NJA 2015 s. 31
Skyddande av brottsling. Räckvidden av straffbestämmelsen i 17 kap. 11 § brottsbalken och innebörden av ansvarsfrihetsregeln i paragrafens femte stycke.
Attunda tingsrätt
Allmän åklagare väckte åtal vid Attunda tingsrätt mot fem personer, bland dem J.H.A. och dennes söner H.H.A., R.H.A. och K.H.A. Åtalspunkten 3 i stämningsansökningen gällde i första hand anstiftan till försök till mord/dråp (J.H.A.), försök till mord/dråp i två fall (H.H.A.), försök till mord/dråp i ett fall (R.H.A. och K.H.A.), medhjälp till försök till mord/dråp i ett fall (R.H.A. och K.H.A.) och försök till grov misshandel (H.H.A., R.H.A. och K.H.A.). I andra hand yrkades ansvar för medhjälp till försök till mord/dråp/grov misshandel (J.H.A., R.H.A. och K.H.A.). I sista hand yrkades ansvar för skyddande av brottsling, grovt brott (J.H.A., R.H.A. och K.H.A.). Som målsägande under åtalspunkten 3 angavs Hu.F., Ha.F. och D.K. Gärningsbeskrivningen hade följande lydelse.
Gärning
J.H.A. har den 15 oktober 2012 vid Magnegatan 44 i Märsta, Sigtuna kommun, uppsåtligen genom ord och handling uppmanat och förmått sina söner H.H.A., R.H.A. och K.H.A. att försöka beröva målsägandena livet. Således har J.H.A. uttalat ungefärligen ”döda honom, döda honom” samt ”att döda, det handlar om heder och att det är legalt att döda för hedern”. I samband med uttalandena har J.H.A. varit beväpnad med ett järnrör eller liknande föremål (anstiftan till försök till mord).
H.H.A., R.H.A. och K.H.A. har därefter dels i en lägenhet, dels i ett trapphus på Magnegatan 44 i Märsta tillsammans och i samförstånd försökt beröva Hu.F. livet genom att attackera honom med knivar eller andra eggvassa föremål, stolar och högtalare. Hu.F. har vid tillfället tillfogats fem stickskador på kroppens ryggsida, en stickskada på halsens högra sida och en skärskada på det vänstra underbenet. Flera av skadorna har varit livshotande. Vid tillfället har i vart fall H.H.A. huggit Hu.F. med kniv. Fara för brottets fullbordan har förelegat eller varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter (försök till mord/dråp).
H.H.A. har vidare vid samma tillfälle dels invid lägenheten, dels i trapphuset uppsåtligen försökt beröva Ha.F. livet genom att hugga honom med kniv. Ha.F. har tillfogats tre stickskador i ryggen, som bl.a. penetrerat lungan med luft i lungsäcken som följd, samt en sårskada på ena handen. Skadan i lungsäcken har varit livshotande. Fara för brottets fullbordan har förelegat eller varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter (försök till mord/dråp). - K.H.A. och R.H.A. har främjat gärningen genom ta sig ut i trapphuset och där angripa Ha.F. genom att kasta olika föremål på honom, vilket möjliggjort/underlättat för H.H.A. att knivhugga Ha.F. I samband med att Ha.F. försökt avväpna H.H.A. och hamnat på golvet i trapphuset har K.H.A. slagit Ha.F. med en gardinstång som träffat ryggen/nacken (medhjälp till försök till mord/dråp).
H.H.A., R.H.A. och K.H.A. har vid samma tillfälle tillsammans och i samförstånd försökt att tillfoga D.K. skada genom att upprepade gånger hugga mot honom med en kniv. Huggen har inte träffat då D.K. lyckats parera dessa med en stol. Vidare har H.H.A., R.H.A. och K.H.A. kastat stolar och högtalare på D.K. Fara för brottets fullbordan har förelegat eller varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. Försöksbrottet bör bedömas grovt då gärningen varit livsfarlig och då bröderna H.A. visat särskild hänsynslöshet och råhet genom att - i numerärt överläge - angripa målsäganden med kniv (försök till grov misshandel). Under händelseförloppet har D.K. tillfogats smärta, en mindre sårskada samt blåmärke.
