NJA 1990 s. 35
Två makar har åtagit sig ett garantiansvar för att ett bolag skulle fullgöra sin förpliktelse att utge pension till en tredje person. Den särskilda regeln i 2 § 3 st preskriptionslagen om beräkning av preskriptionstid för pensionsfordringar har ansetts tillämplig på garantiåtagandet. Regeln har tolkats så, att varje rättighet på grund av åtagandet är preskriberad, om någon preskriptionsavbrytande åtgärd inte har vidtagits inom tio år från den dag då krav på betalning till följd av åtagandet tidigast har kunnat göras gällande. Det har vidare ansetts att, i den mån makarna i egenskap av företrädare för bolaget medverkade till att pensionsbelopp betalades ut, detta inte har haft någon preskriptionsavbrytande verkan såvitt gäller garanti åtagandet.
Enligt ett d 2 jan 1972 dagtecknat avtal mellan dödsboetefter G.W., make till X.X., å ena sidan, samt makarna G. och M-B.L., å andra sidan, sålde dödsboet samtliga aktier i AB Tranås Stadshotell till G.L.. I avtalets § 6 föreskrevs följande:
Köparen garanterar också att bolaget ikläder sig en pensionsförpliktelse gentemot fru X.X. å kr 12 000:- per år att utgå under 15 år. I händelse av hennes frånfälle innan 15 år förflutit skall pensionen utgå till hennes barn under återstående tid. Denna köparens garanti innefattar även en garanti både från honom och hans hustru att bolaget fullföljer sitt åtagande. Pensionen skall utbetalas med en tolftedel den sista i varje månad med början d 31 jan 1972.
G.L. överlät aktierna i bolaget d 15 dec 1981. Bolaget försattes sedermera i konkurs d 30 nov 1983. Sedan konkurskostnaderna hade betalts fanns inga medel att utdela i konkursen. Denna avskrevs d 7 jan 1985 enligt 185 d § KL.
X.X. väckte härefter talan mot G. och M-B.L. vid Eksjö TR och yrkade förpliktande för dem att solidariskt till henne utge förfallna icke betalda pensionsbelopp för tiden d 30 juni 1982-d 30 sept 1986 om tillsammans 52 000 kr jämte ränta.
Makarna L. bestred bifall till käromålet men vitsordade skäligheten i och för sig av det yrkade kapitalbeloppet och räntan.
Till stöd för sin talan anförde X.X.: Hon erhöll pension i enlighet med avtalet fram t om utgången av år 1981. Efter betalningspåminnelse och inkassokrav betalade G.L. under år 1984 härutöver sammanlagt 5 000 kr. Någon ytterligare betalning har inte erlagts. Enligt § 6 i köpeavtalet har makarna L. åtagit sig en garantiförbindelse med avseende på pensionen. Denna förbindelse är att anse som en huvudförbindelse varigenom makarna L. personligen är skyldiga att fullgöra pensionsåtagandet. I vart fall kan förbindelsen jämställas med ett borgensåtagande. Under alla förhållanden har makarna L. att svara för att pensionen utbetalas till henne.
Makarna L. gjorde i första hand gällande att de inte hade iklätt sig något personligt betalningsansvar utan endast åtagit sig en skyldighet att, så länge de ingick i bolagets styrelse och hade inflytande över verksamheten, se till att bolaget fullgjorde sitt pensionsåtagande mot X.X.. För det fall TR:n skulle finna att de var personligen betalningsskyldiga gjorde de gällande att detta ansvar i allt fall hade upphört att gälla på grund av preskription. Preskriptionen hade inträtt tio år efter fordringens tillkomst. Fordringen hade tillkommit d 2 jan 1972, då köpeavtalet upprättats, och den hade alltså preskriberats d 2 jan 1982.
X.X. genmälde: Fråga är i målet om en pensionsfordran. Preskriptionstiden för en sådan fordran räknas från den dag fordringen tidigast kan göras gällande. Även om garantiförpliktelsen är att jämställa med ett borgensåtagande gäller samma preskriptionstid som för huvudförbindelsen. Fordringen är således under inga omständigheter preskriberad. I dom d 8 dec 1986 anförde TR:n (rådmannen Nordberg och t f rådmannen Österberg) under rubriken Domskäl,
efter att ha redovisat vittnesmål av ett par personer som biträtt vid förhandlingarna om 1972 års köpeavtal: TR:n gör följande bedömning.
