NJA 1992 s. 47

(Jfr beträffande den senare frågan 1983 s 292)

G.R. och I.R. äger jordbruksfastigheten Grönskåra 1:2 i Fagerhults socken, Högsby kommun. Bostadsfastigheten Grönskåra 1:10 ägs av B.A. och A.J.. Fastigheterna gränsar intill varandra. Grönskåra 1:2:s brukningscentrum är beläget intill gränsen mot Grönskåra 1:10. Utmed gränsen inne på Grönskåra 1:2:s mark går en enskild väg i sydostlig - nordvästlig sträckning ut till korsningen mellan allmänna vägen 125 (Lindvägen) och allmänna vägen 655.

För området gäller byggnadsplan, fastställd d 17 febr 1970. Vägen mellan Grönskåra 1:2 och 1:10 har i planen lagts ut som parkmark (parkväg). Grönskåra 1:10:s gräns mot väg 125 har utfartsförbud. Enligt planen skall Grönskåra 1:10 ha utfart söderut över Grönskåra 1:2. Kvarteret har inte blivit utbyggt i den omfattning som planen utvisar och den anvisade utfartsvägen söderut från Grönskåra 1:10 har ej blivit byggd.

B.A. och A.J. erhöll lagfart på Grönskåra 1:10 d 7 aug 1985. Förutvarande ägarna till denna fastighet ansökte d 17 juli 1985 hos fastighetsbildningsmyndigheten, Västerviks distrikt, (FBM), om bildande av servitut för rätt för ägarna till Grönskåra 1:10 att nyttja vägen mellan fastigheterna för utfart från ett på Grönskåra 1:10 invid vägen uppfört garage.

FBM höll sammanträde d 23 okt 1985. I förrättningsprotokollet antecknade FBM att ärendet gällde fastighetsreglering berörande Grönskåra 1:2 och 1:10, att byggnadslov för garagebyggnad beviljats d 5 juni 1973, att dåvarande ägarna av Grönskåra 1:2, H. och A.P., i samband därmed tillåtit att ägarna av Grönskåra 1:10 skulle få utnyttja vägen mellan fastigheterna för in- och utfart, att byggnadslovet 1974 ändrats till att avse den nuvarande placeringen och att H.P:s dödsbo genom A.P. förklarat sig inte ha något emot att garaget placerades vid tomtgränsen.

G. och I.R. bestred bifall till ansökningen.

FBM inhämtade yttrande från byggnadsnämnden. I beslut d 28 nov 1985 uttalade byggnadsnämnden att Grönskåra 1:10 i fastställd byggnadsplan inte hade annan anvisad utfart än över Grönskåra 1:2 och att byggnadsnämnden med stöd av 3 kap 2 § 3 st FBL beslöt att medge avvikelse från byggnadsplan vad avser utfart över grönstig. Byggnadsnämnden förordade att utfarten inte skedde i korsningen utan att utfartsvägen i norr vreds ned över egen tomt och anslöts till Lindvägen. Fastigheten Grönskåra 1:2 skulle då även erbjudas servitut för utfart över fastigheten Grönskåra 1:10.

Vägverket anförde i yttrande d 19 dec 1985 till FBM, att den aktuella utfartsvägen hade besvärliga anslutningsförhållanden till allmän väg och att byggnadsplanens utfartslösning borde eftersträvas. På en karta redovisades den enligt vägverket enda möjliga ändring av nuvarande utfartsväg, utöver planens lösning, som kunde ge någon förbättring. Vägverket fann det olämpligt att lägga ett servitut som stadfäste de dåliga utfartsförhållandena.

Vid sammanträde d 24 april 1986 beslutade byggnadsnämnden med stöd av 3 kap 2 § 3 st FBL att ansluta sig till vägverkets förslag till utfartsväg samt att medgiva avvikelser från byggnadsplan.