Alternativt görs gällande att J.H.A., R.H.A. och K.H.A. genom sina ageranden i vart fall har främjat H.H.A:s försök att uppsåtligen beröva Ha.F. och Hu.F. livet eller i vart fall tillfoga målsägandena allvarliga skador enligt beskrivningen ovan (alternativyrkande nr 1).
Alternativt görs gällande att J.H.A., R.H.A. och K.H.A. med insikt om att H.H.A. knivskurit Hu.F. och Ha.F. tillsammans och i samförstånd på okänd plats i riket undanröjt bevis om mordförsöken genom att göra sig av med den/de kniv/knivar eller andra eggvassa föremål som använts vid mordförsöken. Vidare har de hjälpt H.H.A. att försöka fly ur riket. Syftet har varit att motverka att mordförsöken beivrades.
Brottet är att anse som grovt då J.H.A., R.H.A. och K.H.A. undanskaffat viktig och avgörande bevisning avseende två mycket allvarliga brott (alternativyrkande nr 2).
Lagrum: 3 kap. 1 §/2 §, 6 § och 11 § samt 23 kap. 1 § BrB.
Flera målsägande yrkade skadestånd.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande tf. rådmannen Staffan Wahlqvist) meddelade dom den 20 mars 2013.
Beträffande åtalspunkten 3 fann tingsrätten följande. Åtalet mot J.H.A. avseende anstiftan av försök till mord/dråp, medhjälp till försök till mord/dråp samt medhjälp till grov misshandel var inte styrkt och skulle ogillas. H.H.A. skulle dömas för försök till mord beträffande Hu.F. och Ha.F. Åtalet mot R.H.A. och K.H.A. för sökt till mord/dråp skulle ogillas. Åtalet mot dem för medhjälp till försök till mord/dråp och medhjälp till grov misshandel skulle också ogillas. Såvitt avsåg åtalet för grov misshandel avseende D.K. skulle endast K.H.A. dömas för misshandel. Brottet var inte ringa.
Rörande åtalet för skyddande av brottsling anförde tingsrätten följande.
Enligt 17 kap. 11 § BrB döms för skyddande av brottsling, om någon döljer den som förövat brott, hjälper honom att undkomma, undanröjer bevis om brottet eller på annat dylikt sätt motverkar att det uppdagas eller beivras. Ansvar ska inte dömas ut om gärningen är att anse som ringa. Det saknas bevisning om att J.H.A., R.H.A. och K.H.A. undanröjt bevis om mordförsöken genom att göra sig av med den kniv/de knivar eller andra eggvassa föremål som använts vid brotten. Åtalet är därför inte styrkt i denna del. K.H.A. har uppgett att det var han, och i ett inledande skede H.H.A., som körde bilen när han, J.H.A., H.H.A. och R.H.A. begav sig mot Holland. Då J.H.A. och R.H.A. inte har kört bilen kan de inte anses ha hjälpt H.H.A. att fly. Åtalet mot dem för skyddande av brottsling, grovt brott, ska därför ogillas. Frågan är då om K.H.A. ska dömas till ansvar för brottet. Genom utredningen har framkommit att H.H.A. var mycket blodig efter händelsen samt att det var mycket blod i trapphuset. Det har även framkommit att H.H.A. endast hade en skada i huvudet men i övrigt var oskadd. Därtill kommer att K.H.A. har varit medveten om att det fanns knivar på platsen. Sammantaget måste det ha varit uppenbart för honom att någon av de andra hade blivit allvarligt skadad och han måste därför ha varit medveten om att H.H.A. hade knivskurit i vart fall någon av målsägandena. Den av K.H.A. lämnade uppgiften att de avsåg att anmäla brotten i Holland och att de på grund av rädsla inte gjorde någon polisanmälan i Sverige framstår inte som trovärdig. Det får därmed anses styrkt att han har haft uppsåt att hjälpa H.H.A. att fly ur riket och därigenom motverka att brotten beivrades. K.H.A. ska därför dömas för skyddande av brottsling. Även om vissa förmildrande omständigheter föreligger, såsom att H.H.A. och K.H.A. är bröder, anser tingsrätten - främst med hänsyn till att H.H.A. gjort sig skyldig till mycket allvarlig brottslighet - inte att brottet kan bedömas som ringa. Brottet är inte heller att anse som grovt.
