lagen.nu

NJA 1992 s. 168

Frågor om tolkning av avtal med konkursbo samt om behörighet för tjänsteman vid finansföretag att lämna bindande utfästelse om ingå ende av leasingavtal.

Atobi Fästelement AB:s konkursbo (konkursboet) och Gunnebo AB förde vart för sig efter stämning å PKfinans AB vid Örebro TR, som handlade målen gemensamt, talan enligt vad som framgår av TR:ns dom.

TR:n (rådmännen Östberg och Gustafsson samt fd rådmannen Lien) anförde i dom d 23 nov 1988:

Yrkanden m m.

Konkursboet./. PKfinans

Konkursboet har till utveckling av sin talan anfört: Atobi Fästelement AB med verksamhet i Svartå försattes d 3 okt 1984 i konkurs. Advokaten Å.S., Örebro, förordnades till konkursförvaltare. I konkursboet ingick vissa maskiner som användes för spiktillverkning. Två av dessa maskiner, en spikklippningsmaskin och en kamgängningsmaskin, disponerades av bolaget i enlighet med ett mellan bolaget och PKfinans d 16 sept 1983 upprättat leasingavtal. Efter konkursutbrottet träffades mellan konkursboet och PKfinans ett avtal om "fortsatt förhyrning" av leasingobjekten. Avtalet träffades på så sätt att konkursbolaget från PKfinans fick ett d 25 okt 1984 dagtecknat brev enligt vilket leasingavtalet med anledning av konkursen sades upp. Brevet innehöll dock därutöver ett meddelande om att, om konkursboet inte reagerade på brevet, avtal skulle anses slutet mellan parterna med innebörd att förhyrningen av leasingobjekten skulle få fortsätta. Konkursboet valde att acceptera möjligheten till fortsatt förhyrning. Det skedde genom att konkursförvaltaren gav platschefen O.K. i uppdrag att lämna besked till PKfinans. Denne gav också genom telefonsamtal meddelande till PKfinans om att man var intresserad av att ingå i det gamla avtalet. Vidare uppfyllde konkursboet sina förpliktelser i enlighet med avtalet genom att erlägga de hyresavgifter för maskinerna som förföll till betalning. Boet betalade oktoberhyran, trots att denna förfallit till betalning före konkursutbrottet, och därefter både november- och decemberhyran. Decemberhyran återbetalades sedan av PKfinans. Det avtal som således kommit till stånd om fortsatt förhyrning innebar att de villkor som fanns i leasingavtalet gällde mellan PKfinans och konkursboet. I detta stadgades att avtal inte fick sägas upp under aktuell hyrestid. Avtalet löpte därför till d 30 sept 1987 och konkursboet hade således rätt att använda maskinerna fram till denna tidpunkt. Konkursboet hade alla förutsättningar att driva verksamheten vidare och försälja de produkter som producerades. Bl a kunde man ha sålt till Gunnebo. Andra alternativ som stod till buds för konkursboet var att arrendera ut verksamheten. Givetvis kunde konkursboet också komma att försälj as. En intressent var Gunnebo, vilket bolag emellertid vid ett köp förutsatte att verksamheten också innehöll de aktuella maskinerna. Konkursförvaltaren fick d 23 nov 1984 veta att leasingavtalet överlåtits på annan. Han reklamerade i brev samma dag till PKfinans' företrädare i Örebro, med vilken konkursförvaltaren haft samtal i fråga om Gunnebos möjligheter att få överta leasingkontraktet. Konkursförvaltaren motsatte sig således leasingbolagets åtgärder. Han fick därefter genom PKfinans' företrädare besked om att man från PKfinans' sida avsåg att, därest han ej lämnade ut maskinerna, framställa skadeståndskrav mot honom. Konkursförvaltaren beslöt därför att inte motsätta sig PKfinans' begäran. Maskinerna hämtades d 28 dec 1984. Konkursboet var under denna tid under försäljning. Det förhållandet att leasingobjekten inte fanns med ledde till att köpeskillingen måste sättas ned med 500 000 kr.

Konkursboet har med anledning av ovanstående gjort gällande att PKfinans' agerande inneburit ett avtalsbrott. Genom åtgärden att - trots avtal med konkursboet - ingå avtal med annan har konkursboet betagits sin rätt enligt kontraktet. Härigenom har PKfinans förorsakat konkursboet produktionsbortfall. Den skada som konkursboet lidit uppgår till flera miljoner kr. Beträffande omfattningen av den skada boet drabbats av åberopas Gunnebos beräkningar i målet Gunnebo mot PKfinans. Då rörelsen kom att försäljas, begränsades emellertid skadan till 500 000 kr utgörande den nedsättning av köpeskillingen som föranleddes av att leasingobjekten inte längre fanns med i verksamheten.

Konkursboet har i andra hand hävdat - för det fall TR:n skulle finna att PKfinans haft rätt att säga upp avtalet - att PKfinans haft att iaktta skälig uppsägningstid. Sådan tid bör - med hänvisning till 8 kap 2 § KL - bestämmas till ett år räknat från första borgenärssammanträdet d 31 okt 1984. Genom att inte iaktta denna uppsägningstid har PKfinans åsamkat konkursboet produktionsbortfall med minst en halv miljon kr.

Därest TR:n skulle finna att PKfinans haft rätt att säga upp avtalet på sätt som skett, har konkursboet i tredje hand hävdat, att PKfinans varit bundet av en utfästelse som konkursboet fått av PKfinans' företrädare i Örebro. Konkursbolagets rörelse utbjöds till försäljning d 19 okt 1984. Förhandlingar upptogs med Gunnebo. Bolaget lämnade ett bindande anbud om förvärv av rörelsen för 4,5 miljoner kr. En av förutsättningarna för förvärvet var att ifrågavarande leasingkontrakt fick övertas av Gunnebo. Konkursförvaltaren kontaktade därför PKfinans genom att vända sig till direktören J.F. vid PKfinans' kontor i Örebro. J.F. är numera avliden. Konkursförvaltaren hade tidigare vid kontakt med J.F. på direkt fråga fått veta att J.F. var behörig företrädare för PKfinans i frågor av denna art. I lokaltidningen Nerikes Allehanda hade också PKfinans annonserat om att J.F., som chef för Örebro-kontoret, var rätt man att vända sig till i ärenden av detta slag. J.F., som genom denna sin ställning har haft fullmakt att företräda PKfinans, gav konkursförvaltaren en utfästelse i förhållande till såväl konkursboet som Gunnebo med innebörd att Gunnebo, därest bolaget förvärvade konkursboet, skulle få överta leasingkontraktet. Genom samtal senare med företrädare för Gunnebo fick konkursförvaltaren bekräftat, att J.F. också till Gunnebo muntligen lämnat en utfästelse av samma innebörd. Vid ett tillfälle hade även konkursförvaltaren - sedan tvist i saken uppkommit - i samband med invigningen av PKfinans' lokaler i Örebro ställt en fråga till dåvarande verkställande direktören för PKfinans G.H. angående behörigheten hos lokal representant och av svaret dragit den slutsatsen att J.F. hade behörighet att företräda PKfinans i frågor om leasingavtal. Konkursboet träffade d 20 nov 1984 ett avtal med Gunnebo om övertagande av rörelsen för en köpeskilling om 4,5 miljoner kr. När avtalet sedan skulle fullföljas visade det sig, att PKfinans som leasingbolag hade skrivit ett nytt leasingkontrakt med annan än Gunnebo. Med anledning av detta PKfinans' avtalsbrott gentemot konkursboet var Gunnebo inte längre bundet av avtalet med konkursboet. I ett senare skede upptogs dock nya förhandlingar med Gunnebo om övertagande av verksamheten, nu exklusive de aktuella maskinerna. Köpeskillingen bestämdes - med hänsyn till de ändrade förutsättningarna för förvärvet - till 4 miljoner kr. Med anledning av PKfinans' avtalsbrott har konkursboet tillfogats skada bestående däri att köpeskillingen för rörelsen kom att sänkas med 500 000 kr.

