NJA 1991 s. 51

S.H. och G.R. köpte d 14 aug 1987 vardera hälften av fastigheten Bjärnum 3:251 i Hässleholms kommun av G.M. och I.L.C. för tillhopa 325 000 kr. Fastigheten tillträddes omedelbart och lagfart beviljades för köparna d 26 aug 1987. I dom d 11 jan 1988 förklarade Hässleholms Tr S.H:s och G.R:s köp av fastigheten hävt, undanröjde deras lagfarter å vardera hälften av fastigheten och förpliktade G.M. och I.L.C. att mot återbekommande av fastigheten till S.H. och G.R. solidariskt återbetala köpeskillingen, 325 000 kr, jämte ränta därå. G.M. och I.L.C. överklagade domen.

S.H. och G.R. sökte verkställighet av TR:ns inte lagakraftvunna dom på återbetalning av köpeskillingen mot såväl G.M. som I.L.C.. Ansökningarna ledde till att kronofogdemyndigheten i Kristianstads län, Hässleholmskontoret, meddelade beslut den 19 nov 1988 (A.B.N.) om utmätning i G.M:s fordran på överskjutande skatt enligt 1988 års taxering, 16 964 kr, och d 27 april 1989 (kronoinspektören Olsson) om utmätning hos I.L.C. - med förbehåll för säljarens rätt - av en personbil med ett åsatt värde av 22 000 kr.

G.M. och I.L.C. anförde var för sig besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge över utmätningsbesluten, i vad de gällde deras respektive tillgångar.

De båda målen handlades i HovR:n vart för sig.

Hovr:n (hovrättslagmannen Cosmo och hovrättsrådet Ericson, referent) anförde i slutligt beslut d 10 maj 1989 i det av G.M. fullföljda besvärsmålet: G.M. har till stöd för sin talan anfört: TR:ns dom har inte vunnit laga kraft och förordnandet om återbetalning av köpeskillingen är inte en sådan betalningsförpliktelse som avses i 3 kap 6 § UB. Återkravet på köpeskillingen är knutet till en fastställelsetalan avseende hävning av fastighetsköp. Vidare är återbetalningen av köpeskillingen villkorad av ett återställande av fastigheten, inbegripet bl a de pantbrev som uttagits i fastigheten. Såvitt känt är pantbreven pantsatta för sökandenas inteckningsskulder. Eftersom domen inte vunnit laga kraft förekommer inte anledning att återställa fastigheten eller pantbreven.

S.H. och G.R. har genmält: Det är rimligt att de får säkerhet för sin fordran så att motparten under en långt utdragen process inte skall kunna skingra sin egendom. G.M. och I.L.C. kan lätt undvika utmätning genom att ställa säkerhet för betalningen. Det är inte rimligt att S.H. och G.R. skall behöva tillgripa kvarstadsinstitutet när en dom från underrätt föreligger.

Enligt TR:ns dom är G.M:s och I.L.C:s betalningsskyldighet villkorad av en motprestationen fullgörs samtidigt. Om inte så sker, föreligger sådant hinder som avses i 3 kap 21 § 2 st UB mot verkställigheten. Frågan är om denna regel gäller också när verkställighet, med stöd av 3 kap 4 och 6 §§ UB, söks innan en sådan dom har vunnit laga kraft. Bestämmelsen i 4 kap 1 § UB, att utmätning får äga rum när verkställighet som avser betalningsskyldighet är medgiven enligt 3 kap, talar för att så är fallet; regeln i 3 kap 21 § 2 st om hinder mot verkställighet avser verkställighet överhuvudtaget. Mot att hinder skulle föreligga talar å andra sidan att vid en verkställighet enligt 3 kap 6 §, som har till syfte att bereda borgenären ett påtryckningsmedel och en säkerhet liknande kvarstad, får i princip utmätt egendom inte säljas och influtna medel inte betalas ut, förrän domen är lagakraftvunnen. Det kunde då tänkas att utmätning fick ske genast och att borgenären inte behövde tillhandahålla motprestationen förrän försäljning eller utbetalning skulle ske. En sådan ordning skulle emellertid rubba balansen mellan gäldenären och borgenärens ömsesidiga förpliktelser: gäldenären skulle, kanske för avsevärd tid, mista rätten att förfoga över sin egendom utan att för sin del ha någon säkerhet för att borgenären kom att vederbörligen fullgöra sin prestation. Gäldenären skulle inte heller, som vid kvarstad, ha säkerhet för skada som kunde tillfogas honom. Därför bör i vart fall ingen verkställighet äga rum utan att motprestationen på något sätt blivit säkerställd - vilket i sin tur förutsätter att detta kan ske rent praktiskt.

Vid den nu aktuella utmätningen har S.H. och G.R. inte tillhandahållit sin motprestation och den har inte varit säkerställd på något annat sätt. Med hänsyn härtill och till vad ovan anförts finner HovR:n att det föreligger hinder mot verkställighet av TR:ns dom, varigenom G.M. och I.L.C. förpliktas att återbetala köpeskillingen för fastigheten. På grund härav upphäver HovR:n utmätningen.

Hovrättspresidenten Broomé var skiljaktig mening och anförde: Målet gäller verkställighet med stöd av 3 kap 4 och 6 §§ UB genom utmätning av en icke laga kraft vunnen tingsrättsdom varigenom gäldenärer har ålagts betalningsskyldighet på villkor att borgenärerna fullgör en motprestation, nämligen återlämnar en fastighet.

Vad G.M. har invänt om att förordnandet om återbetalning av köpeskillingen med hänsyn till anknytningen till en fastställelsetalan inte är en sådan fordran som avses i 3 kap 6 § UB är inte hållbart.

Nästa fråga är, om det möter hinder mot verkställigheten enligt 3 kap 21 § 2 st UB. Invändning som avses i detta stycke rör parternas mellanhavande.

I anslutning till att ett fastighetsköp hävs blir det nästan alltid aktuellt att mellan parterna göra en avräkning med hänsyn till fastighetens intecknings- och panträttsbelastning. Det kan därvid inträffa att ingen eller endast en del av köpeskillingen skall återbetalas (jfr 4 kap 27 § JB). Detta förhållande kan utgöra hinder, helt eller delvis, mot utmätning av fordran på återbetalning av köpeskilling. Invändning härom är givetvis att beakta också när det är fråga om att verkställa en icke laga kraft vunnen dom. Vad G.M. har anfört om återställande av pantbrev kan inte uppfattas som sådan invändning som nu nämnts.

Det står också i princip klart att det för verkställighet av en dom, enligt vilken betalningsåliggandet är villkorat av en motprestation, är en förutsättning att motprestationen fullgörs. Begärs utmätning för en icke laga kraft vunnen dom av detta slag. kan därför verkställighet säkerligen inte äga rum, när det finns anledning att anta att borgenären inte kan eller vill tillhandahålla motprestationen i vart fall när verkställigheten fullbordas. För ett sådant antagande finns dock inte tillräckligt stöd i detta mål.

Frågan blir då, om en på angivet sätt villkorad dom, som inte vunnit laga kraft, i annat fall kan verkställas "genast" med stöd av 3 kap 6 § UB utan att motprestationen i någon form hålls till handa samtidigt. För att så skall vara fallet talar att den utmätta egendomen enligt 8 kap 4 § och 13 kap 14 § UB inte får säljas och influtna medel inte betalas ut, förrän domen är lagakraftvunnen (från undantagen från denna princip bortses i det följande). Först när dessa åtgärder aktualiseras, skulle motprestationen behöva tillhandahållas.

Det kan med visst fog hävdas att en sådan ordning skulle rubba balansen mellan gäldenärens och borgenärens ömsesidiga prestationer. Den vinnande borgenären skulle därför, om han inte vill tillhandahålla sin prestation utan att genast erhålla betalning, för att trygga sin rätt att vara hänvisad till kvarstadsinstitutet, som genom det principiella kravet på säkerhet för skada bättre tillgodoser gäldenärens intresse.

Till detta är till en början att framhålla att kvarstad i gäldenärens egendom, med undantag som framgår av 16 kap 15 § UB, inte ger borgenären den förmånsrätt som följer med utmätning. För att uppnå denna skulle han alltså enligt den antydda tankegången nödgas tillhandahålla motprestationen redan när utmätning söks. Att prestationen skulle ställas till gäldenärens disposition kan inte komma i fråga; den fick i stället hållas kronofogdemyndigheten till handa eller på annat sätt säkerställas för gäldenärens räkning.

