NJA 1991 s. 796

Domskäl

TR:n (rådmännen Ljunggren-Tedéen och Korfitsen, referent, samt tingsfiskalen Petersson, den sistnämnde dock skiljaktig i viss del som ej kom att fullföljas till HD) anförde i dom d 8 febr 1988:Bakgrund.

T.P. skadades d 2 juni 1967 i sitt arbete hos bolaget. Skadorna medförde en invaliditetsgrad av 25 procent. Försäkrings AB Skandia har i egenskap av försäkringsgivare för bolaget i brev d 15 dec 1977 medgett fullt skadeståndsansvar och därefter gjort vissa à contoutbetalningar, allteftersom T.P. förebragt utredning om inkomstbortfall m m.

I brev som mottogs av Skandia d 14 jan 1980 yrkade T.P. ersättning för lyte och men samt allmänna olägenheter med sammanlagt 110 000 kr. Därutöver yrkade T.P. ersättning för förlorad arbetsförtjänst.

Den 17 mars 1983 överlämnade Skandia yttrande från Ansvarighetsförsäkringens personskadenämnd och förklarade sig berett att lämna ersättning i enlighet med detta, domsbilaga 1 och 2. Den 14junil983 accepterade T.P. - såvitt nu är i fråga - uppgörelse i enlighet med nämndens förslag, domsbilaga 3.

Av domsbilagorna 1-3 återges här endast Ansvarighetsförsäkringens personskadenämnds yttrande d 26 jan 1983 i följande delar:2. Lyte och men

För lyte och men, inklusive värk och besvär av stödhylsa, bör utgå ersättning med ett engångsbelopp om 20 000 kr.3. Kostnader och olägenheter

T.P. har till följd av skadan vissa merkostnader för resor. Han har olägenheter i form av anspänning i arbetet.

För dessa kostnader och olägenheter bör T.P. erhålla ersättning för tiden från och med d 29 jan 1968 och under sin återstående livstid med ett engångsbelopp. Ersättningen bör grundas på ett genomsnittligt årsbelopp av 2 500 kr. Årsbeloppen för tiden d 29 jan-d 16 april 1968 och d 8 april 1969-d 28 jan 1983, eller 35 000 kr, är förfallna till betalning. Återstående belopp bör kapitaliseras efter en faktor av 10,5. Det kapitaliserade beloppet utgör då 26 250 kr.

Det sammanlagda belopp, som sålunda bör utgå i ersättning för kostnader och olägenheter, uppgår till 61 250 kr och bör avrundas till 62 000 kr.

TR:ns dom fortsatte sålunda.

Den i målet aktuella tvisten mellan T.P. och bolaget rör sättet att beräkna dröjsmålsränta på T.P. tillkommande skadeståndsbelopp avseende kostnader och olägenheter samt lyte och men.Yrkanden m m.

T.P. har, som han slutligen bestämt sin talan, yrkat att bolaget måtte förpliktas att utge dröjsmålsränta med 13 907 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på detta belopp fr o m d 1 maj 1985 tills betalning sker.

Bolaget har bestritt T.P:s talan men i händelse av talans förlust medgett ränteyrkandet.

T.P. har som grund för sin talan åberopat följande. Bolaget har medgett att utge skadestånd till honom med - såvitt nu är i fråga - 62 000 kr avseende kostnader och olägenheter samt 20 000 kr för lyte och men. Han framställde d 14 jan 1980 krav på ersättning och lade fram den utredning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kunde begäras av honom.

Bolaget har som grund för bestridandet vad gäller posten kostnader och olägenheter åberopat att det erlagt dröjsmålsränta enligt räntelagens regler from d 15 febr 1980 t o m d 15 aug 1983 på obetalda ersättningsbelopp allteftersom dessa förfallit till betalning. Som grund för sin inställning till ränteyrkandet beträffande posten lyte och men har bolaget åberopat att dröjsmålsräntan skall beräknas på det belopp vartill ersättningen uppgick när betalningsskyldighet inträdde.

