NJA 1991 s. 453

Sedan ansökan om handräckning lämnats utan bifall har sökanden ansökt om återvinning och därefter vid TR:n framställt ett fastställelseyrkande. Yrkandet har ansetts kunna upptagas till prövning. 13 kap 3 § 1 st 2 RB.

(Jfr 1982 s 95 och 1989 s 47)

Stockholms TR

D.O. ansökte vid Stockholms TR om handräckning mot S.C. och yrkade att denne skulle förpliktas att avflytta från en lokal i bostadsföreningen Renstiernans fastighet i Stockholm.

TR:n lämnade i utslag d 23 nov 1988 D.O:s ansökan utan bifall.

Sedan D.O. sökt återvinning tog TR:n upp målet till fortsatt handläggning.

Vid huvudförhandling i målet d 20 nov 1989 yrkade D.O. att TR:n skulle dels fastställa att han i förhållande till S.C. hade bättre rätt till den aktuella lokalen dels förplikta S.C. att till honom av träda lokalen vid äventyr att S.C. annars skulle avhysas på egen bekostnad.

Som grund för sin talan åberopade D.O. att han genom avtal med S.C. hade förvärvat en andel med besittningsrätt till lokalen i bostadsföreningens fastighet. att han hade fullgjort sina förpliktelser enligt avtalet samt att dagen för hans tillträde hade passerat utan att S.C. hade avträtt.

S.C. bestred bifall till käromålet. Han yrkade i första hand att D.O:s fastställelsetalan skulle avvisas med stöd av 13 kap 3 § 1 st RB.

TR:n (rådmännen Wadstein och Wiking-Johnsson samt hovrättsassessorn Wallin) meddelade följande beslut: TR:n, som inte finner det nya yrkandet om fastställelse av bättre rätt utgöra någon otillåten taleändring eftersom det får anses att detta stödjer sig på väsentligen samma grund som yrkandet om fullgörelse, ogillar S.C:s avvisningsyrkande.

Talan mot beslutet fick enligt tillkännagivande av TR:n föras endast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut i målet.

TR:n meddelade dom d 11 dec 1989.

Enligt domskälen fann TR:n sammanfattningsvis att D.O. genom ett giltigt köpeavtal av S.C. hade förvärvat en andel i bostadsföreningen med besittningsrätt till en lokal i dess fastighet och att D.O. på grund härav ägde bättre rätt till lokalen i förhållande till S.C..

I domslutet undanröjde TR:n sitt utslag i handräckningsmålet och fastställde att D.O. i förhållande till S.C. ägde bättre rätt till lokalen i fråga. Däremot lämnade TR:n yrkandet om avhysning utan bifall.

Svea HovR

S.C. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade i första hand att HovR:n skulle undanröja TR:ns domslut såvitt därigenom fastställts att D.O. ägde bättre rätt till lokalen än S.C..

I andra hand yrkade S.C. att HovR:n skulle helt ogilla D.O:s talan vid TR:n.

D.O. bestred ändring.

Till grund för sitt yrkande om undanröjande anförde S.C., med åberopande av HD:s avgöranden NJA 1982 s 95 och 1989 s 47, att nytt yrkande inte får framställas i återvinningsmål och att TR:n således jämlikt grunderna för 13 kap 3 § 2 st RB borde ha avvisat D.O:s yrkande om bättre rätt till lokalen.

HovR:n (hovrättsråden Grahn och Westberg, referent, samt t f hovrättsassessorn Widebeck) anförde i beslut d 14 maj 1990: D.O. hade såsom sökande i handräckningsmålet sökt återvinning mot TR:ns utslag och vid TR:ns huvudförhandling i målet framställt yrkandet om fastställelse enligt 13 kap 2 § 2 st RB.

Då yrkandet utan olägenhet kunnat prövas i målet och hinder ej heller av annan grund förelegat mot att ta upp yrkandet har TR:n inte haft anledning att avvisa det.

S.C:s yrkande om undanröjande av TR:ns domslut lämnas därför utan bifall.

Sedan S.C. anmält missnöje bestämde HovR:n att talan mot beslutet skulle föras i samband med talan mot dom eller slutligt beslut i målet.

Vid huvudförhandling i målet d 20 aug 1990 anförde D.O. att hans yrkande vid TR:n skulle korrigeras till att avse fastställelse av att han hade bättre rätt än S.C. till den aktuella andelen i bostadsföreningen och den därmed förenade besittningsrätten till lokalen i föreningens fastighet.

S.C. invände att korrigeringen utgjorde en otillåten taleändring. Med anledning härav meddelade HovR:n (Grahn, Westberg, Widebeck och t f hovrättsassessorn Rodrigo) följande beslut: HovR:n finner att D.O:s yrkande såsom det nu formulerats inte innefattar någon ändring av talan.

Sedan S.C. anmält missnöje bestämde HovR:n att talan mot beslutet skulle föras i samband med talan mot dom eller slutligt beslut i målet.

HovR:n meddelade dom d 3 sept 1990. I domen gjorde HovR:n endast den ändringen i TR:ns domslut att HovR:n, i stället för vad TR:n fastställt, fastställde att D.O. i förhållande till S.C. ägde bättre rätt till den aktuella andelen i bostadsföreningen och den därmed förenade besittningsrätten till lokalen i föreningens fastighet.

HD

S.C. (ombud jur kand B.S.) sökte revision. Han yrkade att HD skulle, med ändring av HovR:ns beslut d 14 maj 1990, avvisa D.O:s talan om fastställelse av att han i förhållande till S.C. ägde bättre rätt till lokalen. S.C. yrkade även att HD samtidigt skulle undanröja HovR:ns dom i den delen.

S.C. yrkade vidare att HD skulle, med ändring av HovR:ns beslut d 20 aug 1990, avslå D.O:s begäran att få ändra sitt fastställelseyrkande till att avse att han hade bättre rätt än S.C. till andelen i bostadsföreningen och den därmed förenade besittningsrätten till lokalen. S.C. yrkade dessutom att HD, för det fall att HovR:ns beslut d 14 maj 1990 skulle stå fast, under alla förhållanden skulle ändra HovR:ns dom och ogilla D.O:s talan.

D.O. (ombud advokaten C.S.) bestred ändring.

HD meddelade prövningstillstånd i frågorna 1. om TR:n ägt pröva D.O:s talan om fastställelse,

2.

om HovR:n ägt göra den ändring i TR:ns domslut som avsåg fastställelseyrkandet. Frågan om prövningstillstånd i övrigt förklarades vilande.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

HD (JustR:n Knutsson, Jermsten, Solerud, referent, Nyström och Svensson) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. Vad till att börja med gäller frågan huruvida TR:n ägde pröva det av D.O. först i återvinningsmålet vid TR:n framställda yrkandet om fastställelse har S.C. i huvudsak anfört att yrkandet skall avvisas jämlikt grunderna för 13 kap 3 § 2 st RB. Han har därvid åberopat att HD i rättsfallen NJA 1982 s 95 och 1989 s 47 fastslagit att ett nytt yrkande inte får framställas i återvinningsmål.

I 13 kap 3 § RB uppställs som huvudregel att väckt talan inte får ändras. Enligt i st 2 och 3 gäller som undantag härifrån att en kärande bl a får dels yrka fastställelse enligt 2 § samma kap dels framställa nytt yrkande som stöder sig på väsentligen samma grund som den tidigare väckta talan. Sådana yrkanden får dock enligt 2 st i lagrummet inte framställas först i högre rätt.

I rättsfallet NJA 1982 s 95 förelåg till bedömande frågan huruvida, sedan gäldenären sökt återvinning i mål om betalningsföreläggande, borgenären var berättigad att utan stämning framställa nytt yrkande som stödde sig på väsentligen samma grund som det ursprungligen framställda. Rättsfallet NJA 1989 s 47 gällde motsvarande fråga när återvinning sökts i ett lagsökningsmål. Båda fallen avsåg således en situation där förutsättningen enligt 13 kap 3 § 2 st RB, att fråga är om prövning i högre rätt, inte förelåg. HD fann emellertid att de nya yrkandena skulle avvisas jämlikt grunderna för sistnämnda lagrum. Detta motiverades med att återvinning är ett rättsmedel och att därav måste följa enligt principen om förbud mot reformatio in pejus att gäldenären genom att söka återvinning inte skall behöva löpa risken av att denna åtgärd utnyttjas av borgenären för framställande av nya yrkanden.

D.O:s fastställelseyrkande är att betrakta som ett sådant nytt yrkande som avses i 13 kap 3 § 1 st 2 RB. Som nyss anmärkts var hänsynen till förbudet mot reformatio in pejus bestämmande för utgången i rättsfallen. Eftersom det inte var S.C. utan D.O. som var återvinningssökande i föreliggande fall, gör sig en sådan hänsyn inte gällande här. På grund härav och då utredningen i övrigt inte ger anledning till annan bedömning än den HovR:n gjort skall S.C:s talan såvitt avser HovR:ns beslut av d 14 maj 1990 inte bifallas.

Vad härefter gäller frågan huruvida HovR:n ägt göra den ändringen i TR:ns domslut att D.O. i förhållande till S.C. förklarades äga bättre rätt till den aktuella andelen i bostadsföreningen och den därmed förenade besittningsrätten till lokalen i stället för bättre rätt till lokalen har S.C. anfört att HovR:n, mot regeln i 13 kap 3 § 1 st RB, har tillåtit D.O. att ändra sin talan.

D.O. har i denna del anfört huvudsakligen att han redan i TR:n framställde sitt yrkande i enlighet med vad det senare preciserades till i HovR:n och att den formulering av yrkandet som återfinns i TR:ns dom är TR:ns egen.

Parternas grunder, sådana de återgivits i TR:ns dom, talar närmast för att målet i TR:n rört ett fastställelseyrkande av det innehåll som framgår av den formulering yrkandet fick i HovR:n. I samma riktning talar med styrka vad TR:n i sina domskäl angett sig ha funnit sammanfattningsvis.

En samlad bedömning av vad som sålunda och i övrigt förekommit får anses ge vid handen att D.O:s yrkande såsom det formulerades i HovR:n inte innebar någon ändring av hans talan. Inte heller S.C:s talan mot HovR:ns beslut d 20 aug 1990 skall därför bifallas.

Domslut

HD:s avgörande. Såvitt avser de frågor i vilka HD meddelat prövningstillstånd fastställs de slut vartill HovR:n kommit i de båda besluten av d 14 maj och d 20 aug 1990. HD finner ej skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt. HovR:ns dom skall alltså stå fast.