NJA 1990 s. 228
Sedan tilltalad förelagts vid vite att personligen inställa sig till huvudförhandling har rätten före förhandlingen förordnat om hämtning av den tilltalade. Förordnandet har inte ansetts innebära att vitesföreläggandet förfallit.
HD
G.A. åtalades vid Hedemora TR för olovlig körning (grovt brott) i fem fall och hastighetsöverträdelse i ett fall. Dessutom yrkade åklagaren att G.A:s personbil skulle förverkas enligt 7 § trafikbrottslagen. G.A. delgavs d 16 sept 1989 stämning jämte kallelse att personligen inställa sig till huvudförhandling inför TR:n d 20 sept 1989 vid vite av 1 000 kr.
Dagen före huvudförhandlingen underrättades TR:n av åklagaren om att G.A. i brev till åklagarmyndigheten hade förklarat att han inte skulle komma till förhandlingen. TR:n beslöt att G.A. skulle inställas genom polismyndighetens försorg.
Hämtningsbeslutet kunde inte verkställas. Även ett vid huvudförhandlingen gjort försök att hämta G.A. misslyckades. TR:n (ordf t f lagmannen Friberg) meddelade då följande beslut: Huvudförhandlingen ställs in. Då det inte är sannolikt att G.A. har laga hinder för att inte inställa sig dömer TR:n ut det ålagda vitet om 1 000 kr.
G.A. anförde besvär i Svea HovR och yrkade undanröjande av beslutet att utdöma vitet.
HovR:n (hovrättsråden Holmstrand och Röst Andréasson samt hovrättsassessorn Kjellsson, referent) meddelade d 13 nov 1989 följande beslut: HovR:n finner inte skäl att upphäva TR:ns beslut. Besvären lämnas således utan bifall.
G.A. anförde besvär med samma yrkande som i HovR:n.
Riksåklagaren medgav ändringsyrkandet. Han anförde bl a: För att framtvinga den tilltalades personliga inställelse vid huvudförhandling kan domstolen enligt 45 kap 15 § 2 st och 46 kap 15 § 1 st RB förelägga vite eller förordna om hämtning. Nämnda stadganden synes böra tolkas så att vite och hämtning inte kan användas samtidigt. En sådan tolkning torde innebära att ett vitesföreläggande förfaller om domstolen före förhandlingen förordnar om hämtning. Grund saknas då för utdömande av vitet oavsett om hämtningen kan genomföras eller ej och således även om den till talades utevaro förorsakat att huvudförhandlingen fått ställas in (jfr Gullnäs m fl, Rättegångsbalken I, kommentaren till 9 kap 9 § och RH 79:84).
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Oja, föreslog i betänkande följande beslut:
Domskäl
Skäl. G.A. har i HovR:n och i HD till stöd för sin besvärstalan gjort gällande att han på grund av sjukdom haft laga förfall för sin utevaro från TR:ns huvudförhandling d 20 sept 1989. Han, som arbetar som lärare, har därvid åberopat ett intyg av en skolrektor att han varit sjukskriven fr o m d 18 sept 1989 t o m d 6 okt 1989.
Riksåklagaren har gjort gällande att G.A. inte genom det åberopade in tyget visat att han haft laga förfall för sin utevaro från huvudförhandlingen. Däremot har riksåklagaren anfört att genom att TR:n före huvudförhandlingen beslutat om hämtning av G.A. till huvudförhandlingen det i kallelsen intagna vitesföreläggandet förfallit och att därför hinder förelegat att döma ut vitet.
Såsom riksåklagaren anfört har G.A. inte styrkt att han på grund av sjukdom varit förhindrad att inställa sig till huvudförhandlingen d 20 sept 1989. Besvären kan därför inte bifallas på den av G.A. åberopade grunden.
I fråga om den av riksåklagaren berörda frågan huruvida hinder i övrigt förelegat för ett utdömande av vitet gäller enligt 9 § lagen (1985:206) om viten att vite inte skall dömas ut om ändamålet med vitet förlorat sin betydelse.
Enligt 45 kap 15 § RB kan rätten besluta att tilltalad skall hämtas till huvudförhandling om det finns anledning att anta att han inte skulle iaktta ett vitesföreläggande om inställelse. Enligt 46 kap 15 § RB skall rätten, när en tilltalad uteblir från en huvudförhandling eller inställer sig endast genom ombud när han ålagts personlig inställelse, förelägga nytt vite eller förordna att han skall hämtas antingen omedelbart eller till senare dag. Bestämmelser med motsvarande innehåll finns i 36 kap 20 § RB beträffande vittne och i 44 kap 5 § samma balk beträffande svarande i indispositivt tvistemål. Bestämmelserna ger vid handen, att om rätten beslutar om hämtning den inte samtidigt skall ålägga inställelse vid vite, och att sanktionerna vite och hämtning således inte är avsedda att tillämpas samtidigt.
I detta fall har TR:n före huvudförhandlingen förordnat om hämtning av G.A. på grund av att denne förklarat att han inte skulle inställa sig. Uppenbarligen har TR:n därvid gjort den bedömningen att G.A. inte skulle komma att efterkomma vitesföreläggandet om personlig inställelse. Då sanktionerna vite och hämtning i enlighet med det förut anförda inte skall tillämpas samtidigt bör ändamålet med vitesföreläggandet anses ha förlorat sin betydelse genom TR:ns beslut om hämtning. Att hämtning sedan inte gick att genomföra har inte medfört att vitet enligt det tidigare vitesföreläggandet kunnat utdömas.
Om TR:n på grund av G.A:s uttalade avsikt att inte inställa sig till huvudförhandlingen hade ställt in denna i förväg, i stället för att besluta om hämtning, hade TR:n däremot enligt 9 kap 9 § RB kunnat döma ut vitet, om inte G.A. i efterhand kommit in med utredning som gjort det sannolikt att han haft laga förfall.
På grund av det anförda skall TR:ns beslut om utdömande av vite upphävas.
Domslut
HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut upphäver HD TR:ns beslut om utdömande av vite.
HD (JustR:n Knutsson, Heuman, Lind, Lars Å Beckman, referent, och Nilsson) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. G.A. har i HD gjort gällande att han på grund av sjukdom haft laga förfall för sin utevaro. Till stöd härför har han, som till yrket är lärare, åberopat ett av skolans rektor utfärdat in tyg, enligt vilket han varit sjukskriven under tiden d 18 sept - d 6 okt 1989.
Riksåklagaren har bestritt att G.A. genom intyget visat att han haft laga förfall för sin utevaro från huvudförhandlingen. Enligt riksåklagarens mening hade emellertid vitesföreläggandet till följd av det före huvudförhandlingen meddelade hämtningsbeslutet förfallit, varför hinder likväl förelegat att döma ut vitet.
Enligt 45 kap 15 § 2 st och 46 kap 15 § 1 st RB kan rätten, i syfte att framtvinga den till talades personliga inställelse vid huvudförhandlingen, utfärda kallelse med vitesföreläggande eller förordna om hämtning. I det sistnämnda fallet kallas den tilltalade inte på vanligt sätt till förhandlingen (se Gullnäs m fl, Rättegångsbalken I s 9:20). Bestämmelserna får anses innebära att rätten har att välja mellan de båda åtgärderna och således inte samtidigt kan besluta om att använda bägge.
I förevarande fall har TR:n emellertid först utfärdat en sedvanlig kallelse med vitesföreläggande och därefter, sedan anledning förekommit att anta att G.A. inte skulle iaktta föreläggandet, före huvudförhandlingen förordnat om hämtning. Av de angivna bestämmelserna följer inte med nödvändighet att vitesföreläggandet skall anses förfallet i en sådan situation.
Av 9 § lagen (1985:206) om viten framgår att ett vite inte skall dömas ut om ändamålet med vitet förlorat sin betydelse. Så kan exempelvis vara fallet om den som kallats till en förhandling visserligen inte inställer sig men utevaron dock inte föranleder uppskov i målet. Hade i det nu aktuella målet G.A. hämtats till förhandlingen skulle ändamålet med vitet ha förlorat sin betydelse. Hinder hade då förelegat att döma ut vitet. När emellertid hämtningsförsöken misslyckats och detta föranlett att målet uppskjutits till ett annat rättegångstillfälle har ändamålet med vitet haft kvar sin betydelse.
Om, i ett fall som det nu föreliggande, vitesföreläggandet redan till följd av hämtningsbeslutet anses förfallet kan det leda till att den kallade inte drabbas av någon påföljd för sin utevaro. En sådan effekt skulle strida mot själva syftet med vitesföreläggande och hämtning, nämligen att framtvinga en personlig inställelse vid förhandlingen, och motverka upprätthållandet av respekten för rättegångsförfarandet.
Mot bakgrund av det anförda finner HD att den omständigheten att ett förordnande om hämtning till förhandling görs efter utfärdandet av ett vitesföreläggande inte bör innebära att vitesföreläggandet skall anses förfallet.
G.A. har inte visat att han haft laga förfall för sin utevaro från TR:ns förhandling.
Domslut
HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.