lagen.nu

NJA 1991 s. 196

Delgivning av kallelse vid vite till en förhandling vid rätten har ansetts kunna ske i den ordning som anges i 15 § 2 st delgivningslagen (1970:428).

I mål mellan C.M. och J.M. angående faderskap utfärdade Malmö TR stämning på J.M. och kallade honom vid vite av 1 000 kr att komma personligen till första inställelse inför rätten d 29 nov 1989.

J.M. infann sig inte till förhandlingen.

TR:n (rådmannen Ström), som antecknade att J.M. hade delgetts kallelse till dagens förhandling d 22 nov 1989, beslöt att förhandlingen skulle ställas in. Vidare meddelade TR:n följande beslut: Enär anledning ej förekommer att J.M. haft laga förfall för sin utevaro förpliktas J.M. att till kronan utgiva förelagt vite 1 000 kr.

J.M. anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att bli befriad från skyldigheten att utge vite. Till stöd för besvären anförde han att han inte hade fått del av någon kallelse till förberedelsen vid TR:n.

HovR:n (hovrättslagmannen Cosmo, hovrättsrådet Berg och adj led Wendel, referent) meddelade d 23 febr 1990 följande beslut: Av handlingarna i TR:ns mål framgår att J.M. delgivits kallelse till förberedelsen på det sätt som föreskrivs i 15 § 2 st 2 p delgivningslagen (1970:428). J.M. har inte anfört någonting som gör sannolikt att han haft laga förfall för sin underlåtenhet att inställa sig. HovR:n lämnar därför besvären utan bifall.

J.M. anförde besvär och yrkade befrielse från skyldigheten att utge vite.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Edling, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Målet rör frågan om ett föreläggande vid vite för part att inställa sig till ett sammanträde inför rätten måste delges vederbörande personligen för att vitet skall kunna dömas ut.

TR:n utfärdade d 12 sept 1989 stämning med kallelse på J.M., varvid angavs att han skulle komma personligen till första inställelse inför rätten d 29 nov 1989 och att han, om han inte gjorde detta, kunde bli skyldig att betala 1 000 kr i vite. Den 4 okt 1989 ringde J.M. till rättens ordförande och uppgav bl a att han skulle komma d 29 nov. Någon skriftlig bekräftelse på att han fått del av kallelsen kom dock inte till rätten. Sedan stämningsman intygat att J.M. vid ett flertal tillfällen sökts för delgivning utan att anträffas, att det fanns anledning anta att denne undanhöll sig delgivning och att s k surrogatdelgivning inte hade gått att genomföra, förordnade TR:n d 21 nov 1989 att delgivning av kallelsen fick ske enligt 15 § 2 st andra meningen delgivningslagen (1970:428), s k spikning. Stämningsmannen intygade att försändelsen påföljande dag i slutet kuvert hade lämnats i den söktes hemvist.

Enligt 2 § 4 st lagen (1985:206) om viten skall ett vitesföreläggande delges adressaten. Av 1 § delgivningslagen framgår att delgivning i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet skall verkställas enligt den lagen om inte avvikande bestämmelser har meddelats i annan författning. Enligt en undantagsregel i §:ns 2 st gäller dock - även om detta inte föreskrivs i annan författning - att bl a bestämmelserna i 15 § inte skall tillämpas, om myndigheten finner att det på grund av målets eller ärendets beskaffenhet föreligger särskilda skäl mot att delgivning sker i den ordning som anges i dessa bestämmelser.

Av 42 kap 12 § 2 st RB följer att, i mål av nu aktuellt slag, svaranden skall föreläggas vite om han skall infinna sig personligen till ett sammanträde. Varken RB eller lagen om viten innehåller någon bestämmelse om på vilket sätt vitesföreläggandet skall delges. Däremot framgår av 33 kap 6 § 2 st RB att stämning i tvistemål inte får delges enligt 12 § delgivningslagen (surrogatdelgivning) med mindre anledning förekommer att den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.

Som förutsättning för beslut om delgivning genom spikning anges i 15 § 2 st delgivningslagen att den sökte har känt hemvist inom riket men att varken han eller någon som handlingen kan lämnas till enligt 12 § träffas och att det ej kan klarläggas var han uppehåller sig och vidare att det finns anledning anta att den sökte avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

Telefonsamtalet från J.M. d 4 okt 1989 tyder på att han då tagit del av kallelsen. Han kan emellertid ha fått kännedom om sammanträdet på annat sätt. I vart fall saknas bevis att han vid det tillfället mottagit kallelsen med vitesföreläggandet. Vad som sedermera förekommit innebär att förutsättningarna enligt 15 § delgivningslagen för beslut om spikning förelegat.

Då särskilda bestämmelser om delgivning av vitesföreläggande saknas har det inte funnits något uttryckligt hinder mot att använda spikningsförfarandet. Frågan är då om undantagsregeln i 1 § 2 st delgivningslagen ändå skall föranleda att delgivning enligt 15 § samma lag inte godtas.

I prop 1970:13 med förslag till ny delgivningslag m m uttalade departementschefen bl a följande om den avsedda tillämpningen av undantagsregeln (s 119-120). Regeln tar sikte på de fall där uttrycklig föreskrift om avvikelse inte finns men där specialförfattningen får anses förutsätta att personlig delgivning skall ske. Vid tillämpningen torde myndigheten i viss utsträckning kunna få ledning av förarbetena till aktuell speciallagstiftning. I övrigt får det bli en allmän bedömning av vad målets eller ärendets beskaffenhet kräver. Anledning att anse personlig delgivning erforderlig torde framför allt föreligga när det gäller åtgärder av särskilt ingripande betydelse för den enskilde, såsom frihetsberövande eller annan inskränkning i den personliga handlingsfriheten, utdömande av vite eller återkallelse av tillstånd. Personlig delgivning torde i första rummet kunna behövas, när den enskilde skall underrättas om att ett mål eller ärende av antydd art har väckts mot honom. Vid senare meddelanden torde däremot krav på personlig delgivning oftast kunna undvaras. Det är berättigat att vara liberalare med surrogatdelgivning om anledning förekommer att den sökte har avvikit eller eljest håller sig undan.

Om ledning inte kan erhållas i förarbetena till en aktuell speciallagstiftning, som saknar bestämmelser om avvikelse från delgivningslagen, är alltså huvudprincipen enligt departementschefen att personlig delgivning skall ske när det är fråga om åtgärder av det slag som exemplifieras i propositionen, bl a utdömande av vite. När det gäller vitesförelägganden har det också i litteraturen ifrågasatts om sådana delgivningsformer som inte innebär att själva handlingen överlämnas till adressaten personligen bör förekomma (se Lavin, Viteslagstiftningen, 1989, s 78 f). Även i besvärssakkunnigas slutbetänkande (SOU 1964:27) Lag om förvaltningsförfarandet har uttalats att surrogatdelgivning bör undvikas beträffande vitesförelägganden och att, om ett vitesföreläggande inte bevisligen delgetts den prestationsskyldige själv, utdömande av vitet inte kan ske (betänkandet s 248 och 274.)

Beträffande vitesförelägganden av nu aktuellt slag är det av intresse att bestämmelser om bl a surrogatdelgivning och spikning före delgivningslagens tillkomst fanns intagna i RB. Bestämmelserna i 15 § delgivningslagen har utformats i nära anslutning till motsvarande bestämmelser i RB. Av förarbetena till RB:s bestämmelser framgår inte att andra delgivnings former än personlig delgivning skulle vara uteslutna när det gäller vitesföreläggande. I förarbetena till lagen om viten berörs inte frågan på vilket sätt delgivning skall ske.

Vid nu angivna förhållanden saknas skäl för att upprätthålla ett generellt krav på personlig delgivning av vitesförelägganden av förevarande slag. Det får dock anses åligga domstolen att i det enskilda fallet pröva om det på grund av omständigheterna i fallet föreligger särskilda skäl mot att använda spikning enligt 15 § delgivningslagen. (Jfr angående surrogatdelgivning enligt 12 § delgivningslagen rättsfallet 1987 ref 44.)

Vad som förekommit i målet ger inte vid handen att särskilda skäl mot spikning förelegat. J.M. skall då anses rätteligen delgiven kallelsen med vitesföreläggande. Som HovR:n anfört har han inte gjort sannolikt att han haft laga förfall för sin underlåtenhet att inställa sig. Besvären skall därför lämnas utan bifall.

HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.

HD (JustR:n Knutsson, Magnusson, Nyström, Lars Å Beckman och Nilsson, referent) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. TR:n utfärdade d 12 sept 1989 i mål om faderskap stämning på J.M., samtidigt som denne kallades vid vite av 1 000 kr att komma personligen till första inställelse inför rätten d 29 nov 1989. Sedan försök att delge J.M. denna handling i ordinär ordning misslyckats, söktes han av stämningsman i sin bostad vid ett flertal tillfällen. Stämningsmannen träffade emellertid varken J.M. själv eller någon som handlingen kunde lämnas till enligt 12 § delgivningslagen (1970:428). TR:n förordnade därefter att delgivning fick ske enligt 15 § 2 st andra meningen delgivningslagen. Enligt intyg av stämningsmannen delgavs J.M. handlingen i denna ordning d 22 nov 1989.

J.M. uteblev från förhandlingen d 29 nov 1989, som därför ställdes in. Eftersom J.M. inte ansågs ha haft laga förfall för sin utevaro förpliktade TR:n honom att utge det förelagda vitet.

Frågan är om detta vite har kunnat dömas ut trots att J.M. inte delgetts vitesföreläggandet personligen.

Av 42 kap 12 § 2 st RB framgår att svaranden i mål av förevarande slag skall föreläggas vite i samband med kallelse att inställa sig till sammanträde vid TR.

Enligt övergångsbestämmelserna till delgivningslagen äger den lagen tillämpning i fråga om bestämmelser som avser kallelser, förelägganden och andra underrättelser, om det med hänsyn till syftet med dessa bestämmelser framgår att delgivning bör ske (jfr såvitt gäller tiden from d 1 febr 1991 33 kap 2 § 1 st RB). Hit hör flertalet kallelser och förelägganden enligt RB, bl a de som avser inställelser av parter eller vittnen (se prop 1970:13 s 220). När det gäller vitesförelägganden följer det även av 1 § 1 st delgivningslagen, jämfört med 2 § 4 st lagen (1985:206) om viten, att delgivning av ett sådant föreläggande skall verkställas enligt delgivningslagen.

Om det beträffande delgivning i visst slag av mål eller ärenden har meddelats bestämmelser i annan författning vilka avviker från delgivningslagen, gäller de bestämmelserna (1 § 2 st första meningen delgivningslagen). Även utan en uttrycklig sådan föreskrift skall bl a bestämmelserna i 15 § delgivningslagen inte tillämpas, om myndigheten finner att det på grund av målets eller ärendets beskaffenhet föreligger särskilda skäl mot att använda delgivning enligt den §:n (1 § 2 st andra meningen). Sistnämnda undantagsregel tar sikte på fall där specialförfattningen får anses förutsätta att personlig delgivning skall ske trots att en uttrycklig föreskrift om detta inte har uppställts (se prop 1970:13 s 119).

Bestämmelserna i RB om kallelse vid vite till en förhandling vid rätten innehåller ingen uttrycklig föreskrift om avvikelse från bestämmelserna i 15 § delgivningslagen. En sådan avvikelse torde inte heller vara förutsatt. Bl a är att märka att 15 § delgivningslagen tidigare hade motsvarighet i 33 kap RB utan att det då gällde någon undantagsregel av det slag som har tagits in i 1 § 2 st andra meningen delgivningslagen.

På grund härav kan det inte anses ha förelegat hinder mot att använda den delgivningsform som avses i 15 § 2 st delgivningslagen vid föreläggande av sådant vite som det här är fråga om.

Det har inte framkommit annat än att övriga förutsättningar för delgivning i denna ordning har förelegat. Som HovR:n anfört har J.M. inte gjort sannolikt att han haft laga förfall för sin underlåtenhet att inställa sig.

Besvären skall därför lämnas utan bifall.

HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1991-03-15
Målnummer
Ö444-90
Lagrum
15 § andra st. delgivningslagen (1970:428)
Rättsfall
RÅ 1987 ref. 44
Litteratur
Sökord
Delgivning
Kallelse
Vite
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation