NJA 1992 s. 838

Domskäl

TR:n (ordf lagmannen Palm) anförde i dom d 14 nov 1991: R.T. har bestritt åtalet.

Gällande stadganden. Fråga är i målet om rätt tillämpning av 24 kap 8 § 1 st RB som har följande lydelse.

Har beslut att anhålla någon meddelats i hans frånvaro, skall han, så snart beslutet har verkställts, förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall förbli anhållen.

Om förfarandet vid utlämning för brott, även då enbart misstanke om brott föreligger, till annat nordiskt land stadgas i nordiska utlämningslagen (1959:254). Framställning om utlämning skall göras till åklagare, som har rätt att verkställa erforderlig utredning och som kan tillgripa samma tvångsmedel mot den misstänkte som skulle kunna användas enligt svensk lag om brottet begåtts i Sverige (9-12 §§ nämnda lag).

I normalinstruktion för vakthavande befäl, ingående i föreskrifter och anvisningar för polisväsendet (FAP) heter det i 2.3 "Vakthavande befäl skall pröva de lagliga förutsättningarna för frihetsberövanden samt besluta om avvisitering - - -"

Tjänsteföreskrift nr 6/1971 vid Växjö polisdistrikt innehåller bl a instruktion för vakthavande befäl vid övervakningssektionen. Punkt 1.1 anger att vakthavande är chef för övriga tjänstgörande polismän. I punkt 1.3 anges att vakthavande skall fatta beslut om och verkställa de åtgärder som med angivet laga stöd delegerats på vakthavande befäl. Punkt 3.5 har följande lydelse:

Motta och registrera till polisstationen införd gripen eller omhändertagen person samt fatta beslut om denne som enligt föreskrifter och anvisningar ankommer på vakthavande befäl.

Bakgrund. I okt 1990 stals en hjullastare värd omkring 250 000 kr på en plats inom Haldens polisdistrikt i Norge. Hjullastaren fördes av X. över gränsen till Sverige och den såldes sedan via mellanhänder till J.K.. Norsk polis samarbetade med svensk polis i Gävle, där utredningen kom att ske. Vid en husrannsakan i en bil hittades ett kvitto med J.K:s namn och denne kom att misstänkas för häleri. J.K:s kända adress var i Hultsfred, Vimmerby polisdistrikt. Detta föranledde polis från Gävle att ta kontakt med polis i Hultsfred och i Halden. Den 19 nov var man från Gävle i kontakt med polisinspektör S.P. i Hultsfred för närmare upplysningar om J.K.. Samma dag mottog polisen i Vimmerby ett telefax från Lensmannen i Marker og Roemskog, undertecknat av en polisinspektör med, som man nu vet, åklagarbefogenheter. Däri begärdes "pågripelse" av J.K. och husrannsakan hos denne. Ärendet kom att handläggas av P., som konstaterade att J.K. bodde i Aseda inom Växjö polisdistrikt. Han tog d 20 nov kontakt med poliskontoret i Äseda och redogjorde för ärendet och kontakterna från Gävle och Halden. Vid detta samtal fick mottagaren i Aseda den uppfattningen - hur har inte utretts i målet - att J.K. var anhållen i sin frånvaro. Vid personalavlösning kl 16 tillträdde två polismän som inte kände till ärendet tidigare, polisinspektör D.J. och polisassistent U.E.. Dessa fick veta att J.K. var anhållen i sin frånvaro och att beslutet inte kunnat verkställas. Under kvällspatrullering i Åseda såg dessa polismän att det lyste i J.K:s lägenhet, fann J.K. där och grep denne. Utan att ta kontakt med vakthavande befäl förde de två polismännen J.K. till Växjö polisstation. Där anmälde de ärendet för vakthavande befäl, som var R.T.. Eftersom denne var tillfälligt upptagen, gjorde J., som är jämnårig i tjänsten med R.T., vissa kontroller. Då J. inte fann anhållningsbeslutet registrerat i det tillgängliga dataregistret, tog han kontakt med vakthavande befäl i Vimmerby polisdistrikt. Efter telefonsamtal med P. i dennes hem fick J. Vimmerbypolisen att sända över tillgängliga handlingar per telefax. J. fick på detta sätt del av framställningen från Norge. J. och R.T. studerade denna handling och diskuterade saken, varefter R.T. beslutade att gripandet av J.K. skulle bestå. På R.T:s order fördes J.K. till häktet av J. och E.. Gripandet anmäldes på morgonen till kriminalpolisen i Växjö. Efter kontakter med åklagare och polis i Gävle släpptes J.K. d 22 nov kl 09.45.