T.P. har till utvecklande av sin talan anfört i huvudsak följande. Det avtal som kom till stånd mellan honom och bolaget genom att han accepterade den ersättning som erbjöds omfattar enligt hans mening endast kapitalbeloppet och inte grunderna för hur detta hade beräknats. Utgångspunkten för bestämmande av ersättning för ideell skada är att denna skall utgå i form av ett engångsbelopp. Nämndens beräkning är endast ett sätt att relatera ersättningen till skadetidpunkten och den skadelidandes ålder. Om nämnden inte hade avsett att bestämma ett engångsbelopp skulle ersättningen ha erbjudits som en livränta med successivt förfallande belopp. Eftersom så inte skett visar detta att fråga varit om fastställande av ett engångsbelopp och att ränta därför skall utgå på hela beloppet. Ränta på ersättning för lyte och men skall utgå på det belopp som fastställts genom den slutliga överenskommelsen, således 20 000 kr.

Bolaget har till utvecklandet av sin ståndpunkt anfört i huvudsak följande. T.P. accepterade Skandias erbjudande om ersättning enligt personskadenämndens yttrande. Härigenom har avtal slutits såväl beträffande ersättningsbeloppet som grunden för beräkning av detta. Ersättningen för kostnader och olägenheter utgick enligt detta i form av en kombination av periodiska ersättningar - 2 500 kr per år under 14 år - samt ett kapitalbelopp. De periodiska beloppen var enligt nämndyttrandet förfallna. Enligt Skandias uppfattning har dessa ersättningar förfallit till betalning årsvis i efterskott. Återstående del av ersättningen, dvs kapitalbeloppet som avser tiden efter de 14 åren är därför inte förfallet. Ränta skall därför endast utgå på förfallna belopp. Ersättningen för lyte och men utgjorde d 15 febr 1980, då skyldighet att utge ränta uppkom, 17000 kr. Genom uppräkning kom detta belopp vid tidpunkten för nämndens yttrande att uppgå till 20 000 kr. Enligt bolagets uppfattning skall räntan beräknas på det belopp som var aktuellt när skyldigheten att utge ränta uppkom eller 17 000 kr. Om T.P. skulle erhålla dröjsmålsränta på det högre beloppet skulle han bli dubbelkompenserad.

Domskäl. Det är ostridigt att parterna inte har träffat avtal om räntans storlek. Ränta skall således utgå enligt räntelagen på de belopp som parterna har kommit överens om. Tillämpligt lagrum är alltså 4 § 2 st i räntelagen. Enligt detta lagrum skall ränta utgå en månad från det att borgenären på visst sätt framställt krav på betalning; dock under den viktiga förutsättningen att kapitalbeloppet då är förfallet. Det är vidare ostridigt att T.P. framställt sådant krav d 14 jan 1980 och att ränta på då förfallna belopp skall börja löpa från och med d 15 febr 1980.

Vad först gäller ersättning för kostnader och olägenheter är Skandias uppfattning att avtalet mellan parterna omfattar hela personskadenämndens yttrande, det vill säga även den kapitalisering som nämnden gjort. Innebörden av denna inställning är att långt ifrån hela den aktuella ersättningen var förfallen d 15 febr 1980. T.P. har däremot uppfattningen att parterna har avtalat om ett engångsbelopp som i princip förföll till betalning vid skadetillfället.

Parternas avtal slöts genom ett skriftligt anbud och en skriftlig accept. Båda skrifterna är i sina centrala delar mycket kortfattade.

Skandia översänder nämndens yttrande och förklarar sig "beredda att lämna ersättning i enlighet med detta", medan T.P. accepterar uppgörelsen" i enlighet med nämndens förslag". Utöver dessa handlingar behöver man endast fästa avgörande vikt vid ett förhållande, nämligen att försäkringsbolagen enligt vid denna tid fast praxis betalade dröjsmålsränta först från dagen för ett sådant yttrande som föreligger i målet.

Det uttryck Skandia använder i sitt anbud ger enligt TR:ns mening närmast vid handen att anbudet endast avsåg de av nämnden fastställda slutbeloppen. T.P. har inte haft anledning att misstänka att Skandia hade en annan uppfattning om innebörden. Tvärtom borde Skandia - om man vid denna tid ansåg att saken var av någon särskild betydelse - ha klargjort sin inställning i aktuellt avseende. Enligt TR:ns mening skall alltså T.P:s tolkning av avtalet ges företräde. T.P:s talan skall därför bifallas såvitt avser yrkandet om ränta på ersättningen för kostnader och men.