Byggnadsnämndens beslut överklagades till LSt:n i Kalmar län av G. och I.R.. I beslut d 20 maj 1987 anmärkte LSt:n att det i Grönskåra sedan 1959 fanns en vägförening enligt 3 kap lagen om enskilda vägar, att förrättningsvägen hörde till vägföreningens vägar och att både Grönskåra 1:2 och 1:10 ingick i föreningen. LSt:n fann särskilda skäl föreligga för att medge undantag för fastighetsbildning i strid med byggnadsplanen och avslog därför överklagandet.

FBM höll nytt sammanträde d 23 nov 1987. I förrättningsprotokollet angavs ärendet avse anläggningsförrättning avseende upplåtelse av rätt till väg berörande Grönskåra 1:2 och 1:10. Vid sammanträdet hävdade G. och I.R. att förrättningsvägen inte ingick i vägföreningen, eftersom någon inlösen av vägmarken ej skett och eftersom vägarna enligt utlåtande d 2 dec 1957 skulle övertagas av föreningen först sedan frågan om markinlösen blivit avgjord.

Förrättningsmannen antecknade enligt förrättningsprotokollet att vägens fortsättning inte blivit utbyggd såsom avsetts i 1953 års byggnadsplan, att vägen därmed inte fått den karaktär av gemensam utfartsväg som varit avsikten vid vägföreningens bildande, att det därför kunde ifrågasättas om vägmarken blivit inlöst och om vägen tillhörde vägföreningen, att Grönskåra 1:10:s rätt att använda vägen på grund av vägföreningen därmed var tveksam och att förrättningsmannen därför borde utgå från att ingen rättighet fanns.

Vid sammanträdet yrkade B.A. och A.J. att rätt att använda förrättningsvägen skulle upplåtas för Grönskåra 1:10 med anslutning till väg 125 enligt vägverkets yttrande. G. och I.R. bestred yrkandet med hänvisning till störningar och olägenheter. De ansåg att utfart från Grönskåra 1:10 kunde ske på egen mark och att garaget kunde flyttas eller byggas om.

Fastighetsbildningsmyndigheten meddelade d 23 nov 1987 anläggningsbeslut samt beslut om tillträde, om ersättning och om fördelning av förrättningskostnaderna.

I anläggningsbeslutet förklarades Grönskåra 1:10 såsom härskande fastighet äga rätt att använda det ifrågavarande området på Grönskåra 1:2 för utfart. Som skäl för beslutet angav fastighetsbildningsmyndigheten följande: Upplåtelsen avser befintlig väg på Grönskåra 1:2. Vägen har sedan 1974 nyttjats som utfartsväg från garagebyggnaden på Grönskåra 1:10. De tidigare ägarna till Grönskåra 1:2 medgav att vägen fick nyttjas för in- och utfart. Utfart på egen mark skulle för Grönskåra 1:10 innebära dels anläggning av ny utfartsväg, dels omeller nybyggnad av garage. Dessa åtgärder är förenade med stora kostnader. Med anledning därav får det anses vara av väsentlig betydelse för Grönskåra 1:10 att ha rätt till vägen. Upplåtelsen innebär inget ytterligare intrång på Grönskåra 1:2. Vägen är nödvändig även för åtkomst av byggnader på Grönskåra 1:2. Olägenhet av någon betydelse uppkommer inte för fastigheten. Upplåtelsen strider mot gällande byggnadsplan. Byggnadsnämnden har lämnat medgivande till avvikelse från planen. LSt:n har avslagit överklagning av beslutet. Upplåtelse av rätt till väg kan ske med stöd av 49 § anläggningslagen. Vägförvaltningen har i yttrande uttalat att ny anslutning till riksväg 125 kan godtas i föreslaget läge. Den nya anslutningsvägen får ses som ett första led i en successiv förbättring av utfartsförhållandena.

I anslutning till anläggningsbeslutet erinrade FBM ägarna till Grönskåra 1:10 om att tillstånd till föreslagen ny anslutning till allmänna vägen 125 skulle inhämtas hos LSt:n innan vägen byggdes.

Enligt ersättningsbeslutet skulle ägarna av Grönskåra 1:10 till ägarna av Grönskåra 1:2 betala 1 000 kr.

G.R. och I.R. anförde besvär i Kalmar TR, fastighetsdomstolen, och yrkade att B.A:s och A.J:s talan om rätt till väg över Grönskåra 1:2 skulle ogillas.