Domslut
Domslut
Tingsrätten dömde H.H.A. för försök till mord och för brott enligt en annan åtalspunkt till fängelse 9 år 6 månader. Försök till grov misshandel avseende D.K. ogillades. Den tilltalade utvisades ur riket och förbjöds att återvända före den 20 mars 2028. Skadeståndsyrkanden bifölls.
Åtalet och skadeståndsyrkandena mot J.H.A. ogillades.
K.H.A. dömdes för misshandel och skyddande av brottsling till fängelse 3 månader. Övriga åtal ogillades. K.H.A. förpliktades att betala skadestånd till D.K. Övriga skadeståndsyrkanden ogillades.
Åtalet och skadeståndsyrkandena mot R.H.A. ogillades.
Två nämndemän var skiljaktiga och ville döma R.H.A. för medhjälp till grov misshandel till fängelse i ett år. En nämndeman ville döma K.H.A. för medhjälp till grov misshandel mot Ha.F.
Svea hovrätt
Åklagaren överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle döma J.H.A. för skyddande av brottsling, grovt brott, att hovrätten skulle döma R.H.A. för medhjälp till grov misshandel avseende Ha.F. och Hu.F. eller, i andra hand, för skyddande av brottsling, grovt brott, samt att hovrätten skulle döma H.H.A. till ett längre fängelsestraff än vad tingsrätten hade dömt ut och att tiden för återreseförbudet inte skulle tidsbegränsas eller, i vart fall, förlängas.
H.H.A. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalen, utvisningsyrkandet och skadeståndsyrkandena.
Åklagaren påstod numera, när det gällde åtalet för skyddande av brottsling, grovt brott, endast att det hade skett genom att de tilltalade hade hjälpt H.H.A. att försöka fly ur riket.
Hovrätten (hovrättsråden Per Sundberg och Maria Wetterstrand Hagström, referent, tf. hovrättsassessorn Klara Lidman Kittel samt två nämndemän) meddelade deldom den 1 juli 2013.
Hovrätten fann att H.H.A. skulle dömas för försök till uppsåtligt dödande av Ha.F. och Hu.F. Gärningarna var, som tingsrätten funnit, att bedöma som försök till mord. Tingsrättens dom i denna del skulle alltså inte ändras.
När det sedan gällde skuldfrågan för R.H.A. beträffande medhjälp till grov misshandel, fann hovrätten inte anledning att göra någon annan bedömning än den tingsrätten hade gjort. Åtalet för medhjälp till grov misshandel skulle, som tingsrätten funnit, ogillas. Tingsrättens dom skulle inte heller i denna del ändras.
Vad slutligen gällde åtalet för skyddande av brottsling, grovt brott, mot J.H.A. och R.H.A. gjorde hovrätten följande bedömning.
Om någon döljer den som förövat brott, hjälper honom eller henne att undkomma, undanröjer bevis om brottet eller på annat dylikt sätt motverkar att det uppdagas eller beivras, döms enligt 17 kap. 11 § BrB för skyddande av brottsling. Ansvar ska inte dömas ut om gärningen är att anse som ringa med hänsyn till gärningsmannens förhållande till den brottslige och övriga omständigheter.