Vad härefter gäller ränta på den del av ersättningen som avser lyte och men har Skandia hävdat att denna endast skall utgå på det ersättningsbelopp som var aktuellt när betalningsskyldigheten uppkom och inte på det belopp som senare kom att fastställas.

Samma synpunkter som Skandia har anlagt rörande beräkningen av ränta på ersättningen för lyte och men framfördes av Försäkringsbolagens Serviceaktiebolag i skrivelse till justitiedepartementet d 2 mars 1981 och behandlades i det lagstiftningsärende som ledde fram till proposition 1983/84:138. Försäkringsbolagen anförde då att vid översyn av räntelagens bestämmelser borde eftersträvas att "dubbel" inflationskompensation inte blir möjlig i sådana fall då skadeståndet bestäms på en nivå där penningvärdets försämringar redan har beaktats. Bolaget anförde vidare att det var angeläget att reglerna gjordes klara och entydiga så att svårlösta tvister i räntefrågan kunde undvikas. Framställningen föranledde inte någon lagstiftningsåtgärd beträffande frågorna i förevarande mål. Departementschefen anmärker emellertid att Folksam under remissbehandlingen särskilt uppehållit sig vid det problem som en utdragen skadereglering kan medföra i och med att den ersättning som den skadelidande slutligen anses berättigad till brukar fastställas i det penningvärde som gäller när utbetalningen sker. För egen del konstaterade departementschefen att dröjsmålsränta enligt räntelagen utgår på det belopp som fordringen uppgick till när skyldigheten att utge denna ränta uppkom. Någon dubbelkompensation för penningvärdets fall uppstår då inte. Departementschefen fann att ett annat problem var att svårigheter kunde möta att beräkna dröjsmålsräntan på ett annat belopp än det som slutligen betalades ut. Departementschefen fann inte skäl att föreslå någon ändring i detta hänseende av räntelagen och konstaterade att underlag för hur en sådan ändring skulle genomföras saknades.

Redan av Folksams ovan nämnda yttrande framgår att räntan enligt praxis beräknas på det ersättningsbelopp som slutligen betalas ut.

Härtill kommer att ränteberäkning på annat belopp skulle innebära ett system som motverkade bolagens - och allmänhetens - krav på att räntelagens regler är klara och entydiga.

TR:n har redan konstaterat att det mellan parterna träffade avtalet endast innebär att kapitalbelopp bestämts. Någon ränta har icke avtalats. Mot bakgrund av den problematik som ovan återgivits, finner TR:n att Skandia borde ha låtit det framgå av anbudet att den dröjsmålsränta som T.P. haft anledning att räkna med, skulle beräknas på annat belopp än det som angavs i avtalet. Eftersom så icke skett finner TR:n att dröjsmålsränta även i denna del skall utgå i enlighet med T.P:s yrkande.

Yrkandet om ränta på ränta skall bifallas på grund av Skandias inställning i denna del.

Domslut

Domslut. Bolaget förpliktas att till T.P. utge 13 907 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 1 maj 1985 till dess betalning sker.

Tingsfiskalen Petersson var av skiljaktig mening i fråga om ränta på den del av ersättningen som avsåg lyte och men och anförde: Parterna är till en början ense om att denna ersättning d 15 febr 1980 uppgick till 17 000 kr och att den vid tiden för nämndens beslut, till följd av ett slags indexuppräkning, uppgick till 20 000 kr. Oenigheten mellan parterna i denna del föranleds av att de har olika tolkning av 4 § 2 st räntelagen.

T.P. gör gällande att räntan skall beräknas på det slutligen bestämda, indexuppräknade, beloppet. Till stöd för sin tolkning åberopar han ett uttalande av departementschefen i förarbetena till räntelagen (prop 1975:102, s 125). I samband med att departementschefen behandlar frågan vilka anspråk man skall ställa på det krav som borgenären enligt 4 § 2 st räntelagen skall framställa anför han bl a: Eftersom det ofta krävs ytterligare utredning innan skadeståndsskyldigheten kan fastställas och dröjsmålsräntan givetvis räknas på det slutligt fastställda beloppet, blir det av mindre betydelse att borgenären redan från början anger ett bestämt belopp.

Enligt Skandias mening skall räntan beräknas på det belopp ersättningen uppgick till d 15 febr 1980 eller 17 000 kr. Skandia åberopar till stöd för sin uppfattning det departementschefsuttalande från 1984 som återges av majoriteten. Där fastslås således bl a att dröjsmålsränta enligt räntelagen utgår på det belopp som fordringen uppgick till när skyldigheten att utge ränta uppkom.

Enligt min mening bör man ta sin utgångspunkt i den aktuella bestämmelsens lydelse. I 4 § 2 st räntelagen anges således uttryckligen att ränta utgår endast på förfallna belopp. Man skall alltså fråga sig vilket belopp som var förfallet d 15 febr 1980. Denna frågeställning får inte sitt svar i räntelagen utan man får tillämpa de regler som är speciella för rättsförhållandet i fråga (prop s 126). Enligt min uppfattning var endast 17000 kr förfallet d 15 febr 1980. Att T.P. är berättigad till ytterligare 3 000 kr beror på omständigheter som ligger i tiden därefter. Detta belopp förfaller således i princip till betalning tid efter annan, allteftersom de omständigheter till vilka uppräkningen är knuten inträffar. I detta fall skall hela beloppet, i brist på närmare utredning, anses förfallet när uppräkningen skedde.

Frågan är då om min tolkning av bestämmelsen står i strid med vad som uttalats under förarbetena till räntelagen. Såvitt jag har kunnat finna är det endast det av T.P. åberopade uttalandet som skulle kunna åberopas till stöd härför. Enligt min mening har emellertid uttalandet inte den innebörd som T.P. gör gällande. Om man ser uttalandet i sitt sakliga sammanhang ligger det i stället närmast till hands att detta har ungefär följande innebörd. För det fall borgenären, vid den tidpunkt som enligt 4 § 2 st räntelagen är avgörande för när räntan skall börja löpa, yrkar ersättning med visst belopp och han sedan under skaderegleringens gång höjer sitt yrkande, varefter parterna avtalar att ersättning skall utgå med sistnämnda belopp, skall ränta utgå på det slutligt fastställda beloppet redan från den dag som infaller en månad från det han framställde det ursprungliga kravet. Enligt min mening ger således uttalandet inte något svar på frågan hur ränta skall räknas på ett indexuppräknat belopp. Min uppfattning vinner ett visst ytterligare stöd av följande förhållande. Man kan utgå ifrån att frågeställningen om ränta skall utgå på indexuppräknade belopp var bekant under förarbetena till räntelagen. Problemet hade således bland annat varit aktuellt vid den nya expropriationslagens tillkomst. Hade lagstiftarens mening varit att ge uttryck för den uppfattning som T.P. gör gällande hade han nog behandlat frågan något mera utförligt.

Det anförda leder till att det av Skandia åberopade departementschefsuttalandet från 1984, som ju är ett uttalande om innehållet i gällande rätt, enligt min mening är riktigt.

Det är ostridigt att parterna inte har avtalat om ränta i aktuellt avseende. Räntelagens regel, med den nu gjorda tolkningen, skall således tillämpas. Som departementschefen uttalade 1984 leder detta till svårigheter i praktiken. Regleringen kan sägas i viss mån stå i strid med att ett uttalat syfte med räntelagen var att ge enkla och klara regler. Detta har dock accepterats av lagstiftaren.

Enligt min mening saknas det stöd för att ålägga gäldenären att i samband med att avtal träffas om skadeståndsbeloppens storlek upplysa borgenären om vad gällande rätt innehåller vad avser ränta. Detta kan inte ens komma i fråga i ett fall som det förevarande.

Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.

Domskäl

HovR:ns domskäl. Tvisten gäller sättet att vid avtal om arbetsskadeersättning beräkna ränta på belopp som skall utgå såsom gottgörelse för kostnader och olägenheter samt för lyte och men.

Det är ostridigt mellan parterna att avtal beträffande räntan inte träffats och att ränta skall beräknas enligt räntelagen.

Enligt 4 § 2 st räntelagen, som är närmast tillämplig i detta fall, utgår ränta på förfallet belopp från dagen en månad efter närmare angivet krav. Det är ostridigt att i målet aktuell ränta skall löpa från d 15 febr 1980 på då förfallna belopp.

A. Ersättning för kostnader och olägenheter.

Ersättningen i denna del uppgår till, avrundat, 62 000 kr och grundas på ett genomsnittligt årsbelopp av 2 500 kr. Härav avser 35 000 kr tiden före d 28 jan 1983 och enligt nämndens yttrande förfallet till betalning. Det återstående beloppet, 26 250 kr, har framkommit genom kapitalisering.

Enligt bolagets ståndpunkt har det kapitaliserade beloppet förfallit till betalning först från dagen för nämndens yttrande, medan belopp för tiden dessförinnan förfallit årsvis i efterskott. T.P. har gjort gällande att hela beloppet - sålunda även den kapitaliserade delen - varit förfallet till betalning d 15 febr 1980.

Kostnader och olägenheter som den skadelidande vållas och som är av löpande natur beräknas vanligen för år. Härvid framkommet belopp utgör grund för ersättningen oavsett om denna utgår för år eller - vanligen - i form av ett engångsbelopp. I detta fall har bolaget förklarat sig berett att lämna ersättning "i enlighet med" personskadenämndens yttrande. Av detta yttrande framgår klart hur den erbjudna slutsumman, efter avrundning 62 000 kr, framräknats. Yttrandet anger således tydligt att - såsom ovan angivits - endast 35 000 kr anses förfallet till betalning vid tiden för yttrandet. Återstående, efter kapitalisering framräknat belopp, anges avse tiden därefter.

T.P., som biträtts av sakkunnigt ombud, har accepterat bolagets anbud. Med hänsyn härtill och då någon särskild omständighet som föranleder till annat inte anförts, har avtal kommit till stånd med anbudet i sin helhet som avtalsinnehåll. Att detta också varit T.P:s uppfattning är en naturlig tolkning med hänsyn till hans förbehåll för ändrade förhållanden.

T.P. har uppburit ränta på honom tillkommande ersättning för den förflutna tiden efter beräkning årsvis i efterskott på de såsom förfallna angivna årsbeloppen för förfluten tid. Någon förlust eller olägenhet av beskaffenhet att motivera nu yrkad ränteersättning för samma tid har då inte uppstått. Ett motsatt betraktelsesätt skulle leda till - förutom överkompensation - en icke sakligt försvarbar skillnad mellan fall där ersättningen bestämdes till årsvis förfallande belopp respektive ett kapitaliserat engångsbelopp.

Uträkningen av erbjuden ersättning av förevarande slag redovisas regelmässigt med angivande av grundmaterial. Eftersom räntelagens regler är dispositiva kan risk för förlust för den ersättningsberättigade undan röj as genom särskild överenskommelse angående ränteberäkningen.

Vid övervägande av det sagda och då vad i denna del uttalats i lagstiftningssammanhang inte strider däremot anser HovR:n det kapitaliserade beloppet förfallet till betalning först från den av bolaget angivna dagen. T.P:s talan i denna del skall således lämnas utan bifall.

B. Ränta på ersättning för lyte och men.

Ersättning i detta avseende fastställs regelmässigt i form av ett engångsbelopp med beaktande framförallt av invaliditetsgrad. Bolaget erbjöd ersättning i denna del med 20 000 kr i enlighet med personskadenämndens yttrande. För den i skadereglering insatte är det bekant, att indexuppräkning av sådana ersättningsbelopp sker som kompensation för penningvärdets fall från den dag då ersättning skall beräknas, i detta fall d 15 febr 1980, till den dag då betalning erbjuds. Det är också ostridigt mellan parterna, att beloppet 20 000 kr d 15 febr 1980 motsvarade ett belopp om 17 000 kr. Sistnämnda belopp har emellertid inte uttryckligen angivits vara utgångspunkten för erbjudandet.

Vid sist angivet förhållande och med beaktande av svårigheten i vissa fall att bestämma ursprungsbeloppet måste det anses naturligt att - i brist på avtal om annat mellan parterna enligt räntelagens dispositiva regler - anknyta ränteberäkningen till det belopp som slutligen fastställs. Därigenom tillgodoses också det i lagstiftningen framhållna syftet att främja en snabb handläggning och inte låta dröjsmål eller oklarheter gå ut över den ersättningsberättigade.

Ränta på ersättning för lyte och men bör enligt det sagda utgå på det belopp, till vilket ersättningen fastställts att utgå, från den dag skyldigheten att utge ersättningen uppkom. T.P:s talan skall således bifallas i denna del.

HovR:ns domslut. HovR:n ändrar TR:ns dom på så sätt att

1. bolaget förpliktas att till T.P. utge 1 472 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 1 maj 1985, till dess betalning sker,

2. T.P:s talan i övrigt ogillas,

Adj led Göransson var av skiljaktig mening vad gällde frågan om ränta på ersättningen för kostnader och olägenheter och anförde: Parternas avtal slöts - sedan T.P. i skrift som inkom till bolaget d 14 jan 1980 yrkat ersättning för bl a allmänna olägenheter i övrigt med ett skattefritt engångsbelopp av 110 000 kr - genom skriftligt anbud baserat på ett yttrande från Ansvarsförsäkringens personskadenämnd från bolaget och skriftlig accept från T.P..

Enligt nämndens yttrande bör ersättningen för kostnader och olägenheter utgå med ett engångsbelopp. Ersättningen grundas på ett genomsnittligt årsbelopp av 2 500 kr. Årsbeloppen för tiden före d 28 jan 1983, eller 35 000 kr, är förfallna till betalning. Det återstående beloppet 26 250 kr har framräknats genom kapitalisering. Det sammanlagda beloppet avrundades uppåt till 62 000 kr.

Bolagets inställning är att hela personskadenämndens yttrande, det vill säga även beräkningsgrunden för det framräknade engångsbeloppet ingår i parternas avtal. Innebörden av denna inställning är att det kapitaliserade beloppet förfallit till betalning först från dagen för yttrandet, medan belopp för tiden dessförinnan förfallit årsvis i efterskott. T.P. har däremot uppfattningen att parterna avtalat om ett engångsbelopp som i princip förföll till betalning vid skadetillfället.

Till stöd för sin tolkning har T.P. åberopat att ansvarsförsäkringsbolagen vid tiden för avtalets ingående hävdade att skyldighet att utbetala dröjsmålsränta enligt 4 § 2 st räntelagen uppkom först sedan personskadenämnden avgivit sitt yttrande. Han har vidare anfört att han grundat sin åsikt - om att anbudet från bolaget endast avsåg kapitalbeloppen - på det faktum att ersättning för ideell skada skall utgå som engångsbelopp enligt förarbetena till skadeståndslagen och praxis på området.

Enligt anbudet har bolaget, med bifogande av nämndens yttrande, förklarat sig "beredda att lämna ersättning i enlighet med detta". T.P. accepterade uppgörelsen "i enlighet med nämndens förslag". Enligt min mening tyder det uttryck bolaget använder i sitt anbud samt det förhållande att nämnden föreslagit att ersättningen skall utgå som ett engångsbelopp närmast på att bolaget avsåg det framräknade slutbeloppet.

Vid bedömningen av avtalets innehåll skall dessutom beaktas att försäkringsbolagen vid den tidpunkten hävdade att skyldighet att utbetala dröjsmålsränta uppkom först sedan nämnden avgivit sitt yttrande i ersättningsfrågan. T.P. kan därför enligt min mening - oavsett att han företrätts av ett sakkunnigt ombud - inte ha insett den betydelse bolaget i målet tillmätt yttrandet som avtalsgrund avseende ränteberäkningen.

Härtill kommer att ersättning för ideell skada i normalfallet skall fastställas till ett engångsbelopp enligt förarbetena till skadeståndslagen (prop 1975:12 s 115). Vid en genomgång av praxis har Ola Pettersson (se hans skrift, Olägenheter i övrigt, SvJT 1983 s 81 ff) funnit att Ansvarsförsäkringens personskadenämnd regelmässigt föreslår att olägenhetsersättning skall utgå som ett engångsbelopp.

Enligt min mening hade T.P. därför inte anledning att misstänka att bolaget avsåg annat än slutbeloppet i sitt anbud. Om bolaget ansett att avtalet även gällde hur dröjsmålsräntan skulle beräknas har det således ålegat bolaget att för T.P. klargöra denna ståndpunkt. T.P:s talan i denna del skall därför bifallas.

