NJA 1991 s. 376

Ett utmätningshinder enligt 5 kap 5 § 1 st UB som gäller för en fastighet har ansetts innefatta också hinder mot utmätning av obelånat pantbrev i fastigheten. - För att en gåva enligt nämnda lagrum skall anses föreligga måste krävas att egendomens verkliga värde så påtagligt överstiger vederlaget att överlåtelsen totalt sett framstår som en klar gåvotransaktion.

HovR:n

Fastigheten Laholm Mellby 50:2 såldes d 6 mars 1986 på exekutiv auktion för B.L:s konkursbo. Köparen, J.E.S., erlade köpeskillingen, 425 000 kr, bl a genom att överta ett lån hos Svensk Bostadsfinansiering Aktiebolag BOFAB (numera Gota Kreditaktiebolag GIGAB) på 346 000 kr. På begäran av J.E.S. förordnades om fortsatt inteckningsansvar för pantbrevet nr 16802 på 125 000 kr inom 475 000 kr.

Genom en som gåvobrev betecknad handling av d 27 juni 1989 överlät J.E.S. fastigheten till B.L.. Enligt överlåtelsehandlingen ålåg det B.L. att överta betalningsansvaret för GIGAB-lånet, då på ca 340 000 kr, för vilket pantbrev i fastigheten låg som säkerhet. Vidare föreskrevs i handlingen att B.L. ej fick överlåta fastigheten utan J.E.S:s skriftliga samtycke.

För täckande av B.L. åvilande skulder till staten utmätte kronofogdemyndigheten i Hallands län (kronofogden H.) genom beslut d 20 juni 1990 det obelånade pantbrevet nr 16802.

B.L. anförde besvär i HovR:n för Västra Sverige och yrkade upphävande av utmätningen. Till stöd för sin talan anförde hon: Hon förvärvade fastigheten d 27 juni 1989 genom gåva och fick därefter lagfart på förvärvet. I gåvobrevet har givaren föreskrivit att fastigheten inte får överlåtas utan hans samtycke. Utmätningen avser ett obelånat pantbrev. B.L. gör gällande att utmätning av pantbrevet är liktydigt med en utmätning av fastigheten och därför omfattas av undantaget från utmätning i 5 kap 5 § 1 st UB.

Staten bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Helin, fd lagmannen Thulin, referent, och hovrättsassessorn Petersson) anförde i beslut d 11 sept 1990: Gåvobrevet innehåller inte något förbud mot att upplåta panträtt i fastigheten. Med hänsyn härtill föreligger enligt det av klaganden åberopade lagrummet inte hinder mot utmätning av ifrågavarande pantbrev.

HovR:n lämnar besvären utan bifall.

B.L. (ombud advokaten A.J.) anförde besvär och yrkade att HD skulle upphäva utmätningen.

Riksskatteverket bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, Revsekr Eriksson, föreslog i betänkande ett beslut, vari under rubriken Skäl - efter en redogörelse för parternas ståndpunkter, vilken i sak överensstämmer med vad som intagits i HD:s beslut - anfördes: Med den utformning fastighetspantinstitutet fått i nuvarande lagstiftning (se Westerlind, Kommentar till JB 6 kap s 95) är pantbrev inte bärare av något anspråk på betalning; exekutiva åtgärder kan inte riktas mot pantbrevet som sådant. I stället innebär utmätning av pantbrev att fastigheten blir föremål för exekution. I den mån ett utmätningsförbud på grund av villkor i överlåtelsehandling gäller för en fastighet bör förbudet gälla även vid utmätning av pantbrev i fastigheten.

HD har i rättsfallet NJA 1984 s 673 beträffande klausuler om förköpsrätt till fast egendom uttalat att utrymmet för dem sedan gammalt varit synnerligen begränsat i svensk rätt. Sådana klausuler lägger band på ägarens handlingsfrihet och kan skapa osäkerhet i äganderätten, till skada för fastighetsomsättningen och kreditgivningen. Mot bakgrund härav bör utgångspunkten vara den att klausuler om förköpsrätt visserligen kan godtas vid gåvor men att det inte är lämpligt att utvidga området för sådana klausuler till att gälla också vid rättshandlingar som delvis har benefik karaktär men också innehåller sådana onerösa moment att rättshandlingen inte kan betraktas som en klar gåvotransaktion. - Samma synpunkter gäller generella överlåtelseförbud.

Mot bakgrund av omständigheterna vid J.E.S:s förvärv av fastigheten kan det förhållandet att hans överlåtelse till B.L. betecknats som gåva inte tillmätas någon självständig betydelse. Utredningen om fastighetens värde inskränker sig till priset vid en exekutiv försäljning år 1986 - med J.E.S. som köpare och B.L:s konkursbo som säljare - samt förvärvsårets och nuvarande taxeringsvärden. Inget av dessa värden ger någon klar anvisning om fastighetens verkliga värde vid överlåtelsen. Med hänsyn till det anförda och då vederlaget översteg taxeringsvärdet vid förvärvet kan utredningen i målet inte anses ge tillräckligt belägg för att överlåtelsen innefattat benefika inslag i en omfattning som gör att den kan uppfattas som en sådan klar gåvotransaktion att överlåtelseförbudet gäller mot förvärvarens borgenärer.