Konkursboet har med hänvisning till ovan redovisade grunder yrkat, att TR:n måtte förplikta PKfinans att till boet utge 500000 kr jämte ränta enligt 6 § jämfört med 4 § räntelagen från d 20 okt 1986 till dess betalning sker.

PKfinans har bestritt konkursboets yrkande samt anfört: Leasingavtalet d 16 sept 1983 sades upp genom brevet d 25 okt 1984 i enlighet med § 10 i avtalets allmänna bestämmelser som gav leasingbolaget rätt till uppsägning vid hyresmannens konkurs. O.K. kontaktade PKfinans och förklarade, att konkursboet önskade nyttja maskinerna mot erläggande av avgifter för det faktiska nyttjandet. Detta accepterade PKfinans. Konkursförvaltaren hade ej för avsikt att bedriva verksamhet i konkursboet under längre tid än som faktiskt skedde. Den 23 nov 1984 stod det klart för konkursförvaltaren, att maskinerna ej skulle få nyttjas vidare av boet. J.F. lämnade ej något besked till konkursboet om att Gunnebo skulle få överta leasingavtalet, om Gunnebo förvärvade konkursboets rörelse. J.F. var ensam på PKfinans' kontor i Örebro. Hans uppgift var att lokalt marknadsföra krediter. Han var ej firmatecknare eller uppdragstagare, ej heller innehade han ställningsfullmakt. Beslut som rörde leasingavtal fattades alltid i Stockholm. Avtalen hade alltid skriftlig form och kontrakten undertecknades av behörig firmatecknare eller av någon som befullmäktigats genom skriftlig fullmakt. G.H. lämnade ej Å.S. det av konkursboet påstådda beskedet. - PKfinans bestrider således, att konkursboet inträtt i leasingavtalet d 16 sept 1983 eller träffat avtal med PKfinans om fortsatt förhyrning i enlighet med villkoren i detta avtal. Avtalet mellan PKfinans och konkursboet har i stället inneburit, att boet under en övergångsperiod skulle få nyttja maskinerna mot erläggande av avgifter för det faktiska nyttjandet. Brevet d 25 okt 1984 har ställts till konkursgäldenären och kan, eftersom konkursboet är en annan juridisk person, ej åberopas av boet. Om TR:n skulle finna att avtal slutits på sätt konkursboet påstått, invänder PKfinans, att boet enligt de allmänna bestämmelserna i leasingavtalet ej ägt utan skriftligt godkännande av PKfinans överlåta rättigheter och skyldigheter enligt avtalet. Något sådant godkännande har ej ens påståtts i målet. - PKfinans gör vidare gällande, att skälig uppsägningstid iakttagits enär maskinerna kvarstått hos konkursboet fem veckor efter det att förvaltaren fått beskedet d 23 nov 1984 om att maskinerna inte längre skulle få nyttjas av boet. Den av konkursboet åberopade bestämmelsen i KL är inte tillämplig för bestämmande av uppsägningstidens längd. - PKfinans bestrider att J.F. lämnat den påstådda utfästelsen. Om TR:n skulle finna att han gjort detta, har han likväl saknat behörighet att ingå avtal om leasing respektive lämna godkännande till överlåtelse av skyldigheter eller rättigheter i leasingavtal. - Därest TR:n skulle finna att den påstådda utfästelsen lämnats och J.F. varit behörig, invänder PKfinans, att parternas agerande i samband med utfästelsen varit sådant att endast culpa in contrahendo kan komma i fråga till följd varav skadeståndet skall avse endast det sk negativa kontraktsintresset. Någon skada av sådan art har ej påståtts i målet. - Vidare invänder PKfinans, att det yrkade beloppet om 500 000 kr utgör resultatet av förhandlingar som förts mellan Gunnebo och konkursboet, vilka förhandlingar PKfinans ej kunnat påverka, samt att skadeståndet i allt fall ej skall överstiga maskinernas värde i nov 1984, vilket värde uppgick till 272 160 kr. - PKfinans bestrider slutligen att det funnits förutsättningar för konkursboet att bedriva verksamheten under en längre tid.

Gunnebo./. PKfinans

Gunnebo har till utveckling av sin talan anfört: Efter konkursutbrottet var Gunnebo intresserat av att överta den verksamhet som Atobi Fästelement AB bedrivit i Svartå. Gunnebo hade vid denna tid brist på maskiner och räknade med att nå stora samordningsfördelar om denna verksamhet kunde förvärvas. Gunnebo upptog därför diskussioner med konkursförvaltaren avseende köp av konkursboet. I dessa diskussioner gjorde Gunnebo klart, att en väsentlig förutsättning för förvärv var att Gunnebo också skulle få rätt att överta det leasingkontrakt som konkursboet hade med PKfinans. Gunnebo önskade nämligen disponera de maskiner - en spikklippningsmaskin och en kamgängningsmaskin - som omfattades av leasingavtalet. PKfinans hade under hösten 1984 öppnat kontor i Örebro samt hade i en annons i lokalpressen under rubriken "Kreativ Finansiering" meddelat, att J.F. var kontorschef i Örebro. Konkursförvaltaren, som kände J.F. väl sedan hans tidigare verksamhet i PKbankens Örebrorörelse, kontaktade J.F. någon gång mellan d 15 och d 20 nov 1984 och tog då upp frågan om de två maskinerna som leasades av konkursboet. Under dessa diskussioner utfäste J.F. att, om Gunnebo förvärvade konkursboets rörelse, PKfinans skulle låta Gunnebo få överta leasingkontraktet. Med anledning av detta besked kontaktade konkursförvaltaren direktören M.H. på Gunnebo och omtalade för denne att PKfinans på samma villkor som förut accepterade Gunnebos övertagande av leasingkontraktet. Gunnebo kontaktade därför - genom M.H. - PKfinans' J.F. redan samma dag per telefon och erhöll enahanda besked, nämligen att, för det fall Gunnebo skulle förvärva rörelsen, bolaget också skulle få överta leasingkontraktet. Vid detta telefonsamtal med M.H. var direktören H.G. närvarande. Denne kunde via högtalartelefon följa samtalet. Sedan Gunnebo erhållit detta besked, lämnade bolaget ett bud till konkursförvaltaren avseende konkursbolagets rörelse. Budet preciserades till 4,5 miljoner kr med reservation för förändringar i varulagret. Gunnebos bud lämnades slutgiltigt d 20 nov 1984. Konkursförvaltaren accepterade Gunnebos anbud genom telefonsamtal d 20 eller d 21 nov 1984. Omedelbart före MBL-förhandlingar d 23 nov 1984, vilka konkursförvaltaren kallat till, erhöll konkursförvaltaren besked att PKfinans i Stockholm överlåtit leasingkontraktet till annan. Konkursförvaltaren kontaktade Gunnebo, som vidhöll att en förutsättning för bolagets förvärv av rörelsen var att bolaget också fick överta leasingmaskinerna enligt kontraktet med PKfinans. Konkursförvaltaren genomförde trots detta de planerade MBL-förhandlingarna och meddelade senare på dagen Gunnebo, att samtliga instanser och organisationer hade accepterat Gunnebo som förvärvare av rörelsen. Gunnebo och konkursboet reklamerade omedelbart till PKfinans under åberopande av att PKfinans var bundet av den utfästelse J.F. lämnat till Gunnebo och konkursboet. Reklamationen skedde någon gång under perioden d 23 nov - d 3 dec 1984. Gunnebo förbehöll sig rätten att återkomma med skadeståndskrav mot PKfinans. Efter ytterligare förhandlingar mellan Gunnebo och konkursboet fullföljdes därefter Gunnebos förvärv av rörelsen till ett pris som med 500 000 kr understeg det pris som ursprungligen avtalats. Den av konkursboet förvärvade rörelsen bedrevs av ett av Gunnebo helägt dotterbolag. Detta förhållande påverkar ej Gunnebos rätt till skadestånd. Skadan svarar mot bidragsbortfallet i den förvärvade rörelsen och Gunnebo hade kunnat tillgodogöra sig det bidrag dotterbolaget skulle ha fått därest produktionen i den förvärvade rörelsen skett på det sätt Gunnebo förutsatt vid förvärvet. Det kunde ha skett genom exempelvis hyresintäkter från dotterbolaget. Gunnebo kom efter övertagandet att sakna de tillverkningsresurser som svarat för hälften av konkursbolagets tillverkning. I det förvärvade konkursboet ingick visserligen bl a en kamgängningsmaskin. Det var dock ej möjligt att tillverka klockspik med denna, då maskinen var av mindre storlek och dessutom mycket sliten. Maskinen var dessutom insatt i en linje för produktion av mindre spik och om det överhuvudtaget hade varit möjligt att producera klockspik, hade Gunnebo i stället drabbats av bortfall avseende produktion av småspik. Leveranstiden var för en ny kamgängningsmaskin fem månader och för en ny spikklippningsmaskin två månader - inklusive den tid som skulle åtgå för inkörning av dessa maskiner. Gunnebo, som står i regelbunden kontakt med företag som handlar med begagnade maskiner för spiktillverkning, erhåller varje månad en lista över sådana maskiner som är till salu. Under den tid som är aktuell i målet fanns visserligen begagnade kamgängningsmaskiner av samma fabrikat och grundmodell som den som omfattades av leasingkontraktet. För produktion av klockspik fordras emellertid, att maskinerna är specialbyggda. Gunnebo var därför i kontakt med maskintillverkarnas agent - Trådteknik i Linköping - för att kunna få till stånd en ombyggnad till en klockspikmaskin. Agenten avrådde och upplyste, att det skulle ta tre till fyra månader att bygga om maskinen. Leveranstiden för en ny maskin uppgavs vara upp till sex månader. Med hänsyn till att Gunnebo övertog konkursboet per d 28 dec 1984 kunde full omsättning i den förvärvade rörelsen ej uppnås förrän under sommaren 1985. PKfinans överlät det aktuella leasingkontraktet till tidigare ägare av Atobi Fästelement AB. Dessa kunde i sin nystartade rörelse omedelbart starta produktion och uppta försäljning till företagets gamla kunder. Några motsvarande tillverkningsresurser fanns ej tillgängliga för Gunnebo. Ej heller fanns möjlighet att lägga om driften till treskift. Detta fick till följd att Gunnebo tappade hela den kundkrets Atobi Fästelement AB haft i fråga om produkter från kamgängningsmaskinen och spikklippningsmaskinen. Att återta marknadsandelar bedömdes av Gunnebo ej kunna ske annat än till mycket stora kostnader. Det hade ej varit möjligt att inom en tvåårsperiod återfå de investeringar i form av kostnader som hade varit nödvändiga. Gunnebo beslöt att ej anskaffa någon ny motsvarande utrustning. Därför har Gunnebo inskränkt sitt yrkande om skadestånd för tiden t o m viss del av år 1986, dvs omkring ett och ett halvt år från det PKfinans' kontraktsbrott var en realitet. På grund härav led Gunnebo skada svarande mot bidragsbortfallet (försäljningspriset - samtliga kostnader) dels för perioden jan - maj 1985, dels för perioden juni 1985 och framåt. Bidragsbortfallet beräknas - med ändring av tidigare i målet ingivna beräkningar - på basis av 50- procentig verkningsgrad i maskinerna. Därvid tillverkas 6000 spik per timme. Vid tvåskift medför detta ett produktionsbortfall för tiden jan - maj 1985 om 19 200 000 st spik (100 dagar X tvåskift X 8 timmar X 2 maskiner). Vid ett försäljningspris om 150 kr per 1 000 spik ger detta ett värdemässigt produktionsbortfall om 2 880 000 kr. Bruttobidraget är 35% och bidragsbortfallet uppgår då till 10 080 00 kr. För tiden efter maj 1985 kan bidragsbortfallet uppskattas till minst 700 000 kr. Gunnebos skada uppgår således till 1 008000 kr + 700000 kr eller totalt till 1 708 000 kr. Enligt de i målet tidigare gjorda felaktiga beräkningarna angavs skadan till 1 400 000 kr. Trots att skadan med den korrekta kostnadsberäkningen överstiger detta belopp inskränktes yrkandet till denna tidigare angivna skada. Från detta belopp skall emellertid avgå den prisreduktion om 500000 kr som Gunnebo erhöll vid förvärvet av rörelsen. Gunnebos skada uppgår således till minst 900 000 kr.

Sammanfattningsvis har Gunnebo gjort gällande att J.F. utfäst att, därest Gunnebo skulle förvärva konkursboets rörelse, PKfinans skulle låta Gunnebo övertaga leasingkontraktet. Genom att PKfinans överlåtit kontraktet till annan har PKfinans gjort sig skyldig till kontraktsbrott till följd varav PKfinans ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot Gunnebo.

Till följd av vad som upptagits har Gunnebo yrkat, att TR:n måtte förplikta PKfinans att till Gunnebo utge 900 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 20 okt 1986 till dess betalning sker.