Av ordalydelsen i § 6 i köpeavtalet, sammanställt med vad vittnena uppgett, får anses framgå att avtalsparternas avsikt varit att pensionen till X.X. skulle utges av bolaget. Det är mot bakgrund härav inte visat att - såsom X.X. gjort gällande - skyldigheten att utge pensionen åvilar makarna L. som en huvudförpliktelse. Avtalet måste emellertid ges den tolkningen att makarna L. gentemot X.X. har åtagit sig ett garantiansvar för att bolaget skulle fullgöra sitt pensionsåtagande.
Makarna L. har gjort gällande att det anspråk på betalning som X.X. kan rikta mot dem på grund av garantiutfästelsen i allt fall är preskriberat.
Enligt 2 § 1 st preskriptionslagen (1981:130) preskriberas en fordran såsom huvudregel tio år efter tillkomsten om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. I sista st i samma § finns en bestämmelse om att preskriptionstiden för en fordran på pension räknas från den dag fordringen tidigast kan göras gällande. Av övergångsbestämmelserna till lagen, vilken trädde i kraft d 1 juli 1981, framgår att den nya lagen skall tillämpas även på fordringar som har kommit till före ikraftträdandet och som inte har preskriberats dessförinnan enligt äldre bestämmelser.
Det har inte påståtts att preskriptionsavbrott skett. Fråga i målet är därför om preskriptionstiden för den fordran som X.X. enligt den tidigare nämnda utfästelsen kan åberopa gentemot makarna L. skall räknas från tillkomsten, dvs den dag då garantiutfästelsen gjordes, eller från den dag då fordringen tidigast kan göras gällande, dvs de dagar då de i målet åberopade pensionsbeloppen förföll till betalning. Om preskriptionstiden skall räknas från den dag då utfästelsen gjordes, är betalningsanspråket preskriberat medan motsatsen gäller om tiden i stället - såsom vid fordran på pension - skall räknas från det fordringen tidigast kan göras gällande.
Det kan till en början konstateras att det anspråk på betalning som kan riktas mot den som har gjort ett garantiåtagande avseende en annan persons pensionsätagande inte i sig utgör en pensionsfordran. Den i 2 § sista st preskriptionslagen intagna specialregeln för pensionsfordringar är således inte direkt tillämplig på garantiåtaganden av nu behandlat slag.
Frågan om regeln ändå kan vinna tillämpning vid garantiåtaganden (eller borgen) avseende pensionsfordringar har inte närmare berörts i förarbetena till preskriptionslagen. Visserligen sägs i specialmotiveringen till 2 § 1 st att preskriptionstiden för en fordran på ersättning enligt en garantiutfästelse räknas från tidpunkten för utfästelsen oavsett när den omständighet som aktualiserar garantin inträffar (NJA II 1981 s 12). Det är emellertid med hänsyn till att uttalandet gjorts i ett annat sammanhang knappast troligt att lagstiftaren därigenom avsett att ta ställning till vad som skall gälla beträffande garantiutfästelser avseende pensionsåtaganden.
Det torde finnas goda skäl som talar för att man vid garantiutfästelser av nu aktuellt slag använder sig av samma utgångspunkt för beräkning av preskriptionstiden som vid pensionsfordringar och att det således in dubio bör anses att den som tecknat borgen eller utfäst garanti för pension får finna sig i att bestämmelsen i 2 § sista st preskriptionslagen tillämpas mot honom (jfr G Walin, Borgen och tredjemanspant s 298).
Som TR:n tidigare har gett uttryck för, kan makarna L. inte redan genom den i § 6 i köpeavtalet gjorda pensionsutfästelsen anses betalningsskyldiga för utfallande pensionsbelopp. Makarna L. har emellertid garanterat att bolaget skulle fullgöra sitt pensionsåtagande och de har därför - i fall av bristande fullgörelse från bolagets sida - haft att själva utge beloppen till X.X.. Då det gäller att bedöma garantins innebörd i preskriptionshänseende bör det särskilt beaktas att åtagandet utgjorde ett led i en aktieöverlåtelse från X.X:s make till makarna L. och att det tillkom för att göra det ekonomiskt möjligt för G.L. att förvärva aktierna samt att den omständigheten att pensionsförpliktelsen ålades bolaget och inte makarna L. personligen torde ha haft sin grund uteslutande i skattemässiga överväganden. Avtalet i vad det avser pensionsutfästelsen kan därmed till sitt verkliga innehåll anses jämställt med ett avtal varigenom det träffats överenskommelse om delbetalning på bestämda tider av köpeskillingen. Till detta kommer att makarna L. efter aktieöverlåtelsen utgjort bolagets styrelse och att det har ankommit på dem att i denna egenskap verkställa utbetalning av pensionen till X.X.. TR:n finner med hänsyn till det nu sagda att makarna L:s åtagande i preskriptionshänseende bör vara underkastat samma regler som gäller för pensionsutfästelsen. Preskriptionstid skall således räknas från den tid då X.X:s fordran på pension tidigast har kunnat göras gällande. Vid sådant förhållande har preskription ännu inte inträtt. Käromålet skall således bifallas.