Åklagaren har gjort gällande att J.H.A. och R.H.A. ska dömas för skyddande av brottsling eftersom de har hjälpt H.H.A. att försöka fly ur riket i syfte att denne skulle undgå lagföring.
Enligt hovrätten har J.H.A. och R.H.A. på väg från lägenheten på Magnegatan 44 i Märsta inte kunnat undgå att se att trappuppgången var blodbesudlad och att Ha.F. och Hu.F. låg svårt skadade strax utanför fastigheten. De har själva uppgett att de var medvetna om förekomst av knivar på platsen och att H.H.A. hade en skada i huvudet, men i övrigt var oskadd. J.H.A. och R.H.A. måste då även ha varit medvetna om att H.H.A. hade knivskurit i vart fall någon av Ha.F. och Hu.F. Utredningen visar att de var delaktiga i att föra H.H.A. till en släkting där de fick hjälp att lägga om såret men även rådet att uppsöka läkare för att få såret sytt samt att göra en polisanmälan. Detta ignorerades och de begav sig i stället mot Holland. Den bil de färdades i, framförd av K.H.A., stoppades emellertid av polis. Enligt polismannen uppträdde männen, framför allt K.H.A. och R.H.A., lugnt och de var mycket trevliga. De berättade att de hade varit på fest och var på väg hem till Holland. De nämnde inget om den brottslighet de ansåg sig ha blivit utsatta för i lägenheten i Märsta. Deras förklaring till att de inte gjorde polisanmälan i Sverige om den brottsligheten, att de var rädda och att de hade mer rättigheter i Holland, är inte trovärdig.
Mot bakgrund av vad som anförts ovan finner hovrätten att J.H.A. och R.H.A. agerat på ett sådant sätt att de aktivt har medverkat till att hjälpa H.H.A. att försöka fly ur Sverige och att deras syfte har varit att motverka att hans brott beivrades. De ska därför dömas för skyddande av brottsling. Även om J.H.A. och R.H.A. är närstående till H.H.A. är gärningen inte ringa. Brottet är tvärtom att anse som grovt då det avser skyddande av en förövare som begått två mycket allvarliga brott. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med detta.
Hovrättens domslut
Med ändring av tingsrättens dom dömde hovrätten J.H.A. för skyddande av brottsling, grovt brott, enligt 17 kap. 11 § första och tredje stycket BrB och bestämde påföljden till fängelse i 6 månader.
Med ändring av tingsrättens dom dömde hovrätten R.H.A. för skyddande av brottsling, grovt brott, enligt 17 kap. 11 § första och tredje stycket BrB och bestämde påföljden till fängelse i 6 månader.
Hovrätten ändrade tingsrättens dom mot H.H.A. endast beträffande utvisning och skadestånd.
Högsta domstolen
J.H.A. och R.H.A. överklagade och yrkade frikännande. J.H.A. yrkade i andra hand att straffet skulle sättas ned.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
HD meddelade prövningstillstånd i målet med utgångspunkt i vad hovrätten hade funnit utrett om gärningarna.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Riikka Liljenfeldt, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Domskäl
Efter en redogörelse för bakgrunden i huvudsaklig överensstämmelse med punkterna 1-3 i HD:s domskäl hade betänkandet följande lydelse.
Den fråga HD nu ska ta ställning till är om J.H.A. och R.H.A. - mot bakgrund av vad hovrätten funnit utrett om deras agerande efter de gärningar H.H.A. är dömd för - kan anses ha gjort sig skyldiga till skyddande av brottsling bestående i att de hjälpt H.H.A. att försöka fly ur riket. Om den första frågan besvaras jakande är frågan vidare om gärningarna kan anses vara ringa och därmed fria från ansvar eller om de i stället är att rubricera som grova brott, vilket åklagaren gjort gällande.
Rättsliga utgångspunkter
För skyddande av brottsling döms enligt 17 kap. 11 § första stycket BrB, såvitt nu är i fråga, den som hjälper någon som begått brott att undkomma. Alla de gärningar som är straffbelagda enligt bestämmelsen utmärks av att de är ägnade att försvåra att någon drabbas av ansvar för ett brott denne begått. Det intresse som bestämmelsen är avsedd att skydda är alltså statens brottsutredande verksamhet och möjligheten att se till att påföljder som döms ut av rättsväsendet kan verkställas.
I syfte att undvika att kriminaliseringen ska riskera att bli alltför vidsträckt och komma att omfatta sådant som enligt gängse uppfattning utgör oskyldiga tjänster måste det ställas krav på att de hjälpåtgärder som bedöms som brott är någorlunda kvalificerade. Helt alldagliga och obetydliga handlingar bör inte anses falla inom det straffbara området. Exempel på agerande som inte omfattas av det straffbara området är att låta bli att göra anmälan till polisen trots att man vet var en efterspanad brottsling befinner sig eller att ge/erbjuda en brottsling mat, husrum eller vårda denne för skador om denne annars riskerar att förfrysa, svälta eller lida annan jämförbar nöd. Inte heller är det straffbart att låta en brottsling helt öppet vistas i sitt hem (se Nils-Olof Berggren m.fl., Brottsbalken. En kommentar, 1 juli 2014 Zeteo, kommentaren till 17 kap. 11 § BrB, och Magnus Ulväng m.fl., Brotten mot allmänheten och staten, 2:a upplagan 2014, s. 241 f.).
Bedöms en gärning som så pass kvalificerad att den i och för sig faller inom det straffbara området ska enligt 17 kap. 11 § femte stycket BrB ansvar ändå inte dömas ut om gärningen är att anse som ringa med hänsyn till gärningsmannens förhållande till den brottslige och övriga omständigheter. En helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet ska alltså göras.
Den del av bestämmelsen som undantar ringa gärningar från straffbarhet har tidigare varit utformad på så sätt att vissa uttryckligen uppräknade nära anhöriga till den brottslige varit undantagna från ansvar för brott. Orsaken till att ansvarsfrihetsregeln ändrades var att lagstiftaren bedömde att en strikt uppräkning av personer som skulle omfattas av bestämmelsen i vissa fall riskerade vara för snäv och i andra fall riskerade föra för långt. Genom att ersätta uppräkningen med en friare intresseavvägning grundad på en helhetsbedömning i vilken relationen till den brottslige var en omständighet som skulle beaktas ville man undvika sådana konsekvenser. Inget tyder dock på att avsikten med förändringen varit att på något mer påtagligt sätt utvidga det straffbara området när det gäller skyddandegärningar begångna av nära anhöriga (se NJA 1990 s. 175). Departementschefen framhöll också i förarbetena till bestämmelsen att det allmänt finns större anledning att överse med att någon hjälper en brottsling att undkomma än att bevis undanröjs samt att ett handlande från en nära familjemedlem kan framstå som mindre klandervärt än motsvarande agerande från någon som inte räknas bland den brottsliges allra närmaste (se prop.1986/87:86 s. 96).
Bedömningen i detta fall
Vad hovrätten funnit utrett om J.H.A:s och R.H.A:s agerande efter att de lämnat bostadshuset i Märsta innebär visserligen inte att någon av dem agerat aktivt i någon större utsträckning genom att till exempel vara drivande i att göra upp en plan för hur H.H.A. skulle tas ut ur landet eller vara förare av flyktbilen. Såvitt framkommit har tvärtom ingen av dem under flyktens gång agerat på något särskilt aktivt sätt om man ser varje del av det efterföljande händelseförloppet för sig.
Sett som en helhet måste dock deras agerande - att följa med under hela den färd flyktförsöket till Holland inneburit och med sin närvaro under färden stödja H.H.A. i hans försök att fly ur landet - anses ha utgjort en sådan gärning som faller in under straffbestämmelsen.
