NJA 1992 s. 428

Domskäl

TR:n (rådmannen Hallen) anförde i dom d 16 sept 1988:

Domskäl. I målet är ostridigt att rätt till vårdbidrag enligt försäkringen föreligger. Bland försäkringsvillkoren finns en bestämmelse om värdesäkring med innebörd, att vid beräkning av vårdbidragets storlek skall tillämpas det basbelopp som gäller vid den tidpunkt då rätt till sådan ersättning inträder. Vidare sägs, att "vid fortlöpande utbetalning av vårdbidrag anses sådan rätt inträda på nytt vid varje utbetalningstillfälle".

TR:n finner att frågan om vilket basbelopp som skall läggas till grund för beräkning av vårdbidrag vid retroaktiva utbetalningar inte kan tillförlitligen besvaras med ledning av villkorets omfattning. Skäl kan anföras till stöd för bägge parternas uppfattning om tolkning av ifrågavarande villkor.

Fråga är i målet inte om fortlöpande utbetalningar och villkoret i denna del beträffande värdesäkringen av vårdbidraget måste tolkas så att det avser framtida utbetalningar och att skrivningen "varje utbetalningstillfälle" inte gäller engångsutbetalningar avseende retroaktiv ersättning.

Ifrågavarande försäkringsersättning avser att utgöra kompensation för kostnader som I.L.K. fått vidkännas för sonen H. under åren 1978-1985. Det synes bäst överensstämma med utformningen av försäkringsvillkorens bestämmelser och utredningen ger inte annat vid handen än att - även om skadeanmälan inkom till Skandia först under år 1986 och utbetalning av försäkringsersättningen på grund härav skedde detta år - rätten till ersättning måste anses ha inträtt respektive år 1978-1985 och att vid varje år gällande basbelopp därför bör ligga till grund för vårdbidragets storlek. I.L.K. är på grund härav inte berättigad att erhålla ytterligare ersättning av Skandia för ifrågavarande tidsperiod.

Av anförda skäl skall I.L.K:s talan lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Domskäl

Domskäl. Parterna har till stöd för sin talan i HovR:n anfört samma omständigheter och grunder som vid TR:n.

HovR:n gör följande bedömning.

Det är, såsom TR:n konstaterat, ostridigt i målet att I.L.K. har rätt till vårdbidrag enligt försäkringsavtalet.

Tvisten i målet gäller hur storleken av det retroaktivt utbetalade vårdbidraget skall bestämmas. I villkoren för den försäkring I.L.K. tecknat hos Skandia anges under rubriken "värdesäkring" att "utbetalning från försäkringen grundas på de försäkringsbelopp och den självrisk som gäller vid den tidpunkt, då rätt till ersättning inträder" och att "vid fortlöpande utbetalning av vårdbidrag anses sådan rätt inträda på nytt vid varje utbetalningstillfälle" (försäkringsvillkoren punkt A 2 2 st).

Frågan blir då hur uttrycket "varje betalningstillfälle" skall tolkas. I.L.K. har gjort gällande att därmed skall förstås även retroaktiva utbetalningar avseende förfluten tid. Skandia å sin sida har hävdat att uttrycket inte tar sikte på engångsutbetalningar utan att därmed avses endast framtida utbetalningar.

Vid den tolkning av nu ifrågavarande försäkringsvillkor, som föranleds av parternas motsatta ståndpunkter, har man att utgå från ordalydelsen. Från en sådan utgångspunkt kan uttrycket "varje utbetalningstillfälle" svårligen anses hänförligt till annat än begreppet fortlöpande utbetalningar". Villkoret kan alltså inte anses vara formulerat på ett sådant sätt att det objektivt sett ger utrymme för tvekan angående innebörden.

På grund av det anförda saknas skäl att tolka det aktuella villkoret på annat sätt än som hävdats av Skandia. Vadetalan skall alltså lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

I.L.K. (ombud advokaten H.Ö.) sökte revision och yrkade bifall till sin talan.

Skandia (ombud försäkringsjuristen A.L.K.) bestred ändring.