Domslut
Domslut. G. och M-B.L. skall solidariskt till X.X. utge 52 000 kr, utgörande månatliga pensionsbelopp om 1 000 kr för tiden fr o m d 30 juni 1982 t o m d 30 sept 1986, jämte ränta.
Referenten, rådmannen Waldemarson, var skiljaktig och anförde: Jag är beträffande vad som uttalas i domskälen till TR:ns dom ense med majoriteten fram till och med det stycke som slutar med orden "garantiutfästelser avseende pensionsåtaganden." De härefter följande två styckena i domskälen bör enligt min mening ersättas av tre nya stycken med följande lydelse.
Makarna L:s garantiåtagande är en från bolagets pensionsåtagande skild förpliktelse. Garantiåtagandet kan därför inte, oavsett de omständigheter som legat bakom tillkomsten av förpliktelserna, i preskriptionshänseende jämställas med en fordran på pension.
Fråga är härvid om man av annan anledning kan tillämpa samma utgångspunkt för beräkning av preskriptionstiden för garantiförpliktelsen som för en pensionsfordran. Det kan sålunda ifrågasättas om inte en garantiförpliktelse av nu behandlat slag kan anses inkludera ett tyst samtycke till en förlängning av preskriptionstiden så att utgångspunkten för beräkning av denna blir densamma för garantiförpliktelsen som för pensionsåtagandet (jfr G Walin, Borgen och tredjemanspant s 298). I detta fall är emellertid att beakta att garantiutfästelsen har tillkommit före preskriptionslagens ikraftträdande och att avtal om förlängning av tioårig preskriptionstid har ansetts ogiltiga om de ingåtts under den tid då den äldre lagen var gällande. Oavsett vad som eljest må gälla i detta hänseende saknas på grund härav i detta fall förutsättningar att tolka in ett samtycke till en förlängning av preskriptionstiden.
Vid övervägande av det anförda har man - i avsaknad av uttalanden i lagförarbetena som talar i annan riktning - att falla tillbaka på huvudregeln i 2 § 1 st preskriptionslagen. Preskriptionstiden för det anspråk som kan göras gällande på grund av garantiutfästelsen skall alltså räknas från utfästelsens tillkomst d 2 jan 1972. Då mer än tio år förflutit innan X.X. gjort anspråket gällande mot makarna L. är den fordran som hon kan ha haft mot dem preskriberad. Käromålet skall följaktligen ogillas.
Göta HovR
G. och M-B.L. fullföljde talan i Göta HovR och yrkade ogillande av X.X:s talan.
X.X. bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Maiander, hovrättsråden Paulsson-Nordling och Sundström samt hovrättsassessorn Österberg, referent) anförde i dom d 17 dec 1987:
Domskäl
Domskäl. Parterna är i HovR:n ense om att makarna L:s utfästelse enligt 6 § i köpeavtalet inte innebär en huvudförpliktelse att utge pensionen.
För åtagandet har, vare sig det skall anses ha utgjort en fristående garantiutfästelse eller en enkel borgen, gällt den allmänna regeln om tioårig preskription i preskriptionslagen. Enligt 2 § 1 st denna lag, vars innehåll överensstämmer med tidigare gällande rätt, räknas preskriptionstiden från tidpunkten för fordringens tillkomst. Regeln gäller ej endast för huvudfordran utan även för en garantiutfästelse eller en enkel borgen. Preskriptionsavbrott måste därför ske direkt hos garanten eller löftesmannen för att dennes ansvar skall kunna utkrävas. Då preskriptionsavbrott hos makarna L. ostridigt ej skett inom tio år efter fordringens tillkomst d 2 jan 1972, är fordringen vid tillämpning av nämnda lagbestämmelse preskriberad.
Enligt 2 § 3 st preskriptionslagen räknas preskriptionstiden för fordran på pension från den dag fordringen tidigast kunnat göras gällande. X.X:s fordran på bolaget kunde göras gällande tidigast d 31 jan 1972, då det första pensionsbeloppet skulle erläggas. Det torde ej utan stöd i lag kunna anses att den särskilda preskriptionstiden i 2 § 3 st nämnda lag gäller jämväl garantiutfästelse eller enkel borgen avseende annans pensionsutfästelse. Även om en sådan tillämpning skulle vara godtagbar, skulle X.X:s fordran hos makarna L. ändock vara preskriberad, eftersom även i detta fall preskriptionsavbrott måste ske särskilt hos garanten eller löftesmannen och preskriptionsavbrott hos makarna L. ostridigt ej skett inom tio år från d 31 jan 1972.
X.X:s talan kan således ej bifallas.
Domslut
Domslut. Med ändring av TR:ns dom ogillar HovR:n X.X:s talan.
X.X. (ombud jur kand B.A.S.) sökte revision och yrkade bifall till sin talan.
G. och M-B.L. (ombud advokaten E.H.) bestred ändring.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Nilsson, föreslog i betänkande följande dom:
HD fastställer HovR:ns dom.
HD (JustR:n Nyman, Jermsten, Magnusson, referent, Lind och Nyström) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. Som framgår av TR:ns dom måste § 6 i det aktuella köpeavtalet ges den tolkningen att makarna L. gentemot X.X. åtog sig ett garantiansvar för att bolaget skulle fullgöra sin förpliktelse att utge vissa belopp till X.X.. Garantiansvaret är att jämställa med ett borgensåtagande. Frågan är då om, som makarna L. har gjort gällande, de betalningsanspråk som X.X. har kunnat rikta mot dem på grund av garantiutfästelsen har blivit preskriberade.
När det gäller den förpliktelse som åvilade bolaget är parterna överens om att det har rört sig om en förpliktelse att betala pension. HD saknar anledning att gå närmare in på den frågan. I och med att förpliktelsen har haft den angivna karaktären har den särskilda preskriptionsregeln i 2 § 3 st preskriptionslagen (1981:130) varit tillämplig. Det innebär att preskriptionstiden för fordran på grund av förpliktelsen har skolat räknas från den dag fordringen tidigast kunde göras gällande.
Enligt 2 § 2 st preskriptionslagen skall en speciell, kortare preskriptionstid gälla för vissa konsumentfordringar. Lagrummet innehåller en särskild regel om att den kortare preskriptionstiden gäller också beträffande fordringar mot den som har gått i borgen för betalningen av en konsumentfordran. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i 2 § 3 st. Härav skulle kunna dras den slutsatsen att regeln i 3 st om beräkning av preskriptionstid för pensionsfordringar inte gäller beträffande borgensåtaganden o d som avser sådana fordringar. I stället skulle huvudregeln i 2 § 1 st vara tillämplig, vilket innebär att preskriptionstiden för åtagandet skulle räknas från dess tillkomst.
Mot ett sådant synsätt talar emellertid helt allmänt borgensåtagandenas nära samband med huvudförbindelsen. Det skulle också kunna leda till egendomliga resultat, om ett borgensåtagande som avser en pensionsfordran skulle preskriberas tio år efter tillkomsten. Borgensåtagandet skulle då kunna preskriberas innan preskriptionstiden för pensionsförpliktelsen ens har hunnit börja löpa. Det kan inte ha varit lagstiftarens avsikt att en sådan situation skulle kunna inträffa (jfr också Walin, Borgen och tredjemanspant s 298).
På grund av det sagda finner HD att 2 § 3 st preskriptionslagen bör anses tillämpligt även på borgensåtaganden och liknande åtaganden som avser pensionsförpliktelser. Preskriptionstiden bör alltså räknas från den dag då fordran på grund av åtagandet tidigast har kunnat göras gällande.
I sammanhanget uppkommer emellertid vissa tolkningsproblem. HovR:n har gjort ett uttalande som innebär att, när det gäller fordringar som omfattas av 2 § 3 st preskriptionslagen, preskriptionstiden för fordringen i dess helhet skall räknas från den dag då anspråk på betalning tidigast kan göras gällande. X.X:s ståndpunkt i målet är emellertid att hänsyn skall tas till varje särskilt belopp för sig. Även om tio år har förflutit utan preskriptionsavbrott från det att anspråk på betalning tidigast kunde göras gällande, skulle rätten till betalning kvarstå beträffande sådana belopp som ligger innanför tioårsgränsen.