Utredningen. R.T. har uppgivit: Rutinen, då någon har gripit en person som uppges vara anhållen i sin frånvaro, är att man undersöker i ett dataregister om anhållandet är riktigt. Emellertid saknas ibland uppgifter i registret på grund av den mänskliga faktorn. Tidigare, innan datorer och telefaxer fanns, var det vanligt att uppgifter om begärda gripanden vidarebefordrades per telefon och anteckningar om sådana samtal godtogs som grund för ett gripande. - När J. och E. kom in med J.K., anmälde J. ärendet men skötte kontrollerna själv, eftersom R.T. var upptagen. När sedan beslut skulle fattas fick han den uppfattningen att anhållningsbeslutet hade fattats i Gävle och att man där hade ytterligare två anhållna i härvan. Han fick inte veta av J. att beslutet rörande J.K. inte kunde återfinnas på datan. Däremot läste han och J. tillsammans telefaxmeddelandet från Norge, rådgjorde och blev helt överens om att J.K. var anhållen och att en åklagare i Gävle var inkopplad. Därför behövde han heller inte koppla in jouråklagare i Växjö. Om J. inte hade visat telefaxmeddelandet, hade han nog inte ansett sig ha tillräckligt material för att fastställa gripandet. Men nu fick han helt klart uppfattningen att en åklagare i Gävle hade sanktionerat gripande och anhållande. Eftersom en åklagare var inkopplad, var det tillräckligt att kriminalpolisen ringde kl 8 på morgonen till Gävle beträffande någon som är anhållen. Han ansåg det onödigt att ta kontakt med jourhavande åklagare i Växjö, eftersom denne bara hade överlämnat saken till kriminalpolisen på morgonen. Det är riktigt att han inte höll något förhör enligt 24 kap 8 § RB.

J. har hörts som vittne på åklagarens begäran och berättat: När han kom till polisstationen i Växjö med J.K., var R.T. upptagen och det var "surrigt" på stationen. Han förberedde därför ärendet på eget initiativ genom att låta söka efter anhållningsbeslutet i datan, ringa till Vimmerby och få fram meddelandet från Norge per telefax. Sedan redovisade han ärendet för R.T.. Han hade då fullständigt klart för sig att det fanns ett anhållningsbeslut från åklagare i Gävle. R.T. fick veta att datan inte hade detta anhållningsbeslut men de hade tillgång till telefaxmeddelandet. Det diskuterades inte om man skulle ringa polis eller åklagare i Gävle, eftersom ingen av dem var tveksam om det rätta i ett frihetsberövande. Viss tveksamhet uppstod förstås då datan inte hade uppgiften, men man litar ju alltid på sina kollegor och egentligen förelåg ingen tveksamhet om anhållningsbeslutet. Härtill kom ju telefaxmeddelandet. Det förekom ingen diskussion mellan honom och R.T. rörande om åklagare skulle underrättas.

Domskäl. Beslut om någons anhållande i sin frånvaro förs in i ett för riket gemensamt och för alla polisdistrikt tillgängligt dataregister. TR:n finner sig övertygad om att detta register inte alltid är fullständigt och att andra vägar för vidarebefordran av en begäran om gripande av den som är anhållen i sin frånvaro används och måste användas. R.T. och J. är båda mycket erfarna polismän. Båda har låtit sig övertygas av andra poliser att J.K. var anhållen i laga ordning. J. har inte tagits ur sin villfarelse genom kontakten med P. under kvällen. Med utgångspunkt i att uppgiften om anhållningsbeslut av åklagare i Gävle varit riktig, har R.T:s handlande till en början varit korrekt, då han med telefaxmeddelandet som hjälp sökt kontrollera gripandets riktighet. TR:n finner därför att R.T. inte förfarit oaktsamt då han litat på den muntliga uppgiften om anhållandet och då han inte skaffat fram ytterligare material för att kontrollera det påstådda anhållningsbeslutet. I denna del har R.T. alltså inte gjort sig skyldig till tjänstefel.

R.T. har inte hållit eller låtit hålla förhör med den gripne på det sätt som stadgas i RB. Han har förklarat att detta enligt vad som i vissa fall är brukligt kunnat anstå till dess kriminalpoliser kommit i tjänst påföljande morgon. Det saknas grund för en sådan uppfattning i lag och instruktioner. Låt vara att åklagare ibland tar över eller uttryckligen beordrar sådant förhör, finns ingen möjlighet att skjuta upp förhöret 8-10 timmar. Detta måste R.T. känna till.