På grund av det anförda skall besvären lämnas utan bifall.

Domslut

HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.

HD (JustR:n Knutsson, Jermsten, Solerud, referent, Svensson och Lambe) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. B.L. har anfört att fastigheten förvärvades genom gåva, att den på grund av det i gåvohandlingen intagna överlåtelseförbudet inte får utmätas enligt 5 kap 5 § 1 st UB samt att utmätning av det obelånade pantbrevet är liktydigt med utmätning av fastigheten och därför omfattas av undantaget enligt lagrummet.

Riksskatteverket har i denna del anslutit sig till HovR:ns bedömning enligt det överklagade beslutet.

Ett pantbrev är inte bärare av något anspråk på betalning. Det är således inte någon värdehandling i vanlig bemärkelse som kan säljas. Ett obelånat pantbrev kan emellertid ändå utmätas enligt 4 kap 2 § 2 st UB. En sådan utmätning kan leda till antingen att fastigheten tas i anspråk enligt 9 kap 14 § med verkan att fastigheten anses utmätt eller att pantbrevet pantförskrivs enligt 15 § samma kap. Ett utmätningshinder enligt 5 kap 5 § 1 st som gäller för en fastighet får därför anses innefatta också hinder mot utmätning av obelånat pantbrev i fastigheten.

Riksskatteverket har emellertid i HD gjort gällande att B.L., med hänsyn till åtagandet att överta betalningsansvaret för lån om ca 340 000 kr och till att fastighetens taxeringsvärde vid överlåtelsen uppgick till 300 000 kr, förvärvade fastigheten genom ett oneröst avtal. Enligt verket gäller vid ett sådant avtal att en fastighet skyddas från utmätning genom ett överlåtelseförbud endast om förbudet uppställts i överlåtarens intresse. Med påstående om att det är uppenbart att föreliggande överlåtelseförbud uppställts enbart i B.L:s intresse har verket intagit ståndpunkten att förbudet varken hindrar utmätning av fastigheten eller av pantbrevet.

B.L. har invänt att det av riksskatteverket åberopade taxeringsvärdet inte skall tillmätas en avgörande betydelse och i övrigt anfört i huvudsak följande. Vederlaget måste jämföras med fastighetens verkliga värde. Nu gällande taxeringsvärde uppgår till 498 000 kr, vilket skall motsvara ett marknadsvärde på 664 000 kr. Marknadsvärdet torde ha varit minst lika högt vid gåvotillfället i juni 1989. Det är därför uppenbart att överlåtelsen till sin natur varit benefik, i vart fall från civilrättslig synpunkt.

Riksskatteverket har förklarat sig inte kunna vitsorda att fastighetens värde var 664 000 kr.

Enligt 5 kap 5 § 1 st UB får egendom som enligt föreskrift vid gåva inte får överlåtas inte heller utmätas. Av rättsfallet NJA 1986 s 16 framgår att även en föreskrift som innebär att egendomen inte får överlåtas utan givarens samtycke betraktas som ett överlåtelseförbud med nämnda verkan i utmätningshänseende så länge samtycke inte lämnats.

Av det nämnda rättsfallet torde följa att den omständigheten att förvärvaren av en fastighet har utgett visst vederlag, t ex genom att överta betalningsansvaret för skulder för vilka pantbrev i fastigheten ligger som säkerhet, inte utesluter att överlåtelsen behandlas som gåva vid tillämpningen av utmätningsförbudet i 5 kap 5 § 1 st UB. Frågan huruvida en överlåtelse är att betrakta som en gåva vid tillämpningen av lagrummet har särskild betydelse för förvärvarens borgenärer. För att en gåva skall anses föreligga måste det krävas att egendomens verkliga värde kan fastställas till ett belopp som så påtagligt överstiger vederlaget att fastighetsöverlåtelsen totalt sett framstår som en klar gåvotransaktion. Gränsdragningen blir därmed densamma som i rättsfallet NJA 1984 s 673.

Angående värdet av fastigheten Laholm Mellby 50:2 inskränker sig utredningen till uppgifter om dels den köpeskilling för vilken fastigheten inropades på auktionen år 1986, dels de taxeringsvärden som gällde för åren 1989 och 1990. En samlad bedömning av den åberopade utredningen ger inte vid handen att överlåtelsen till B.L. kan betraktas som en klar gåvotransaktion.

På grund av det anförda och då det inte föreligger något förhållande som ändå skulle medföra att ifrågavarande pantbrev inte kan utmätas skall besvären lämnas utan bifall.

Domslut

HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.