En sådan ordning leder emellertid till komplikationer och nackdelar för borgenären. Särskilt när det som här gäller fast egendom förefaller den konkreta innebörden av att egendomen tillhandahålls kronofogdemyndigheten eller säkerställs osäker. En ren förklaring från borgenärens sida att egendomen framdeles ställs till förfogande kan inte svara mot ett krav att egendomen hålls till handa genast. Lider borgenären ekonomisk förlust genom att under kanske lång tid innan medel utbetalas avvara egendomen lär han sakna möjlighet att i utsökningsmålet kompensera sig för förlusten.

Vid en jämförelse mellan borgenärens och gäldenärens ställning är också att beakta att utmätningen av gäldenärens egendom inte utan vidare innebär att denna tas om hand av kronofogdemyndigheten och undandras gäldenärens nyttjande (se 6 kap UB). Upphävs den verkställda tingsrättsdomen gäller, förutom att vidtagen utmätningsåtgärd skall gå åter, att borgenären är skyldig ersätta skada som gäldenären har lidit genom förlusten, låt vara att gäldenären inte har någon säkerhet för sitt skadeståndsanspråk. Denne kan f ö avvärja utmätning på grund av tingsrättsdomen redan genom att ställa säkerhet för betalningsskyldigheten jämte förrättningskostnader.

Med hänsyn till det anförda anser jag det bäst förenligt med den ställning som har tillerkänts vinnande borgenär enligt reglerna om verkställighet av icke laga kraft vunnen betalningsdom att utmätning kan ske utan att borgenären redan vid ansökan ställer motprestationen till kronofogdemyndighetens förfogande eller säkerställer den på likvärt sätt. Som förut nämnts måste dock förbehåll göras för det fall att någonting tyder på att borgenären skulle sakna vilja eller förmåga att, i samband med att verkställigheten fullföljs, fullgöra sin motprestation.

Om något sådant fall som nämndes sist kan det - som också sagts - inte anses vara fråga i detta mål. Hinder mot utmätning av G.M:s fordran på överskjutande skatt har därför och på grund av vad som i övrigt har anförts ovan inte förelegat. Jag lämnar alltså besvären utan bifall.

I det av I.L.C. fullföljda besvärsmålet meddelade HovR:n i samma sammansättning slutligt beslut d 20 okt 1989 av i allt väsentligt likartat innehåll med det förutnämnda beslutet med skiljaktig mening av hovrättspresidenten Broomé av i allt väsentligt likartat innehåll som hans yttrande i det tidigare målet.

S.H. och G.R. (ombud för båda advokaten G.P.) anförde besvär mot HovR:ns avgöranden i de båda målen och yrkade att HD i själva saken skulle med ändring av HovR:ns avgöranden fastställa kronofogdemyndighetens utmätningsbeslut.

G.M. och I.L.C. (ombud för båda advokaten D.F.) bestred i respektive mål ändring.

De båda målen avgjordes samtidigt efter föredragning av en och samme föredragande av HD i en och samma sammansättning. Såväl föredragandens betänkanden inbördes som HD:S slutliga beslut inbördes i de båda målen är i allt väsentligt av likartat innehåll, varför här redovisas endast avgörandet i målet mot G.M..

Föredraganden, RevSekr Tidblom, hemställde att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. I HD har upplysts att den dom som legat till grund för verkställigheten vann laga kraft d 10 sept 1990. Med tanke på utmätningsbeslutets rättsverkningar och med hänsyn till frågan om rättegångskostnadernas fördelning bör målet ändock prövas i sak.

S.H. och G.R. har i HD, utöver de i HovR:n framförda omständigheterna, påberopat att de inför kronofogdemyndigheten försökt att tillhandahålla eller säkerställa sin motprestation. Till stöd för sin inställning om hinder mot den sökta verkställigheten har G.M. i HD åberopat enbart det förhållandet att villkoret om återbekommande av fastigheten inte uppfyllts.

På de skäl som anförts i den skiljaktiga meningen i HovR:n finner HD att utmätningen kunnat ske utan hinder av att S.H. och G.R. inte samtidigt ställt sin motprestation till kronofogdemyndighetens förfogande eller säkerställt den på likvärt sätt. Besvären skall därför bifallas.

HD (JustR:n Nyman, Gregow, Lind, Svensson och Munck, referent) fattade följande slutliga beslut: