NJA 1992 s. 194

Domskäl

TR:n (ordf tingsnotarien Back) anförde i dom d 29 mars 1990:

Domskäl. Restaurangen har bestritt båda yrkandena på den grunden att ändamålet med vitena har förfallit.

Restaurangen har anfört: Det är riktigt att den passage som åsyftas i föreläggandena hålls stängd. I samband med att hotellet och restaurangen i okt 1989 byggdes om anordnades en alternativ passage. Denna alternativa passage innebär högst 10 m längre gångsträcka samt att gästerna får åka hiss sammanlagt fyra våningar för att via garageregionen ta sig till frukostrummet. Detta är ett fullt godtagbart alternativ och ändamålet med vitena är därför förfallet. LSt:n i Jönköpings län meddelade i brev d 22 sept 1989 att LSt:n ansåg det olyckligt att hotellgäster kunde passera genom en obevakad dörr in i restaurangen samt att en separering av verksamheterna måste komma till stånd. Restaurangens utskänkningstillstånd är med andra ord i fara för det fall att passagen öppnas. Den 12 okt 1989 meddelade försäkringsbolaget Wasa att försäkringsbolaget inte accepterade den dåvarande passagen mellan pubutrymmet och frukostmatsalen/konferensrummet. Om passagen hålls öppen blir enda möjligheten för restaurangen att få en försäkring att vända sig till ett försäkringsbolag i England, vilket skulle bli orimligt dyrt. I restaurangen förvaras bl a sprit, linne och musikanläggning. Om passagen hålls öppen föreligger risk för stölder. Det finns dessutom inte något vaktbolag som åtar sig att ansvara för ordningen i puben så länge gäster kan komma in bakvägen. Vidare är hotellets bastu belägen i anslutning till frukostmatsalen. Det vore generande för badande gäster att gå genom pubutrymmet och frukostmatsalen. Då är det bättre att gå genom garageregionen. Det är inte ovanligt att frukostenheten på ett hotell ligger avskild. Om hotellet tillhandahåller en tydlig instruktion om var frukostmatsalen är belägen uppstår inga problem. Den information som hotellet i detta fall tillhandahåller är dock bristfällig. Sammanfattningsvis kan sägas att hela restaurangens existens är i fara för det fall att passagen öppnas.

Restaurangen har som bevisning åberopat fotografier, skrift från försäkringsbolaget Wasa samt informationsskrift från hotellet.

TR:n har hållit syn i de aktuella lokalerna.

TR:ns bedömning.

Restaurangen har vid två tillfällen vid vite förelagts att genast hålla passagen genom pubutrymme till frukostmatsal/konferensrum öppen. Föreläggandena, som är lagligen grundade, har inte efterkommits. Restaurangen har gjort gällande att ändamålet med vitena förfallit. För att ändamålet med ett vite skall anses förfallet krävs att den prestation som avses med vitesföreläggandet blivit obehövlig. Den omständigheten att en alternativ passage genom garageregionen tillskapats innebär inte att passagen genom pubutrymmet till och från frukostmatsalen/konferensrummet blivit obehövlig. Inte heller i övrigt har framkommit sådana omständigheter som medför att vitena inte skall utdömas. Skäl att jämka vitena föreligger ej. TR:n utdömer därför de båda vitena.

Domslut

Domslut. Restaurang Rosen AB förpliktas utge de av kronofogdemyndigheten förelagda vitena om tillhopa 75 000 kr.

Domskäl

Domskäl. Restaurangbolaget har, utöver vad som åberopats vid TR:n, i HovR:n anfört att det föreligger hinder mot verkställighet enligt 3 kap 21 § 2 st UB.

