NJA 1990 s. 463

Domslut

Arbetsdomstolens avgörande. Arbetsdomstolen överlämnar målet till Malmö TR.

Frågan om ersättning för de rättegångskostnader som uppkommit i arbetsdomstolen skall prövas av TR:n i samband med att TR:n prövar målet.

Stiftelsen (ombud professorn B.F.) ansökte i HD om resning.

Som grund för sin ansökan anförde stiftelsen bl a: Arbetsdomstolens rättstillämpning strider uppenbart mot lag. När arbetsdomstolen fann att LS saknade behörighet att föra talan i domstolen enligt 4 kap 5 § 1 st första meningen arbetstvistlagen, borde det rätta beslutet ha varit att avvisa LS:s talan och samtidigt avgöra frågan om rättegångskostnaderna i arbetsdomstolen. I stället har arbetsdomstolen låtit ett slags partsbyte ske i målet i och med att domstolen valt att se LS inte som part utan som ombud för en annan part, nämligen dess medlem J.B., som över huvud taget inte framställt några yrkanden i målet. Härigenom har stiftelsen gått miste om möjligheten att utkräva ersättning för sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen. Denna ersättning borde rätteligen utges av LS, som emellertid inte kommer att vara part i målet i TR:n. Och av J.B. kan stiftelsen inte kräva ersättning för dessa rättegångskostnader.

LS (ombud arbetsrättsjuristen H-E.S.) bestred bifall till ansökningen och anförde bl a: Arbetsdomstolen har beslutat i enlighet med grunderna för 18 kap 10 § RB, vilken bestämmelse reglerar frågan om rättegångskostnadsersättning vid partssuccession i tvistemål. Arbetsdomstolens beslut strider alltså inte uppenbart mot lag utan är väl förenligt härmed. Det kan vidare erinras om att svaranden, när ett mål inte har prövats i sak, enligt 18 kap 5 § RB skall tillerkännas kostnadsersättning endast i fall då käromålet avvisas på grund av processhinder. I förevarande fall har arbetsdomstolen inte avvisat LS:s talan utan, efter partssuccession och i vederbörlig ordning framställt yrkande om hänvisning av målet till Malmö TR, överlämnat målet dit.

LS yrkade ersättning för rättegångskostnader i HD.

Föredraganden, RevSekr Öhrström, hemställde i betänkande, att HD skulle fatta beslut som, utöver en redogörelse för målets handläggning och arbetsdomstolens beslut, innehöll följande: Skäl. Stiftelsen har som grund för sin ansökan om resning anfört att den rättstillämpning som legat till grund för arbetsdomstolens avgörande varit uppenbart stridande mot lag i det att arbetsdomstolen sammanblandat reglerna om arbetstagarorganisations behörighet att föra talan i tvist om kollektivavtal enligt 4 kap 5 § arbetstvistlagen med dem i 2 kap 6 § 1 st samma lag om arbetsdomstolens behörighet att som första domstol upptaga tvist till prövning eller att hänvisa tvisten till behörig TR. Enligt stiftelsens mening borde arbetsdomstolen, sedan den funnit att LS saknade talerätt med avseende på det ifrågavarande kollektivavtalet, ha avvisat talan och i samband därmed fattat beslut i frågan om rättegångskostnader.

LS har häremot - såsom talan måste förstås - invänt att arbetsdomstolen förfarit riktigt och att dess beslut medfört en partssuccession på kärandesidan med de följder en sådan succession har i bl a frågan om ansvar för rättegångskostnader.

HD finner inte skäl utgå från annan än den av arbetsdomstolen gjorda bedömningen att det mellan stiftelsen och SSR i sept 1986 träffade avtalet rörande J.B:s anställning hos stiftelsen och därmed förenade förmåner är att betrakta som kollektivavtal i den mening som avses i 4 kap 5 § 1 st arbetstvistlagen. Som framgår redan av ordalydelsen av det angivna lagrummet och som befästs genom ett flertal vägledande avgöranden av arbetsdomstolen, bl a i rättsfallet AD 1985 nr 90, tillkommer talerätten på arbetstagarsidan endast den organisation som varit part i kollektivavtalet, således oberoende av om enskild arbetstagare som berörs av avtalet vid tiden för talans väckande anslutit sig till annan organisation eller inte alls är organiserad. Bristande talerätt i nu ifrågavarande avseende skall medföra att hos arbetsdomstolen väckt talan skall avvisas.

