NJA 1989 s. 47

Domskäl

TR:n (rådmannen Gustafsson) anförde i beslut d 15 sept 1987:

Skäl. I frågan om Autofinans återvinningstalan innebär en otillåten taleändring har parterna anfört bl a följande.

Autofinans: Enligt 10 § i releasingkontraktet har leasegivaren rätt att häva avtalet och återta fordonet om bl a leasetagaren är i visst dröjsmål med erläggandet av releaseavgifter. Av denna bestämmelse framgår vidare att leasetagaren därvid är skyldig att utge skadestånd till leasegivaren. Skadeståndet skall bestämmas bl a med hänsyn till det pris som kan uppnås vid försäljning av bilen. Med stöd av denna bestämmelse i kontraktet uppsade Autofinans avtalet d 5 juni 1986. Återtagandet av bilen skedde d 26 juli 1986, varefter försäljning av bilen skedde. Härefter kunde slutavräkning ske med leasetagaren och skadeståndet bestämmas. - Det nu framställda yrkandet om skadestånd ersätter det tidigare framställda. Ändringen av talan är dock tillåten då även det nya yrkandet stöder sig på releasingavtalet. Yrkandena stöder sig därför på väsentligen samma grund. - I vart fall är ändringen av talan tillåten enligt 13 kap 3 § 1 st 1 RB. När talan väcktes fanns bilen i P-O.A:s besittning. Under rättegången har bilen återtagits, vilket utgör en sådan omständighet som medför rätt för Autofinans att kräva annan fullgörelse än den ursprungliga.

P-O.A.: Efter det att återvinning skett av lagsökningsutslaget har inte Autofinans ägt ändra talan på det sätt som nu skett. Vidare stöder sig det nya yrkandet ej på väsentligen samma grund då det tidigare yrkandet avsåg releaseavgifter och det nya avser skadestånd. - Hävning av avtalet skedde före det att ansökan om lagsökning ingavs till TR:n. P-O.A. har redan i maj 1986 meddelat Autofinans att bilen stod att hämta om bolaget så önskade. Att fordonet ej faktiskt återtogs förrän efter tidpunkten för ansökan om lagsökning medför ej rätt att ändra talan enligt 13 kap 3 § 1 st 1 RB.

TR:ns bedömning.

Enligt 13 kap 3 § 1 st RB får väckt talan icke ändras. Käranden äger dock framställa nytt yrkande såvitt det stöder sig på väsentligen samma grund. Av lagrummets 2 st framgår dock att sådant yrkande ej får väckas i högre rätt.

I förevarande mål har talan väckts genom ansökan om lagsökning, varefter återvinning skett. Återvinning utgör ett rättsmedel, vilket tillkommer på gäldenärens initiativ. Hans syfte är därvid att få prövat det yrkande som framställts i lagsökningsmålet. Enligt principen om förbud mot reformatio in pejus skall gäldenären därvid inte behöva riskera att återvinningsansökan leder till nya yrkanden från borgenärens sida. Det är denna risk som beaktats vid utformandet av förbudet i 13 kap 3 § 2 st RB mot väckande av nytt yrkande även om det stöder sig på väsentligen samma grund.

Mot bakgrund härav äger Autofinans - trots att yrkandet stöder sig på väsentligen samma grund som det tidigare framställda - enligt grunderna för förbudet i 13 kap 3 § 2 st 2 p RB ej väcka detta nya yrkande (NJA 1982 s 95).

Härefter har TR:n att pröva om det faktiska återtagandet av bilen utgör sådan omständighet som anges i 13 kap 3 § 1 st 1 RB att taleändringen likväl är tillåten.

Det är ostridigt i målet att avtalet hävts innan ansökan om lagsökning ingavs till TR:n. Den rätt till skadestånd som Autofinans nu gör gällande får anses ha inträtt vid tiden för hävningen. På grund härav och då det faktiska återtagandet av bilen, vilken åtgärd ankommit på Autofinans att verkställa och som P-O.A. ej förhindrat, endast kan ses som en följdverkan av hävningen, kan detta återtagande ej anses utgöra sådan omständighet som avses i 13 kap 3 § 1 st 1 RB.

På grund härav och då taleändringen ej är tillåten av andra skäl skall det nya yrkandet avvisas. Då Autofinans återvinningstalan mot tredskodomen endast innefattar det nya yrkandet skall tredskodomen stå fast.

Slut. AB Autofinans ansökan om återvinning av TR:ns tredskodom d 17 nov 1986 avvisas till följd varav tredskodomen skall stå fast.

Autofinans anförde besvär i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle undanröja TR:ns beslut och visa målet åter till TR:n för ny handläggning.

HovR:n (hovrättslagmannen Hedström samt hovrättsråden Holmstrand och Westberg, referent) anförde i beslut d 17 nov 1987: Den 14 aug 1986 meddelade TR:n lagsökningsutslag, varigenom P-O.A. förpliktades att utge förfallna releasingavgifter om 10 439 kr jämte ränta enligt releasingkontrakt d 27 sept 1985. Sedan P-O.A. ansökt om återvinning mot lagsökningsutslaget hänsköts målet till rättegång och i bolagets utevaro meddelades d 17 nov 1986 tredskodom innebärande att bolagets talan helt ogillades. I ansökningen om återvinning mot tredskodomen yrkade bolaget, med utvidgning av sin talan, förpliktande för P-O.A. att såsom skadestånd enligt särskild bestämmelse i releasingkontraktet utge 20 686 kr jämte ränta.

Då bolagets återvinningsansökan till en början måste anses riktad mot tredskodomen, har TR:n ej ägt underlåta att pröva målet i vad avser det anspråk som genom domen ogillats.

Bolagets ändring av talan i återvinningsmålet skall prövas enligt 13 kap 3 § RB. Någon inskränkning i bolagets möjligheter till ändring föreligger varken på grund av att talan ursprungligen väckts genom lagsökning eller därför att P-O.A. tidigare ansökt om återvinning mot lagsökningsutslaget med påföljd att bolagets talan genom tredskodomen ogillats.

Såväl det först väckta käromålet som det nya yrkandet grundas på villkoren i releasingkontraktet. Käromålet gällde anspråk på betalning av releasingavgifter och det nya yrkandet i stället skadestånd efter kontraktets hävande. Skadeståndsyrkandet stöder sig således på väsentligen samma grund. Taleändringen är därför tillåten.

På grund av det anförda upphäver HovR:n TR:ns avvisningsbeslut, till följd varav TR:n har att på nytt företa återvinningsmålet i det skick vari det förelåg vid det sammanträde då bolaget uteblev och att därvid också pröva bolagets nya yrkande.

P-O.A. (ombud advokaten G.A.S.) anförde besvär och yrkade att HD skulle avvisa Autofinans ansökan om återvinning.

Autofinans (ombud jur kand G.H.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Oja, hemställde i betänkande om följande beslut: HD fastställer HovR:ns beslut.

HD (JustR:n Persson, Bengtsson, Gregow, referent, Svensson och Lambe) fattade följande slutliga beslut:

Skäl.

Av handlingarna i målet kan inte anses klart framgå om bolaget vid TR:n avstått från sitt ursprungliga yrkande om förpliktande för P-O.A. att utge 10 439 kr jämte ränta för det fall att bolagets yrkande om skadestånd skulle bedömas som en otillåten ändring av talan. Även om TR:n, enligt vad HovR:n konstaterat, borde ha prövat bolagets ursprungliga yrkande kan det förhållandet att så inte skedde inte anses utgöra hinder mot att frågan om tillåtligheten av taleändringen nu tas upp.

HovR:ns beslut innebär att TR:ns beslut har ändrats till nackdel för P-O.A.. HovR:n har emellertid, enligt vad som framgår av handlingarna i målet, meddelat sitt beslut utan att P-O.A. lämnats tillfälle att avge förklaring, vilket strider mot bestämmelsen i 52 kap 7 § 2 st RB. Inte heller detta förhållande bör hindra att frågan om taleändringens tillåtlighet nu prövas av HD.

Vid bedömande huruvida bolagets yrkande om skadestånd innebär en tillåten taleändring är, utöver vad som antecknats i TR:ns och HovR:ns beslut, följande av intresse. Det i målet aktuella releasingkontraktet avser en bil, som uthyrdes av bolaget för en period om 36 månader fr o m d 27 sept 1985. Releaseavgiften utgjorde 744 kr per månad exkl moms, vartill kom en deposition på 4 000 kr. Fordonets baspris exkl moms angavs till 22 680 kr och dess restvärde efter 36 månader till 35 % därav. Enligt 10 § i kontraktets allmänna villkor hade leasegivaren rätt att omedelbart häva avtalet och återta fordonet under vissa förutsättningar, bl a om leasetagaren på visst sätt dröjde med erläggande av releaseavgiften eller annan avgift. I samma § angavs att leasetagaren därvid skulle erlägga skadestånd till leasegivaren med skillnaden mellan restvärdet och uppnått försäljningspris exkl moms och ersätta "leasegivarens kostnader, rekonditioneringskostnader, oguldna releaseavgifter och andra avgifter samt eventuella övriga kostnader".

Bolaget har i målet till stöd för sitt påstående att taleändringen är tillåten åberopat i första hand 13 kap 3 § 1 st 3 RB och i andra hand punkt 1 i samma stycke.

Från huvudregeln att väckt talan inte får ändras gäller enligt nämnda punkt 3 det undantaget, att käranden får kräva ränta eller annan tilläggsförpliktelse som följer av huvudförpliktelsen och även i övrigt framställa nytt yrkande, om det stöder sig på väsentligen samma grund. Yrkande som avses i punkt 3 får dock, enligt föreskrift i §:ns 2 st andra meningen, inte framställas i högre rätt.

I rättsfallet NJA 1982 s 95 förelåg till bedömande frågan huruvida, sedan gäldenären sökt återvinning mot slutbevis i mål om betalningsföreläggande, borgenären med tillämpning av 13 kap 3 § 1 st 3 RB ägde i målet framställa nytt yrkande, som stödde sig på väsentligen samma grund som det ursprungliga. HD fann att borgenären inte var berättigad därtill, vilket motiverades med att återvinning är ett rättsmedel och att enligt principen om förbud mot reformatio in pejus därav måste anses följa att gäldenären genom att söka återvinning inte skall behöva löpa risken av att denna åtgärd utnyttjas av borgenären för framställande av nya yrkanden. I enlighet härmed, och då anledning saknas att bedöma frågan om ändring av talan enligt punkt 3 på annat sätt efter återvinning av lagsökningsutslag än efter återvinning av slutbevis, kan bolagets yrkande om skadestånd inte anses som en enligt punkt 3 tillåten ändring av talan.

Enligt punkt 1 i 13 kap 3 § 1 st RB får käranden på grund av omständighet, som inträffat under rättegången eller först då blivit känd för honom, kräva annan fullgörelse än den om vilken talan väckts. I fråga om yrkande som avses i denna punkt är inte föreskrivet förbud mot att framställa yrkandet först i högre rätt.

Bolagets yrkande om utfående av skadestånd, vilket grundas på föreskrift i releasingkontraktet och alltså stöder sig på väsentligen samma grund som det ursprungliga yrkandet avseende bl a releaseavgifter, får i den mening som åsyftas i nämnda punkt 1 anses avse annan fullgörelse än den som avsågs med det ursprungliga yrkandet (jfr bl a NJA 1971 s 317).

När det gäller frågan huruvida yrkandet om skadestånd föranletts av omständighet, som inträffat under rättegången, framgår av handlingarna följande. Ansökningen om lagsökning inkom till TR:n d 25 juni 1986. Bolaget hade hävt releasingavtalet i en d 5 juni 1986 dagtecknad skrift. Fordonet återtogs från leasetagaren d 26 juli 1986. Sedan bolaget under hösten sålt fordonet och upprättat slutavräkning, utställde bolaget på grundval därav d 16 dec 1986 en faktura på det belopp som leasetagaren ansågs ha att betala, 20 686 kr.

Releasingavtalet har alltså visserligen hävts av bolaget innan ansökningen om lagsökning gjordes, och leasetagaren har enligt vad som framgår då varit beredd att återlämna fordonet. Detta har emellertid återtagits först någon tid efter det att ansökan om lagsökning gjordes och försäljning av fordonet har skett senare under hösten 1986. Med hänsyn till det sist sagda och med beaktande av den betydelse som det vid försäljningen erhållna priset hade för bestämmande av bolagets skadeståndsanspråk, får yrkandet om skadestånd anses ha framställts på grund av omständighet som inträffat efter ansökningen om lagsökning och därmed under rättegången.

På grund av det anförda utgör bolagets i återvinningsmålet framställda yrkande om skadestånd en tillåten ändring av talan. Det slut vartill HovR:n kommit skall därför fastställas.

Domslut

HD:s avgörande. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.