RH 1996:111

Nordbanken yrkade att G.P. och I.B. skulle förpliktas att till banken utge närmare angivet belopp jämte ränta.

Nordbanken anförde i huvudsak följande. G.P. och I.B. ägde tidigare aktierna i ett bolag, P och B VVS konstruktioner AB (bolaget). De tecknade dessutom bolagets firma. Den 31 maj 1983 beviljades bolaget en checkräkningskredit lydande på 50 000 kr i dåvarande PK-banken, numera Nordbanken. Enligt en samma dag daterad generell borgensförbindelse har G.P. och I.B. gått i borgen såsom för egen skuld för bolagets alla förpliktelser mot banken. Krediten höjdes till 100 000 kr den 26 januari 1988. År 1992 fördes diskussioner om ytterligare höjning av krediten. Någon höjning kom dock inte till stånd. Aktierna i bolaget överläts av G.P. och I.B. under mars 1992. Bolaget försattes i konkurs i juni 1993. Skulden till banken med anledning av checkräkningskrediten har inte betalats. Preskriptionsavbrott har enligt banken skett i förhållande till bolaget.

G.P. och I.B. bestred käromålet

Trelleborgs tingsrätt (1994-05-24, t.f. rådmannen Lars Lindblad) förpliktade G.P. och I.B. att solidariskt till Nordbanken betala fordrat belopp jämte ränta.

Tingsrätten anförde i domskälen följande.

Det är ostridigt att G.P. och I.B. har gått i borgen för bolagets skuld till Nordbanken. Frågan i målet är om borgensåtagandet är preskriberat.

Allmänna bestämmelser om preskription är i princip tillämpliga också på fordran på grund av borgen. Därav följer att preskription av huvudfordran som skett enbart hos gäldenären inte medför att preskription av borgensansvaret avbryts. Preskriptionstiden för borgensåtagandet börjar som huvudregel att löpa från det att åtagandet utfärdats (Se t.ex. Lindskog, Preskription s. 366--367). Och när det gäller preskriptionstiden framgår av förarbetena till den nu gällande preskriptionslagen (1981:130) att tiden som regel är densamma för huvudfordran och som fordran på grund av borgen (Se prop. 1979/80:199 s. 35). Från de nu redovisade principerna finns vissa undantag, som dock saknar intresse i detta fall. Eftersom G.P. och I.B. ingick borgensförbindelsen den 31 maj 1983 för en fordran som omfattas av tioårig preskription, måste Nordbanken således visa att preskriptionsavbrott avseende borgensåtagandet skett inom tio år från detta datum, dvs. senast den 31 maj 1993.

Regler om avbrytande av preskription finns i 5 § preskriptionslagen. Enligt lagrummet kan sådant avbrott ske genom åtgärder från såväl gäldenären -- i förevarande fall borgensmännen -- som borgenären. Preskriptionen kan sålunda avbrytas av gäldenären genom att han utfäster eller på annat sätt erkänner fordringen. Borgenären kan å sin sida åstadkomma preskriptionsavbrott genom att skicka ett skriftligt krav eller erinran till gäldenären eller genom att väcka talan mot denne.

Nordbanken har hävdat att preskriptionen av kravet mot G.P. och I.B. avbrutits genom att borgensåtagandet skall anses erkänt varje gång en check utnyttjats för bolagets räkning. Banken har vidare påstått att åtagandet erkänts av G.P. och I.B. i samband med att det fördes diskussioner om att höja krediten. Slutligen har banken hävdat att avbrott skett på det sätt att erinran om åtagandet tillställts bolaget -- och därmed dess ställföreträdare G.P. och I.B. -- genom engagemangsspecifikationerna.

När det gäller de rent faktiska omständigheterna som rör frågan om preskription råder det tvist om huruvida G.P. och I.B. erkände borgensåtagandet i samband med att det var tal om att höja krediten. Det är inte heller ostridigt att de fått del av just den specifikation som framgår av bilaga till domen. I övrigt rör tvisten den rättsliga bedömningen av i och för sig ostridiga sakförhållanden.

Beträffande frågan om G.P. och I.B. uttryckligen erkänt borgensförbindelsen efter det att den utfärdats har de, hörda under sanningsförsäkran, förnekat att de gjort så. De har därvid uppgett att de sedan tidigare var kunder i banken och att höjningen per telefon diskuterades med företrädare för banken utan att den tidigare utfästelsen om borgen nämndes. G.P:s och I.B:s påstående är i och för sig lika trovärdigt som Nordbankens. Eftersom banken måste ha bevisbördan för sitt påstående, kan det därför inte anses styrkt att avbrott skett på detta sätt.