Sveriges Försäkringsförbund avgav yttrande i målet. I yttrandet anfördes:

På det aktuella försäkringsavtalet skall tillämpas Skandias allmänna villkor av år 1976. Av betydelse i detta sammanhang är såväl vissa allmänna delar av försäkringsvillkoren som vissa villkor om just vårdbidrag.

Enligt bestämmelserna i avsnitt A 2 "Värdesäkring" knyts försäkringsersättningen till vissa basbelopp. Utbetalning från försäkringen grundas på de försäkringsbelopp och den självrisk som gäller vid den tidpunkt då rätt till ersättning inträder. Vid fortlöpande utbetalning av vårdbidrag inträder sådan rätt på nytt vid varje utbetalningstillfälle.

Rätt till vårdbidrag föreligger om den försäkrade drabbas av fullständig arbetsoförmåga, dvs oförmåga att utöva för åldern normal verksamhet. Vårdbidrag utbetalas månadsvis i efterskott så länge arbetsoförmågan varar (avsnitt F 5 i villkoren).

Enligt bestämmelserna i avsnitt H skall anmälan om bl a sjukdom som kan ge rätt till ersättning göras till försäkringsbolaget snarast möjligt; försäkringsbolaget kan enligt villkoren också infordra läkarintyg och begära att vederbörande inställer sig för läkarundersökning.

Vid personförsäkring, liksom vid skadeförsäkring, är det mycket vanligt att försäkringsersättning betalas ut relativt snart efter försäkringstagarens anmälan om ett försäkringsfall och att ärendet därmed är avslutat. Men särskilt vid personförsäkring förekommer det också att betalning sker fortlöpande, t ex i fråga om vårdbidrag. Detta förklaras av att försäkringsbolaget måste kunna kontrollera att förutsättningarna för försäkringsersättning består. Om emellertid i dessa fall ersättningen skulle grundas på det basbelopp som gällt när den aktuella sjukdomen eller olycksfallet inträffat och således inte på basbeloppet det år då betalning sker, skulle det leda till ett resultat som lätt framstår som oskäligt, inte minst då lång tid förflutit sedan sjukdomen/olycksfallet inträffat. Försäkringsbolagen anser därför att villkoren - som i förevarande fall (avsnitt A 2, andra stycket andra meningen) - bör ange att vid fortlöpande utbetalning av vårdbidrag, rätt till ersättning inträder på nytt vid varje utbetalningstillfälle. Genom en sådan reglering får man ett skäligt resultat vid framtida betalningar.

Vid all försäkring har försäkringsbolagen anledning att räkna med att den som kan komma i fråga för rätt till ersättning på grund av ett försäkringsfall så snart som möjligt framställer sitt ersättningsanspråk mot försäkringsbolaget. Det finns därför som regel inte anledning att försäkringsvillkoren särskilt berör det mycket ovanliga fallet att någon i efterhand som engångsersättning yrkar vårdbidrag för flera redan passerade år.

Frågan är om de nu aktuella försäkringsvillkoren ger stöd för den tolkning som görs gällande av I.L.K.. Härvid måste villkoren i avsnitten A 2 andra stycket och F 5 läsas tillsammans. Enligt Försäkringsförbundets mening kan det då inte anses råda någon tvekan om att bestämmelserna om "fortlöpande betalning" i avsnitt A 2 andra stycket andra meningen tillkommit uteslutande för att undanröja den för den försäkrade negativa följd som bestämmelserna i avsnitt F 5 kan få vid framtida utbetalningar och vilken olägenhet berörts ovan. Bestämmelserna kan inte gärna läsas på annat sätt. I första meningen i avsnitt F 5 sägs nämligen att rätt till vårdbidrag inträder då arbetsoförmåga inträffar.

Villkoren i avsnitt A 2 andra stycket andra meningen kan således inte ligga till grund för att man vid retroaktiv utbetalning skall utgå från basbeloppet vid betalningstillfället.

