NJA 1992 s. 499
Häktning i samband med fällande dom av person som inte är häktad får inte ske utan att denne fått yttra sig i frågan vid förhandling.
HD
Stockholms TR (chefsrådmannen Nöteberg och rådmannen Jansson jämte nämnd) dömde d 12 juni 1992 R.G. för grovt bedrägeri medelst brukande av falsk urkund m m till fängelse 2 år. R.G. var vid tiden för domen intagen i kriminalvårdsanstalt. I domen föreskrevs att R.G., om han skulle friges från fängelse innan påföljden i domen börjat verkställas, skulle träda i häkte och stanna kvar där tills domen vunnit laga kraft mot honom i ansvarsdelen.
R.G. anförde besvär i Svea HovR och yrkade att häktningsbeslutet skulle undanröjas.
HovR:n (hovrättslagmannen Hillerudh samt hovrättsråden Holmbergh och Lundmark, referent) meddelade d 29 juni 1992 följande beslut: HovR:n fastställer TR:ns beslut i häktningsfrågan.
R.G. (offentlig försvarare advokaten S.N.D.) anförde besvär och yrkade undanröjande av häktningsbeslutet.
Riksåklagaren bestred bifall till besvären.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, Revsekr Lindstedt, föreslog i betänkande följande beslut: Det av HovR:n fastställda häktningsbeslutet ingår i ett omfattande mål vid Stockholms TR med bl a R.G. som tilltalad i ett stort antal åtalspunkter främst avseende oredlighet mot borgenärer. TR:n har beslutat att meddela särskilda domar över delar av åtalen.
TR:n behandlade de åtalspunkter som omfattas av domen d 12 juni 1992 vid fortsatt huvudförhandling d 4 juni 1992. R.G. hade då reseförbud, men avtjänade rent faktiskt ett fängelsestraff som han dömts till i ett annat mål. Förhandlingen inleddes med att rättens ordförande redogjorde för de tider under vilka R.G. varit berövad friheten som anhållen och häktad i anledning av misstanke om de brott som skulle behandlas under dagen. I övrigt berördes inte häktningsfrågan denna förhandlingsdag.
Genom en deldom d 5 juni 1992 hade TR:n dömt R.G. till ett flerårigt fängelsestraff och förordnat om hans häktning på samma sätt som senare i domen d 12 juni 1992. Under huvudförhandlingen i denna del slutförde åklagaren "målet i genomgångna delar" varvid han förklarade att han inte ansåg det lämpligt att TR:n meddelade deldom. I en särskild framställan yrkade åklagaren dels att två medtilltalade skulle häktas i samband med att dom meddelades mot dem, dels att TR:n skulle förordna att R.G. för den händelse han försattes på fri fot från det fängelsestraff som han börjat avtjäna skulle träda i häkte. R.G. anförde i häktningsfrågan endast att han ansåg att den skulle prövas längre fram före sommaruppehållet.
Av 24 kap 17 § 1 st RB framgår att frågan om häktning av den som inte är anhållen får tas upp på yrkande av åklagaren och efter åtalet också av rätten självmant. Enligt §:ns 2 st skall det hållas en häktningsförhandling när en sådan fråga väckts. Om huvudförhandling pågår när häktningsfrågan aktualiseras anses häktningsförhandlingen ingå i denna (se Gärde, Nya RB s 335).
TR:n har genom det överklagade beslutet förordnat om R.G:s häktande. Varken genom ordförandens inledande redogörelse vid den fortsatta huvudförhandlingens början eller åklagarens yrkande i samband med att en tidigare del av målet slutfördes kan emellertid frågan om häktning anses väckt så att den kunnat behandlas i deldomen d 12 juni 1992. En grundläggande förutsättning för häktningsbeslutet har alltså saknats, varför detta skall undanröjas.
Med ändring av HovR:ns beslut undanröjer HD TR:ns häktningsbeslut.
HD (JustR:n Knutsson, Bengtsson, Lind, Gad och Danelius, referent) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. Det häktningsbeslut mot vilket R.G. anfört besvär har meddelats inom ramen för ett stort brottmål - det s k La Reinemålet - i vilket såväl R.G. som andra personer varit åtalade som delaktiga i en omfattande ekonomisk brottslighet. TR:n har i detta mål uppdelat rättegången i olika avsnitt och meddelat deldomar över särskilda åtalspunkter.
Vid huvudförhandling d 12 maj 1992 slutförde åklagaren sin talan beträffande vissa delar av målet samt yrkade att TR:n skulle förordna att R.G., för den händelse han skulle försättas på fri fot från det fängelsestraff han avtjänade, skulle träda i häkte. Påföljande dag slutförde R.G. sin talan i dessa delar av målet samt förklarade i häktningsfrågan att denna enligt hans mening borde prövas vid senare tidpunkt. I deldom d 5 juni 1992 dömdes R.G. för grov oredlighet mot borgenärer till fängelse 2 år 6 mån, varjämte TR:n biföll åklagarens häktningsyrkande.
Sedan åklagaren d 26 maj 1992 väckt talan mot R.G. för vissa ytterligare brott, hölls d 4 juni 1992 huvudförhandling i denna del av målet. TR:n har i ett yttrande d 26 juni 1992 till HovR:n förklarat att häktningsfrågan inte berördes vid detta tillfälle. I en deldom d 12 juni 1992 avseende de nya åtalspunkterna dömde TR:n R.G. för grovt bedrägeri medelst brukande av falsk urkund och andra brott till fängelse 2 år, varjämte TR:n - utan att i enlighet med 24 kap 5 § RB precisera häktningsgrunden - förordnade att R.G., för det fall att han skulle friges från fängelse innan påföljden i denna dom började verkställas, skulle träda i häkte och stanna kvar där till dess domen vunnit laga kraft mot honom i ansvarsdelen. R.G:s besvärstalan avser detta häktningsbeslut.
I 24 kap 21 § RB finns föreskrifter om sådana häktningsbeslut som meddelas i samband med fällande dom. I detta lagrum anges i 1 st första meningen att rätten, när en häktad person döms för brott, skall pröva om han skall stanna kvar i häkte till dess domen vinner laga kraft. För det fall att den som döms inte redan är häktad gäller enligt 1 st andra meningen att rätten får förordna att han skall häktas.
När det gäller häktningsbeslut som meddelas i samband med fällande dom finns ingen uttrycklig bestämmelse - motsvarande 24 kap 13 och 17 §§ RB - om att häktningsförhandling måste hållas när fråga om häktning väckts. HD har i rättsfallet NJA 1990 s 542, som avsåg den situationen att någon huvudförhandling ännu inte ägt rum, gjort det allmänna uttalandet att bestämmelserna om förhandling i häktningsfrågor måste ses som en viktig rättssäkerhetsgaranti för den enskilde och att ingen skall behöva riskera att beslut fattas om att han skall vara berövad friheten utan att han får möjlighet att dessförinnan framföra sina synpunkter vid en förhandling.
När det är fråga om att i samband med fällande dom häkta någon som inte redan är häktad har visserligen en huvudförhandling ägt rum, varvid åtskilliga omständigheter av betydelse för frågan om häktning normalt har belysts. Icke desto mindre måste ett beslut om häktning ofta komma som en överraskning för den tilltalade, om saken inte alls berörts under huvudförhandlingen. Det kan vara så att den tilltalade hade haft möjlighet att komma med ytterligare utredning eller argumentation, om han hade känt till att ett sådant beslut kunde bli aktuellt. Det synsätt som kommer till uttryck i det nyss nämnda rättsfallet gör sig därför gällande även när det är fråga om att i samband med en fällande dom häkta någon som inte redan är häktad.
När TR:n meddelade sin dom d 12 juni 1992, avtjänade R.G. ett fängelsestraff. Eftersom han inte var häktad, var det bestämmelsen i 24 kap 21 § 1 st andra meningen som var tillämplig. TR:n hade således möjlighet att förordna om häktning av R.G. under förutsättning att häktningsskäl förelåg enligt 24 kap 1 § RB. R.G. hade emellertid berättigade krav på att först få tillfälle att vid en förhandling framföra sina synpunkter i häktningsfrågan. Fn sådan möjlighet kunde beredas honom genom att antingen åklagaren eller TR:n själv väckte denna fråga vid huvudförhandlingen.
Vid huvudförhandlingen d 12 maj 1992 yrkade åklagaren att R.G. skulle häktas i händelse av frigivning från det fängelsestraff han avtjänade. Härigenom kan dock inte häktningsfrågan anses ha väckts med avseende på de brott som avsågs med domen d 12 juni 1992, eftersom huvudförhandlingen d 12 maj 1992 inte gällde dessa brott, för vilka åtal inte ens hade väckts vid den tidpunkten. Vid huvudförhandlingen d 4 juni 1992, då ifrågavarande brott behandlades, togs häktningsfrågan inte upp av vare sig åklagaren eller TR:n. Under sådana omständigheter saknades förutsättningar för att i domen d 12 juni 1992 förordna om häktning av R.G..
Vad sålunda förekommit får anses utgöra ett sådant rättegångsfel som föranleder att TR:ns häktningsbeslut skall undanröjas.
Domslut
HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut undanröjer HD häktningsbeslutet i TR:ns dom d 12 juni 1992.