Än mindre har R.T. haft anledning att underlåta att anmäla verkställigheten av anhållandebeslutet till åklagare. Med den information R.T. fått skulle en sådan anmälan rätteligen göras till åklagare i Gävleområdet, som då hade kunnat slå larm när det visat sig att han inte hade kännedom om det påstådda anhållningsbeslutet. En anmälan till åklagare i Växjöområdet hade endast medfört att denne varit tvungen att hänvisa till sin Gävlekollega. Det har alltså funnits faktisk möjlighet för R.T. att få kontakt med den myndighet som varit ansvarig för frihetsberövandet. Något skäl att överlämna denna kontakt till annan har inte framkommit. TR:n anser att R.T. varit oaktsam då han underlåtit att i enlighet med 24 kap 8 § RB skyndsamt, dvs samma kväll, göra anmälan till åklagare.

Enligt åtalet har R.T. handlat fel i tre avseenden. TR:n har ovan funnit att R.T. inte gjort sig skyldig till tjänstefel i det första avseendet, att ej undersöka grunden för frihetsberövandet. Detta påstådda fel är det allvarligaste av de tre.

I fråga om de två övriga felen enligt åtalspåståendet, underlåtenhet att hålla förhör och underlåtenhet att skyndsamt göra anmälan, har R.T. enligt TR:ns uppfattning visat oaktsamhet vid sin myndighetsutövning på sådant sätt att gärningen skall bedömas som tjänstefel.

Eftersom det varit fråga om en mycket ingripande åtgärd, ett frihetsberövande, och R.T. utövat ett maktpåliggande värv av stor betydelse för samhället, kan gärningen inte anses ringa. R.T. skall därför dömas till ett bötesstraff, vilket med hänsyn till omständigheterna sätts lågt.

Domslut

Domslut. TR:n dömde R.T. enligt 20 kap 1 § 1 st BrB för tjänstefel till 15 dagsböter å 150 kr.

Domskäl

Domskäl. I HovR:n har R.T. hörts på nytt. Som nytt vittne har hörts kriminalkommissarien I.N., Växjö.

R.T. har vidhållit sin berättelse sådan den återgetts i TR:ns dom.

På begäran av parterna har det vid TR:n bandinspelade förhöret med D.J. spelats upp vid huvudförhandlingen i HovR:n. Därvid har framkommit att D.J. vid TR:n förklarat sig inte komma ihåg om han talade om för R.T. att han inte kunde finna något om anhållandet på datorn. D.J:s uttalande har således inte återgetts på ett riktigt sätt i TR:ns dom. Det kan inte mot R.T:s nekande anses visat att han fått kännedom om att D.J. ej kunnat återfinna någon uppgift om anhållandet i datorn.

HovR:n finner i likhet med TR:n att R.T. inte förfarit oaktsamt då han litat på sina kollegors muntliga uppgifter, att J.K. var anhållen i sin frånvaro, och därför inte vidtagit ytterligare åtgärder för att kontrollera uppgifterna. I detta avseende ligger således inte tjänstefel R.T. till last.

Av utredningen framgår att J.K. inte var anhållen i sin frånvaro. Det kan därför inte läggas R.T. till last som tjänstefel att han inte vidtagit de åtgärder, som enligt 24 kap 8 § 1 st RB skall vidtas när någon anhållits i sin frånvaro. Inte heller framgår det att det funnits skäl att uppfatta gripandet som ett gripande i brådskande fall enligt 24 kap 7 § RB. Det kan då inte heller läggas R.T. till last som tjänstefel att han inte vidtagit de åtgärder som för sådana fall föreskrivs i 24 kap 8 § 2 st RB.

Åtalet för tjänstefel skall således ogillas.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom ogillar HovR:n åtalet.

Domskäl

Domskäl. R.T. har inför HD berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som finns antecknat i TR:ns dom. Han har dock tillagt att polisinspektören D.J. och polisassistenten U.E. redan när de grep J.K. i dennes bostad höll ett förhör enligt 24 kap 8 § RB. Förhöret har inte dokumenterats och R.T. har medgett att detta är hans fel, eftersom han inte kontrollerat att förhöret dokumenterades.

R.T. har mot åtalet såvitt avser underlåtenhet att undersöka grunden för frihetsberövandet invänt att ett vakthavande befäl måste kunna lita på erfarna kollegor.

Enligt gällande instruktion skall vakthavande befäl pröva de lagliga förutsättningarna för frihetsberövande. Detta har i förevarande fall inneburit att R.T. haft att pröva huruvida J.K. var anhållen i sin frånvaro. Trots att ansvaret alltså åvilar vakthavande befälet måste, bl a med hänsyn till att det ofta torde förekomma att flera brådskande ärenden handläggs samtidigt, godtas att annan polisman införskaffar uppgifter i saken och redovisar dessa för honom. Sådan polisman bör t ex kunna undersöka om en gripen person finns antecknad i dataregistret över anhållna personer eller, om det finns anledning anta att den gripne är anhållen utan att det antecknats i dataregistret, efterhöra med vederbörande åklagarmyndighet eller polismyndighet hur det förhåller sig därmed. Vad nu sagts avser faktiska förhållanden. Vakthavande befälet har givetvis inte rätt att förlita sig på bedömningar av uppkomna frågor som annan polisman har gjort.

I det nu förevarande fallet utfördes efterforskningarna av D.J., som deltagit i gripandet av J.K.. Han sökte i dataregistret men kunde inte där finna någon anteckning om J.K.. Han talade vidare i telefon med polisinspektören S.P. i Hultsfred, som uppgav att J.K. var anhållen i sin frånvaro av åklagarmyndigheten i Gävle, och med polisen i Vimmerby som, sedan han begärt dokumentation i saken, med fax översände den norska myndighetens begäran om "pågripelse" av J.K.. Vad som närmare förekom när J. därefter redovisade resultatet för R.T. har inte blivit till fullo utrett. Det står dock klart att han inte kan ha sagt att ett beslut om anhållande fanns antecknat i dataregistret. Det framgår att de diskuterade anhållandefrågan, varvid handlingen från den norska myndigheten granskades. Även om denna handling torde ha haft viss betydelse för R.T:s ståndpunktstagande, är det tydligt att detta i första hand baserats på de av polisen i Hultsfred lämnade uppgifterna. Till grund för bedömningen att J.K. var anhållen i sin frånvaro har alltså legat andrahandsuppgifter.

Det är givetvis av stor vikt att frågor rörande frihetsberövande handläggs på ett så noggrant sätt, att det inte ges utrymme för rena misstag. Att förlita sig enbart på andrahandsuppgifter vid konstaterande huruvida beslut om frihetsberövande föreligger innebär uppenbarligen ett risktagande; detta belyses rätt väl av förhållandena i förevarande mål. Det förhållandet att man från polisen i Vimmerby erhållit endast det norska telefaxet borde ha föranlett R.T. att ytterligare efterforska om det verkligen fanns något anhållningsbeslut, särskilt som några andra handlingar inte fanns tillgängliga beträffande J.K.. Det ofullständiga underlaget har medfört att primärrapporten inte kunnat ifyllas på avsett sätt.

Med hänsyn till det anförda borde R.T. ha hört efter med åklagarmyndigheten eller polismyndigheten i Gävle hur det förhöll sig med anhållandefrågan. Om så skett, skulle rätta förhållandet ha framkommit. Genom att underlåta nämnda åtgärd måste han anses ha av oaktsamhet åsidosatt vad som gällde för genomförande av tjänsteuppgiften.

Som framgår av det anförda saknades laga grund för frihetsberövande av J.K.. Detta kan emellertid inte befria R.T. från skyldighet att iaktta vad som enligt 24 kap 8 § RB gäller när någon har berövats friheten.

Vad som förekommit när J.K. greps i sin bostad utgör inte ett sådant förhör som avses i 24 kap 8 § RB. R.T. har av oaktsamhet underlåtit att hålla ett sådant förhör och att skyndsamt underrätta åklagare.

Uppgiften att handlägga frågor angående frihetsberövanden är av sådan vikt för ett vakthavande polisbefäl att det finns anledning att ställa särskilda krav på en korrekt handläggning. Med hänsyn härtill kan den aktuella gärningen inte anses ringa och R.T. skall alltså dömas för tjänstefel i enlighet med åtalet.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom dömer HD R.T. enligt 20 kap 1 § 1 st BrB för tjänstefel till 30 dagsböter å 125 kr.

JustR Sterzel, till vilken JustR Knutsson anslöt sig, var skiljaktig och anförde: Som uttalades i en nyligen meddelad dom (NJA 1992 s 310) är uppgiften att hålla kontroll över frihetsberövanden av sådan vikt för ett vakthavande polisbefäl, att det måste krävas av varje polisman i den ställningen att han ägnar den särskild uppmärksamhet.

I detta fall får, som domstolarna funnit, de kontrollåtgärder som vid togs sedan J.K. förts in på polisstationen anses ha uppfyllt vad som bör krävas för att oaktsamhet i tjänsten inte skall läggas R.T. till last. Inte heller bör det med hänsyn till omständigheterna föranleda ansvar för tjäntefel, att han inte höll ett särskilt förhör efter frihetsberövandet.

Emellertid ålåg det också R.T. att anmäla ingripandet till åklagare. En sådan anmälan skall göras som en rutinåtgärd och ger bl a en möjlighet att rätta begångna fel. Särskilda skäl att underrätta åklagare var i detta fall att brottet utreddes på andra orter och att det oklara norska telefaxet var den enda handling som fanns om det formella läget. För sin underlåtenhet att göra föreskriven anmälan kan R.T. inte undgå ansvar för tjänstefel. För detta bör han dömas till det antal dagsböter som TR:n bestämt.