Det anförda leder till att när vårdbidrag skall utgå för förfluten tid, ersättning skall fastställas med utgångspunkt i vad som sägs i avsnitt A 2 andra stycket första meningen i villkoren. Då det skall avgöras när sådan rätt skall anses inträda måste man göra en objektiv bedömning av de faktiska förhållandena. Men man kan inte bortse från den försäkrades insikter i dessa förhållanden. Den försäkrade måste rimligen ha vissa möjligheter att avgöra om situationen är sådan att det finns en rätt till försäkringsersättning. Det finns emellertid inte skäl att här ställa allt för höga krav på denna insikt, särskilt när som i förevarande fall det framgår av villkoren (avsnitt H) att sedan en anmälan gjorts till försäkringsbolaget, bolaget på olika vis kan förväntas infordra den utredning som behövs. För det dröjsmål som kan uppkomma på grund av bolagets intresse att undersöka förhållandena utgår kompensation till den försäkrade i form av dröjsmålsränta (jfr avsnitt I i villkoren).

Bl a med hänsyn till försäkringsbolagets möjligheter att utreda saken och att reservsätta nödvändiga medel är det angeläget att bolaget så snart som möjligt får veta om det finns anledning att räkna med en utbetalning från en försäkring (jfr Hellner, Försäkringsrätt, 2 uppl, s 191). Detta bolagets intresse kommer till uttryck i 21 § FAL, enligt vilket lagrum en för sen skadeanmälan kan resultera i att endast reducerad ersättning utgår. Dessutom bör man beakta det krav på aktivitet som preskriptionsreglerna i 29 § FAL ställer på den försäkrade. Av dessa bestämmelser följer att även om en utredning inte har kommit så långt att ett krav kan preciseras, preskriptionstiden börjar löpa om vederbörande väl känt till en skada och insett att denna är sådan att han kan framställa ersättningskrav.

I förevarande fall har I.L.K. gjort gällande att det först år 1986 ställts en sådan diagnos att hon haft möjlighet att framställa ett ersättningsanspråk mot Skandia. Det är dock tydligt att sonen H. haft ett handikapp som under de aktuella åren uppenbarligen gjort att han haft stora svårigheter att delta i "för åldern normal verksamhet" (jfr avsnitt F 5). Förhållandena får därmed anses ha varit så klarlagda för I.L.K. att en anmälan skulle ha gjorts till Skandia under respektive år. Under sådana förhållanden bör enligt Försäkrings förbundets mening ersättningen beräknas med utgångspunkt i de olika basbelopp som gällt under dessa år.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, Revsekr Borgström, hemställde i betänkande att HD skulle meddela dom enligt följande: Domskäl. Försäkringsförbundet har i sitt yttrande behandlat frågan om skadeanmälan skett så sent att ytterligare ersättning inte kan utgå enligt försäkringsvillkoren. I.L.K. har i anledning därav gjort gällande, att denna fråga inte kan prövas i målet, eftersom den enligt henne uppkommit först i HD. - Med hänsyn till vad Skandia anfört till stöd för sin talan redan vid TR:n finner HD hinder ej föreligga att pröva den angivna frågan.

Den aktuella försäkringen är en barn- och ungdomsförsäkring av standardtyp, och de i formuläret ingående försäkringsvillkoren har tillhandahållits av Skandia. I.L.K. har av Skandia funnits berättigad att på grund av försäkringen utfå vårdbidrag för sin son H. under tiden d 1 aug 1978 - d 13 sept 1985, då denne fyllde 16 år. Vårdbidragen uppgår ostridigt till ett basbelopp per år, men parterna är oense om vilket eller vilka års basbelopp som skall läggas till grund för de I.L.K. sålunda tillkommande vårdbidragen.

I villkoren upptas under avsnitt A "Försäkringsavtalet" i punkten 2 under rubriken "Värdesäkring" bl a följande bestämmelser.

"Vid försäkringens tecknande och därefter varje år på försäkringens årsdag bestäms på grundval av då tillämpad premietariff och uppgifterna i försäkringsbrevet de försäkringsbelopp, den självrisk och den premie som skall gälla för tiden fram till nästa försäkringsårsdag. På årsdagen tillämpas därvid det basbelopp enligt allmän försäkring som gällde den 1 januari samma år. Är försäkringens årsdag den 1 januari tillämpas basbeloppet den 1 januari föregående år. Försäkringsbelopp, självrisk och premie får dock vid årsdagen öka med högst 15% på grund av basbeloppshöjning. Vid försäkringens tecknande tillämpas i försäkringsbrevet angivet basbelopp.

Utbetalning från försäkringen grundas på de försäkringsbelopp och den självrisk som gäller vid den tidpunkt, då rätt till ersättning inträder. Vid fortlöpande utbetalning av vårdbidrag anses sådan rätt inträda på nytt vid varje utbetalningstillfälle."

Av handlingarna i målet framgår att försäkringens årsdag inträffade d 1 december respektive år.

Rent generellt kan beträffande Skandias inställning sägas att den inte rimmar särskilt väl med det i försäkringsvillkorens regler om värdesäkring uttryckta allmänna syftet att värdeskydda försäkringstagarens rätt till vårdnadsbidrag.

Under avsnitt F "Försäkringens omfattning" omtalas i villkoren i punkten 5 under rubriken "Vårdbidrag" bl a att sådant bidrag "utbetalas månadsvis i efterskott", och de ovan återgivna bestämmelserna om värdesäkring av vårdbidrag har uppenbarligen avfattats med utgångspunkt i att vid försäkringsfall bolagets skyldighet att utge sådant bidrag fullgörs genom fortlöpande utbetalningar. Den i förevarande mål aktuella situationen - anspråk på vårdbidrag framställs i efterhand och avser en engångsersättning - regleras visserligen inte uttryckligen i försäkringsvillkoren. Viss vägledning kan dock hämtas i bestämmelserna i andra stycket av de ovan återgivna villkoren om värdesäkring. HD instämmer i och för sig i HovR:ns bedömning att bestämmelsen i detta styckes andra mening innefattande uttrycket "varje utbetalningstillfälle" i sig inte ger utrymme för det värdeskydd av henne tillkommande vårdbidrag som I.L.K. gör anspråk på. Men därmed är inte sagt att försäkringsvillkoren i övrigt utesluter varje sådant skydd. Av första meningen i angivet stycke följer nämligen att frågan i vilken mån ett retroaktivt utbetalt vårdbidrag skall värdeskyddas är beroende av när rätt till ersättning i form av sådant bidrag skall anses ha inträtt; denna tidpunkt är avgörande för vilket eller vilka försäkringsbelopp (basbelopp) som skall ligga till grund för utbetalning av vårdbidrag från försäkringen.

Skandias ståndpunkt att, då fråga ej är om fortlöpande utbetalningar, vid varje aktuellt år gällande basbelopp skall ligga till grund för beräkningen av vårdbidragets storlek, bygger på att rätten till vårdbidrag enligt Skandias mening inträder årligen och att utbetalning från försäkringen enligt villkoren skall "grundas på de försäkringsbelopp ... som gäller vid den tidpunkt, då rätt till ersättning inträder". Också Försäkringsförbundet, som kommit till samma uppfattning som Skandia i angiven beräkningsfråga, hänför sig till nyss citerad bestämmelse i försäkringsvillkoren Förbundet gör därvid gällande, att det vid avgörandet av när aktuell rätt till ersättning skall anses inträda i princip måste ske "en objektiv bedömning av de faktiska förhållandena", dock med vissa reservationer för den försäkrades insikter i dessa förhållanden.

Varken bestämmelserna om värdesäkring eller övriga försäkringsvillkor innehåller emellertid någon bestämmelse om att rätt till vårdbidrag inträder årligen. Villkoren ger över huvud taget inga besked om när rätt till ersättning i form av vårdbidrag skall anses inträda, då fråga ej är om fortlöpande utbetalningar. I detta sammanhang kan anmärkas att enligt första meningen i punkten F 5 av villkoren föreligger rätt till vårdbidrag om - inte som uttalas i Försäkringsförbundets yttrande då - den försäkrade enligt vissa närmare angivna förutsättningar drabbas av fullständig arbetsoförmåga.