Vad härefter gäller frågan om bolagets utnyttjande av krediten skall anses vara ett erkännande av den säkerhet som lämnats i form av borgen, gör tingsrätten följande bedömning. Ett erkännande som en gäldenär gör till borgenären av en skuld kan ta sig olika former.Vilket erkännande som helst, uttryckligt eller konkludent, duger. Även ett beteende som visar att gäldenären utgår från att skulden existerar kan räknas som erkännande (Se Karlgren, Allmän obligationsrätt II 1947 s. 173). För att ett erkännande skall kunna intolkas i G.P:s och I.B:s agerande, måste dock borgensansvaret på något sätt aktualiserats i samband med att checkkontot utnyttjades. Eftersom borgensansvaret har varit avsett att komma till användning i det läget att bolaget inte förmådde betala skulden till banken, framstår naturligt för de inblandade att tänka eller hänvisa till borgensförbindelsen endast i det fall att bolaget har betalningssvårigheter i samband med att krediten utnyttjades. Vad som upplysts i målet ger inte anledning till några sådana slutsatser. Tvärtom har det ju vid flera tillfällen varit tal om att höja krediten, något som banken också beviljade vid ett tillfälle. På grund av det kan nyttjandet av checkräkningen inte jämställas med ett sådant erkännande av borgensåtagandet att preskriptionsavbrott av detta åtagande därigenom skall anses ha kommit till stånd.

Angående slutligen frågan om preskription avbrutits genom att den i domsbilaga intagna specifikationen sänts till bolaget har G.P. och I.B. visserligen sagt sig inte vara säkra på att de tagit del av just denna specifikation. De har dock vidgått att de fått del av andra liknande handlingar. Det saknas skäl att tro att de inte mottagit även denna specifikation. Tingsrätten utgår därför ifrån att denna handling kommit dem tillhanda, och att detta skett i februari 1992, dvs. före preskriptionstidens utgång. Frågan blir då om detta medfört preskriptionsavbrott beträffande borgensåtagandet.

Specifikationen innehåller uppgifter om såväl själva skulden som om borgensåtagandet. Handlingen är utformad på ett sådant sätt att mottagaren måste ha förstått att banken gjorde gällande kravet i båda dessa avseenden. Som framgår ovan är borgensansvar föremål för självständig preskription och avbrott hos gäldenären medför inte med automatik preskriptionsavbrott av borgensmännens ansvar. Frågan blir då om bolaget kan anses behörigt att motta preskriptionsavbrott för borgensmännens räkning.

Som huvudregel torde gälla att gäldenären -- bolaget -- inte har sådan behörighet (Jämför NJA 1879 s. 497). När som i detta fall ett specificerat krav med uppgift om borgensansvaret tillställts borgensmännen i deras egenskap av ställföreträdare för gäldenärsbolaget bör dock bolaget vara behörigt (Jämför Lindskog a a s. 301--302). Ett sådant synsätt framstår också som rimligt; G.P. och I.B. måste ju -- även om handlingen rent formellt tillställdes bolaget -- ha förstått att banken påminde om borgensansvaret. Det nu sagda leder till slutsatsen att den i domsbilaga intagna specifikationen skall anses innefatta preskriptionsavbrott även beträffande G.P:s och I.B:s borgensåtagande. Nordbankens talan skall därför bifallas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1995-06-21, hovrättslagmannen Olle Ekstedt, hovrättsrådet Lennart Frii, referent, och hovrättsrådet Lars Elmqvist) fastställde tingsrättens domslut.

Hovrätten anförde i domskälen följande.

G.P. och I.B. har gått i borgen såsom för egen skuld för lån som bolaget tagit i numera Nordbanken. G.P. och I.B. har utgjort styrelsen för bolaget och tecknat bolagets firma. De har jämväl ägt samtliga aktier i bolaget och arbetat aktivt i dess rörelse. Bolaget har sålunda varit ett s.k. fåmansbolag. Banker och andra kreditgivare kräver ofta att sådana kredittagare ställer säkerhet för bolagets krediter i form av borgen av delägare. Vid de kreditavtal som fåmansbolag ingår föreligger därför ofta personidentitet mellan borgensmän och företrädare för gäldenären.

Den nu aktuella borgensförbindelsen har tecknats den 31 maj 1983. Frågan i målet är om preskriptionsavbrott avseende borgensåtagandet skett inom tio år från detta datum, dvs. senast den 31 maj 1993.

