NJA 1990 s. 46

Jugoslaviens ambassad i Stockholm hemställde i note d 24 nov 1989 att jugoslaviske medborgaren N.S. måtte utlämnas till Jugoslavien. Till stöd för framställningen åberopades bland annat ett beslut av undersökningsdomare vid länsdomstolen i Peć d 4 okt 1989, enligt vilket N.S. häktats som misstänkt för försök till mord d 3 okt 1989 i Istok.

Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till riksåklagaren och denne verkställt föreskriven utredning, överlämnade riksåklagaren enligt 17 § nämnda lagjämte eget yttrande ärendet till HD.

N.S. bestred bifall till framställningen. N.S. åberopade utlåtande av docenten G.M..

HD höll d 20 febr 1990 förhandling i ärendet och beslöt samma dag att N.S., som sedan d 6 dec 1989 hållits häktad, inte vidare skulle vara häktad i utlämningsärendet.

HD (JustR:n Rydin, Jermsten, Nyström, Munck, referent, och Danelius) beslöt att avge följande yttrande: Angående N.S. är till en början upplyst att han tillhör den albanska folkgruppen i provinsen Kosovo inom den jugoslaviska delstaten Serbien. Han kom till Sverige i juni 1985 och beviljades d 21 okt 1986 permanent uppehållstillstånd enligt 6 § i 1980 års utlänningslag. Han är bosatt i Karlskrona där han har hustru och sex barn.

Det brott för vilket utlämning begärs består enligt framställningen i att N.S. d 3 okt 1989 på den statliga säkerhetstjänstens kontor i kommunen Istok i Kosovo skjutit ned tjänstemannen vid säkerhetstjänsten T.B. i uppsåt att beröva denne livet, varvid T.B. allvarligt skadats.

N.S. har förnekat brottet och bestritt att sannolika skäl åberopats till stöd för att han skulle ha begått detta. För det fall HD likväl skulle finna sådana skäl föreligga har han gjort gällande att gärningen ej enligt svensk lag skulle ha varit straffbar, emedan den förövats i nödvärn, samt att den i vart fall inte kan rubriceras som svårare brott än vållande till kroppsskada. Han har vidare - alltjämt för det fall att sannolika skäl för brott bedöms föreligga - gjort gällande att brottet varit av politisk natur.

Av utredningen får anses framgå att N.S., som var på besök i Kosovo, vid det aktuella tillfället uppehöll sig i T.B:s arbetsrum dit han kallats till förhör och att T.B. i anslutning till förhöret träffades av ett revolverskott. Flera ytterligare skott avlossades i rummet. N.S. flydde från platsen genom ett fönster och återvände senare till Sverige.

Rörande de omständigheter som föregått skottlossningen föreligger olika uppgifter i ärendet. T.B. har enligt ett i utlämningsframställningen åberopat förhör uppgett att N.S. helt plötsligt, med ett utrop om att T.B. skulle dö, tagit upp ett vapen och börjat skjuta samt har sagt sig inte kunna ange någon orsak till N.S:s handlande. N.S. har å sin sida uppgett att T.B. hotat honom med en revolver och att N.S., när han trodde sig skola bli skjuten, sökt vrida vapnet ur T.B:s hand samt att skotten kommit att avlossas under det handgemäng som därefter uppstod.

Det i ärendet tillgängliga materialet - vilket innefattar bl a en kriminalteknisk undersökning och ett rättsmedicinskt utlåtande - tillåter inte några säkra slutsatser angående omständigheterna kring skottlossningen. Utredningen måste emellertid anses ge vid handen att det föreligger sannolika skäl att N.S. gjort sig skyldig till försök till mord i enlighet med vad som åberopats i utlämningsframställningen. I ärendet har inte förebragts några omständigheter som kan ge underlag för annan bedömning än att brottet i så fall haft övervägande karaktär av ett icke politiskt brott.

Vid nu angivna förhållanden möter inte något hinder mot utlämningen enligt 1-6 §§, 9 § eller 10 § lagen om utlämning för brott.

Mot bifall till framställningen om utlämning har N.S. vidare invänt att han på grund av sin härstamning och på grund av politiska förhållanden löper risk att utsättas för förföljelse av svår beskaffenhet om han skulle utlämnas till Jugoslavien samt att utlämning vidare skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav. I sistnämnda hänseende har han dels hänvisat till sina familjeförhållanden, dels åberopat att han riskerar att utsättas för tortyr i händelse av utlämning. Han har ytterligare gjort gällande att utlämning skulle strida mot grunderna för rättsordningen här i riket eftersom han inte kan påräkna en opartisk och rättvis rättegång.