Under angivna förhållanden bör i enlighet med vedertagna tolkningsprinciper frågan om när i ett fall som det förevarande rätt till ersättning i form av vårdbidrag skall anses inträda, besvaras med beaktande av samtliga de försäkringsvillkor, vilkas innehåll kan sägas knyta an till denna fråga. Vid tolkningen av första meningen i andra stycket av de ovan återgivna villkoren om värdesäkring måste alltså hänsyn tas till denna bestämmelses samband med övriga försäkringsvillkor. I blickpunkten faller därvid främst vissa av de bestämmelser som i de allmänna villkoren upptagits under avsnitt H "Åtgärder vid anspråk på ersättning". Där stadgas bl a följande.

"Anmälan om dödsfall och om sjukdom eller olycksfallsskada som kan ge rätt till ersättning skall göras till Skandia snarast möjligt. Förutsättning för rätt till ersättning är att den försäkrade utan dröjsmål anlitar behörig läkare, under sjuktid står under fortlöpande läkartillsyn och iakttar läkarens föreskrifter samt följer av Skandia i samråd med läkare lämnade anvisningar, som avser att begränsa följderna av sjukdomen eller olycksfallet. Den som gör anspråk på ersättning skall enligt Skandias anvisningar förete läkarintyg och övriga handlingar, som är av betydelse för bestämning av rätten till ersättning. - - - Skandia har rätt att föreskriva att den försäkrade inställer sig för undersökning hos läkare som Skandia anvisar, om detta bedöms vara nödvändigt för fastställande av rätten till ersättning.

- - -."

Med hänsyn till bl a de syften som uppbär föreskriften i försäkringsvillkoren om att skadeanmälan skall göras "snarast möjligt" kan inte komma i fråga att vid retroaktiv utbetalning av vårdbidrag anse rätten därtill ha inträtt senare än vid den tidpunkt då skadeanmälan enligt villkoren skolat ske, försåvitt fråga ej är om ersättning avseende därefter upplupen skadetid (jfr 21 § försäkringslagen och Hellner, Försäkringsrätt, 1965, s 191). Mot bakgrund av ovan återgivna bestämmelser i avsnitt H - se särskilt första och andra meningarna - kan Skandia å andra sidan inte anses ha med erforderlig grad av tydlighet klargjort, att försäkringsvillkoren skulle innebära, att rätt till vårdbidrag vid fall av retroaktiv utbetalning kan inträda redan innan den försäkrade enligt villkoren skall göra skadeanmälan. Inte minst med hänsyn till de negativa konsekvenser för den försäkrade ett sådant synsätt kan medföra i frågan om värdesäkring, måste det anses ha ålegat försäkringsbolaget att, om dess avsikt varit att på så sätt inskränka värdeskyddet i försäkringen, uttryckligen ange detta i försäkringsvillkoren. Så har inte skett.

Det sagda leder till att I.L.K:s i försäkringsvillkoren stadgade rätt till ersättning i form av vårdbidrag ej kan anses ha inträtt innan förhållandena beträffande H. blivit så klarlagda, att skadeanmälan skolat ske. - I frågan om när sådan anmälningsskyldighet inträtt kan inledningsvis konstateras följande. Enligt försäkringsvillkoren skall anmälan om "sjukdom eller olycksfallsskada som kan ge rätt till ersättning ... göras till Skandia snarast möjligt". I.L.K. har utan gensaga från Skandias sida uppgivit, att H.' neurologiska handikapp kunnat diagnosticeras först år 1984 - närmare bestämt kort innan denne fyllde 15 år i september 1984 - och att H. tidigare vid upprepade läkarundersökningar, om än felaktigt, befunnits fullt frisk. Skandia har häremot anfört, att I.L.K. trots detta haft möjlighet att anmäla skadan tidigare. Skandia har vidare framhållit, att skadeanmälan bör göras så snart försäkringstagaren misstänker att försäkringen kan tas i anspråk.

I anledning av vad Skandia sålunda invänt kan anmärkas följande. Även om skadeanmälan hade gjorts på ett tidigt stadium, kan det givetvis ej antas att Skandia skulle ha utbetalat vårdbidrag för H., så lange denne vid läkarundersökningar befunnits frisk. Sålunda ter det sig högst naturligt, att I.L.K. ej ingivit någon skadeanmälan före år 1984. Bestämmelserna i försäkringsvillkoren ger inte heller underlag för att anse någon sådan skyldighet ha förelegat. Att I.L.K. själv redan tidigare med hänsyn till H.' symtom må ha ansett denne ej vara fullt frisk kan härvidlag ej medföra annan bedömning.

Som förklaring till att skadeanmälan skett först d 4 juni 1986 trots att H.' tillstånd kunnat diagnosticeras redan år 1984, har I.L.K. enligt TR:ns dom angivit, att det först år 1986 stått klart att H.' neurologiska handikapp var av sådan art och grad, att försäkringen kunde åberopas såvitt avsåg bl a vårdbidrag. Hon har emellertid inte närmare förklarat varför detta skulle framkommit först omkring två år efter det att H.' neurologiska handikapp kunnat diagnosticeras. I detta sammanhang kan noteras att I.L.K. själv, enligt vad handlingarna i målet utvisar, lämnat flera uppgifter om att H. redan före år 1984 haft svårigheter av skilda slag. Anmärkas bör också att I.L.K. i en till sin stämningsansökan fogad skrift uppgivit, att hon "inte förrän i maj 1986 uppmärksammade att (hon) kunde åberopa barnförsäkringen."

Mot bakgrund av det sagda måste anses, att det enligt försäkringsvillkoren ålegat I.L.K. att till Skandia inge skadeanmälan rörande H. snarast möjligt efter den tidpunkt år 1984 då H.' tillstånd blev diagnosticerat.

Vad ovan upptagits leder fram till följande slutsatser. Ingegerd LK:s rätt till ersättning i form av vårdbidrag skall anses ha inträtt vid den tidpunkt år 1984 då, enligt vad tidigare anförts, skadeanmälan borde ha skett, såvitt avser ersättning för ditintills upplupen skadetid. I fråga om perioden efter nämnda tidpunkt år 1984 fram till försäkringstidens slut d 13 sept 1985 skall sådan rätt för I.L.K. anses ha inträtt allteftersom H. oförmåga att utöva för åldern normal verksamhet fortsatt.

Sålunda skall enligt villkorens bestämmelser om värdesäkring utbetalning från försäkringen - - - se HD:s dom - - - dröjsmålsränta enligt räntelagen. I.L.K. äger rätt till sådan ränta fr o m d 28 juli 1986 till dess betalning sker.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD Skandia att till I.L.K. utge 27 200 kr, jämte ränta enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med tillägg av 8 procentenheter from d 28 juli 1986 till dess betalning sker.

Domskäl

Domskäl. Tvisten i målet gäller vilket eller vilka års basbelopp som skall läggas till grund för beräkning av de vårdbidrag som I.L.K. ostridigt har rätt till av Skandia för sin son H. under tiden d 1 aug 1978 - d 13 sept 1985, då denne fyllde 16 år.

Den i målet aktuella försäkringen utgörs av en barn- och ungdomsförsäkring, som I.L.K. tecknat för H.' räkning. Enligt försäkringsvillkoren är försäkringsbelopp värdesäkrade genom att de på visst sätt anknutits till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Under A 2 i villkoren föreskrivs i andra stycket att utbetalning från försäkringen grundas på de försäkringsbelopp som gäller vid den tidpunkt, då rätt till ersättning inträder. I en andra mening anges att vid fortlöpande utbetalning av vårdbidrag sådan rätt anses inträda på nytt vid varje utbetalningstillfälle. Sistnämnda föreskrift anknyter till vad som under F 5 stadgas angående vårdbidrag. Rätt till sådant bidrag föreligger, om den försäkrade före 15 års ålder drabbas av fullständig arbetsoförmåga föranledd av sjukdom eller olycksfallsskada och denna fullständiga arbetsoförmåga varat utan avbrott i ett år; med arbetsoförmåga hos barn avses oförmåga att utöva för åldern normal verksamhet. Vårdbidrag utbetalas månadsvis i efterskott så länge sådan arbetsoförmåga därefter utan avbrott varar, dock längst till 16 års ålder.