PKfinans har bestritt Gunnebos yrkande. Till stöd för sin talan har PKfinans bestritt, att PKfinans genom J.F. lämnat Gunnebo någon utfästelse om att Gunnebo skulle få överta leasingavtalet vid ett eventuellt förvärv av konkursboet. Vidare har PKfinans invänt, att J.F. saknat behörighet i enlighet med vad som andragits gentemot konkursboet.

Därest TR:n skulle finna att J.F. lämnat den påstådda utfästelsen och att han haft behörighet härtill, har PKfinans hävdat, att Gunnebo ej lidit någon skada. I vart fall har skadan ej överstigit 500 000 kr. Därvid har PKfinans åberopat, att Gunnebo överlåtit den av konkursboet förvärvade rörelsen till ett dotterbolag samt att detta bolag gått med förlust till följd varav Gunnebo ej kunnat tillgodogöra sig vare sig de påstådda hyresintäkterna eller andra intäkter från dotterbolaget. Endast om dotterbolaget gått med vinst hade kapital till Gunnebo genom koncernbidrag kunnat överföras. I allt fall föreligger ej, enligt vad PKfinans vidare hävdat, adekvat kausalitet mellan det påstådda kontraktsbrottet och de uteblivna intäkterna från dotterbolaget.

Dessutom har PKfinans invänt följande om den påstådda skadan och möjligheterna att minimera denna: Tillverkningskapaciteten av småspik hos Gunnebo var vid aktuell tid större än avsättningsmöjligheterna. Gunnebo förvärvade en fullt fungerande kamgängningsmaskin och med vissa justeringar hade även denna kunnat användas för tillverkning av klockspik. Om man låtit personal arbeta övertid och om man utnyttjat den befintliga maskinparken hade Gunnebo kunnat tillverka det antal spik den påstådda skadan omfattar. Dessutom ingick i förvärvet av konkursboet ett lager som innehöll en stor mängd klockspik. Gunnebo skulle ha kunnat införskaffa nya eller begagnade maskiner av motsvarande typ. Leveranstiden för begagnade spikklippnings- och kamgängningsmaskiner översteg ej två månader. Gunnebo hade redan d 23 nov 1984 kunnat beställa maskiner. Nu väntade man till i början av år 1985. I fråga om spik är det lågsäsong under början av året. Det har därför inte funnits avsättning för 19,2 miljoner spik. Gunnebo har ej heller förlorat någon marknadsandel. Någon annan konkurrent, som tog någon marknadsandel, fanns ej. Gunnebos bruttobidrag var endast 15 procent av försäljningspriset.

Domskäl. I målen har hörts under sanningsförsäkran Å.S. och bolagsjuristen vid PKfinans P-E.N.. Vidare har som vittnen hörts bland andra M.H., H.G., O.K. och kreditchefen K.E..

Konkursboet har såsom skriftlig bevisning åberopat leasingavtalet d 16 sept 1983, brevet d 25 okt 1984 från PKfinans till Atobi Fästelement AB, annonsen i Nerikes Allehanda d 30 okt 1984 och brevet d 23 nov 1984 från konkursförvaltaren till PKfinans.

Gunnebo har åberopat annonsen d 30 okt 1984.

PKfinans har åberopat bland annat § 1 i leasingavtalets allmänna villkor och ett av Gunnebo genom M.H. d 23 nov 1984 avgivet brev till PKfinans i Örebro.

Konkursboet./. PKfinans

TR:n har först att pröva konkursboets påstående om att boet träffat avtal med PKfinans om fortsatt förhyrning i enlighet med leasingavtalet d 16 sept 1983 mellan PKfinans och konkursbolaget. Därvid är i första hand att söka utröna, om PKfinans åsyftat ett sådant avtal med konkursboet. Innehållet i brevet d 25 okt 1984 ger ej, enligt TR:n, entydigt stöd för en sådan slutsats. Genom brevet, vilket ställts till konkursbolaget, har PKfinans uppsagt leasingavtalet till omedelbart upphörande till följd av konkursen. Därmed har detta avtal upphört att gälla. PKfinans har således ej erbjudit konkursboet att inträda i det befintliga leasingavtalet, vilket varit naturligt om PKfinans önskat att vidbli detta. Visserligen har i brevet vidare angivits att konkursboet erbjudes fortsatt förhyrning och att, om boet ej avhöres inom viss tid, PKfinans betraktar boets tystnad som att konkursboet önskar fortsätta förhyrningen och betala hyrorna. Med undantag för hyrorna finns dock ingen uttalad hänvisning till det uppsagda leasingavtalet. Mot bakgrund av vad som genom främst förhören med P-E.N. och K.E. framkommit om PKfinans' tillvägagångssätt vid ingående av leasingavtal, nämligen att skriftligt kontrakt upprättas varvid leasingtagaren först undertecknar detta, borde PKfinans, därest man önskat nytt leasingavtal med konkursboet, översänt kontraktsformulär eller i allt fall krävt att konkursboet skriftligen förklarat sig vilja träffa leasingavtal med innehåll som svarade mot det uppsagda avtalet. Ej heller förhöret med K.E. ger vid handen, att PKfinans avsett att träffa nytt leasingavtal med konkursboet. Fastmera har E hävdat, att avsikten var att maskinerna endast en kortare tid skulle nyttjas av konkursboet i avvaktan på att boet avvecklades eller att man erhållit en ny leasingtagare. Mot bakgrund av vad som nu upptagits kan det inte anses visat, att PKfinans avsett att ingå avtal om fortsatt förhyrning i enlighet med villkoren i leasingavtalet d 16 sept 1983.

Av förhöret med Å.S. framgår, att denne såsom företrädare för konkursboet uppfattade PKfinans' brev så att boet erbjöds att inträda i avtalet på enahanda villkor som gällt tidigare, däribland det villkoret att avtalstiden löpte till d 30 sept 1987. Enligt TR:n har Å.S., mot bakgrund av att leasingavtalet uppsagts genom brevet, inte haft fog för att uppfatta brevet som en erbjudan om inträde i det befintliga leasingavtalet. Däremot skulle han, vilket konkursboet såsom grund för sin talan påstått, möjligen kunnat uppfatta saken så att PKfinans erbjudit boet att träffa avtal om fortsatt förhyrning i enlighet med villkoren i avtalet d 16 sept 1983. Å.S. har dock förklarat sig ej minnas, om han tog del av leasingavtalet i samband med att han fick del av brevet. Likväl har han förklarat att - då det skulle vara lätt att finna någon av PKfinans godkänd som övertog leasingavtalet - det inte förelåg någon risk för boet att bli bundet så lång tid som leasingavtalet stadgade.