Kronofogdemyndigheten har föreskrivit vite enligt 2 kap 15 § UB. Vitesföreläggandena är lagligen grundade. Sådana omständigheter som enligt 3 kap 21 § UB utgör hinder mot verkställighet av det lagakraftvunna handräckningsutslaget föreligger inte heller. På grund härav och av de skäl som TR:n anfört skall förelagda viten utdömas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Hovrättsrådet Främby var skiljaktig och anförde: Det så kallade Rosenhuset i Huskvarna är en centralt belägen affärs- och kontorsfastighet. Fastigheten ägs av Centrumfastigheter i Huskvarna KB (fastighetsägaren). I fastigheten finns, förutom affärer och kontor mm, också ett hotell och, i anslutning härtill, dess frukostmatsal samt en restaurang. Hotellet och restaurangen har delvis gemensamma in- och utgångar. Sedan i vart fall år 1989 har hotellrörelsen och restaurangrörelsen olika ägare med helt skilda intressen; hotellet ägs av Huskvarna Motorhotell i Rosen AB (hotellet) och restaurangen av Restaurang Rosen AB (restaurangen), dvs de egentliga parterna i den föreliggande konflikten. Enligt hyreskontrakt d 19 sept 1989 hyr nämligen fastighetsägaren ut restauranglokalen till restaurangen fr o m d 1 okt 1989 tom d 31 dec 1994. Till detta avtal har fogats en bilaga undertecknad samma dag av företrädare för hotellet, restaurangen och fastighetsägaren. Bilagan har följande lydelse: "Huskvarna Motorhotell i Rosen AB äger att tills hiss eller annat acceptabelt alternativ genomförts, få möjlighet till fri passage till och från frukostmatsal/konferensrum mm genom nuvarande PUB utrymme. Dörr i anslutning till Hotelhiss får ej blockeras." - Under okt månad 1989 byggdes restaurangen om. Under byggnadstiden hölls den nämnda passagen stängd och har därefter inte öppnats. Med stöd av innehållet i bilagan utverkade hotellet d 11 jan 1990 ett handräckningsutslag, varigenom restaurangen förpliktades att öppna passagen. Hotellet har härefter, med utslaget och tidigare meddelat interimistiskt beslut som grund, hos kronofogdemyndigheten utverkat vitesföreläggande mot restaurangen att öppna passagen enligt följande. Den 21 dec 1989:25 000 kr, d 26 jan 1990:50 000 kr, d 19 april 1990:100 000 kr och d 21 sept 1990:150 000 kr. - Under tiden pågår en rättegång vid TR:n i Jönköping mellan restaurangen och hotellet angående giltigheten av vad som sägs i den nämnda bilagan. Restaurangen har därvid hävdat bl a att bilagan är oskälig enligt 36 § avtalslagen men framförallt att den skyldighet som där ålagts restaurangen endast varit tillfällig i avvaktan på en annan lösning och att tiden därför nu löpt ut. Huvudförhandling i detta tvistemål beräknas äga rum inom kort. - Restaurangen har anfört bl a följande. Överenskommelsen i bilagan skall tolkas enligt sin ordalydelse, dvs att frågan om "fri passage" var en provisorisk lösning under en övergångstid. Fastighetsägaren har ännu inte vidtagit någon som helst åtgärd för att genomföra de alternativ som anges i överenskommelsen, trots att restaurangledningen utöver hissalternativet föreslagit åtminstone fyra andra alternativa lösningar. Det åligger hotelledningen, vilken har ensidig nytta av passagemöjligheterna, att tillse att dess hyresvärd upphör med sin totala passivitet. Den avsevärda tidsutdräkten, utan att något konstruktivt utföres från hotelledningens och hyresvärdens sida, medför att vitesföreläggandena tappar aktualitet och att ändamålet med vitena har förfallit. Restaurangens företrädare undertecknade överenskommelsen i bilagan år 1989 endast på grund av att han förespeglades någorlunda snabba åtgärder från hyresvärdens sida när det gällde att lösa passageproblemet. Detta kan också utläsas av själva texten i överenskommelsen - i vart fall att det är fråga om en övergångstid. Restaurangen gör gällande att hotellet utövar sin förmenta rätt enligt överenskommelsen chikanöst genom att bl a begära vitesförelägganden innan den - utan juridisk sakkunskap träffade - överenskommelsen blivit rättsligen prövad. Åtgärderna är att betrakta dels såsom stridsåtgärder dels såsom åtgärder i syfte att bringa restaurangbolaget på obestånd. - Kronofogdemyndigheten har i genmäle i huvudsak anfört, att ändamålet med de förelagda vitena inte förfallit då avsedd prestation inte uppfyllts, att hinder enligt kronofogdemyndighetens mening inte i övrigt föreligger mot att döma ut vitena samt att hotellet inte godtar den alternativa sk hisslösningen. - När allmän domstol, såsom i detta fall, har att ta ställning till utdömande av ett av kronofogdemyndighet förelagt vite, som i sin tur grundar sig på en lagakraftvunnen exekutionstitel, har domstolen i allmänhet varken befogenhet eller anledning att ingå i en prövning av det rättsförhållande varpå exekutionstiteln grundar sig, dvs det sk materiella rättsförhållandet. Enligt äldre utsökningsrätt saknades också bestämmelser som reglerade vilka invändningar svaranden kan göra i ett verkställighetsärende. Då avsaknaden härav emellertid uppfattades såsom en brist (se prop 1980/81:8 s 323 ff) har i nuvarande UB 3 kap 21 § stadgats att verkställighet ej får äga rum om svaranden visar att han fullgjort betalningsskyldighet eller annan förpliktelse som ansökningen om verkställighet avser eller att han har en kvittningsgill motfordran, eller - vilket närmast är tillämpligt i förevarande fall - att svaranden gör gällande att annat förhållande som rör parternas mellanhavande utgör hinder mot verkställighet och invändningen ej kan lämnas utan avseende. Möjlighet har således givits att även i verkställighetsärendet beakta det bakomliggande, materiella rättsförhållandet parterna emellan. Stor försiktighet är emellertid påkallad när fråga är om att inställa verkställighet på grund av invändning som inte styrkts till fullo. Å andra sidan skall en invändning beaktas om den gör verkställighetsfrågan så tvivelaktig att invändningen inte kan lämnas utan avseende. Så är t ex fallet om mellanhavandet mellan parterna är så oklart att ståndpunkt inte kan tas i exekutiv ordning, utan tvistefrågan bör bli föremål för domstols eller annan behörig myndighets avgörande (se a prop samt Walin m fl, UB, 2 uppl s 98-99; vägledande praxis saknas nästan helt, jfr dock NJA 1984 s 243 samt RH 1984:10). - De i målet aktuella vitena grundar sig på överenskommelsen d 19 sept 1989 i bilagan till restaurangens hyresavtal med fastighetsägaren. Denna överenskommelse är till sin karaktär inte i första hand ett avtal mellan restaurangen och hotellet utan i stället två självständiga hyresavtal, det ena mellan restaurangen och fastighetsägaren och det andra mellan hotellet och fastighetsägaren, med därav följande rättigheter och förpliktelser. Till sin innebörd synes överenskommelsen ta sikte på att finna en lösning på de särskilda problem som uppkommer när hotell- och restaurangrörelsen inte längre drivs gemensamt och att passagen i avvaktan härpå skall hållas stängd. Skyldigheten enligt överenskommelsen att hålla passagen öppen framstår således som temporär. Nu har snart ett och ett halvt år gått sedan överenskommelsen träffades och något annat försök att finna en lösning på problemet än med vitesförelägganden har, såvitt handlingarna utvisar, inte gjorts. Det är således synnerligen tveksamt om förpliktelsen att hålla passagen öppen ännu gäller, dvs om själva grunden för verkställigheten består. På grund härav och då även rättegång pågår just härom är parternas mellanhavande i vart fall i verkställighetsärendet, enligt min mening, så oklart att ståndpunkt inte kan tas i exekutiv ordning, utan tvistefrågan bör avgöras av TR:n i Jönköping där tvisten är anhängig. Hinder föreligger således enligt 3 kap 21 § UB varför de förelagda vitena nu inte bör dömas ut. - Med ändring av TR:ns dom ogillar jag kronofogdemyndighetens talan om att döma ut de Restaurang Rosen AB d 21 dec 1989 och d 26 jan 1990 förelagda vitena om 25 000 resp 50 000 kr.