De gärningar J.H.A. och R.H.A. gjort sig skyldiga till har visserligen haft till syfte att hjälpa H.H.A. att undkomma ansvar för mycket allvarlig brottslighet. Gärningarna har dock som ovan konstaterats inte innefattat några särskilt aktiva eller avancerade åtgärder från deras sida och har inte heller inneburit att bevisning förstörts eller undanröjts. J.H.A. och R.H.A. står dessutom i mycket nära släktskapsförhållande till H.H.A., som är deras son respektive bror. Inget annat har heller framkommit än att de också har en nära och god relation till denne. Vid en sammantagen bedömning av omständigheterna kring gärningarna får dessa anses vara ringa och därmed straffria.
HD:s slutsats
Vad HD ovan kommit fram till innebär att J.H.A. och R.H.A. ska frikännas från ansvar för skyddande av brottsling.
Domslut
Domslut
Med ändring av hovrättens dom frikänner HD J.H.A. och R.H.A.
Domskäl
HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Göran Lambertz, Martin Borgeke, referent, Svante O. Johansson och Anders Eka) meddelade den 11 februari 2015 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
J.H.A. är far till H.H.A., K.H.A. och R.H.A. De var alla vid den aktuella tidpunkten bosatta i Holland. De hade rest till Sverige för att träffa A.H.A., som är dotter till J.H.A. och alltså syster till H.H.A., K.H.A. och R.H.A.
H.H.A. har av hovrätten dömts för försök till mord i två fall. Mordförsöken ägde rum i samband med att han, J.H.A., K.H.A. och R.H.A. sammanträffade med A.H.A. i huset där hon bodde. Brotten riktades mot en man som A.H.A. var bekant med och mot dennes bror. Hovrättens dom mot H.H.A. har vunnit laga kraft.
Vad hovrätten har funnit utrett om gärningarna
Hovrätten har funnit följande utrett. Efter det som inträffade i huset där A.H.A. bodde lämnade J.H.A., H.H.A., K.H.A. och R.H.A. platsen. J.H.A. och R.H.A. var då medvetna om att H.H.A. hade knivskurit två personer och därmed hade begått två mycket allvarliga brott. H.H.A. själv hade efter händelsen en sårskada i huvudet, men var i övrigt oskadd. J.H.A. och R.H.A. var delaktiga i att föra H.H.A. till en släkting, där de fick hjälp med att lägga om H.H.A:s skada. Hos släktingen fick de rådet att uppsöka läkare för att få såret sytt och att göra en polisanmälan. De följde emellertid inte rådet utan begav sig i stället tillsammans med H.H.A. och K.H.A. mot Holland i bil. Det var K.H.A. som körde. Vid ett tillfälle stoppades bilen av polis. K.H.A. och R.H.A. berättade då för polisen att de hade varit på fest och var på väg hem till Holland. De nämnde inte något om vad som hade inträffat vid mötet med A.H.A. Sällskapet fick åka vidare, men stoppades en stund senare åter av polis. Då greps de.
Bestämmelsen om skyddande av brottsling
Om någon döljer den som har förövat brott, hjälper honom eller henne att undkomma, undanröjer bevis om brottet eller på annat dylikt sätt motverkar att det uppdagas eller beivras, ska han eller hon dömas för skyddande av brottsling. Bestämmelsen om detta finns i 17 kap. 11 § BrB.
Straffskalan är böter eller fängelse i högst ett år. Är brottet grovt gäller dock straffskalan fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.
I paragrafens femte stycke finns en regel om ansvarsfrihet i vissa fall. Ansvar ska enligt den regeln inte dömas ut om gärningen är att anse som ringa med hänsyn till gärningsmannens förhållande till den brottslige och övriga omständigheter. Bestämmelsen innebär att det ska göras en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet.
Frågan i HD
Som framgått är utgångspunkten för HD:s prövning att både J.H.A. och R.H.A. har insett att H.H.A. hade begått två mycket allvarliga våldsbrott. Den fråga som HD först ska ta ställning till är om J.H.A. och R.H.A. har gjort det som riksåklagaren har påstått, dvs. om de - medvetna om H.H.A:s brott - har hjälpt denne att försöka fly ur riket. Om den frågan besvaras jakande uppkommer frågan om deras gärningar är att anse som ringa och därmed fria från ansvar.
Har J.H.A. och R.H.A. hjälpt H.H.A. att försöka fly ur riket?
Till grund för bedömningen av frågan, om J.H.A. och R.H.A. har hjälpt H.H.A. att försöka fly ur riket, ska ligga (se p. 3) dels att de har deltagit i åtgärden att föra H.H.A. till en släkting, där de fick hjälp med att lägga om H.H.A:s skada, dels att de, tillsammans med H.H.A., har åkt med i den av K.H.A. förda bilen i syfte att resa tillbaka till Holland.
H.H.A. hade alltså ett sår i huvudet efter händelserna vid A.H.A:s bostad. Med hänsyn till vad som har kommit fram om det råd som J.H.A. och R.H.A. fick av släktingarna får utgångspunkten vara, att det rörde sig om en skada som krävde läkarvård. J.H.A:s och R.H.A:s handlande att föra H.H.A. till släktingen för att plåstra om hans skada har därmed skett i en nödsituation. Nöd föreligger nämligen bl.a. när någons hälsa är utsatt för fara. J.H.A:s och R.H.A:s handlande i denna del kan inte bedömas som oförsvarligt. Det innebär att deras gärningar, så långt, inte har varit brottsliga. (Se 24 kap. 4 § BrB; jfr Magnus Ulväng m.fl., Brotten mot allmänheten och staten, 2 uppl. 2014, s. 243.)
När det sedan gäller det fortsatta händelseförloppet är frågan om det kan grunda ansvar för skyddande av brottsling att J.H.A. och R.H.A., tillsammans med H.H.A., reste med i bilen som passagerare och med Holland som resmål.
Ett typfall av skyddande av brottsling är att man hjälper den som har begått brott att undkomma polisen genom att man gömmer henne eller honom eller hjälper till med transportmedel. Att köra någon, som har begått brott, i bil från brottsplatsen utgör alltså typiskt sett skyddande av brottsling. Ett annat fall är att man lånar ut sin bil till någon som har begått brott.
Inte allt som kan vara till fördel för en brottsling som vill komma undan är kriminaliserat som skyddande av brottsling. Vid avgränsningen av straffbestämmelsens räckvidd måste det ses till att den inte tillämpas så vidsträckt att sådana handlingar bestraffas som enligt vanlig uppfattning utgör oskyldiga tjänster. Det måste ställas krav på att de hjälpåtgärder som bedöms som brott är någorlunda kvalificerade. Alldagliga och obetydliga handlingar faller alltså utanför det straffbelagda området. Ett exempel är att någon erbjuder en brottsling mat. Ett annat är att man låter en brottsling helt öppet vistas i ens hem. Inte heller omfattas det av straffansvar att någon låter bli att göra anmälan till polisen trots att han eller hon vet var en efterspanad brottsling befinner sig. (Se Magnus Ulväng m.fl., a.a. s. 241 f.)
Det som J.H.A. och R.H.A. gjorde när de åkte med i bilen mot Holland kan emellertid långt ifrån ses som en alldaglig eller obetydlig handling. Visserligen får det antas att J.H.A. och R.H.A. så småningom, när de hade uträttat det som var syftet med resan till Sverige, skulle återvända till Holland. Men resan hem påbörjades nästan omedelbart efter det att H.H.A. hade begått brotten och innebar att H.H.A., om resan inte hade avbrutits genom polisingripandet, hade kunnat undkomma. Genom att åka med i bilen utgjorde J.H.A. och R.H.A. en resurs som kunde utnyttjas på olika sätt och som medförde att möjligheterna för H.H.A. att undkomma stärktes. J.H.A. och R.H.A. har därmed hjälpt H.H.A. i hans försök att fly från Sverige.