I andra hand yrkade de ersättning med 100 000 kr för minskat marknadsvärde på Grönskåra 1:2.

B.A. och A.J. bestred bifall till besvären.

G.R. och I.R. anförde: De vidhåller sin uppfattning att förrättningsvägen inte ingår i vägföreningen. Visserligen var avsikten att vägen skulle ingå i föreningen men vägen blev aldrig övertagen av denna. Vägföreningen har aldrig deltagit i nybyggnadsarbete, förbättringsarbeten och underhållsarbeten på vägen. G.R. och I.R. har aldrig erlagt någon avgift till föreningen. B.A. och A.J. är sålunda ej berättigade att nyttja vägen på den grund att den skulle vara övertagen av vägföreningen. Skulle å andra sidan vägen vara övertagen av föreningen bör deras talan ogillas eftersom de redan har rätt till vägen såsom medlemmar i föreningen.

De anförde vidare bl a, att Grönskåra 1:10 inte hade beaktansvärt behov av förrättningsvägen, att den trafik på vägen som Grönskåra 1:10 skulle föranleda innebar stort intrång på Grönskåra 1:2, att fastighetsbildningsmyndighetens behandling av ärendet präglats av oklarhet och att förrättningen vilade på olaglig grund.

B.A. och A.J. anförde: De vidhåller att förrättningsvägen ingår i vägföreningen. Det framgår av vad LSt:n anfört i sitt beslut d 20 maj 1987. Måhända har någon inlösen av vägmark ej skett men det torde ha berott på att vägmarken upplåtits till föreningen utan ersättning. Det vanliga förhållandet torde ha varit att ersättning inte fordrades. Numera sköts vägunderhållet av föreningen. - De anförde vidare, att det funnits upplåtelse av Grönskåra 1:2:s ägare att låta Grönskåra 1:10:s ägare nyttja förrättningsvägen för in- och utfart, att det var av väsentlig betydelse för Grönskåra 1:10 att få nyttja vägen och att intrånget på Grönskåra 1:2 var marginellt.

Parterna fordrade ersättning för sina kostnader i målet.

TR:n (rådmännen Hägerdal och Forssén, fastighetsrådet Hjukström samt nämndemän) anförde i utslag d 30 aug 1989: Skäl. Området söder och sydost om Grönskåra 1:10 har inte blivit utbyggt enligt byggnadsplanen. Det är föga troligt att den i planen angivna vägen över detta område kommer att bli byggd inom överskådlig tid.

Tvist föreligger mellan parterna om förrättningsvägen blivit övertagen av vägföreningen. Klarhet har ej skapats i denna fråga.

På grund av det anförda och på de skäl fastighetsbildningsmyndigheten anfört får det anses vara av väsentlig betydelse för Grönskåra 1:10 att erhålla servitutsrätt till den ifrågavarande vägen för utfart.

Den ifrågavarande vägrätten och den nya utfarten innebär en anmärkningsvärt stor avvikelse från gällande detaljplan och det kan därför ifrågasättas om inte en ändring av planen skulle ha krävts. LSt:n har emellertid d 20 maj 1987 medgett avvikelse från plan enligt 3 kap 2 § 3 st FBL i dess lydelse före d 1 juli 1987. Beslutet omfattar även det ifrågavarande markområdet på Grönskåra 1:2. Beslutet får anses gälla även för en förrättning enligt anläggningslagen såsom ett beslut enligt 9 § 3 st anläggningslagen i dess lydelse före d 1 juli 1987. Beslutet har vunnit laga kraft efter utgången av juni månad 1986 och är därför alltjämt gällande enligt övergångsbestämmelserna till ändringarna (1987:126) i anläggningslagen.

Av 7 kap 2 § 3 st FBL följer att servitut avseende rätt till väg endast kan bildas genom fastighetsreglering om åtgärden sker i samband med annan fastighetsbildningsåtgärd och är av betydelse för denna (prop 1973:160 s 143 f). Den nu yrkade servitutsrätten kan alltså inte bildas genom fastighetsreglering enligt 5 och 7 kap FBL. Servitutsrätt för Grönskåra 1:10 kan endast bildas enligt bestämmelserna i anläggningslagen.

Anläggningslagen (AL) gäller för anläggning som är gemensam för flera fastigheter och som tillgodoser ett stadigvarande behov för dessa. För enskilda vägar finns dock vissa undantag bl a i 49 och 50 §§ AL.

Enligt 49 § AL kan en fastighet ges rätt att bygga väg över annan fastighets mark oavsett om behovet av väg är stadigvarande eller tillfälligt. 49 § AL är dock inte tillämplig i fråga om upplåtelse som avser en redan befintlig väg som är av betydelse även för annan fastighet (Lantmäteriverkets rättsfallssamling, avd 1, fastighetsrätt ref nr 81:52). Den nu ifrågavarande förrättningsvägen är av stadigvarande betydelse för både Grönskåra 1:2 och 1:10. Servitutsrätt kan därför inte upplåtas för Grönskåra 1:10 med stöd av 49 § AL.

Grönskåra 1:10:s behov av väg torde sålunda få tillgodoses genom inrättande av en gemensamhetsanläggning enligt 1 § anläggningslagen. Förutsättningarna för att inrätta en sådan anläggning bör prövas vid fortsatt förrättning hos FBM.

Fastighetsbildningsmyndighetens beslut bör därför undanröjas och målet återförvisas till fastighetsbildningsmyndigheten för erforderlig behandling i enlighet med vad TR:n nu anfört.

Med hänsyn till utgången i TR:n bör parterna stå sina egna kostnader i målet.

TR:ns utslag. 1. Med undanröjande av fastighetsbildningsmyndighetens samtliga beslut, meddelade d 23 nov 1987, återförvisar TR:n förrättningen till fastighetsbildningsmyndigheten för erforderlig handläggning på sätt som anges i TR:ns skäl.

G.R. och I.R. anförde besvär i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla B.A:s och A.J:s yrkande om rätt till väg över Grönskåra 1:2 och förplikta B.A. och A.J. att i vart fall ersätta dem för deras rättegångskostnader vid fastighetsdomstolen.

B.A. och A.J. bestred ändring.

G.R. och I.R. fordrade ersättning för rättegångskostnader i HovR:n.

HovR:n (hovrättslagmannen Larsson, fastighetsrådet Carlander, hovrättsrådet Ström, referent, och t f hovrättsassessorn Lindberg) meddelade d 29 maj 1990 följande utslag:

HovR:n lämnar besvären utan bifall.

G.R. och I.R. skall stå sina egna kostnader i HovR:n.

HD

G.R. och I.R. (ombud för båda advokaten S.A.) anförde besvär och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan.

B.A. och A.J. (ombud för båda jur kand G.P.) bestred ändring.

Parterna yrkade ersättning för rättegångskostnader i HD. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Roos, hemställde i betänkande att HD skulle meddela beslut enligt följande: Skäl. Den 3 sept 1959 fastställde LSt:n i Kalmar län - med vissa ändringar som i detta sammanhang saknar betydelse - utlåtande enligt 3 kap lagen (1939:608) om enskilda vägar för bildande av vägförening för Grönskåra samhälle. Samma dag fastställde LSt:n stadgar för Grönskåra vägförening. I utlåtandet upptogs bland föreningens vägar en som nr 15 betecknad väg. Denna omfattar den väg, varom tvistas i det nu aktuella målet. Av LSt:ns till fastighetsbildningsmyndigheten ingivna beslut d 20 maj 1987 framgår att vägen fortfarande hör till föreningens vägar. Både Grönskåra 1:2 och Grönskåra 1:10 ingår i föreningen och har åsatts andelstal.

Enligt 1 § 2 st anläggningslagen gäller inte denna lag om enligt bestämmelser i annan författning än fastighetsbildningslagen fråga om inrättande av anläggning gemensamt för flera fastigheter kan prövas av domstol eller annan myndighet. Denna bestämmelse hindrar emellertid inte att fråga om inrättande av väg inom område som avses i 71 § 1 st lagen om enskilda vägar prövas enligt anläggningslagen (13 § 1 st lagen om införande av anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter).

Undantagsbestämmelsen i l § 2 st anläggningslagen avser bl a bildande av vägförening enligt 3 kap lagen om enskilda vägar. Anledningen till att man 1939 införde särskilda regler för område, inom vilket tätare bebyggelse uppkommit eller kan väntas uppkomma inom nära förestående tid, var de starka allmänna intressen, som gör sig gällande inom dessa områden. För att tillgodose dessa intressen har LSt:n tillerkänts initiativrätt till bildande av vägförening och ålagts viss skyldighet att kontrollera att föreningen ombesörjer väghållningen på de vägar, som förklarats vara föreningens vägar. Endast LSt:n eller av LSt:n förordnad förrättningsman kan - vid ändrade förhållanden - besluta att en väg ej längre skall vara föreningens väg.

Av 71 och 73 §§ lagen om enskilda vägar framgår att inom område, där vägförening bildats, kan finnas vägar, som inte är föreningens vägar. De vägar, som undantagits från vägförenings väghållning, kunde före anläggningslagens ikraftträdande bli föremål för förrättning enligt 2 kap lagen om enskilda vägar (prop 1939:250 s 115).

Bakgrunden till 13 § 1 st nämnda promulgationslag är ett uttalande av departementschefen att något hinder mot att 2 kap lagen om enskilda vägar tillämpades inom område där vägförening bildats eller kunde bildas inte förelåg samt att det inte fanns anledning att i detta hänseende frångå den gällande ordningen (prop 1973:160 s 183).

Anläggningslagen har ersatt 2 kap lagen om enskilda vägar.

Med hänsyn till vad ovan anförts måste 13 § 1 st promulgationslagen tolkas så att anläggningslagen kan tillämpas inom vägförenings område endast beträffande väg, som inte är vägförenings väg.

Eftersom den i målet aktuella vägen är Grönskåra vägförenings väg, kan anläggningslagen inte tillämpas på vägen. Beträffande frågan om rätt för B.A. och A.J. att nyttja vägen är bestämmelserna i 3 kap lagen om enskilda vägar tillämpliga. Anläggningsförrättningen med undantag av beslutet om förrättningskostnader samt TR:ns och HovR:ns utslag i huvudsaken skall därför undanröjas.

Vid denna utgång bör B.A. och A.J. ersätta syskonen R. deras rättegångskostnader vid TR:n och i HD.

Eftersom kostnadsräkning avseende syskonen R:s rättegångskostnader i HovR:n ingetts först i HD, kan frågan om ersättning för nämnda kostnader ej upptagas till prövning.

Domslut

HD:s avgörande. HD avvisar G.R:s och I.R:s besvärstalan såvitt angår yrkandet om ersättning för rättegångskostnader i HovR:n.

HD undanröjer dels anläggningsförrättningen utom såvitt angår beslutet om förrättningskostnader, dels TR:ns och HovR:ns utslag i huvudsaken.

Med ändring av TR:ns utslag, såvitt angår rättegångskostnaderna, förpliktas B.A. och A.J. att solidariskt ersätta G.R. och I.R. deras rättegångskostnader vid TR:n med - - -.

B.A. och A.J. skall solidariskt ersätta G.R. och I.R. deras rättegångskostnader i HD med - - -.

HD (JustR:n Vängby, Palm, Magnusson, Lars K Beckman och Munck, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Som fastighetsdomstolen antecknat har den omtvistade vägen på Grönskåra 1:2 sydostlig- nordvästlig sträckning utmed fastighetens gräns mot Grönskåra 1:10 och utmynnar i korsningen mellan allmänna vägen 125 och allmänna vägen 655. Sedan dåvarande ägarna till Grönskåra 1:10 hos fastighetsbildningsmyndigheten ansökt om servitutsbildning för att få rätt att ta vägen i anspråk för utfart, har genom byggnadsnämndens och vägverkets yttranden aktualiserats frågan om en ändrad anslutning till allmän väg, som skulle åstadkommas genom att en förbindelseväg mellan vägen på Grönskåra 1:2 och väg 125 anläggs på mark tillhörande Grönskåra 1:10. Vid förrättningen - som genomförts enligt anläggningslagen (1973:1149) - har frågan om att inrätta förbindelsevägen över Grönskåra 1:10 som gemensamhetsanläggning ej tagits upp. Anläggningsbeslutet avser alltså endast den på Grönskåra 1:2 befintliga vägen.