Som framgår av 5 § preskriptionslagen (1981:130) kan preskription avbrytas av gäldenären genom att han på olika sätt erkänner fordringen gentemot borgenären och av borgenären genom att han på olika sätt ställer krav mot gäldenären eller erinrar gäldenären om fordringen.

Som huvudprincip gäller enligt rättspraxis att ett borgensåtagande i fråga om preskription och preskriptionsavbrott måste behandlas som ett rättsförhållande för sig skilt från huvudförpliktelsen. Detta innebär att preskription beträffande borgensförbindelsen inte avbryts redan genom att det sker preskriptionsavbrott beträffande huvudförpliktelsen. Ett preskriptionsavbrott måste ske mellan de parter som ingår i respektive rättsförhållande. (Se NJA 1990 s. 35.) Frågan i målet gäller inte denna huvudprincip utan avser frågan om preskriptionsavbrott faktiskt skett i förhållande mellan borgenären och borgensmännen.

Det konkreta förfarande som kan innebära preskriptionsavbrott har inte angetts uttömmande vare sig i lagstiftningen eller i rättspraxis. Allmänna principer på den dispositiva civilrättens område måste tillämpas vid bedömningen av de enskilda fallen Det finns inte några särskilda intressen inblandade i just borgensfrågor som motiverar en särskild formalism eller speciell regelbildning. Banken har åberopat att preskriptionen beträffande borgensåtagandet avbrutits på tre skilda sätt och bedömningen av dessa måste göras mot den angivna bakgrunden.

Banken har hävdat att preskriptionen avbrutits varje gång G.P. och I.B. använt en check för bolagets räkning och sålunda utnyttjat krediten.

Såvitt avser en huvudförpliktelse anses det gälla att gäldenären själv bryter preskription varje gång han utnyttjar en kredit genom att använda checkar. I förevarande fall är det ostridigt att både G.P. och I.B. personligen hanterat checkarna och såsom firmatecknare för bolaget gjort dragningar på krediten. Att preskriptionsavbrott därigenom skett i fråga om bolagets huvudförpliktelse står klart enligt det nyss sagda. Varje dragning har emellertid också skett under den förutsättning varunder krediten beviljats, nämligen att säkerhet gällt i form av deras eget borgensåtagande. Detta måste har stått klart för dem. De får därför anses ha erkänt även sitt eget borgensansvar genom checkhanteringen. (Jfr Lindskog, Preskription s. 301--302.)

Det kan anmärkas att förhållandena i NJA 1990 s. 35 var delvis annorlunda än i förevarande fall. Där uttalade Högsta domstolen att preskriptionsavbrott i fråga om styrelseledamöters garantiansvar för en pensionsutfästelse från bolagets sida inte skett genom att bolaget utanordnat pensioner. Högsta domstolen tillade att styrelseledamöterna, för det fall att de hade medverkat vid utbetalningen, fick anses ha handlat enbart för bolaget och inte i egenskap av garantigivare. I detta fall var styrelseledamöternas faktiska inblandning i transaktionerna inte utredd i målet. Huvudförpliktelse och garantiförpliktelsen hade inte heller sådant samband att man kunde säga att garantiförpliktelsen blev berörd genom att pensioner betalades. Att av detta uttalande dra generella slutsatser gällande för alla fall där borgensmän är samma personer som de som företräder bolaget/gäldenären är givetvis inte befogat.

Banken har vidare påstått att borgensmännen erkänt borgensåtagandena i samband med diskussionerna 1988 och 1992 om höjning av krediterna

I målet har inte satts i fråga annat än att G.P. och I.B. faktiskt svarat som borgensmän för de krediter bolaget haft hos Nordbanken efter de båda tidpunkterna då krediterna höjts. Det är alltså uppenbart att de åtagit sig fortsatt borgensansvar till högre belopp än vad som tidigare gällt. Detta innebär naturligtvis att preskriptionstid måste räknas från dagen för de nya kreditavtalen vare sig man ser saken så att det är fråga om nya förbindelser eller att preskriptionsavbrott skett beträffande gamla sådana.

Banken har slutligen hävdat att det skett preskriptionsavbrott genom att engagemangsspecifikationer med uppgift om fordran och säkerheten sänts till bolaget genom G.P. och I.B.. Den senaste händelsen av detta slag anges till den 12 februari 1992. I denna del gör hovrätten samma bedömning som tingsrätten, nämligen att åtgärderna har brutit preskriptionstiden.

Målnummer T 419/94