Domskäl

Domskäl. Restaurangbolaget och Huskvarna Motorhotell i Rosen AB (hotellbolaget) har - medan detta mål varit anhängigt i HD - d 17 april 1991 träffat förlikning. Förlikningen har inte ingetts och det närmare innehållet av förlikningen är ej känt. Hotellbolaget har i anledning av förlikningen uppgett att ändamålet med begärda verkställighetsåtgärder helt förfallit och hemställt att kronofogdemyndigheten avbryter alla sådana åtgärder.

I utsökningsmål av förevarande slag skall verkställighet ske enligt bestämmelserna i 16 kap 12 § UB. Kronofogdemyndigheten får i sådant mål enligt 2 kap 15 § UB förelägga svaranden vite för att denne skall fullgöra sin förpliktelse. Om svaranden likväl ej rättar sig härefter, får kronofogdemyndigheten eller allmän åklagare väcka talan om utdömande av vite. Detta sker för att sätta ytterligare press på svaranden och utdömandet är att anse som ett led i verkställighetsåtgärderna mot svaranden. Har ändamålet med vitet förfallit får det ej dömas ut. Utdömt vite tillfaller staten.

Sökanden kan fritt återkalla ansökan om verkställighet i utsökningsmål. Kronofogdemyndigheten får då i princip inte vidta några åtgärder för verkställighet och redan vidtagna åtgärder skall så långt möjligt återgå. De skäl som i allmänhet talar för att försuttet offentligrättsligt vite skall utdömas kan inte anses ha avgörande betydelse beträffande vite som avser verkställighet i utsökningsmål av en prestation som en enskild part inte längre vill genomdriva tvångsvis.

På grund av det anförda bör som regel ändamålet med vitet anses ha förfallit om sökanden återkallar sin ansökan om verkställighet. Talan om utdömande av förelagt vite bör då inte föras. Har vitet dömts ut men avgörandet ej vunnit laga kraft, när sökanden återkallar sin ansökan om verkställighet, bör den förpliktade kunna få avgörandet ändrat i högre rätt. Undantagsvis kan sökandens återkallelse vara föranledd av sådana skäl att ett utdömande av vitet ej bör underlåtas. Vad som framkommit i detta mål utgör emellertid ej anledning att utdöma förelagda viten och restaurangbolagets talan bör därför bifallas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom befriar HD restaurangbolaget från förpliktelsen att utge de förelagda vitena om tillhopa 75 000 kr.

JustR Munck var av skiljaktig mening i fråga om motiveringen och anförde: De i målet ifrågavarande vitena har förelagts restaurangbolaget med anledning av att Huskvarna Motorhotell i Rosen AB (hotellbolaget) ansökt om verkställighet av dels ett av Jönköpings TR d 1 dec 1989 meddelat interimistiskt beslut i handräckningsmål, dels TR:ns utslag i handräckningsmålet d 11 jan 1990. Både beslutet och utslaget hade till innebörd att restaurangbolaget förelades att i enlighet med ett avtal d 19 sept 1989 mellan restaurangbolaget och hotellbolaget genast hålla en viss passage öppen för hotellets gäster.

Sedan HovR:ns dom i förevarande mål överklagats till HD har hotellbolaget i skrift till kronofogdemyndigheten anmält att det på grund av vissa omdispositioner i den ifrågavarande fastigheten har blivit möjligt att genomföra en fullständig separering av hotellbolagets och restaurangbolagets verksamheter. Enligt hotellbolagets skrift har därför avtalet d 19 sept 1989 ersatts med ett förlikningsavtal d 17 april 1991, som innehåller en bestämd tidsfrist för praktiska och tekniska åtgärder och bestämda föreskrifter om entréer för de båda bolagens gäster. Med hänvisning till att ändamålet med de begärda verkställighetsåtgärderna härigenom blivit helt förfallet har hotellbolaget hemställt att kronofogdemyndigheten avbryter alla verkställighetsåtgärder i olika instanser.