Av utredningen framgår att sistnämnda väg hör till en vägförening, vilken bildats genom att LSt:n i Kalmar län genom resolution d 3 sept 1959 - med vissa ändringar som i detta sammanhang saknar betydelse - fastställt ett utlåtande d 2 dec 1957 enligt 3 kap lagen (1939:608) om enskilda vägar för bildande av vägförening inom Grönskåra samhälle. Både Grönskåra 1:2 och Grönskåra 1:10 ingår i föreningen och har åsatts andelstal.

Av 85 § lagen om enskilda vägar följer att endast LSt:n eller en av LSt:n för ändamålet förordnad förrättningsman kan - vid ändrade förhållanden - besluta att en väg som hör till en vägförening inte längre skall vara föreningens väg.

Enligt 1 § 2 st anläggningslagen gäller inte denna lag, om enligt bestämmelser i annan författning än fastighetsbildningslagen fråga om inrättande av anläggning gemensamt för flera fastigheter kan prövas av domstol eller annan myndighet. I 13 § 1 st lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter anges att bestämmelsen inte hindrar att fråga om inrättande av väg inom område som avses i 71 § 1 st lagen om enskilda vägar prövas enligt anläggningslagen. Undantaget syftar enbart på vägar som, ehuru de ingår i ett sådant område, ändå inte är sådana att de anses böra tillhöra en vägförening (jfr prop 1939:250 s 115 och prop 1973:160 s 183). Förbudet, och därmed undantaget i 13 §, tar enligt sin lydelse endast sikte på fall där någon prövning inte har skett men förutsätter uppenbarligen att detsamma gäller när en prövning har kommit till stånd.

Vägföreningen har inte hörts vare sig hos fastighetsbildningsmyndigheten eller vid domstolarna, och det är inte utrett om föreningen har tagit den aktuella vägen i anspråk. Oavsett om så har skett innebär avgörandet i vägföreningsärendet att vägen hör till föreningens vägar, och den kan - enligt vad som nyss sagts - inte så länge detta avgörande består dessutom inrättas som gemensamhetsanläggning för fastigheter som ingår i föreningen.

Beträffande frågan om rätt för B.A. och A.J. i egenskap av ägare till Grönskåra 1:10 att nyttja den omtvistade vägen är alltså bestämmelserna i 3 kap lagen om enskilda vägar tillämpliga. Det förelåg därmed hinder för fastighetsbildningsmyndigheten att ta upp den av fastighetens tidigare ägare väckta frågan till prövning i förevarande ordning, och deras ansökan hade bort avvisas. Anläggningsförrättningen, med undantag av beslutet om förrättningskostnader, samt TR:ns och HovR:ns utslag i huvudsaken skall följaktligen undanröjas.

Vid denna utgång framstår B.A. och A.J. som tappande parter såvitt gäller själva slutet. Detta grundas emellertid på den förstahandsståndpunkt som de gjort gällande vid domstolarna, nämligen att den ifrågavarande vägen tillhör vägföreningen. Vid detta förhållande bör med stöd av 16 kap 14 § FBL skäligen förordnas att parterna skall bära sina egna kostnader vid domstolarna (jfr NJA 1983 s 292).

Domslut

HD:s avgörande. Med undanröjande av anläggningsförrättningen, utom såvitt angår beslutet om förrättningskostnader, samt TR:ns och HovR:ns utslag i huvudsaken avvisar HD B.A:s och A.J:s talan.

I fråga om rättegångskostnader vid TR:n och i HovR:n fastställer HD HovR:ns utslag.

Parterna skall själva bära sina rättegångskostnader i HD.