mot R.H. för skyddande av brottsling anser rätten att åtskilligt, bl a J:s och M.G:s uttalanden om de yttranden som B.H. fällt efter händelsen, talar för att R.H. stått under inflytande av brodern och att detta kan ha bidragit till att han gömt undan kniven. Sedan B.H. bortförts i ambulans synes R.H. ha blivit mer meddelsam. Han har, vilket framgår av J:s och M.G:s utsagor, för polismännen omtalat att det fanns en person som var svårt skadad samt följt med polismännen och angett var G.B. fanns. Utredningen visar också att R.H. senare åtföljt en polispatrull för att leta efter den gömda kniven. Angivna omständigheter och den nära relationen mellan R.H. och B.H. gör att rätten anser att R.H:s undanskaffande av kniven utgör ett ringa brott samt att han jämlikt 17 kap 11 § 3 st BrB inte skall fällas till ansvar.

Beträffande åtalet för skadegörelse antecknades i domskälen att R.H. erkänt gärningen.

Domslut. TR:n dömde B.H. enligt 3 kap 6 § och 7 § 2 st BrB för grov misshandel och vållande till annans död till fängelse 5 år.

Åtalet mot R.H. för skyddande av brottsling lämnades utan bifall,

men R.H. dömdes enligt 12 kap 1 § BrB för skadegörelse till 25 dagsböter å 50 kr.

Åklagaren fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle

döma B.H. för dråp till ett längre fängelsestraff än det TR:n bestämt samt

bifalla åtalet mot R.H. för skyddande av brottsling och döma honom till fängelse.

R.H. bestred ändring.

B.H. full följde talan och yrkade straffnedsättning.

HovR:n (hovrättsråden Cronsioe och Lindelöf hovrättsassessorn Råberg, referent, samt nämndemännen Andersson och Ericson) meddelade dom d 31 mars 1989. I domskälen anförde HovR:n rörande åtalet mot B.H. bl a: Utredningen får anses ge vid handen att det, sedan B.H. tilldelats något eller några knivhugg, uppstått ett handgemäng under vilket B.H. lyckats ta kniven från G.B. och sedan - dels i vardagsrummet dels i hallen - tilldelat denne de knivhugg som framgår av obduktionsprotokollet. - Som TR:n konstaterat har B.H. i det inledande skedet haft rätt till nödvärn. Sedan han lyckats ta kniven från G.B. har han emellertid inte haft sådan rätt, dock att det inte kan uteslutas att G.B. under ett snabbt övergående moment haft en kökskniv i handen och med denna hotat B.H.. - Av obduktionsprotokollet framgår att G.B. utsatts för trubbigt våld. Även om det ligger närmast till hands att utgå ifrån att detta skett i form av sparkar och att B.H. utdelat dessa finner HovR:n inte detta tillförlitligen utrett.

B.H. har tilldelat G.B. sammanlagt 18 knivhugg, varav åtta mot huvudet och ett flertal andra mot sådana delar av kroppen där viktiga kroppsorgan finns. De hugg som trängt in i levern och ena lungan måste ha utdelats med stor kraft. När B.H. tillsammans med sin bror lämnade lägenheten, låg G.B. på golvet i hallen badande i sitt eget blod. R.H. yttrade då "han kommer att dö", varvid B.H. svarade att det struntade han i.

Det stora antalet knivhugg, av vilka flera måste ha utdelats sedan G.B. blivit ur stånd att försvara sig, och skadornas art visar att B.H. varit likgiltig för om G.B. skulle dö eller inte. B.H:s nyss återgivna yttrande ger ytterligare stöd för denna slutsats. B.H. kan därför inte undgå ansvar för uppsåtligt dödande. Gärningen är att bedöma som dråp.

Beträffande åtalet mot R.H. för skyddande av brottsling anfördes i domskälen: Utredningen visar att R.H. efter händelsen gömt undan kniven. Även om vissa mildrande omständigheter föreligger finner HovR:n, med hänsyn främst till att det är fråga om ett vapen som använts vid ett mycket allvarligt brott, att R.H:s undanskaffande av kniven inte utgör ett ringa brott.

I påföljdsfrågan anförde HovR:n beträffande R.H.: För vad R.H. låtit komma sig till last kan ett kännbart bötesstraff vara en tillräckligt ingripande påföljd.

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut dömde HovR:n B.H. enligt 3 kap 2 § BrB för dråp till fängelse 7 år.

Beträffande R.H. ändrade HovR:n TR:ns domslut på det sättet att HovR:n dömde R.H. även enligt 17 kap 11 § BrB för skyddande av brottsling och bestämde påföljden till 100 dagsböter å 50 kr.

R.H. (offentlig försvarare advokaten U.B.) sökte revision och yrkade ogillande av åtalet för skyddande av brottsling.

Riksåklagaren bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Arnell, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. I målet är utrett att R.H. varit närvarande vid det tillfälle då brodern B.H. misshandlat målsäganden samt att han därefter - innan målsäganden avlidit av de skador han fått - undanskaffat den kniv B.H. använt vid gärningen.

