NJA 1991 s. 273
En tilltalad dömdes för olaga vapeninnehav. Rättskraften hos domen har ansetts omfatta även frågan om förverkande av den tilltalades ifrågavarande vapen. 30 kap 9 § RB och 40 § vapenlagen (1973:1176).
TR:n
(Jfr 1990 s 401)
S.W. dömdes d 11 febr 1986 av Tierps TR för bl a olaga innehav av ett halvautomatiskt salongsgevär. Svea HovR fastställde d 2 sept 1986 TR:ns dom. HD fann i beslut d 15 jan 1987 ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav HovR:ns dom skulle stå fast.
I brottmålet yrkade åklagaren vid TR:n att salongsgeväret, som hade tagits i beslag d 25 mars 1983, skulle förklaras förverkat. Något förordnande härom meddelades emellertid inte i målet.
Allmän åklagare väckte härefter särskild talan mot S.W. vid Tierps TR med stöd av lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m m och yrkade att det alltjämt i beslag tagna salongsgeväret skulle förklaras förverkat samt att beslaget skulle bestå.
Domskäl
TR:n (hovrättsfiskalen Elserth) anförde i dom d 20 febr 1990:
Domskäl. S.W. har bestritt yrkandet. Han har uppgivit att om han återfår geväret så tänker han plugga igen det eller söka licens.
I TR:ns mål B 134/84 väckte åklagaren talan mot S.W. för olaga vapeninnehav av angivet gevär samt yrkade att geväret skulle förklaras förverkat. I dom d 11 febr 1986 dömde TR:n S.W. för olaga vapeninnehav. Domen fastställdes sedermera av Svea HovR.
Av någon anledning har emellertid frågan om förverkande inte prövats i målet.
Yrkandet om förverkande kan dock prövas särskilt i detta mål.
S.W:s befattning med geväret har inneburit olaga vapeninnehav och yrkandet om förverkande är därmed lagligen grundat. Vad S.W. anfört utgör inte hinder mot förverkande. Yrkandet skall därför bifallas. I sitt domslut förklarade TR:n salongsgeväret förverkat och förordnade att beslaget skulle bestå.
Svea HovR
S.W. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att förverkande inte skulle ske samt att beslaget skulle hävas.
Åklagaren bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Peter von Möller samt hovrättsråden Zachrisson och Thuresson, referent) anförde i dom d 9 maj 1990:
Domskäl
Domskäl. Lika med TR:n finner HovR:n förutsättningar för förverkande föreligga. TR:ns dom skall därför fastställas.
Domslut
Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.
Beslaget skall bestå.
S.W. sökte revision och ansågs ha yrkat att talan om förverkande skulle avvisas eller, i andra hand, lämnas utan bifall och att beslaget skulle hävas.
Riksåklagaren medgav ändring på så sätt att åklagarens talan avvisades och beslaget hävdes.
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Christiansson, föreslog i betänkande följande beslut:
Domskäl
Skäl. (Här lämnades inledningsvis en redogörelse för vad som tidigare hade förekommit i saken, varefter anfördes följande.) Enligt 40 § vapenlagen (1973:1176) skall egendom med vilken tagits befattning eller förfarits på sätt som utgör brott enligt 37 § samma lag (olaga vapeninnehav) förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligt.
I rättsfallet NJA 1990 s 401 intog HD ståndpunkten att fråga om förverkande av egendom hos gärningsmannen på grund av brott inte kan upptas till prövning efter det att åtal för brottet prövats, frånsett möjligen i alldeles speciella fall. Som huvudregel gäller således att en brottmålsdoms rättskraft omfattar även frågan om förverkande på grund av brottet.
Förverkande enligt vapenlagen på grund av olaga vapeninnehav kan inte anses vara ett så speciellt fall att huvudregeln enligt nämnda rättsfall bör frångås. På grund härav får frågan om förverkande av S.W:s salongsgevär anses vara omfattad av den rättskraft som följer av HovR:ns dom d 2 sept 1986 i brottmålet. Den särskilda talan om förverkande som åklagaren väckte vid TR:n har därför på grund av 30 kap 9 § 1 st RB inte kunnat tas upp till prövning.
Domslut
HD:s avgörande. Med undanröjande av domstolarnas domar avvisar HD åklagarens talan om förverkande av salongsgeväret och häver beslaget.
HD (JustR:n Knutsson, Heuman, Solerud, referent, Svensson och Lambe) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.
JustR Solerud tillade: Rättsfallet NJA 1990 s 401 rörde förverkande av en bil enligt 7 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. Vid en jämförelse med ett sådant förverkande framträder som ett särdrag hos förverkande enligt vapenlagen på grund av olaga vapeninnehav att innehavet som sådant av egendomen i fråga är kriminaliserat, liksom fallet är beträffande gods som kan förklaras förverkat enligt andra lagar. Det kan synas som om här kan anläggas med varandra svårförenliga synpunkter av något olika karaktär. Vid sidan av de synpunkter som väsentligen uppbär den i rättsfallet formulerade huvudregeln om brottmålsdomens rättskraft anmäler sig således också en annan, som sammanhänger med konstruktionen av brottet. Om förverkandeförklaring inte meddelas skulle nämligen följden kunna bli att gärningsmannen kommer att inneha vapnet och begå en handling som i vapenlagen beskrivs som ett brott.
Det anförda väcker frågan huruvida förevarande fall är ett sådant alldeles speciellt fall av förverkande som enligt rättsfallet skall undantas från huvudregeln. Emellertid finns i vapenlagen bl a bestämmelser om att staten I vissa fall skall inlösa skjutvapen enligt närmare angivna villkor (33-36 §§). Dessa bestämmelser torde vara tillämpliga även i den situation som föreligger i målet. Redan på grund härav bör den väckta frågan besvaras nekande.