Även om Å.S. tolkat brevet så som konkursboet nu i målet gör gällande, har denna hans tolkning inte förmedlats till PKfinans förrän efter det påstådda kontraktsbrottet. Av förhöret med Å.S. framgår visserligen, att Å.S. uppdragit åt O.K., som anställts som platschef av konkursboet, att per telefon till PKfinans framföra att konkursboet önskade inträda i leasingavtalet. Förhören med O.K. och K.E. ger dock inte vid handen, att O.K. uttryckt saken så till K.E. utan endast att boet önskade en fortsatt förhyrning under en kortare övergångstid, eftersom anbudstiden för konkursboets rörelse skulle gå ut någon dag efter telefonsamtalet och flera kunder anmält sitt intresse för rörelsen. Vad O.K. därvid uttryckt, synes ligga i linje med vad som framstår som naturligt och ändamålsenligt då ett konkursbo utgör ena avtalsparten.

På grund av vad sålunda upptagits finner TR:n det inte visat i målet, att konkursboet träffat avtal om fortsatt förhyrning i enlighet med leasingavtalet d 16 sept 1983. Det är således inte visat, att avtalet löpt till och med d 30 sept 1987 eller att avtalet inte fick sägas upp. Vid den fortsatta bedömningen utgår TR:n i stället från att avtalet mellan PKfinans och konkursboet haft det innehåll som PKfinans hävdat.

I andra hand har konkursboet gjort gällande att, om PKfinans haft rätt att säga upp avtalet, PKfinans ådragit sig skadeståndsskyldighet genom att ej ha iakttagit skälig uppsägningstid om minst ett år från första borgenärssammanträdet d 31 okt 1984.

Det avtal om fortsatt förhyrning som parterna enligt TR:ns bedömande träffat innehåller ej några bestämmelser om uppsägning. Den av konkursboet åberopade bestämmelsen i KL är en förhållningsregel riktad till förvaltaren i konkursen, vilken bestämmelse närmast utgör en undantagsregel från huvudprincipen att konkursbos egendom skall säljas så snart det lämpligen kan ske. Denna bestämmelse bör därför ej läggas till grund för avgörandet om uppsägningstidens längd. Som TR:n funnit har avsikten varit, att avtalet endast skulle gälla under en övergångsperiod. Vid sådana förhållanden har parterna ägt att uppsäga avtalet med, i enlighet med PKfinans' påstående, iakttagande av viss kortare uppsägningstid. Genom Å.S:s uppgifter och av honom avgivet brev till PKfinans framgår att Å.S. d 23 nov 1984 erfor, att PKfinans träffat leasingavtal med annan. Även om PKfinans ej uttryckligen därvid förklarat att avtalet sagts upp, har det dock stått klart för Å.S. och därmed konkursboet att PKfinans ej längre vidblev avtalet och att boet således ej skulle få nyttja maskinerna vidare. I målet är ostridigt, att maskinerna kvarblev hos konkursboet till d 28 dec 1984 eller alltså under fem veckor efter PKfinans' besked om avtalet med annan. Denna tid får anses utgöra skälig uppsägningstid och konkursboet är därför ej heller på den i andra hand åberopade grunden berättigat till skadestånd.

Beträffande konkursboets i tredje hand framförda påstående om utfästelse har i målet ej presenterats något brev från J.F. eller några noteringar av denne till stöd för detta påstående. Vid sådana förhållanden är det förenat med stora svårigheter att få klarhet i vad en numera avliden person för flera år sedan yttrat och vad han avsett med sitt yttrande. Å.S. har i sitt förhör lämnat uppgifter som ger visst stöd för påståendet om utfästelsen. Han har nämligen uppgivit, att han haft kontakt med J.F. i saken vid två tillfällen varvid han vid första tillfället fick det beskedet att J.F. handlade frågor som rörde leasingavtal. Vid det andra tillfället - ett telefonsamtal - fick Å.S., enligt vad han vidare uppgivit, ett jakande svar på frågan om Gunnebo skulle få inträda i leasingavtalet om detta bolag förvärvade konkursboet. Vidare har Å.S. omnämnt, att han lämnade detta besked till Gunnebo och att han senare från J.F. fick bekräftat att J.F. även till Gunnebo lämnat enahanda besked. Bevisvärdet av dessa uppgifter är dock begränsat, då Å.S. senare under förhöret förklarat att han - naturligt nog - ej kunnat erinra sig J.F:s ordval, men att han tolkat J.F. så, även om denne ej sagt så, att Gunnebo skulle få inträda i leasingavtalet med övertagande av rättigheter och skyldigheter enligt avtalet. Å.S. har tillagt, att han uppfattade saken så att det var fråga om avtal om att ingå avtal. Vid bedömandet av Å.S:s uppgifter bör vidare beaktas, att Å.S. var god vän med J.F.. Det ter sig därför ej orimligt, att Å.S. dragit för långtgående slutsatser av J.F:s uttalanden.

Även M.H. har i sitt vittnesmål lämnat uppgifter som stöder konkursboets talan i vad avser den påstådda utfästelsen. Han har nämligen omvittnat, att han kontaktat J.F. per telefon och att J.F. därvid lovade att, därest Gunnebo förvärvade rörelsen i konkursboet, Gunnebo skulle få inträda i det befintliga avtalet. H.G. däremot, som via högtalartelefon åhörde M.H:s samtal med J.F., har i sitt vittnesmål uppgivit, att J.F. under samtalet endast förklarade sig mycket positiv till Gunnebos köp av konkursboet. Han har dock tillagt, att han och M.H. efter telefonsamtalet hade uppfattningen att J.F. lämnat tillstånd till att Gunnebo övertog leasingkontraktet. Dessa M.H:s och H.G:s uppgifter belyser svårigheten att avgöra, om en person lämnat en bestämd utfästelse eller enbart uttryckt en positiv inställning. Även innehållet i M.H:s brev d 23 nov 1984 antyder en viss oklarhet om vad J.F. yttrat, enär det i brevet angivits att PKfinans bekräftat under telefonsamtalet att Gunnebo "skulle beredas möjlighet att få överta leasingavtalet". Några säkra slutsatser om J.F:s uttalanden under telefonsamtalet kan därför ej dras av M.H:s och H.G:s utsagor.

P-E.N. har i sitt vittnesmål uppgivit att - sedan tvisten uppkommit - J.F. för honom omtalat att J.F. visserligen varit i kontakt med konkursförvaltaren och företrädare för Gunnebo angående ett leasingkontrakt samt därvid förklarat sig positiv till att Gunnebo blev kund hos PKfinans men att han förnekat att han träffat något avtal med dessa personer. P-E.N. har tillagt att han, då J.F. på Vinges advokatbyrå hörts i saken, åhört J.F. bestämt förneka, att han lämnat några sådana utfästelser som påståtts av konkursboet och Gunnebo.

Vid en samlad prövning av vad som nu upptagits finner TR:n att det, mot PKfinans' bestridande, ej kan anses visat att J.F. lämnat den av konkursboet påstådda utfästelsen.

Konkursboets käromål skall med hänsyn till det nu upptagna lämnas utan bifall.