Denna tolkning av avtalet är dessutom enligt min mening väl förenlig med uttalanden i förarbetena till räntelagen. I förarbetena berörs frågan om en särreglering skulle göras beträffande tidsfristen från när dröjsmålsränta skulle utgå i fall där den skadelidande framställt krav på försäkringsersättning. Föredragande statsrådet anförde därvid bl a att en frist på 30 dagar från det den skadelidande lagt fram utredning och sina krav torde vara tillräcklig för att försäkringsbolag skulle kunna bedöma kravet och göra utbetalning. Ibland kunde förhållandena visserligen vara så komplicerade att denna tidsfrist blev knapp. Föredragande statsrådet ansåg emellertid att det saknades tillräckliga skäl att föra in en särskild lagregel om längre tidsfrist för dessa fall. Han anförde vidare (se prop 1975:102 s 103): "Jag vill påpeka att även om det är fullt motiverat att den mot vilken kravet riktar sig lägger ned tid på sin bedömning, så är det i allmänhet rimligare att tidsutdräkten i räntehänseende går ut över honom än över den skadelidande. Särskilt när det gäller försäkringsersättning är det dessutom angeläget att utbetalning sker utan onödigt dröjsmål. Jag vill också framhålla vikten av att räntelagens regler blir så enkla och lättillämpade som möjligt. Att de i något särskilt fall ger ett resultat som kan anses mindre tillfredsställande är en nackdel som får accepteras."

Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.

Domskäl

Domskäl. I målet är ostridigt att ränta enligt räntelagen (1975:635) skall löpa från d 15 febr 1980 på då förfallna belopp. Tvisten i HD gäller frågan när T.P:s fordran på skadestånd för kostnader och olägenheter har förfallit till betalning.

Fordran på skadestånd torde i allmänhet vara förfallen till betalning i räntelagens mening i och med att krav har framställts och behövlig utredning lagts fram (se prop 1975:102 s 126). Parterna är ense om att dessa förutsättningar var uppfyllda d 14 jan 1980. T.P:s fordran har alltså förfallit till betalning den dagen. Frågan är emellertid om han därefter har gått med på att flytta fram förfallodagen beträffande vissa belopp till en senare tidpunkt, så som sker när skadestånd bestäms att utgå i form av livränta vid olika bestämda tidpunkter.

Parterna träffade d 14 juni 1983 en uppgörelse i ersättningsfrågan i enlighet med ett av Ansvarighetsförsäkringens personskadenämnd d 26 jan 1983 avgivet yttrande.

I nämndens yttrande rekommenderas att T.P. för kostnader och olägenheter erhåller ersättning med ett engångsbelopp. Som tidigare nämnts var detta belopp i enlighet med allmänna principer förfallet till betalning i räntelagens mening d 14 jan 1980. Nämndens yttrande innehåller emellertid några uttalanden om hur detta belopp bör beräknas vilka enligt bolagets mening innebär att en annan förfallodag avsetts.

I yttrandet förordas i denna del att ersättningen grundas på ett genomsnittligt årsbelopp om 2 500 kr, varefter sägs att årsbeloppen för tiden d 29 jan-d 16 april 1968 och d 8 april 1969-d 28 jan 1983, eller 35 000 kr, är förfallna till betalning. Bolaget har hävdat att innebörden av detta uttalande är att dessa belopp förfallit till betalning årsvis i efterskott. Vidare anges i nämndens yttrande att återstående belopp bör efter kapitalisering på visst sätt utgöra 26 250 kr, vilket av bolaget tolkats som om detta belopp förfallit till betalning först från dagen för detta yttrande.

Nämndens yttrande innehåller rekommendationer om vilken ersättning som skall utges till T.P. och kan inte utan vidare antas ha till syfte att också reglera vilken förfallodag som skall bilda utgångspunkt för dröjsmålsränta enligt räntelagen. Om bolaget haft uppfattningen att en uppgörelse i enlighet med nämndens yttrande inneburit att denna förfallodag skulle vara en annan än den som gäller i räntelagens mening, hade det ålegat bolaget att klargöra detta för T.P.. Så har emellertid inte skett. Omständigheterna är inte heller i övrigt sådana att bolaget haft fog för att anta att T.P. genom att godta nämndens yttrande gått med på att en annan förfallodag skulle gälla vid beräkningen av dröjsmålsränta.

T.P:s fordran på ersättning för kostnader och olägenheter har alltså i sin helhet förfallit till betalning i räntelagens mening d 14 jan 1980. Vid detta förhållande har dröjsmålsränta på denna fordran ostridigt börjat löpa från d 15 febr 1980. Om storleken av det belopp som T.P. yrkat i dröjsmålsränta, 13 907 kr, råder inte tvist.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns dom i huvudsaken såvitt nu är i fråga.