Statens invandrarverk har i yttrande till riksåklagaren d 26 jan 1990 uttalat att verket inte anser N.S. vara flykting enligt 3 kap 2 § utlänningslagen (1989:529) och att hinder mot utlämningen enligt 7 § lagen om utlämning för brott därför inte torde föreligga. Det är vidare upplyst att invandrarverket i anslutning härtill avslagit en ansökan om flyktingförklaring från N.S:s sida och att denne överklagat beslutet till regeringen. Ytterligare är upplyst att invandrarverket under år 1987 har utfärdat flyktingförklaring för två i Sverige bosatta bröder till N.S..

Såvitt är av betydelse för prövningen av om hinder mot utlämningen möter enligt 7 § lagen om utlämning för brott har N.S. i HD anfört bl a följande. Det är väl känt internationellt att inom Kosovo starka spänningar förekommer mellan den albanska folkgruppen, å ena sidan, samt den serbiska folkgruppen och den serbiska delstaten å den andra. Ett stort antal rättsövergrepp har under senare år förövats gentemot medlemmar av den albanska folkgruppen. Inom denna, som dominerar befolkningen i Kosovo, finns en utbredd uppfattning att Kosovo bör bli en egen delstat inom Jugoslavien. N.S. har sedan lång tid tillbaka sympatiserat med denna uppfattning och anser att den albanska folkgruppen är förtryckt. Han har sedan han kom till Sverige aktivt verkat för en från Genéve styrd kommitté för upplysning av världsopinionen om Kosovo, varvid han handlat efter instruktioner från en kusin som är bosatt i Genéve. Hans verksamhet har bestått i att han vid besök i Kosovo som kurir befordrat tryckt material och förmedlat muntliga instruktioner till personer som kämpar för albanernas sak. Dessutom har han vidarebefordrat penningunderstöd till anhöriga till albanska fångar. Hans verksamhet torde ha varit okänd för de serbiska myndigheterna och han har tvekat att röja den med hänsyn till den risk som uppkommer för hans kamrater. Bl a genom den uppmärksamhet som förevarande utlämningsärende har fått i svenska massmedier torde verksamheten numera vara känd av myndigheterna. Verksamheten betraktas av dessa som i hög grad subversiv. - N.S. har vidare uppgett: Han, som i egenskap av fångvaktare tidigare tillhört polisväsendet, har alltsedan år 1984 varit utsatt för fortlöpande krav från säkerhetsjänstens sida om att han skulle samarbeta med denna genom att lämna uppgifter om sina landsmäns politiska aktiviteter i andra länder. Kraven har varit förenade med hot av olika slag. Vid något tillfälle har N.S. också lämnat vissa uppgifter till säkerhetstjänsten, men i övrigt har han sökt avböja kravet på medverkan. Även förhöret hos Tomislav B d 3 okt 1989 syftade till att förmå N.S. att samarbeta med säkerhetsjänsten, något som han dock vägrade.

Omständigheterna kring det brott för vilket N.S. är anklagad i förening med de starka politiska motsättningar som för närvarande råder i provinsen Kosovo skapar viss osäkerhet om den situation i vilken N.S. skulle komma att befinna sig, om han utlämnades till Jugoslavien. Hans situation kan också komma att påverkas av vad han uppgett om den verksamhet han bedrivit till stöd för politiska förändringar i Kosovo, låt vara att sanningshalten av dessa uppgifter inte kan med säkerhet fastställas. Vid en samlad bedömning av vad som förekommit i ärendet finner HD omständigheterna föranleda till antagande att N.S., på grund av sin härstamning och de politiska förhållandena i Kosovo, löper risk att utsättas för sådan förföljelse som avses i 7 § lagen om utlämning för brott. Hinder enligt nämnda lagrum möter alltså mot bifall till utlämningsframställningen.

Vid detta förhållande erfordras ej något ställningstagande till de invändningar som N.S. i övrigt har anfört mot framställningen om utlämning.

Regeringen avslog i beslut d 1 mars 1990 framställningen om utlämning.