R.H. har under åberopande av 17 kap 11 § 3 st BrB gjort gällande att hans förhållande till B.H. och övriga omständigheter var sådana att gärningen är att anse som ringa och att han därför inte skall dömas till ansvar för skyddande av brottsling.

Riksåklagaren har anfört bl a att det förhållandet att R.H. undanröjt mycket viktig bevisning som använts vid ett synnerligen allvarligt brott måste, trots vad som kan anföras till R.H:s förmån, medföra ansvar för honom.

Den av R.H. åberopade regeln om ansvarsfrihet för ringa fall infördes d 1 jan 1988. Tidigare gällde ansvarsfrihet för den krets av nära anhöriga till den brottslige som angavs i lagrummet. I och med lagändringen öppnades möjligheten till en sådan avvägning mellan olika intressen som sedan år 1982 funnits för det närbesläktade brottet främjande av flykt. I förarbetena till den nya regeln anförde departementschefen bl a: Enligt min mening är en intresseavvägning av det slag som gjorts i 17 kap 12 § BrB att föredra framför en strikt uppräkning när det gäller att avgränsa det straffbara området. Det kan nämligen knappast undvikas att en uppräkning i vissa fall kommer att vara alltför snäv, medan den i andra skulle föra för långt. Som förutsättning för ansvarsfrihet bör i stället beaktas om gärningen med hänsyn till förhållandet mellan de båda personerna och brottets beskaffenhet framstår som försvarlig och ursäktlig och brottet därför kan bedömas som ringa. Avseende bör också kunna fästas vid förfarandet. Allmänt sett kan det finnas större anledning att överse med att någon döljer en brottsling eller hjälper honom att undkomma än att bevis undanröjs. Vidare kan ett handlande från en nära familjemedlem framstå som mindre klandervärt än ett som företas av någon som inte kan räknas bland de allra närmaste. Vid bedömningen av om brottet är ringa bör således göras en helhetsbedömning av samtliga omständigheter (prop 1986/87:86 s 96).

Utredningen ger belägg för att R.H. i viss utsträckning stått under broderns inflytande. Det har dock inte framkommit att B.H. utnyttjat detta inflytande så att han förmått R.H. att undanskaffa kniven. R.H:s uppgifter vid TR:n talar i stället för att han gjort detta av eget initiativ och i hastigt mod under intryck av den brutala knivmisshandel han just bevittnat. Av betydelse i sammanhanget är vidare att R.H. själv tillkallat hjälp och bistått polisen med att - utan framgång - leta efter den av honom undanskaffade kniven.

De omständigheter som sålunda, jämte hans nära släktskap med B.H., må tala till R.H:s förmån kan, ställda mot den allvarliga knivmisshandel han sökt motverka beivrandet av, enligt HD:s bedömning varken försvara eller ursäkta hans handlingssätt och medföra att gärningen skall bedömas som ringa. R.H. kan alltså inte undgå ansvar för skyddande av brottsling. För detta brott jämte skadegörelse förskyller han det av HovR:n utmätta straffet. Från det bötesstraff om 100 dagsböter som sålunda ådömts R.H. bör dock avräknas 10 dagsböter med hänsyn till den tid om drygt ett dygn som R.H. varit anhållen i målet (jfr NJA 1989 s 12).

Domslut. HD ändrar HovR:ns domslut endast på det sätt att HD förordnar att det bötesstraff om 100 dagsböter som ådömts R.H. skall till en del av 10 dagsböter anses som verkställt genom den tid R.H. varit anhållen i målet.

HD (JustR:n Heuman, referent, Lars Å Beckman och Törnell) beslöt följande dom:

Domskäl. I 17 kap 11 § BrB straffbeläggs såsom skyddande av brottsling gärningar som är ägnade att försvåra att en brottsling drabbas av ansvar. Vad som straffbeläggs är att någon döljer den som förövat brott, hjälper honom att undkomma, undanröjer bevis om brottet eller på annat dylikt sätt motverkar att brottet uppdagas eller beivras.

I §:ns 3 st har upptagits ett stadgande om straffrihet. Förevarande mål gäller tillämpningen av detta stadgande. I stadgandets ursprungliga lydelse uppräknades en krets av brottslingens närmaste som inte kunde fällas till ansvar enligt 17 kap 11 §. Kretsen omfattade make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den som i första svågerlag är lika nära förenad med den brottslige, fosterföräldrar samt fosterbarn. I samband med införandet av ÄktB behövde straffrihetsregeln omarbetas och den fick då sin nuvarande lydelse. Där föreskrivs nu att det inte skall dömas till ansvar om gärningen är att anse som ringa med hänsyn till gärningsmannens förhållande till den brottslige och övriga omständigheter. Ändringen trädde i kraft d 1 jan 1988 och det är alltså lagrummet i dess nya lydelse som skall tillämpas i detta mål.

I propositionen om följdlagstiftning till ÄktB m m (prop 1986/ 87:86) erinrade departementschefen vid behandlingen av straffrihetsregeln till en början om att straffrättskommittén under förarbetena till BrB hade föreslagit att kretsen skulle anges inte genom uppräkning utan genom att straffrihet tillförsäkrades den brottsliges närmaste. Förslaget ledde ej till lagstiftning bl a därför att en sådan avfattning av lagrummet kunde leda till tolkningssvårigheter. I fortsättningen anförde departementschefen vidare bl a: Enligt min mening är en intresseavvägning av det slag som gjorts i 17 kap 12 § BrB att föredra framför en strikt uppräkning när det gäller att avgränsa det straffbara området. Det kan nämligen knappast undvikas att en uppräkning i vissa fall kommer att vara alltför snäv, medan den i andra skulle föra för långt. Som förutsättning för ansvarsfrihet bör i stället beaktas om gärningen med hänsyn till förhållandet mellan de båda personerna och brottets beskaffenhet framstår som försvarlig och ursäktlig och brottet därför kan bedömas som ringa. Avseende bör också kunna fästas vid förfarandet. Allmänt sett kan det finnas större anledning att överse med att någon döljer en brottsling eller hjälper honom att undkomma än att bevis undanröjs. Vidare kan ett handlande från en nära familjemedlem framstå som mindre klandervärt än ett som företas av någon som inte kan räknas bland de allra närmaste. Vid bedömningen av om brottet är ringa bör således göras en helhetsbedömning av samtliga omständigheter. (A prop s 96.)

Den av departementschefen berörda straffrihetsregeln i 17 kap 12 § BrB, vilket lagrum avser brottet främjande av flykt, anger att vid bedömande av om gärningen är straffri hänsyn skall tas till frihetsberövandets art och syfte, gärningsmannens tillvägagångssätt och hans förhållande till den vars flykt han främjat. Av utformningen av den nu aktuella straffrihetsregeln i 11 § framgår att vid dess tillämpning avseende främst skall fästas vid gärningsmannens förhållande till den brottslige. Förarbetena ger inte vid handen att lagstiftaren velat generellt sett utvidga det straffbara området då det gäller skyddande av brottsling; några kriminalpolitiska skäl ligger ju inte bakom ändringen. Vad lagstiftaren åsyftat är en regel som inte är lika stel som den tidigare utan i stället möjliggör en friare bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet.

R.H. är broder till B.H.. Bröderna umgicks med varandra och var vänner. R.H. synes i viss utsträckning ha stått under inflytande av sin broder. R.H. får alltså i den mening som är av betydelse vid tillämpning av straffrihetsregeln anses stå nära sin broder.

Det brott B.H. begått är av mycket allvarlig beskaffenhet. Vad R.H. gjort vittnar emellertid inte om förslagenhet eller planläggning. Han synes fastmera ha handlat i stundens ingivelse. Hans förfarande torde knappast heller ha försvårat utredningen. R.H. har genom sitt agerande sett till att B.H:s offer fördes till sjukhus och att polis kom till platsen.

Vid en sammanvägning av angivna omständigheter och med hänsyn särskilt till R.H:s förhållande till brodern är hans gärning att anse som ringa. Åtalet för skyddande av brottsling skall därför ogillas.

I enlighet med TR:ns i den delen lagakraftvunna dom har R.H. gjort sig skyldig till skadegörelse.

Domslut. Med ogillande av åtalet för skyddande av brottsling fastställer HD TR:ns domslut mot R.H..

JustR:n Knutsson och Lind var av skiljaktig mening och anförde: Av förarbetena till den nuvarande lydelsen av 17 kap 11 § 3 st BrB kan utläsas att lagstiftaren velat åstadkomma en regel om ansvarsfrihet som möjliggör en friare bedömning än den tidigare gällande regeln. Däri ligger att tidigare straffria fall kan komma att omfattas av straffansvar, samtidigt som möjlighet införs att inte döma till ansvar i situationer som tidigare var straffbelagda.

B.H. har gjort sig skyldig till en ytterst allvarlig knivmisshandel, som lett till offrets död. R.H. har gömt undan den kniv med vilken gärningen begicks. Kniven har sedermera inte kunnat återfinnas. Det har alltså varit fråga om att skydda någon som begått ett mycket grovt brott, och undanröjandet har avsett ett bevis som erfarenhetsmässigt kan ha stor betydelse vid utredningen av brott där en person har bragts om livet. Den omständigheten att B.H:s brott har kunnat klaras upp trots att beviset undanröjts gör inte R.H:s handlande mindre klandervärt.

R.H. är visserligen bror till B.H. och har stått denne nära. Varken detta förhållande eller omständigheterna i övrigt kan emellertid med hänsyn till det förut sagda leda till att hans gärning bedöms som ringa. Åtalet för skyddande av brottsling skall därför bifallas.

Överröstade i nu angivet hänseende år vi i övrigt ense med majoriteten.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1990-03-29
Målnummer
B418-89
Lagrum
17 kap. 11 § brottsbalken (1962:700)
17 kap. 12 § brottsbalken (1962:700)
Litteratur
Sökord
Skyddande av brottsling
Straffrihet
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2015 s. 31: Skyddande av brottsling. Räckvidden av straffbestämmelsen i 17 kap. 11 § brottsbalken och innebörden av ansvarsfrihetsregeln i paragrafens femte stycke.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation