NJA 1991 s. 643

Domskäl

TR:n (ordf tf rådmannen Liljegren) anförde i beslut d 16 jan 1991: Med anledning av de uppkomna hindren beslutar TR:n att dagens förhandling skall inställas.

Det är inte sannolikt att C.D. har något lagligt hinder för sin frånvaro. TR:n dömer därför C.D. att betala 1 000 kr i vite till staten.

Beträffande vittnet E.L. beslutar rätten att E.L. skall beredas tillfälle inkomma med läkarintyg.

C.D. anförde besvär i HovR:n för Övre Norrland med yrkande att TR:ns beslut att utdöma vitet skulle undanröjas. Han anförde som grund för sin talan att han haft laga förfall på grund av sjukdom och åberopade ett läkarintyg utfärdat av underläkaren F.L. vid psykiatriska kliniken på Skellefteå lasarett.

HovR:n (hovrättspresidenten Skarstedt, hovrättsrådet Viksten och hovrättsassessorn Komujärvi, referent) anförde i beslut d 13 mars 1991: Det åberopade läkarintyget utvisar inte att C.D. på grund av sjukdom kan anses ha haft laga förfall för sin utevaro. Ej heller medför den omständigheten att huvudförhandlingen ställdes in även på grund av vittnet E.L:s utevaro att ändamålet med vitet kan anses ha förlorat sin betydelse. På grund av det anförda och då skäl till jämkning av vitesbeloppet inte föreligger lämnar HovR:n besvären utan bifall.

C.D. anförde besvär och yrkade att HD skulle undanröja beslutet att döma ut vitet.

Riksåklagaren bestred ändring. Riksåklagaren anförde bl a:

Vad angår frågan om ändamålet med vitet förlorat sin betydelse med hänsyn till att även vittnet E.L. uteblev från huvudförhandlingen nämnda dag och att denna inställdes på grund av C.D:s och E.L:s utevaro, får jag anföra följande.

RB stadgade tidigare i 9 kap 8 § att vite inte fick utdömas om, då fråga uppkom om utdömande av vitet, ändamålet med vitet hade förfallit. Bestämmelsen upphörde att gälla vid utgången av 1987. Numera tillämpas 9 § 1 st lagen (1985:206) om viten. Detta lagrum stadgar, såvitt nu är i fråga, att vitet inte skall dömas ut, om ändamålet med vitet förlorat sin betydelse.

I förslaget till rättegångsbalk (SOU 1938:44) anförde processlagberedningen om bestämmelsen i 9 kap 8 § (s 139) att regeln bl a innebär att vite inte får utdömas, då föreläggandet avsett skyldighet för part eller annan att infinna sig men hans underlåtenhet inte föranleder uppskov i målet. I Gärdes Kommentar till nya rättegångsbalken sägs (s 81) att ändamålet med vitet måste anses ha förfallit, då fullgörandet av den prestation, som föreläggandet avser, ur processuell synpunkt inte längre är påkallat, t ex då föreläggandet avsett skyldighet för part eller annan att inställa sig personligen, men målet avvisas eller avskrivs utan förhandling eller tredskodom meddelas eller rätten eljest, oavsett utevaron, företar målet till slutlig handläggning. Däremot, anförs vidare, kan ändamålet med vite, som avser att framtvinga inställelse, inte anses ha förfallit, då utevaron föranleder uppskov till ett annat rättegångstillfälle, även om vitet då ersätts med ett annat tvångsmedel.

I förarbetena till 9 § 1 st viteslagen anförde vederbörande departementschef (prop 1984/85:96 s 55) att regeln bl a tar sikte på situationer när den föreskrivna prestationen av en eller annan anledning har blivit obehövlig. Efter att ha hänvisat till ovan angiven sida i Gärdes kommentar framhöll departementschefen vidare: "Över huvud taget visar de skiftande situationer som har förekommit i refererad praxis att den aktuella principen för sin tillämpning förutsätter ett noggrant beaktande av vitesföreläggandets funktion och omständigheterna i övrigt i det speciella fallet, varvid särskild hänsyn också måste tas till den allmänpreventiva effekten av viteshotet."

Svea HovR och Göta HovR synes ha kommit till olika uppfattningar i frågan, se SvJT 1965 rf s 2 och RH 1990:30, jfr Gullnäs, Rättegångsbalken I 9:16.

I det här aktuella fallet kan det inte entydigt påstås vare sig att det är C.D. eller vittnet E.L. som ensam föranlett att huvudförhandlingen inställdes. Det är däremot rimligt att säga att C.D. och E.L. har ett delat ansvar härför. Redan på grund härav får C.D. enligt min mening anses ha föranlett uppskovet i målet, varför ändamålet med det honom förelagda vitet inte kan anses ha förlorat sin betydelse. En motsatt uppfattning skulle innebära att påföljd för utevaro inte skulle kunna utdömas då två eller flera personer, vilkas närvaro bedöms som nödvändig, - kanske i samråd - uteblir från en förhandling till vilken de kallats vid äventyr av vite.

Sammanfattningsvis måste det i vitesföreläggandets allmänpreventiva funktion ligga att vitet kan och skall utdömas i ett fall som det aktuella.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Lindstedt, föreslog i betänkande att HD skulle meddela beslut enligt följande: Skäl. C.D. har vidhållit att han på grund av psykisk sjukdom inte kunde inställa sig i TR:n. Han har vidare gjort gällande att redan den omständigheten att det av åklagaren åberopade vittnet ej inställde sig utgör skäl att undanröja vitet.

Enligt 9 § lagen (1985:206) om viten skall ett vite inte dömas ut om ändamålet med vitet har förfallit. Det framgår av TR:ns protokoll att det var såväl C.D:s som vittnets utevaro som föranledde TR:n att ställa in huvudförhandlingen.

Det vite som förelades C.D. hade till syfte att förmå denne att personligen inställa sig till förhandlingen. Även om alltså inte C.D. ensam föranledde inställelsen var han ändå en av orsakerna till att förhandlingen inte kunde hållas. Det skulle strida mot vitesföreläggandets funktion om C.D. i efterhand skulle få tillgodoräkna sig det förhållandet att också vittnet uteblev. Ändamålet med vitet kan därför inte anses ha förlorat sin betydelse.

Lika med HovR:n finner HD att C.D. inte visat att han haft laga förfall för sin utevaro från TR:ns förhandling.

Domslut

HD:s avgörande. HD avslår besvären.

Domskäl

Skäl. Det förhållandet att hinder mot den till d 16 jan 1991 utsatta huvudförhandlingen vid TR:n förelåg inte endast till följd av C.D:s utevaro utan också därför att ett av åklagaren åberopat vittne underlåtit att inställa sig medför inte att ändamålet med det C.D. förelagda vitet har förlorat sin betydelse. Något hinder på sådan grund mot att döma ut vitet föreligger alltså inte.

C.D. har i HD liksom i HovR:n gjort gällande att han haft laga förfall för sin utevaro. Han har därvid hänvisat till - förutom det i HovR:ns beslut redovisadé läkarintyget av F.L. - ett i TR:ns mål inhämtat läkarintyg enligt 7 § lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål, avgivet av fd överläkaren E.J., samt till ett av hans moder utfärdat intyg rörande hans tillstånd dagen för huvudförhandlingen.