Det i nyssnämnda lagrum använda uttrycket "fordran på pension" kan uppfattas så att det avser alla fordringar som uppkommer på grund av en lämnad pensionsutfästelse. Uttrycket kan emellertid också läsas såsom syftande på en fordran på ett visst pensionsbelopp.
X.X:s ståndpunkt är alltså inte oförenlig med lagtexten. Ståndpunkten ligger också i linje med vissa uttalanden som gjordes i prop 1976/77:5 med förslag till ny preskriptionslag. Enligt det lagförslag som då lades fram gällde som en generell princip att preskriptionstiden räknades från den dag då en fordran tidigast kunde göras gällande. I fråga om periodiskt utfallande prestationer innebar detta att preskriptionstiden skulle räknas separat för varje delbelopp (prop 1976/77:5 s 41 och 138).
Uttalandena i den angivna propositionen har emellertid mindre intresse i och med att den nu gällande preskriptionslagen till skillnad från det tidigare lagförslaget - som avslogs av riksdagen - ställer upp som huvudprincip att preskriptionstiden räknas från en fordrans tillkomst. I det hänseendet anknyter den nya lagen till vad som gällde tidigare enligt 1862 års preskriptionsförordning. Vid utarbetandet av den nya lagen var det också, enligt vad som framgår av prop 1979/80:119, en strävan att göra så få undantag som möjligt från denna princip. I den promemoria som föregick propositionen ansågs att något undantag från principen inte borde göras beträffande några slags fullgörelser som förföll med bestämda mellanrum (prop s 46 f). I propositionen följdes promemorieförslaget såvitt avser andra periodiskt utfallande prestationer än pensioner. I fråga om pensioner ansågs emellertid en särregel motiverad. Det framhölls som ytterst otillfredsställande om den som är berättigad till pension skulle behöva vidta preskriptionsavbrytande åtgärder redan innan pensionen kunde börja betalas ut (prop s 51).
Uttalandena i prop 1979/80:119 talar för att 2 § 3 st preskriptionslagen skall tolkas så, att rätten till pension - och motsvarande rättighet till följd av borgensåtagande ed - i sin helhet är förlorad, om någon preskriptionsavbrytande åtgärd inte har vidtagits inom tio år från det att en fordran till följd av rättigheten tidigast har kunnat göras gällande. En sådan tolkning ansluter också till vad som gäller beträffande sådana periodiskt utfallande prestationer som omfattas av huvudregeln i 2 § 1 st preskriptionslagen. Har någon preskriptionsavbrytande åtgärd inte vidtagits beträffande det först utfallande beloppet inom tio år från hela fordringens tillkomst, inträder preskription även beträffande övriga belopp, även om de ännu inte har förfallit till betalning (se prop 1979/80:119 s 22 f, Fehr, Fordringspreskription s 210 ff och Forsström, Preskription av fordringar s 26; jfr också NJA 1929 s 453 och 1930 s 27).
HD anser på grund av det anförda att 2 § 3 st bör tolkas på det sist angivna sättet. Det innebär i det aktuella fallet att varje fordran på grund av makarna L:s garantiförpliktelse skall anses ha preskriberats, om inte någon preskriptionsavbrytande åtgärd har vidtagits inom tio år från den dag då betalning till följd av förpliktelsen tidigast kunde göras gällande. Det har inte påståtts annat än att detta var d 31 jan 1972.
X.X. har i HD hävdat att preskriptionsavbrott har skett vid varje utbetalning som gjordes av bolaget. Hon har härvid pekat på att bolagets styrelse utgjordes av makarna L..
Enligt preskriptionslagen gäller att en preskriptionsavbrytande åtgärd beträffande en huvudförpliktelse inte har verkan i fråga om ett borgensåtagande e d som avser förpliktelsen utan att preskriptionsavbrott måste ske särskilt beträffande åtagandet (se Walin, a as 296 f och Forsström, aas 52 f). 1 den mån makarna L medverkade till att pensionsbelopp utbetalades till X.X. får de anses ha handlat i egenskap av företrädare för bolaget och inte inom ramen för garantiförpliktelsen. Utbetalningarna har alltså inte haft någon preskriptionsavbrytande verkan, såvitt gäller denna förpliktelse.
På grund härav och då det är ostridigt att det i övrigt inte har skett något preskriptionsavbrott beträffande garantiförpliktelsen, skall den i sin helhet anses preskriberad. HovR:ns domslut skall alltså fastställas.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.