Föreskriften att rätt till ersättning vid fortlöpande utbetalning av vårdbidrag anses inträda på nytt vid varje utbetalningstillfälle syftar uppenbarligen till att bereda den försäkrade den förhöjning av bidraget som påkallas av att detta inte utgår som en engångsersättning utan i särskilda poster under längre tid. Om bestämmelsen inte hade funnits, skulle den försäkrade ha fått nöja sig med att bidraget under hela ersättningsperioden beräknades efter ett och samma basbelopp. Bestämmelsen måste visserligen anses tillämplig även i fall då utbetalning av vårdbidrag inte sker fortlöpande enligt vad som sägs under F 5 utan i efterhand - t ex därför att försäkringsbolaget inte velat medge ersättning utan en närmare och tidsödande utredning - men inte i vidare mån än att den försäkrade försätts i samma situation som om utbetalning hade skett fortlöpande. Nämnda föreskrifter utgör därför inte något stöd för I.L.K:s yrkande om ytterligare ersättning.

Frågan om H. är berättigad till högre bidrag än vad bolaget har utbetalat är i stället att bedöma enligt föreskriften i första meningen av andra stycket under A 2 i försäkringsvillkoren. Avgörande är alltså vid vilken tidpunkt rätten till ersättning kan anses ha inträtt. Denna fråga torde i första hand böra bedömas objektivt på grundval av föreliggande omständigheter. Det innebär att det avgörande i allmänhet är när den försäkrade drabbades av skada, sjukdom eller annat liknande. Såsom försäkringsförbundet framhållit kan man dock inte bortse från försäkringstagarens insikter i fråga om de faktiska förhållandena. Det framstår härvid som naturligt att ställa förhållandevis höga krav för att rätten till ersättning på grund av bristande insikter skall anses ha inträtt senare än den tidpunkt då rätt därtill objektivt sett förelåg. Ett sådant synsätt ligger också väl i linje med vad som i försäkringsvillkoren under H föreskrivs om att anmälan om bl a sjukdom och olycksfallsskada som kan ge rätt till ersättning skall göras snarast möjligt till försäkringsbolaget samt att bolaget kan föranstalta om närmare utredning i saken (jfr 21 § försäkringsavtalslagen).

Av handlingarna framgår att H. visade vissa tecken på avvikande utveckling redan år 1978. Stöd för att han vid denna tid skulle kunna anses vara fullständigt oförmögen att utöva för åldern normal verksamhet föreligger dock inte. I.L.K. synes under åren därefter ha anlitat åtskilliga läkare för undersökning av H. men utan att undersökningarna gav resultat som skulle kunna ligga till grund för tillerkännande av vårdbidrag. Först år 1984 fastställde läkare att H. hade en sådan neurologisk skada som berättigade till vårdbidrag. Det dröjde alltså inte mindre än sex år från de första tecknen på en hjärnskada till dess att nämnda diagnos ställdes. I.L.K. framställde anspråk på försäkringsersättning ytterligare två år senare, 1986.

Mot bakgrund av det nu sagda bör godtas att anmälan om H.' skada inte gjordes till bolaget tidigare än år 1984. Att I.L.K. dröjde ytterligare två år med anmälan kan däremot inte anses försvarligt från försäkringsrättslig synpunkt. H.' rätt till ersättning i form av vårdbidrag bör därför anses ha inträtt under år 1984.

För tiden efter nämnda tidpunkt bör vårdbidraget beräknas med tillämpning av föreskriften i andra stycket andra meningen under A 2, som om fråga varit om fortlöpande utbetalningar.

På grund av det anförda bör utbetalning från försäkringen fram till dennas årsdag d 1 dec 1984 grundas på 1983 års basbelopp (19 400 kr), medan utbetalning därefter, på sätt skett från Skandias sida, skall grundas på 1984 års basbelopp (20 300 kr). Detta medför att Skandia på grund av det inträffade försäkringsfallet haft att till I.L.K. utbetala totalt 138 825 kr [(4/12 X 19 400) + (6 X 19 400) + (283/360 X 20300) = 138 824,66] i vårdbidrag för H. under tiden d 1 aug 1978 - d 13 sept 1985. Härav har Skandia ostridigt utgivit 111 625 kr. I.L.K. är följaktligen berättigad att av Skandia utfå ytterligare ersättning med 27 200 kr. Å detta belopp skall enligt försäkringsvillkoren utgå dröjsmålsränta enligt räntelagen. I.L.K. bör erhålla sådan ränta från d 28 juli 1986 till dess betalning sker.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD Skandia att till I.L.K. utge 27 200 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 28 juli 1986 tills betalning sker.

Referenten, JustR Nilsson, var skiljaktig och anförde: Tvisten i målet gäller - - - se HD:s dom - - - längst till 16 års ålder.

Föreskriften att rätt till ersättning vid fortlöpande utbetalning av vårdbidrag anses inträda på nytt vid varje utbetalningstillfälle syftar uppenbarligen till att bereda den försäkrade den förhöjning av bidraget som påkallas av att detta inte utgår som en engångsersättning utan i särskilda poster under längre tid. Om bestämmelsen inte hade funnits, skulle den försäkrade ha fått nöja sig med att bidraget under hela ersättningsperioden beräknades efter det försäkringsbelopp som gällde när rätten till ersättning inträdde.

Som domstolarna har funnit kan sistnämnda villkor inte ges annan innebörd än att det avser framtida utbetalningar av vårdbidrag. Villkoret är alltså inte tillämpligt på en engångsersättning som avser vårdbidrag för förfluten tid.

Det ligger i sakens natur att det är ovanligt att någon i efterhand yrkar engångsersättning för vårdbidrag som avser förfluten tid. Som Försäkringsförbundet har anfört i sitt yttrande finns det därför i regel inte anledning att i försäkringsvillkoren särskilt beröra detta fall. Skandia har vitsordat att villkoren i den aktuella försäkringen inte täcker retroaktiva utbetalningar. Villkorens utformning bekräftar också denna ståndpunkt.

Den situationen att en sjukdom eller olycksfallsskada anmäls till försäkringsbolaget först efter det att rätt till vårdbidrag har inträtt är alltså inte utryckligen reglerad i försäkringsvillkoren. Frågan om vilka försäkringsbelopp som skall ligga till grund för utbetalningen av vårdbidrag i ett sådant fall får därför avgöras efter vad som kan framstå som en naturlig och rimlig tolkning av försäkringsvillkoren.

Vårdbidrag som utges enligt försäkringen är uppenbarligen avsedda att täcka de kostnader som försäkringstagaren har för vården av ett försäkrat barn. Bidragen motsvarar dock inte de faktiska kostnaderna utan uppgår i förevarande fall ostridigt till ett basbelopp för varje år. Syftet med försäkringens villkor om värdesäkring tillgodoses bäst om utbetalningen av vårdbidrag som avser förfluten tid grundas på det försäkringsbelopp som gäller när rätten till ersättningen fastställs. Vårdbidragen får då samma reella värde som om de hade utbetalats fortlöpande under den förflutna tiden. Detta resultat motsvarar vad som gäller vid utbetalning av skadestånd för annat än faktiska förluster (se NJA 1969 not A 43 och 1982 s 793 samt Olle Ekstedt, Ideellt skadestånd för personskada, 1977, s 229 f).

En sådan tolkning av försäkringsvillkoren innebär visserligen att försäkringsersättningen blir densamma vare sig försäkringsfallet kunde ha anmälts tidigare än som skett eller ej. En försenad skadeanmälan kan emellertid medföra att ersättningen sätts ned med stöd av 21 § försäkringsavtalslagen. Det bör då inte komma i fråga att på grund av denna försening låta försäkringstagaren drabbas av ytterligare reduktion i form av en oförmånligare värdesäkring än som skulle ha tillämpats om anmälan inte hade kunnat göras tidigare.

På grund av det sagda och då Skandia inte har åberopat någon annan grund för sitt bestridande än att vid varje tidpunkt gällande basbelopp skall ligga till grund för vårdbidragets storlek bör de vårdbidrag som I.L.K. är berättigad till för tiden d 1 aug 1978 - d 13 sept 1985 grundas på det försäkringsbelopp som gällde när rätten till vårdbidragen fastställdes i september 1986.