E.J:s intyg ger vid handen att C.D. sedan lång tid tillbaka lider av allvarlig psykisk sjukdom. Av ett i intyget redovisat tidigare läkarintyg enligt lagen om personundersökning i brottmål, avgivet år 1976, framgår att C.D. vid detta tillfälle bedömdes ha varit sedan mer än tio år tillbaka helt invalidiserad av vad som kunde beskrivas som "svår mycket kronisk depressiv insufficiens med starka ångestinslag och total isolering från alla vuxna aktiviteter". Tillståndet ansågs helt klart vara att jämställa med sinnessjukdom i BrB:s mening, och det bedömdes som otänkbart att C.D. skulle kunna inställa sig inför rätta. Han har i ett senare läkarintyg uppfattats som schizofren, och enligt E.J. framstår han så också vid den nu aktuella undersökningen. Även om han inte ger uttryck för ett manifest psykotiskt tankeinnehåll, är det enligt E.J. ändå påtagligt att man knappast någon gång får ett helt adekvat svar på en framställd fråga.

Enligt E.J. är det helt klart att C.D. vid en rättspsykiatrisk undersökning skulle bedömas som sinnessjuk i BrB:s mening; däremot är han för närvarande inte i behov av sluten psykiatrisk vård. Han önskar själv en övervakare, och E.J. anser inte skäl för rättspsykiatrisk undersökning föreligga, om han på grundval av det nu aktuella intyget kan dömas till skyddstillsyn.

C.D. har i HD hävdat att det var omöjligt för honom att inställa sig till huvudförhandling vid TR:n till följd av att han mådde mycket dåligt psykiskt. Han har vidare framhållit att han på grund av sin psykiska sjukdom ibland helt enkelt inte klarar av vissa situationer och påfrestningar och att han anser att han inte kan lastas för att han är psykiskt sjuk.

Som HovR:n har anfört visar inte det av F.L. utfärdade intyget att C.D. hade laga förfall för sin utevaro från den av TR:n utsatta huvudförhandlingen. Med hänsyn främst till vad som genom E.J:s läkarintyg har framkommit angående C.D:s psykiska sjukdom får emellertid utredningen anses ge underlag för bedömningen att han till följd av sjukdomen sannolikt hade laga förfall för sin underlåtenhet att inställa sig. Vitet skall därför enligt 32 kap 6 § 1 st RB inte dömas ut.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut befriar HD C.D. från skyldigheten att betala det förelagda vitet.

Referenten, JustR Svensson, med vilken JustR Lambe förenade sig, var av skiljaktig mening och anförde: Jag är ense med majoriteten t o m det stycke i skälen som börjar med "C.D. har i HD" och avslutas med "dagen för huvudförhandlingen". Därefter anför jag följande:

Som HovR:n funnit utvisar det av C.D. åberopade läkarintyget av F.L. inte att C.D. på grund av sjukdom kan anses ha haft laga förfall för sin utevaro. I brottmålet har emellertid avgivits ett läkarintyg enligt 7 § lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål. Av intyget, som är avgivet d 31 okt 1990 av förre överläkaren E.J., framgår att C.D. har en lång anamnes på psykisk sjukdom och att det är helt klart att han vid en rättspsykiatrisk undersökning skulle bedömas som sinnessjuk i BrB:s mening. Det väcker frågan om C.D:s psykiska tillstånd är sådant att han ändå skall anses ha haft laga förfall för sin utevaro.

Emellertid framgår det av läkarintyget att C.D. inte är i behov av sluten psykiatrisk vård utan att han i stället kan med stöd av intyget ådömas skyddstillsyn. Det är också värt att notera att ett läkarintyg enligt personundersökningslagen beträffande C.D. avgetts år 1976 och att undersökande läkaren då bedömde det som otänkbart att han skulle kunna infinna sig inför rätta. E.J. har erinrat om denna bedömning i sitt läkarintyg men har inte gjort något motsvarande uttalande beträffande C.D:s möjligheter att inställa sig till huvudförhandlingen i januari 1991.

Under sådana omständigheter finner jag utredningen inte ge underlag för bedömningen att C.D. till följd av sjukdomen sannolikt hade laga förfall för sin utevaro. Beslutet att döma ut det förelagda vitet skall därför stå fast.