NJA 1990 s. 770

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Ogvall) meddelade dom d 20 dec 1989. I domskälen anförde TR:n: Det är i målet ostridigt att K.G.C. i och för sig är skyldig P.O.F. det belopp - 9 379 kr 80 öre - som denne har yrkat. Tvist råder däremot mellan parterna rörande främst den av K.G.C. påstådda motfordran. När det gäller denna är parterna överens om att K.G.C. utfört diverse tjänster åt P.O.F.. Parterna är dock oense - förutom i frågan om i vilken omfattning K.G.C. utfört tjänster - rörande frågan om de avtalat att K.G.C. skulle erhålla ersättning för de uppdrag han utförde. P.O.F. har bestritt att sådant avtal träffats och har hävdat att fråga varit om väntjänster. Det ankommer på K.G.C. att bevisa att avtal träffats mellan honom och P.O.F. av innebörd att ersättning skulle utgå för de av K.G.C. utförda tjänsterna. TR:n finner inte att K.G.C. har förmått bevisa att sådant avtal träffats. K.G.C. har alltså inte bevisat att han har den påstådda motfordringen.

Domslut

Domslut. K.G.C. skall till P.O.F. betala 9 379 kr 80 öre jämte 15 procent ränta därå från d 20 maj 1989 till dess betalning sker.

K.G.C. fullföljde talan i HovR:nför Västra Sverige.

HovR:n (hovrättslagmannen Fernqvist och hovrättsrådet Rolfson) meddelade d 31 jan 1990 följande beslut: HovR:n meddelar ej provningstillstånd. TR:ns dom står därför fast.

K.G.C. anförde besvär mot HovR:ns beslut.

P.O.F. (ombud advokaten W.S.) bestred ändring och yrkade ersättning för rättegångskostnader i HD.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden (RevSekr Hallin) hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut:

Domskäl

Skäl. P.O.F. väckte talan i målet genom en ansökan om betalningsföreläggande. Sedan målet hänskjutits till rättegång angav K.G.C. i skrift som inkom till TR:n d 11 sept 1989 att han hade en motfordran på 9 600 kr. Det sammanlagda värdet enligt huvudyrkandet och motfordringen var högre än det värde som då gällde som gräns för att målet skulle handläggas som förenklat tvistemål.

HD har i tidigare avgöranden fastslagit att kvittningsinvändning som framförts så snart svaranden har haft tillfälle till detta skulle beaktas vid beräkningen av om det i 1 § 1 st lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen) angivna värdet överskridits (se NJA 1983 s 487, 1988 C 192). Samma princip måste gälla vid tillämpningen av de motsvarande regler som numera finns i RB. TR:n borde alltså ha handlagt målet som ordinärt tvistemål. TR:ns underlåtenhet att göra detta bör medföra att tillstånd till målets prövning i HovR:n meddelas enligt 49 kap 13 § 3 RB.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring. av HovR:ns beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i HovR:n. Det ankommer på HovR:n att ta upp målet till fortsatt behandling.

Ett av K.G.C. framställt yrkande om inhibition föranleder vid denna utgång ingen åtgärd.

Frågan om rättegångskostnad i HD skall prövas i samband med målet efter dess återupptagande.