I 2 kap arbetstvistlagen återfinns de speciella forumregler som utformats för rättegången i arbetstvister. Enligt dessa regler kan, såvitt nu är i fråga, talan väckas hos arbetsdomstolen som första domstol endast av arbetstagarorganisation, medan av enskild arbetstagare förd talan skall väckas vid TR och fullföljd ske till arbetsdomstolen. Av ändamålsskäl har i 2 kap 5 § respektive 6 § arbetstvistlagen intagits bestämmelser om att vid fel forum väckt - eller fullföljd - talan kan hänvisas till rätt forum och att talan i målet skall anses väckt redan då den inkommit till den enligt dessa forumregler obehöriga domstolen. Härigenom uppnås att part som anhängiggjort talan vid fel domstol ändå är bevarad vid den, bl a genom de i 65 och 66 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet stadgade fristerna, snävt begränsade rätten att föra talan.

Till den i resningsärendet väckta frågan om partssuccession i arbetstvist är att anmärka att kollektivavtalsslutande arbetstagarorganisation har en i förhållande till enskild medlem självständig talerätt som visserligen medger att yrkande utformas så att exvis betalning skall ske till viss medlem och innebär att dom eller annat beslut i av organisationen väckt mål vinner rättskraft i förhållande till medlemmen. Organisationens talerätt, begränsad endast därav att utan medgivande eftergift inte kan ske av redan intjänade förmåner, kan emellertid inte överlåtas och organisationens ev beslut att avstå från att föra talan innebär inte att den enskilde medlemmen i tvist som berör honom inträder som part i organisationens ställe ehuru enligt tillämpliga regler för förberedande och utförande av talan i arbetstvist medlemmen för sådant fall bereds möjlighet att föra en till hans egna intressen begränsad talan i TR. Motsvarande gäller för det fall att arbetstagarorganisation i arbetsdomstolen återkallar där väckt talan.

Arbetsdomstolens nu ifrågavarande beslut väcker mot den angivna bakgrunden frågan huruvida av arbetstagarorganisation, som inte enligt 4 kap 5 § 1 st arbetstvistlagen är behörig att föra talan i anledning av visst kollektivavtal, väckt fråga om hänvisning till TR kan bifallas. För det aktuella fallet skulle ett bejakande av denna fråga innebära att, sedan behörig arbetstagarorganisation avstått från att föra talan i arbetsdomstolen, annan organisation vars talan borde avvisas likväl kan i anslutning till sin talan framställa och vinna bifall till yrkande om hänvisning med verkan att enskild medlem som själv inte inom stadgad frist väckt talan i TR bibehålles vid eller to m återinsättes i rätt att föra en redan prekluderad talan. Visserligen kan, såsom anförts i arbetsdomstolens beslut, de förhandlingar som förekommit mellan stiftelsen och LS anses uppfylla kraven för tvisteförhandlingar till förberedande av talan i arbetsdomstolen. Enligt HD:s mening får emellertid av talerättsregeln i 4 kap 5 § 1 st arbetstvistlagen anses följa att hänvisning enligt regeln i 2 kap 6 § 1 st andra meningen arbetstvistlagen förutsätter att yrkande härom framställs av organisation som i och för sig har talerätt. Arbetsdomstolen måste därför genom att i stället för att avvisa LS:s talan såsom väckt av icke taleberättigad part hänvisa målet till Malmö TR anses ha på sådant sätt förfarit uppenbart lagstridigt att resningsansökan skall bifallas.

HD:s avgörande. HD undanröjer arbetsdomstolens beslut d 1 febr 1989 i mål mellan Eslövs lokala samorganisation (LS) av Sveriges Arbetares Centralorganisation, kärande, och Stiftelsen Malmö Stadsmission, svarande, samt återförvisar målet till arbetsdomstolen för förnyad behandling.

Arbetsdomstolen har att i samband med målets återupptagande pröva frågan om ersättning för rättegångskostnader i HD.

Domskäl

Skäl. Stiftelsens ansökan om resning får, med hänsyn till de grunder som åberopas, anses innefatta även besvär över domvilla.

