NJA 1990 s. 9

Allmän åklagare yrkade vid Södra Roslags TR ansvar å B.O., född 1964, i första hand för häleri med följande påstående: B.O. har d 8 sept 1989 på länsväg 276 vid Ryds Långbro, Österåkers kommun, fört personbilen (registreringsnummer, uteslutet här) trots att han insett att fordonet varit frånhänt annan genom brott. B.O:s befattning med fordonet har varit ägnad att försvåra dess återställande.

I andra hand yrkades ansvar för olovligt brukande med följande formulering av ansvarspåståendet: B.O. har d 8 sept 1989 på länsväg 276 vid Ryds Långbro, Österåkers kommun, olovligen brukat J.S:s personbil (registreringsnummer, uteslutet här) och därigenom vållat skada.

Åklagaren yrkade samtidigt ansvar å B.O. för olovlig körning vid samma tillfälle.

Slutligen yrkade åklagaren också ansvar å B.O. för stöld med följande påstående: B.O. har d 25 sept 1989 ombord på MS Athena, som låg förtöjd i Stockholms hamn, stulit fyra trummor värda ca 30 000 kr.

Såväl åklagaren som B.O. fullföljde talan i Svea HovR. Åklagaren yrkade att B.O:s befattning med personbilen (registreringsnummer, uteslutet här) skulle bedömas som häleri samt att påföljden till följd därav måtte skärpas.

B.O. yrkade att han måtte frikännas för stöld samt att påföljden för övriga gärningar måtte bestämmas till böter och att villkorligt medgiven frihet inte måtte förverkas till någon del. För det fall HovR:n fastställde TR:ns dom i ansvarsdelen yrkade B.O. att villkorligt medgiven frihet måtte förklaras förverkad endast till en mindre del.

Parterna bestred varandras yrkanden.

HovR:n (hovrättslagmannen Nilsson, hovrättsrådet Ljungkvist och adj led Seveborg, referent, samt nämndemännen Fridh och Olsson) fastställde i dom d 21 nov 1989 TR:ns dom.

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att B.O:s befattning med personbilen (registreringsnummer, uteslutet här) skulle bedömas som häleri och att fängelsestraffet till följd härav skulle skärpas.

B.O. (offentlig försvarare advokaten T R) bestred ändring.

HD (JustR:n Bengtsson, Törnell och Munck) beslöt d 3 jan 1990 i enlighet med hemställan av riksåklagaren att, intill dess annorlunda bestämts, begränsa prövningen av målet till frågan, hur B.O:s befattning med personbilen skulle bedömas (54 kap 11 a § RB), och förklarade målet i övrigt vilande.

Riksåklagaren anförde i revisionsinlagan bl a: För häleriansvar fordras att gärningsmannen tagit befattning med något som är frånhänt annan genombrott. Förbrottet måste vara fullbordat före häleriet och måste också verkligen vara ett brott, dvs alla brottsrekvisit måste vara uppfyllda, inklusive kravet på uppsåt (Ds 1988:27 s 12). Det torde vidare erfordras att hälarens uppsåt omfattar att ett förbrott, alltså ett brott som i ett senare led kan grunda häleriansvar, har begåtts (BrB Kommentar I s 523). Eventuellt uppsåt torde i och för sig vara tillräckligt.

Helt avgörande för om tillgrepp av fortskaffningsmedel kan utgöra förbrott till häleri synes vara om brottet innebär frånhändande i häleribestämmelsens mening och om detta frånhändande omfattas av den ursprunglige gärningsmannens uppsåt.

Begreppet frånhända finns kommenterat på åtskilliga ställen i förarbeten, doktrin och praxis. Det synes vara den allmänna meningen att lagstiftaren med detta uttryck avsett inte bara en besittningskränkning utan också att egendomen mer eller mindre definitivt skall gå förlorad för ägaren (se ex vis NJA II 1942 s 406, BrB kommentar I s 504, SOU 1983:5 s 300, Elwin, Häleribrottet s 231, Jareborg, Brotten II, andra uppl s 135, NJA 1954 s 240 I och II, jfr också kommentarerna till olovligt förfogande där uttrycket används). Med frånhända skulle sålunda avses åtgärder riktade - inte mot ägarens besittning - utan mot hans rätt till egendomen. I doktrinen har på grundval härav uttalats att tillgrepp av fortskaffningsmedel inte kan tjäna som förbrott till häleri. Jag delar inte den i doktrinen uttalade uppfattningen. Denna synes nämligen i första hand grundas på att gärningsmannen saknat uppsåt att tillägna sig fordonet. Detta kan emellertid enligt min mening icke vara av omedelbar betydelse för om ett frånhändande skall anses föreligga. Det avgörande måste i stället vara om tillgreppet som sådant inneburit ett angrepp på ägarens rätt till fordonet och om detta förhållande omfattats av gärningsmannens uppsåt.

Av häleribestämmelsens ordalydelse torde inte några säkra slutsatser kunna dras angående tolkningen av begreppet frånhändande. Från ägarens synpunkt är det uppenbart att han i regel uppfattar det som om bilen frånhänts honom. Han har under obestämd tid undandragits den faktiska dispositionsrätten över bilen. En sådan innebörd av begreppet frånhända torde väl överensstämma med vanligt språkbruk. Föraren av ett tillgripet fordon måste också, typiskt sett, anses göra sig skyldig till åtgärder som liknar dem som normalt förknippas med häleriansvar. Ett mycket stort praktiskt behov av att kunna angripa angivet förfarande som häleri torde vidare föreligga.

Brottet tillgrepp av fortskaffningsmedel infördes i och med nya brottsbalken, medan häleribestämmelsen fick sin slutliga utformning vid 1942 års strafflagsrevision. Före BrB:s tillkomst förekom i mål angående s k billån att domstolarna prövade gärningsmannens uppsåt med avseende på tillägnandet av bilen (se bl a NJA 1954 s 240 I och II). För att undvika svårbedömda gränsfall infördes på förslag av lagrådet brottet tillgrepp av fortskaffningsmedel. Bestämmelsen, som avsåg att straffbelägga sådana fall, då någon olovligen tagit och brukat annans motorfordon, skulle enligt lagrådets uppfattning tillämpas i de fall då det inte var naturligt att tala om tillägnelseuppsåt. Konsekvenserna för omfattningen av häleriansvaret vid befattning med tillgripna bilar och andra motorfordon synes därvid inte närmare ha berörts.

Det utmärkande för brottet tillgrepp av fortskaffningsmedel i förhållande till stöldbrott är sålunda att något tillägnelseuppsåt inte bedöms kunna styrkas. Såsom ovan angivits torde dock därav inte automatiskt följa att häleriansvar skall vara uteslutet vid en senare befattning med fordonet. Visserligen kan inte göras gällande att den som tillgripit bilen har haft för avsikt att tillgodogöra sig den eller dess värde. Typiskt sett måste det emellertid sägas vara honom likgiltigt huruvida ägaren återfår bilen eller ej. Efter det att bilen övergivits av honom eller lånats ut kan den komma att förstöras, slaktas eller kanske tillgripas av någon annan. Detta ingår som ett så naturligt led i händelseförloppet att det normalt sett måste omfattas av gärningsmannens i vart fall eventuella uppsåt. En sådan bedömning leder till att gärningsmannens uppsåt omfattat också att fordonet eller del av dess värde definitivt går förlorad för ägaren. Härigenom får kravet på "frånhändande" anses uppfyllt. En sådan tolkning står enligt min mening i god överensstämmelse med straffbestämmelsens ordalydelse och ligger också väl i linje med motiven bakom kriminaliseringen av häleri.

Jag vill med hänvisning till det anförda göra gällande att tillgrepp av fortskaffningsmedel normalt bör anses innebära att fordonet frånhänts ägaren i häleribestämmelsens mening. B.O:s befattning med den i målet aktuella bilen bör med åberopande av det anförda därför bedömas som häleri.

Jag hemställer, under förutsättning att HD särskilt prövar den av mig angivna prejudikatfrågan, om anstånd med utveckling av talan beträffande målet i övrigt till dess att angiven fråga avgjorts.

För det fall förfarandet bedöms som olovligt brukande innebär riksåklagarens talan att HovR:ns dom skall stå fast.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Camitz, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom:

HD (JustR:n Höglund, Palm, Freyschuss, referent, Svensson och Lambe) beslöt dom i enlighet med betänkandet.