Det ifrågavarande förlikningsavtalet har inte företetts. Restaurangbolaget har emellertid obestritt uppgett att separationen mellan hotell- och restaurangrörelsen åstadkommits genom att de båda bolagens hyresvärd vidtagit ombyggnadsåtgärder som gjort det möjligt för hotellets gäster att på annat sätt än som avsetts i avtalet d 19 sept 1989 erhålla erforderlig passage.

Kronofogdemyndighetens vitesförelägganden gentemot restaurangbolaget har grundats på 2 kap 15 § och 16 kap 12 § UB och har utfärdats för verkställighet av en restaurangbolaget i ett dispositivt mål ålagd förpliktelse. Fråga uppkommer till en början vilken verkan som skall tilläggas en återkallelse från verkställighetssökandens sida i ett mål om utdömande av sådant vite. Denna fråga har visst samband med spörsmålet om vilken betydelse det skall ha i ett mål om utdömande av vite att den åsyftade prestationen väl har fullgjorts vid tiden för domstolens prövning men förelagd tid inte har iakttagits.

Vad beträffar det sistnämnda spörsmålet har uttrycklig ställning tagits såväl i motiven till UB (prop 1980/81:8 s 240 f) som i motiven till lagen (1985:206) om viten (NJA II 1985 s 123): ändamålet med vitet skall inte anses ha förlorat sin betydelse enbart av det skälet att vitesföreläggandets adressat har utfört den prestation som förelagts honom men gjort detta efter det att den för honom utsatta tidsfristen har löpt ut. Denna ståndpunkt, som går tillbaka på en tidigare i praxis upprätthållen princip, har visserligen sin största betydelse när vitet förelagts för att framtvinga en prestation som uppbärs av något offentligrättsligt intresse, men någon reservation för det fall att fråga är om en i ett dispositivt mål ålagd förpliktelse har inte gjorts i lagmotiven. Det huvudskäl som har brukat åberopas för principen att vitet i princip bör dömas ut när prestationen har fullgjorts för sent - att adressaten annars kan föranledas att utnyttja den faktiska förlängning av tidsfristen som skulle erbjuda sig - gör sig också uppenbarligen gällande vare sig prestationen är påkallad av privaträttsliga eller offentligrättsliga intressen.

Med hänsyn till det anförda torde man ha att utgå från att ett i utsökningsmål förelagt vite som regel skall dömas ut även när adressaten - för sent - har fullgjort sin förpliktelse, låt vara att det naturligtvis i sådant fall kan finnas skäl att jämka vitets belopp. Detsamma får antas gälla när som i föreliggande fall förpliktelsen skolat fullgöras genast, om adressaten under avsevärd tid underlåtit att ställa sig föreläggandet till efterrättelse innan det till sist efterkommits. Detta kan sägas innebära en skillnad i förhållande till utsökningsförfarandet i allmänhet, eftersom ju fortsatta verkställighetsåtgärder annars i princip inte skall företas sedan sökanden fått sitt anspråk tillgodosett. Denna konsekvens måste emellertid av skäl som nyss angetts antas ha varit åsyftad av lagstiftaren.

Om man alltså har som utgångspunkt att en för sent utförd prestation inte heller när det gäller dispositiva anspråk utgör något hinder mot vitets utdömande, kan frågan ställas vilken verkan det skäll ha att sökanden i ett sådant läge förklarar sig återkalla sin begäran om verkställighet. Det synes svårt att godta en ordning enligt vilken sökanden - som i den angivna situationen förutsätts ha fått sitt anspråk tillgodosett och vars rätt alltså normalt inte kan beröras av huruvida motparten skall förpliktas att utge vitesbeloppet till staten eller ej - skulle äga disponera över frågan om vitet skall dömas ut. Det skulle över huvud taget stå i mindre god överensstämmelse med den tanke som ligger till grund för regleringen att tillägga en återkallelse från sökandens sida någon omedelbar verkan vare sig på det sättet att allmän åklagare eller kronofogdemyndigheten skulle förlora behörigheten att föra talan om vitets utdömande eller så att ändamålet med vitet automatiskt skulle anses ha förlorat sin betydelse. Vad som har sagts nu synes gälla oberoende av om man vill se utdömandet av vitet endast som en del av verkställighetsförfarandet (jfr departementschefen i prop 1980/81:8 s 240 ff och 1195 eller betrakta det som ett led i samhällsorganens verksamhet för upprätthållandet av effektivitet i den offentliga förvaltningen och av medborgarnas respekt för myndigheternas beslut (jfr lagrådet i a prop s 1069 f; se också Håkan Strömberg, Förvaltningsrättslig tidskrift 1963 s 258 ff).

Om skälet till att sökanden ej längre påfordrar verkställighet inte uteslutande är att prestationen till sist har blivit fullgjord och inte heller eljest huvudsakligen kan hänföras till åtgärder från den förelagdes sida, möter emellertid ej samma betänkligheter att beakta sökandens inställning, när man skall pröva frågan om ändamålet med vitet har förfallit. Sökanden kan tänkas på grund av senare inträffade omständigheter ha förlorat intresset av prestationen, någon yttre händelse kan ha gjort denna obehövlig eller parterna kan till följd av ändrade förutsättningar ha träffat en överenskommelse om lösning av den föreliggande tvistefrågan på annat sätt än det som var aktuellt när föreläggandet utfärdades. I överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller vid prövningen av frågor om utdömande av vite (jfr Lavin, Viteslagstiftningen, s 196 ff) får det ofta i sådana fall anses att ändamålet med vitet har förlorat sin betydelse, med följd att vitet enligt 9 § 1 st lagen om viten inte skall dömas ut även om föreläggandets adressat innan det nya läget inträtt hade försummat sin prestationsskyldighet.

I nu förevarande fall får utredningen anses ge vid handen att åtgärder från hyresvärdens sida - som restaurangbolaget inte själv haft befogenhet att vidta - ändrat förutsättningarna på ett sådant sätt att prestation i den form som ursprungligen avsågs inte längre har aktualitet. Det ligger i sakens natur att man i fall av detta slag har anledning att vara mindre sträng vid bedömningen när det gäller prestationer som uteslutande syftar till att verkställa privaträttsliga avtal - då ju kontraktsbrott kan sanktioneras genom skadeståndsskyldighet - än när det är allmänna intressen som har legat till grund för föreläggandet. I det läge som nu har uppkommit får ändamålet med de restaurangbolaget förelagda vitena anses ha förlorat sin betydelse, och restaurangbolagets talan bör därför bifallas.

JustR:n Knutsson och Bengtsson var skiljaktiga i själva saken och yttrade: Såsom HovR:n anfört föreligger inte någon omständighet som enligt 3 kap 21 § UB utgör hinder mot verkställighet.

De aktuella vitesföreläggandena har vunnit laga kraft. Konstruktionen av reglerna i 2 kap 15 § UB om utdömande av vite - där utom kronofogdemyndigheten endast allmän åklagare ges talerätt - motsäger att en enskild part som sökt verkställighet skulle i detta skede få disponera över talan (jfr även prop 1980/81:8 s 1069 f, 1196). Den omständigheten att hotellbolaget numera hemställt att alla verkställighetsåtgärder avbryts saknar därför avgörande betydelse för utdömandefrågan.

Ändamålet med vitesföreläggandet har varit att passagen till frukostrummet skulle hållas öppen tills annat acceptabelt alternativ genomförts. Vad den förlikning som träffats medan detta mål varit anhängigt i HD närmare innebär är oklart, men den föranleder i vart fall inte att det angivna ändamålet förfallit. Med hänsyn till det tvångsläge vari restaurangbolaget befunnit sig efter vitesföreläggandena och till hotellbolagets nuvarande inställning får emellertid särskilda skäl anses föreligga att jämka vitena.

Med ändring av HovR:ns dom förpliktar vi därför restaurangbolaget att av de nu ifrågavarande vitena utge 40 000 kr.