Frågan om ansvarsfrihet
Föreskriften om skyddande av brottsling infördes i strafflagen år 1942 (10 kap. 18 a § strafflagen). Den del av bestämmelsen som motsvarade ansvarsfrihetsregeln i 17 kap. 11 § femte stycket BrB gick tillbaka på äldre regler inom ramen för medverkansbestämmelsen (efterföljande delaktighet; se 3 kap. 11 § i 1864 års strafflag). Lydelsen var följande. ”Make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den som i första svågerlag är lika nära förenad med den brottslige, adoptivföräldrar eller adoptivbarn, fosterföräldrar eller fosterbarn må ej fällas till straff efter denna paragraf.” Denna formulering av ansvarsfrihetsregeln gällde i princip oförändrad fram till den 1 januari 1988, då regeln fick den nuvarande utformningen.
Tanken bakom bestämmelsen om ansvarsfrihet för vissa personer är att ett straffansvar i de aktuella situationerna också för närstående inte sällan skulle medföra en svår motsättning mellan en naturlig strävan att inte göra sig skyldig till brott och en allmänmänsklig vilja att hjälpa en nära anförvant. Det är samma typ av överväganden som ligger bakom bl.a. regeln i 36 kap. 3 § RB om att vissa till en part närstående personer inte är skyldiga att vittna och, i vart fall till viss del, de regler som finns om jäv (se t.ex. 4 kap. 13 § 2 RB).
Orsaken till att ansvarsfrihetsregeln 17 kap. 11 § femte stycket BrB ändrades år 1988 var att lagstiftaren bedömde att en strikt uppräkning av personer som skulle omfattas av bestämmelsen riskerade att i en del fall vara för snäv och i andra fall föra för långt. Genom att ersätta uppräkningen i paragrafen med en friare intresseavvägning, grundad på en helhetsbedömning av vilken relation den handlande hade till den brottslige och övriga omständigheter, ville man undvika konsekvenser av detta slag. (Se prop.1986/87:86 s. 96.) Som HD har uttalat i rättsfallet NJA 1990 s. 175 finns det inget som tyder på att avsikten med förändringen var att generellt utvidga straffansvaret för skyddandegärningar begångna av nära anhöriga.
Det kan tilläggas att det allmänt sett finns större anledning att överse med att någon hjälper en brottsling att undkomma än att bevis undanröjs, samt att ett handlande från en nära familjemedlem ofta framstår som mindre klandervärt än motsvarande agerande från någon som inte räknas bland den brottsliges allra närmaste (se a. prop. s. 96).
De gärningar som J.H.A. och R.H.A. har begått har visserligen haft till syfte att hjälpa H.H.A. att undkomma ansvar för mycket allvarlig brottslighet. J.H.A. och R.H.A. är emellertid nära släkt med H.H.A. Annat har inte kommit fram än att de också faktiskt stod honom nära. Enligt den före den 1 januari 1988 gällande regleringen hade J.H.A. och R.H.A. omfattats direkt av ansvarsfrihetsregeln. Även vid den helhetsbedömning som nu ska göras enligt 17 kap. 11 § femte stycket BrB bör deras gärningar bedömas som ringa och därmed inte föranleda ansvar.
HD:s slutsats
Slutsatsen är att J.H.A. och R.H.A. ska frikännas.
Domslut
Domslut
HD ändrar på det sättet hovrättens domslut, att HD frikänner J.H.A. och R.H.A.
HD:s dom meddelad: den 11 februari 2015.
Mål nr: B 3877-13.
Lagrum: 17 kap. 11 § BrB.
Rättsfall: NJA 1990 s. 175.