Enligt 2 kap 1 § 1 st 1 arbetstvistlagen skall arbetsdomstolen som första domstol ta upp och avgöra tvist om kollektivavtal som väcks av bl a en arbetstagarorganisation. Härmed får förstås en sådan organisation som väcker talan vid arbetsdomstolen för egen del eller, med stöd av 4 kap 5 § 1 st arbetstvistlagen, för den som är eller har varit medlem i organisationen.

LS:s talan i arbetsdomstolen väcktes för dess medlem J.B.. Arbetsdomstolen fann att LS inte hade rätt att väcka och utföra denna talan enligt 4 kap 5 § 1 st arbetstvistlagen. Arbetsdomstolen saknade därmed behörighet enligt 2 kap 1 § samma lag att ta upp och avgöra den väckta tvisten. Av 2 kap 6 § 1 st andra meningen arbetstvistlagen framgår att arbetsdomstolen i denna situation hade att på yrkande av part hänvisa målet till behörig TR.

I arbetsdomstolen yrkade LS, för det fall att domstolen inte var behörig att pröva organisationens talan, att målet hänvisades till Malmö TR. Detta yrkande framställdes av organisationens ombud, som tillika hade fullmakt av J.B. att företräda denne i rättegången.

Arbetsdomstolen kan inte anses ha förfarit felaktigt när målet på yrkande av J.B:s ombud hänvisades till Malmö TR.

Skyldigheten att utge ersättning för rättegångskostnader som har uppkommit i arbetsdomstolen torde, i fall då målet hänvisas till behörig TR, enligt grunderna för 18 kap 15 § 3 st RB i allmänhet böra prövas av TR:n i samband med att målet avgörs där (jfr NJA 1973 s 703 och 1976 s 711). En förutsättning måste dock vara att parterna i målet är desamma efter hänvisningen till TR:n. Denna förutsättning är inte uppfylld i förevarande fall. Konsekvensen av arbetsdomstolens bedömning är att stiftelsen skulle sakna möjlighet att få sitt yrkande om ersättning för kostnader i denna domstol prövat.

Arbetsdomstolen borde alltså själv ha prövat frågan om ersättning för de rättegångskostnader som uppkommit där och inte ha förordnat att denna fråga skulle prövas av TR:n i samband med att TR:n avgjorde målet. Det fel som härigenom förekommit måste bedömas som ett sådant rättegångsfel som avses i 59 kap 1 § 1 st 4 RB.

Arbetsdomstolens beslut skall därför undanröjas när det gäller frågan om ersättning för de rättegångskostnader som har uppkommit i arbetsdomstolen, och målet skall i den delen handläggas på nytt av denna domstol.

Domslut

HD:s avgörande. HD undanröjer arbetsdomstolens beslut beträffande frågan om ersättning för de rättegångskostnader som uppkommit i arbetsdomstolen samt förordnar att ny handläggning av målet i den delen skall äga rum vid arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har att i samband med målets återupptagande pröva frågan om ersättning för rättegångskostnader i HD.

Referenten, JustR Nilsson, tillade för egen del: Enligt 2 kap 6 § 1 st andra meningen arbetstvistlagen skall arbetsdomstolen, om den finner sig inte vara behörig att pröva en talan som väckts där, på yrkande av part hänvisa målet till TR som är behörig. Med "part" måste i det speciella fall som det nu är fråga om förstås den som efter en sådan hänvisning skulle vara part i TR:n (jfr AD 1986 nr 139).

Eftersom LS saknade rätt att föra talan i arbetsdomstolen för J.B. enligt 4 kap 5 § 1 st arbetstvistlagen, kunde LS inte för dennes räkning yrka att målet hänvisades till behörig TR. LS, som inte själv skulle vara part i TR:n, kunde inte heller framställa ett sådant yrkande för egen del. Med hänsyn härtill saknade LS:s ombud, som tillika hade fullmakt av J.B. att företräda denne i rättegången, anledning att framställa ett hänvisningsyrkande för annan än J.B.. Denne måste i förevarande fall ha haft intresse av ett sådant yrkande. Ombudets yrkande om målets hänvisning till Malmö TR får därför i själva verket anses ha framställts för J.B:s räkning.