Gunnebo./. PKfinans

Gunnebo har åberopat att J.F. för PKfinans' räkning utfäst att, om Gunnebo förvärvade konkursboet, Gunnebo skulle få överta leasingkontraktet. Någon annan bevisning än den som redovisats i målet mellan konkursboet och PKfinans har ej förebringats till stöd för Gunnebos talan. TR:n finner i förevarande fall ej skäl göra någon annan bedömning av bevisningen än den som redovisats vid den av konkursboet i tredje hand åberopade grunden. Det kan därför ej heller anses visat att J.F. till Gunnebo lämnat en sådan utfästelse som Gunnebo påstått.

Gunnebos käromål skall således ogillas.

Domslut. TR:n lämnade såväl konkursboets som Gunnebos talan utan bifall.

Konkursboet och Gunnebo fullföljde talan i Svea HovR och yrkade vart för sin del bifall till sin i TR:n förda talan.

PKfinans bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Sundberg-Weitman och Rexed samt adj led Tengelin) anförde i dom d 22 sept 1989: Rättegången i HovR:n. Parterna har åberopat samma omständigheter som vid TR:n.

Den annons (från Nerikes Allehanda d 30 okt 1986) som av vadekärandena åberopats som bevisning beträffande J.F:s funktion inom PKfinans bifogas som Domsbilaga B.

(Den som domsbilaga B till domen fogade annonsen inleddes med en rubrik i kraftig stil i versaler KREATIV FINANSIERING I ÖREBRO, varunder med infälld bild av J.F. var intaget följande uttalande: "Nu har vi på PKfinans funnit tiden mogen att sätta upp skylten även i Örebro.

Jag heter J.F. och är chef för kontoret. Tidigare arbetade jag i PKbankens Örebrorörelse, så varken området eller företagen här är nya för mig.

Därför tycker jag det är speciellt roligt att nu kunna erbjuda Örebroområdet kreativ finansiering. För det är kreativa och ovanliga finansieringslösningar som gjort PKfinans till ett av landets största och mest expansiva finansbolag.

Vi arbetar dels med rörelsekrediter, som innebär att man kan frigöra det kapital som är bundet i lager, kundfordringar eller kontrakt och dylikt. Och dels arbetar vid med investeringkrediter, som ger företaget möjligheter att frigöra de likvida medel som idag läggs i maskinparker etc. De frigjorda pengarna kan man sedan placera i något som ger bättre avkastning.

Inom de här två kreditformerna ryms alla de finansieringsmöjligheter som idag finns på marknaden. Om du tar kontakt med mig, så kan vi tillsammans gå igenom hur du kan öka lönsamheten i just ditt företag. "Annonsen avslutades därefter med PKFINANS: KREATIV FINANSIERING. i versaler men i hälften så stor stil som inledningsrubriken. I kursiv fin stil angavs under annonsen: PKfinans: Kreativ finansiering, Köpmangatan 16, Box 235, 701 04 Örebro. Tel 019/130650; red:s anm).

Å.S., P-E.N., M.H., H.G., O.K. och K.E. har hörts på nytt. Nya vittnesförhör har dessutom hållits med G.F., verkställande direktör i Finansbolagens Förening, X.X., tidigare verkställande direktör i PKfinans, och T.W., en av de två ägarna av konkursbolaget.

Å.S. har uppgivit bl a: När han fick brevet från PKfinans fick han uppfattningen att han inte skulle behöva vidtaga några åtgärder, utan att konkursboet inträdde i avtalet. För att vara helt säker bad han O.K. att ringa PKfinans och "bekräfta att vi avsåg att inträda i det här avtalet". Å.S. visste att de tidigare ägarna av konkursbolaget och Gunnebo var intresserade av att förvärva bolagets rörelse och att de aktuella maskinerna var nyckelmaskiner i produktionen. Han uppfattade det som viktigt att konkursboet fick rådigheten över maskinerna. Hans instruktioner till O.K. var att det skulle klart framgå för PKfinans att konkursboet skulle hyra maskinerna på samma villkor som konkursbolaget. - Vid Å.S:s samtal med J.F. sade denne att "det är nu jag som sköter det här i Örebro". Å.S. sade till J.F. att Gunnebo ville överta leasingavtalet och J.F. svarade att Gunnebo skulle få träda in i avtalet. J.F:s svar var så rakt att Å.S. inte kunde uppfatta det på annat sätt. Det var en utfästelse av J.F. att ingå avtal med Gunnebo. Å.S. ringde upp Gunnebo, meddelade vad J.F. hade sagt och bad Gunnebo att själv ta erforderliga kontakter "för att det här skulle bli klart dem emellan". - P-E.N. eller K.E., troligen P-E.N., sade vid något tillfälle: "Vi har avtal med två, men vi måste välja en.

O.K. har uppgivit bl a: De aktuella maskinerna "var ju mer än hälften av hjärtat i fabriken". När PKfinans' brev kom hade konkursboet haft annons ute om överlåtelse av rörelsen. O.K. blev "lite orolig" när brevet kom och uttryckte det för Å.S.. Pga O.K:s oro tyckte Å.S. att K kunde ringa upp PKfinans. O.K. ringde och talade med K.E. och sade att konkursboet skulle fortsätta förhyrningen. Han informerade K.E. om att det fanns flera intressenter "och att med stor sannolikhet skulle maskinerna drivas vidare i den här rörelsen". Konkursbolaget skulle utnyttja maskinerna till dess att en överlåtelse av rörelsen skulle ske. Konkursbolaget hade tillverkat ca 40 miljoner klockspik om året och hade haft ungefär 50% av marknaden för sådan spik.

M.H. har uttalat sig i överensstämmelse med vad som har upptagits i TR:ns dom.

G.F. har uppgivit att det är praxis när det gäller de stora, bankanslutna finansieringsbolagen, att leasingavtal skall godkännas av centralkontoret. - Det brev som PKfinans sände till konkursbolaget är inte utformat efter någon branschpraxis.

H.G. har liksom vid TR:n uppgivit att J.F., vid det telefonsamtal som H.G. avlyssnade, var mycket positiv. H.G. har tillagt: "Sedan gav han beskedet att vi skulle få överta det".

X.X. har uppgivit bl a: Han har inte till Å.S. sagt att J.F. hade behörighet att ingå leasingavtal. Vid övertagande av leasingavtal måste en ny kreditprövning ske i Stockholm. J.F. var marknadsförare med ansvar för Örebro-regionen. Hans uppgift var att försöka få tag i leasingobjekt. Om någon ville överta ett leasingavtal och kreditprövningen blev positiv kunde J.F. genomföra avtalet. Avtalet skrevs för PKfinans' räkning under av firmatecknare i Stockholm. - Annonsen i Nerikes Allehanda om J.F. och PKfinans får förutsättas ha utformats och betalats av huvudkontoret inom PKfinans.

P-E.N. har uttalat sig i överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom. Han har tillagt: Kreditprövningen sker centralt i Stockholm på de uppgifter säljaren har ingivit. Säljaren är aldrig den som sköter avtalen. Han besöker kunden med avtalet för att få kunden att skriva på. Sedan sänds avtalet till PKfinans för att skrivas på av firmatecknare.

