NJA 1991 s. 196

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Edling, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Målet rör frågan om ett föreläggande vid vite för part att inställa sig till ett sammanträde inför rätten måste delges vederbörande personligen för att vitet skall kunna dömas ut.

TR:n utfärdade d 12 sept 1989 stämning med kallelse på J.M., varvid angavs att han skulle komma personligen till första inställelse inför rätten d 29 nov 1989 och att han, om han inte gjorde detta, kunde bli skyldig att betala 1 000 kr i vite. Den 4 okt 1989 ringde J.M. till rättens ordförande och uppgav bl a att han skulle komma d 29 nov. Någon skriftlig bekräftelse på att han fått del av kallelsen kom dock inte till rätten. Sedan stämningsman intygat att J.M. vid ett flertal tillfällen sökts för delgivning utan att anträffas, att det fanns anledning anta att denne undanhöll sig delgivning och att s k surrogatdelgivning inte hade gått att genomföra, förordnade TR:n d 21 nov 1989 att delgivning av kallelsen fick ske enligt 15 § 2 st andra meningen delgivningslagen (1970:428), s k spikning. Stämningsmannen intygade att försändelsen påföljande dag i slutet kuvert hade lämnats i den söktes hemvist.

Enligt 2 § 4 st lagen (1985:206) om viten skall ett vitesföreläggande delges adressaten. Av 1 § delgivningslagen framgår att delgivning i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet skall verkställas enligt den lagen om inte avvikande bestämmelser har meddelats i annan författning. Enligt en undantagsregel i §:ns 2 st gäller dock - även om detta inte föreskrivs i annan författning - att bl a bestämmelserna i 15 § inte skall tillämpas, om myndigheten finner att det på grund av målets eller ärendets beskaffenhet föreligger särskilda skäl mot att delgivning sker i den ordning som anges i dessa bestämmelser.

Av 42 kap 12 § 2 st RB följer att, i mål av nu aktuellt slag, svaranden skall föreläggas vite om han skall infinna sig personligen till ett sammanträde. Varken RB eller lagen om viten innehåller någon bestämmelse om på vilket sätt vitesföreläggandet skall delges. Däremot framgår av 33 kap 6 § 2 st RB att stämning i tvistemål inte får delges enligt 12 § delgivningslagen (surrogatdelgivning) med mindre anledning förekommer att den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.

Som förutsättning för beslut om delgivning genom spikning anges i 15 § 2 st delgivningslagen att den sökte har känt hemvist inom riket men att varken han eller någon som handlingen kan lämnas till enligt 12 § träffas och att det ej kan klarläggas var han uppehåller sig och vidare att det finns anledning anta att den sökte avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

Telefonsamtalet från J.M. d 4 okt 1989 tyder på att han då tagit del av kallelsen. Han kan emellertid ha fått kännedom om sammanträdet på annat sätt. I vart fall saknas bevis att han vid det tillfället mottagit kallelsen med vitesföreläggandet. Vad som sedermera förekommit innebär att förutsättningarna enligt 15 § delgivningslagen för beslut om spikning förelegat.

Då särskilda bestämmelser om delgivning av vitesföreläggande saknas har det inte funnits något uttryckligt hinder mot att använda spikningsförfarandet. Frågan är då om undantagsregeln i 1 § 2 st delgivningslagen ändå skall föranleda att delgivning enligt 15 § samma lag inte godtas.

I prop 1970:13 med förslag till ny delgivningslag m m uttalade departementschefen bl a följande om den avsedda tillämpningen av undantagsregeln (s 119-120). Regeln tar sikte på de fall där uttrycklig föreskrift om avvikelse inte finns men där specialförfattningen får anses förutsätta att personlig delgivning skall ske. Vid tillämpningen torde myndigheten i viss utsträckning kunna få ledning av förarbetena till aktuell speciallagstiftning. I övrigt får det bli en allmän bedömning av vad målets eller ärendets beskaffenhet kräver. Anledning att anse personlig delgivning erforderlig torde framför allt föreligga när det gäller åtgärder av särskilt ingripande betydelse för den enskilde, såsom frihetsberövande eller annan inskränkning i den personliga handlingsfriheten, utdömande av vite eller återkallelse av tillstånd. Personlig delgivning torde i första rummet kunna behövas, när den enskilde skall underrättas om att ett mål eller ärende av antydd art har väckts mot honom. Vid senare meddelanden torde däremot krav på personlig delgivning oftast kunna undvaras. Det är berättigat att vara liberalare med surrogatdelgivning om anledning förekommer att den sökte har avvikit eller eljest håller sig undan.

Om ledning inte kan erhållas i förarbetena till en aktuell speciallagstiftning, som saknar bestämmelser om avvikelse från delgivningslagen, är alltså huvudprincipen enligt departementschefen att personlig delgivning skall ske när det är fråga om åtgärder av det slag som exemplifieras i propositionen, bl a utdömande av vite. När det gäller vitesförelägganden har det också i litteraturen ifrågasatts om sådana delgivningsformer som inte innebär att själva handlingen överlämnas till adressaten personligen bör förekomma (se Lavin, Viteslagstiftningen, 1989, s 78 f). Även i besvärssakkunnigas slutbetänkande (SOU 1964:27) Lag om förvaltningsförfarandet har uttalats att surrogatdelgivning bör undvikas beträffande vitesförelägganden och att, om ett vitesföreläggande inte bevisligen delgetts den prestationsskyldige själv, utdömande av vitet inte kan ske (betänkandet s 248 och 274.)

Beträffande vitesförelägganden av nu aktuellt slag är det av intresse att bestämmelser om bl a surrogatdelgivning och spikning före delgivningslagens tillkomst fanns intagna i RB. Bestämmelserna i 15 § delgivningslagen har utformats i nära anslutning till motsvarande bestämmelser i RB. Av förarbetena till RB:s bestämmelser framgår inte att andra delgivnings former än personlig delgivning skulle vara uteslutna när det gäller vitesföreläggande. I förarbetena till lagen om viten berörs inte frågan på vilket sätt delgivning skall ske.

Vid nu angivna förhållanden saknas skäl för att upprätthålla ett generellt krav på personlig delgivning av vitesförelägganden av förevarande slag. Det får dock anses åligga domstolen att i det enskilda fallet pröva om det på grund av omständigheterna i fallet föreligger särskilda skäl mot att använda spikning enligt 15 § delgivningslagen. (Jfr angående surrogatdelgivning enligt 12 § delgivningslagen rättsfallet 1987 ref 44.)

Vad som förekommit i målet ger inte vid handen att särskilda skäl mot spikning förelegat. J.M. skall då anses rätteligen delgiven kallelsen med vitesföreläggande. Som HovR:n anfört har han inte gjort sannolikt att han haft laga förfall för sin underlåtenhet att inställa sig. Besvären skall därför lämnas utan bifall.