K.E. har uppgivit: "sådana här brev är rutin." Avsikten var att konkursboet skulle beredas möjlighet att hyra maskinerna "under avveckling av konkursen". O.K. sade att de hade flera intressenter och att det bara var några dagar kvar av anbudstiden. De skulle betala hyrorna tills vidare. Det var inte tal om hur lång tid. Det var K.E. som "överlät det vidare". Detta skedde utan kontakt med J.F..

T.W. har uppgivit bl a att konkursbolaget hade 300 000-400 000 klockspik i lager och att bolaget hade 30-33% av marknaden beträffande sådan spik.

HovR:ns domskäl. Konkursboet./. PKfinans

Det är utrett att Å.S. uppfattade PKfinans' brev d 25 okt 1984 så att boet erbjöds att inträda i avtalet på samma villkor som gällt för konkursgäldenären. Denna tolkning överensstämmer med ordalydelsen i brevet och måste därför anses gällande mellan parterna oavsett om PKfinans - utan att Å.S. insett det - avsett något annat. Som konkursboet ostridigt accepterat PKfinans' erbjudande i brevet har ett för PKfinans bindande avtal om fortsatt leasing av maskinerna kommit till stånd. Det är vidare ostridigt att PKfinans slutit avtal om leasing av samma maskiner till annan. Härigenom har PKfinans brutit avtalet med konkursboet och är därmed skyldigt att utge ersättning för den skada boet lidit genom kontraktsbrottet.

Konkursboets ståndpunkt beträffande skadan är att kontraktsbrottet lett till produktionsbortfall motsvarande en skada å flera miljoner kr dock att yrkandet begränsats till 500 000 kr, beloppet utgörande den nedsättning av köpeskillingen som föranleddes av att maskinerna inte längre fanns kvar i rörelsen.

PKfinans har invänt att konkursförvaltaren ej haft för avsikt att bedriva verksamhet i konkursboet under längre tid än som faktiskt skedde och att PKfinans inte kunnat påverka förhandlingarna mellan konkursboet och Gunnebo.

Å.S. har mot förstnämnda invändning hävdat, och gjort troligt, att han - för den händelse PKfinans trots löftet till konkursboet om fortsatt leasing skulle ha vägrat boet att överlåta leasingkontraktet till Gunnebo - skulle ha kunnat fortsätta verksamheten för konkursboet under åtminstone ett år, eventuellt i samarbete med Gunnebo. Det får antagas att avsaknaden av maskinerna i så fall skulle ha förorsakat produktionsbortfall för boet motsvarande en skada å minst det nu fordrade beloppet 500 000 kr.

Att PKfinans inte kunnat påverka förhandlingarna mellan konkursboet och Gunnebo saknar betydelse för bedömande av den skada konkursboet lidit.

PKfinans skall således förpliktas utge skadestånd till konkursboet i enlighet med dess yrkande.

Gunnebo./. PKfinans

Gunnebo har som grund för sin talan åberopat en utfästelse från J.F. att Gunnebo skulle få överta leasingkontraktet om Gunnebo förvärvade konkursboets rörelse.

HovR:n finner i målet genom Å.S:s, M.H:s och H.G:s utsagor visat att J.F. i förhållande till Gunnebo genom telefonsamtalet med M.H. utfäst att Gunnebo skulle få överta leasingavtalet.

J.F. var vid tillfället platschef för PKfinans i Örebro. I den åberopade annonsen, som enligt vad utredningen gett vid handen införts på föranstaltan av PKfinans' huvudkontor i Stockholm, har J.F. angivits vara chef för PKfinans' verksamhet i Örebro. Annonsen visar J.F:s ansikte och förklarar att "vi på PKfinans har funnit tiden mogen att sätta upp skylten även i Örebro". Genom den av PKfinans införda annonsen har J.F. i utomståendes ögon fått en sådan ställning att han får anses ha bundit PKfinans genom den aktuella utfästelsen. Genom att inte fullfölja utfästelsen har PKfinans blivit skadeståndsskyldigt gentemot Gunnebo.

PKfinans har gentemot Gunnebos beräkningar att skadan uppgått till minst 900 000 kr vidhållit sina invändningar i TR:ns dom - - - att Gunnebo ej lidit någon ersättningsgill skada eller att denna i vart fall ej överstigit 500 000 kr.

HovR:n bedömer att Gunnebo måste antagas ha lidit skada genom att Gunnebo inte kunnat utan störning överta sin konkurrents intakta produktionsresurs.

Skadan är trots Gunnebos redovisade beräkningar svårbedömd. Med stöd av 35 kap 5 § RB bestämmer HovR:n därför skäligt skadestånd till 500 000 kr.

HovR:ns domslut. Med ändring av TR:ns dom förpliktade HovR:n PKfinans att utge skadestånd med 500 000 kr till envar av konkursboet och Gunnebo jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 20 okt 1986 till dess betalning skedde.

Hovrättsrådet Elner var av skiljaktig mening och anförde:

Konkursboet./. PKfinans.

Det är utrett - - - se HovR:ns dom - - - boet lidit genom kontraktsbrottet.

Konkursboet har gjort gällande att boet på grund av kontraktsbrottet, som medfört att boet inte har haft tillgång till de aktuella maskinerna, har lidit en skada om 500 000 kr genom produktionsbortfall. Det har emellertid inte framkommit att förvaltaren hade avsikt att fortsätta konkursbolagets rörelse. Tvärtom framgår det av utredningen att han var inställd på att snarast överlåta rörelsen. På grund härav har konkursboet inte visat fog för sitt påstående att det har lidit skada genom produktionsbortfall. Jag ogillar därför konkursboets talan.

Gunnebo./. PKfinans.

Gunnebo har - - - se HovR:ns dom - - - skulle få överta leasingavtalet.

Det är ostridigt att J.F. inte var firmateckare i PKfinans och att PKfinans inte hade givit honom fullmakt att ingå leasingavtal. Fråga är endast om J.F. på grund av sin ställning som chef för PKfinans' Örebro- kontor hade fullmakt att företräda PKfinans när det gällde leasingavtal.

Någon sedvänja som skulle ge J.F. behörighet att på PKfinans' vägnar ge en bindande utfästelse om övertagande av leasingavtal har inte visats föreligga. Inte heller i övrigt har det enligt min mening visats att PKfinans betett sig på ett sådant sätt att bolaget givit Gunnebo fog att räkna med att J.F. hade behörighet att på bolagets vägnar lämna en sådan utfästelse. J.F. har alltså genom sina uttalanden till Å.S. och M.H. inte kunnat binda PKfinans och det har följaktligen inte visats att PKfinans har ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot Gunnebo. Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.

Referenten, hovrättsrådet Rexed, anförde till utvecklande av sin mening:

I en konkurssituation bör ett nära samarbete förekomma mellan leasegivaren och konkursförvaltaren - även livskraftiga industrier kan hindras från rekonstruktion om rätten till leasade lokaler upphör och den leasade maskin parken avlägsnas (se vidare bl a direktiven till 1988 års leasingutredning och Mikael Möller, Konkurs och kontrakt, Uppsala 1988 s 431-441 med hänvisningar och 792 f). I det nu aktuella målet har det börsnoterade företaget Gunnebo inte rimligen kunnat ifrågasättas som ny leasetagare. Leasingen har gällt begränsade värden. Mot denna bakgrund måste J.F:s utfästelse tett sig naturlig för honom själv och övriga berörda. - Med den utformning talan har och den utgång målet nu fått saknas anledning att ytterligare överväga PKfinans' skyldighet som leasegivare även utan senare avtal och utfästelse.

PKfinans (ombud advokaten M.B.) sökte revision och yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom skulle fastställa TR:ns domslut.

Det upplystes i HD att PKfinans ändrat sin firma till Nordbanken Finans AB.

Konkursboet (ombud advokaten P.R.) och Gunnebo (ombud advokaten I.Z.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Nyman, Jermsten, Gregow, Svensson och Danelius, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. Parterna har i HD anfört samma grunder för sin talan som i HovR:n.

Det gäller således först att ta ställning till om PKfinans har gjort sig skyldigt till kontraktsbrott genom att frånträda sitt avtal med konkursboet och ingå ett leasingavtal med annan.

Avtalsförhållandet mellan PKfinans och konkursboet grundade sig på det brev avd 25 okt 1984 vari PKfinans sade upp det d 16 sept 1983 med Atobi Fästelement ingångna leasingavtalet och samtidigt efterhörde konkursboets intresse av fortsatt förhyrning av maskinerna. Utredningen visar att konkursboet som svar på denna förfrågan muntligt förklarade sig önska fortsätta att hyra maskinerna. Genom de kontakter som sålunda förekom i denna fråga får ett avtal om förhyrning anses ha kommit till stånd, men de närmare villkoren för förhyrningen preciserades inte mellan parterna.

Av betydelse för tolkningen av avtalet mellan PKfinans och konkursboet är emellertid de speciella omständigheter under vilka avtalet ingicks. Konkursboet förberedde vid den tiden en försäljning av Atobi Fästelements rörelse till lämplig intressent, och det är därför tydligt att konkursboet avsåg att relativt snart upphöra med sin egen produktion och affärsverksamhet. Det är också osannolikt att PKfinans med sitt anbud i brevet av d 25 okt 1984 avsåg att få till stånd ett långvarigt avtal med konkursboet. Snarare måste konkursboets förhyrning med hänsyn till omständigheterna uppfattas som en övergångsordning som var avsedd att bli av kort varaktighet. Någon bestämd tidslängd för förhyrningen avtalades dock inte, och i detta läge får vardera parten anses ha haft rätt att när som helst, med iakttagande av skälig uppsägningstid, frånträda avtalet.

Konkursboet fick d 23 nov 1984 veta att PKfinans träffat avtal med annan om leasing av maskinerna och samma dag framförde konkursförvaltaren i brev till PKfinans sina invändningar mot denna åtgärd. Avtalet mellan PKfinans och konkursboet får härigenom anses ha uppsagts. Emellertid fortsatte konkursboet att förfoga över maskinerna fram till d 28 dec 1984, varför konkursboet kan anses rent faktiskt ha kommit i åtnjutande av en uppsägningstid om fem veckor. Med hänsyn till avtalets karaktär av ett provisoriskt arrangemang som avsågs bli av kort varaktighet måste denna uppsägningstid anses tillfyllest.

I målet har härutöver såväl konkursboet som Gunnebo gjort gällande att PKfinans genom att träffa leasingavtal med annan än Gunnebo förfarit i strid med en utfästelse om att Gunnebo skulle få överta leasingavtalet i samband med att Gunnebo förvärvade Atobi Fästelements affärsrörelse. Denna utfästelse hade enligt konkursboet och Gunnebo lämnats av J.F., som vid den aktuella tidpunkten var platschef för PKfinans i Örebro.

Genom den bevisning som förebragts i målet har HovR:n funnit det visat att J.F. i förhållande till Gunnebo lämnat en utfästelse om att Gunnebo skulle få överta leasingavtalet. Några synnerliga skäl som enligt 55 kap 14 § RB skulle kunna föranleda HD att i detta hänseende göra en annan bevisvärdering föreligger inte. HovR:n har visserligen inte uttalat sig om huruvida J.F. gentemot konkursboet gjort en motsvarande utfästelse. Utredningen visar emellertid att han diskuterat saken såväl med konkursboet som med Gunnebo, och det finns anledning förmoda att han i förhållande till dem båda uttalat sig på väsentligen samma sätt.

Av de utsagor som gjorts inför HovR:n av P-E.N. och X.X. framgår att, enligt den arbetsfördelning som tillämpades inom PKfinans, J.F. inte ägde fatta bindande beslut för bolagets räkning om ingående av leasingavtal. Sådana avtal kom till stånd först efter vederbörlig kreditprövning vid bolagets centralkontor i Stockholm och undertecknades av behörig tjänsteman vid detta kontor. Enligt vad G.F. uppgivit inför HovR:n överensstämmer en sådan ordning med vad som var brukligt vid andra liknande finansföretag.

Av ett utlåtande som avgivits d 12 juni 1987 av Finansbolagens Förening framgår vidare att det är kutym i branschen att leasingavtal ingås skriftligt och att bindande löften om ingående av sådana avtal också görs i skriftlig form. Leasingavtalet mellan PKfinans och Atobi Fästelement innehöll dessutom en klausul om att hyresmannen inte ägde utan leasingbolagets skriftliga medgivande överlåta avtalet eller uthyra hyresobjektet till annan.

Med hänsyn till vad som sålunda upplysts kan J.F:s ställning som platschef för PKfinans i Örebro inte anses ha varit sådan att den enligt sedvänja i branschen medfört behörighet för honom att självständigt ingå leasingavtal för bolagets räkning eller att lämna bindande utfästelser om ingående av sådana avtal. Den annons om J.F:s och Örebrokontorets verksamhet som varit införd i en lokaltidning och som åberopats i målet medger inte några säkra slutsatser om vilka personer inom PKfinans som var behöriga att fatta bindande beslut om leasingavtal. Inte heller föreligger några andra särskilda omständigheter som - var för sig eller i förening med varandra - var ägnade att bibringa konkursboet eller Gunnebo uppfattningen att J.F:s muntliga utfästelse om uthyrning av maskinerna till Gunnebo skulle vara bindande för PKfinans utan att den först skriftligt bekräftats eller godkänts av annan tjänsteman inom bolaget.

Konkursboets och Gunnebos talan i målet skall därför ogillas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1992-03-25
Målnummer
T440-89
Lagrum
1 § avtalslagen (1915:218)
20 § andra st. avtalslagen (1915:218)
Litteratur
Sökord
Avtalstolkning
Ställningsfullmakt
Leasing
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2001 s. 191: Chefstjänsteman i bank har ansetts genom ställningsfullmakt vara behörig att ingå avtal om begränsningar i giltigheten av borgensförbindelse (I) samt avtal enligt vilket låntagares...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation