NJA 1990 s. 542

Domskäl

HovR:ns domskäl. T.L. har förnekat vad åklagaren lagt honom till last.

Justitiekanslern har till utveckling av sin talan anfört: M.M. hade i nov 1987 bott i Sverige ca 20 år och var naturaliserad svensk medborgare. Han hade bostad här och arbetade som kock på färjan mellan Trelleborg och Travemünde. Åtalet mot M.M. avsåg bl a misshandel riktad mot hans hustru. Sedan hustrun anmält till åklagaren att hon fått en egen lägenhet och att hon inte längre var rädd för M.M. fann åklagaren att det enligt hans uppfattning inte längre fanns skäl att hålla M.M. häktad på grund av risk för fortsatt brottslig verksamhet. Detta anmälde åklagaren per telefon på morgonen d 4 nov 1987 till T.L.. Senare samma dag lämnade åklagaren till TR:n en skrift av samma innebörd. - M.M. hade i äktenskapet fyra barn.

Inför HovR:n har T.L. berättat följande: Den 4 nov 1987 meddelade åklagaren per telefon kl 09.15 att skäl inte längre förelåg för att M.M. skulle vara häktad. Under förmiddagen var T.L. upptagen i huvudförhandling. Skriften från åklagaren lämnades in till TR:n efter lunch. Omkring kl 15.00 ringde M.M:s hustru, A-J.M., till T.L.. Hon frågade varför hennes make inte hade blivit frisläppt. Vidare uppgav hon att M.M:s far hade avlidit i Italien eller Jugoslavien - T.L. uppfattade inte i vilket av dessa två länder - och att M.M. ämnade resa för att övervara begravningen. T.L. fick därför intrycket att M.M:s resa "stod för dörren". Av samtalet framgick att begravningen skulle äga rum vid en tidpunkt som inföll efter huvudförhandlingen, som var utsatt att äga rum d 6 nov 1987. T.L. skulle inte vara ordförande vid huvudförhandlingen. Vid häktningsförhandlingen d 19 okt 1987 hade M.M. förnekat de gärningar - bland annat misshandel av och olaga hot mot hustrun - som åklagaren lagt honom till last samt uttryckt att han var föremål för en komplott. M.M. måste därför enligt T.L:s uppfattning ha ansett sig ha blivit oskyldigt häktad. Mot bakgrund av detta och att brotten var rätt så allvarliga ansåg T.L. att han säkert kunde räkna med att M.M. - om han försattes på fri fot - inte skulle komma att inställa sig till huvudförhandlingen två dagar senare. T.L. kunde på mycket goda grunder anta att M.M. skulle hålla sig borta från Sverige och det framstod för T.L. som mycket osäkert om huvudförhandling kunde hållas tidigare än om 6-12 månader; en vistelse i Italien under vintermånaderna föreföll mer behaglig än en vistelse i Sverige. Under eftermiddagen d 4 nov 1987 ringde T.L. till M.M:s offentlige försvarare, advokaten P.H., och meddelade att han ämnade häkta M.M. på grund av flykt fara. Möjligen ägde telefonsamtalet rum efter det att beslutet hade meddelats. P.H. gjorde gällande att beslutet inte var lagligt. T.L. invände att det nu var domstolen som förfogade över frågan om häktning. Under samtalet berördes inte närmare grunderna för det nya häktningsbeslutet. P.H. gjorde ingen invändning mot påståendet att M.M. skulle resa. Av P.H.s uppgifter framgick att M.M. skulle hinna åka till Italien, om han frigavs vid huvudforhandlingen. - Den situation som uppkom var "konstig". Den var inte lagreglerad. Det fanns ingen skyldighet för rätten att först försätta den misstänkte på fri fot för att sedan kalla till häktningsförhandling. T.L. hade ingen tanke på att kalla till en särskild häktningsförhandling, eftersom häktningsfrågan ändå skulle komma att prövas vid huvudförhandlingen. Det fanns inte tillfälle att hålla häktningsförhandling d 4 nov 1987 och T.L. övervägde inte heller att kalla till förhandling dagen efter. Det föreföll inte meningsfullt att hålla häktningsförhandling, eftersom huvudförhandling skulle hållas inom kort. P.H. begärde inte att TR:n skulle hålla häktningsförhandling. T.L. utgick från att M.M. under alla förhållanden skulle ha förnekat att han avsåg att resa bort och fann ingen anledning att höra med M.M. om dennes resplaner. Personalen på allmänna häktet skulle ha undrat över TR:ns handläggning, om domstolen hade begärt att M.M. skulle inställas till en häktningsförhandling och dessutom till en huvudförhandling någon dag senare. T.L. anser att det skulle ha varit löjligt med en särskild häktningsförhandling. - Formuleringen av beslutet d 4 nov 1987 tyder möjligen på att T.L. skulle ha ansett att beslutet inte var ett häktningsbeslut. I denna riktning pekar uttrycket att M.M. "alltjämt" skulle vara häktad. Det hade varit pedagogiskt riktigare om i beslutet utsagts att häktningsfrågan skulle komma att prövas vid huvudförhandlingen. Det är ett misstag att han i beslutet använt uttrycket " kan ... befaras" i stället för "kan ... skäligen befaras". T.L. gör inte gällande att det finns "interimistiska häktningsbeslut". Han funderade över hur problemet skulle lösas och läste lagförarbetena till RB. Dessutom talade han med två andra domare. T.L. ville se till att huvudförhandlingen blev av. Om det dröjde mycket länge med huvudförhandlingen - och risken för detta var stor om M.M. försattes på fri fot - skulle detta leda till skada. Hans reflexion var att om "målet inte blir av i övermorgon, kommer också detta mål att bli liggande". - Enligt T.L. var det nästan säkert att M.M. hade för avsikt att redan före huvudförhandlingen resa till sin fars begravning. Denna uppfattning grundade T.L. dels på uppgifterna från A-J.M., dels på vad som hade kommit fram vid häktningsförhandlingen d 19 okt 1987 om M.M:s önskan att resa till sin cancersjuke far. Vidare kom det fram att M.M. arbetade som kock på fartyget M/S N.H.. Det förekom vid häktningsförhandlingen d 19 okt 1987 ingen diskussion om flyktfara. T.L. hade inte träffat M.M. efter denna dag. - T.L. skulle sannolikt ha förordnat att M.M. skulle försättas på fri fot, om han inte hade talat med A-J.M.. Han övervägde inte att meddela M.M. ett reseförbud. - Det är hans uppfattning att den som inför en kommande huvudförhandling anmäler att han är förhindrad att komma därför att han skall övervara en förälders begravning bör anses ha laga förfall för utevaro vid huvudförhandlingen.

Justitiekanslern har åberopat följande anteckningar som T.L. gjort på dagboksbladet i akten d 4 nov 1987.

4.11 - Åkl T. meddelar per tel kl 9.15 att häktningsskäl inte längre syns vara för handen eftersom tt:s hustru och barn flyttat till ny adress och ansökan om äktenskapsskillnad troligen har ingivits. Skrivelse kommer med bud./TL

4.11 Skrivelse från åkl. (aktbil 25)

4.11 (tel kl 15) Mgdn A-J.M. meddelar att tt önskar resa t. Jugoslavien? Italien? för en begravning./TL

4.11 - Beslut i häktningsfrågan, tecknat på aktbil 25. A-J.M. och fsv underrättade per telefon om beslutet s. d. - S. d: Även åkl och häktet, Mlm, underrättade.

Vidare har justitiekanslern åberopat åklagarens skrift till TR:n d 4 nov 1987. Skriften har följande lydelse.

"A-J.M. har numera erhållit ny bostad samt föranstaltat om äktenskapsskillnad samt därmed sammanhängande frågor. Jag har vid samtal med A-J.M. förstått att hon numera anser sig vara helt säker på att M.M. ej kommer att begå ytterligare våldshandlingar mot henne. Mannen kommer att ha kvar familjens tidigare gemensamma bostad. - Någon fara för fortsatt brottslighet föreligger ej längre. Jag hemställer om att TR:n häver häktningen. - A-J.M:s nya adress (adress, utesluten här) ((telefonnummer, uteslutet här))."

T.L. har åberopat anteckningar i förundersökningsprotokollet från ett polisförhör som hölls med M.M. d 12 okt 1987. Med hänvisning till anteckningarna har T.L. framhållit att dessa föredrogs vid häktningsförhandlingen d 19 okt 1987 och att uppgifterna utgjorde en del av underlaget för hans uppfattning att flyktfara förelåg d 4 nov 1987. Anteckningarna har följande lydelse.

"För ungefär 14 dagar sedan så fick M. reda på att hans pappa vilken bor i Italien hade fått lungcancer. Till en början ville inte M:s fader att denne skulle komma och hälsa på honom. Det beslutades att M:s moster vilken också bor i Italien skulle åka till sjukhuset och prata med mannen. Fredagen d 9 okt så tog M. kontakt med sin moster. Hon berättade då att M. kunde komma och hälsa på sin pappa på sjukhuset och att hon skulle stå för kostnaderna. Hon ville dock att M. själv skulle komma. Avsikten var att M. skulle åka i dag alltså d 12 okt. Deras ekonomi är mycket ansträngd och A-J.M. sade till honom att hon ville att han skulle fråga sin moster om hon kunde betala resan i förskott. De skulle nu ta reda på under helgen hur mycket resan kostade och sedan kontakta henne under måndagen. Hon skulle då alltså mostern telegrafera den aktuella summan till M.. - M. säger nu till A-J. att han egentligen inte ville att hans moster skulle betala resan. M. säger att eftersom han är 40 år och har barn så vill han själv betala resan. Själv hade han inga pengar. - A-J. förklarar för honom att hon i dag alltså d 12 okt skulle få 3 800 kr från sociala som hon skulle reglera en gammal hyresskuld med. Hon förklarade för honom att han skulle kunna få låna dessa pengar. - Han blev nu arg att hon inte har berättat detta för honom tidigare att hon skulle få dessa pengar. Det var detta som var upprinnelsen till hela historien."

HovR:n prövar åtalet med tillämpning av 24 kap RB i dess lydelse före d 12 april 1988.

Det finns enligt 24 kap RB endast tre situationer - här bortses från bestämmelserna i 24 kap 21 § RB - då det kan bli aktuellt att pröva en häktningsfråga i en domstol i första instans. Dessa tre fall är häktning av den som är anhållen (14 §), häktning av den som är på fri fot (17 §) och omhäktning när den utsatta tiden för åtals väckande överstiger två veckor (18 § 2 st). I samtliga dessa fall måste häktningsfrågan prövas vid en förhandling. Häktningsförhandling skall i princip också hållas i det fallet att åklagaren begär förlängning av tiden för att väcka åtal och det anses att denna fråga inte bör avgöras på handlingarna (18 § 3 st; jfr NJA II 1943 s 339). Att en fråga om förlängning av åtalstiden kan prövas utan förhandling torde förklaras av att domstolens uppgift i detta fall ofta endast avser att kontrollera att förundersökningen bedrivs med tillräcklig effektivitet, inte att pröva förutsättningarna för häktning.

De redovisade bestämmelserna visar att RB:s häktningsregler bygger på den principen att ett beslut om häktning alltid måste föregås av en förhandling. Häktningsbeslutet skall meddelas i omedelbar anslutning till förhandlingen (24 kap 16 § RB).

Vad HovR:n anför i det följande avser den situationen att åtal väckts och att domstolen därför enligt 24 kap 17 § 1 st RB har en egen initiativrätt att väcka en häktningsfråga.

Det finns i RB inga bestämmelser som direkt tar sikte på den situationen att åklagaren - sedan åtal väckts - anmäler att han anser att skäl för häktning inte längre förekommer men domstolen är av annan uppfattning. Detta gäller både det fallet att domstolen anser att det skäl som angetts för det tidigare häktningsbeslutet fortfarande gäller som det fallet att domstolen godtar att det tidigare angivna häktningsskälet inte längre är tillämpligt men domstolen anser att häktning bör ske på en inte tidigare prövad grund. I det följande behandlar HovR:n endast det senare fallet.

Anmäler åklagaren att skäl för häktning inte längre föreligger och anser domstolen att den misstänkte likväl skall vara häktad men på en annan grund än den som gällt tidigare, skall domstolen "omedelbart" ta ställning till åklagarens anmälan (24 kap 19 § RB) och meddela det beslutet att den misstänkte inte längre skall vara häktad på den grund som tidigare angetts. En konsekvens av detta beslut är att den misstänkte genast skall försättas på fri fot. Prövningen av den häktningsfråga som domstolen själv tagit initiativet till skall - som nyss angetts - prövas vid en häktningsförhandling. Åklagaren samt den misstänkte och hans försvarare skall kallas till denna förhandling. Det kan synas som en brist i lagstiftningen att det saknas regler som säkerställer att den misstänkte inställer sig till den förhandlingen. Det är dock alldeles klart att RB:s regler om häktning inte ger något som helst utrymme för ett "interimistiskt häktningsbeslut" i avvaktan på en fullständig prövning av en häktningsfråga.

HovR:n är medveten om att det kan finnas fall där det är stötande att lagstiftningen inte ger klara besked om vilka möjligheter domstolen har att hålla en misstänkt frihetsberövad. Ett sådant fall är att den tillgängliga utredningen visar med betydande styrka att ett skäl för häktning föreligger och att det skett en uppseendeväckande missbedömning av åklagaren när denne anmäler att han anser att skäl för häktning inte längre förekommer. Med hänsyn till omständigheterna i det mål HovR:n nu har att pröva har HovR:n inte anledning att här ingå på frågan hur problemet bör lösas.

Vid prövning av en häktningsfråga har domstolen att iaktta tre i lagen särskilt angivna formella krav, nämligen att häktningsfrågan skall prövas vid en förhandling, att den misstänkte skall delges de omständigheter varpå häktningsyrkandet grundas samt att den misstänkte och hans försvarare skall få tillfälle att yttra sig (jfr 24 kap 14 § 2 st RB). Bestämmelserna om skyldigheten att ange de omständigheter som ligger till grund för yrkandet om häktning och att den misstänkte och hans försvarare skall få tillfälle att yttra sig är uttryck för grundläggande processrättsliga principer som måste anses gälla även om så inte särskilt angetts. Att det likväl i lagen direkt utsägs att ingen får häktas utan att dessa principer iakttagits bör ses som en erinran om de stränga rättssäkerhetskrav som måste gälla vid ett frihetsberövande.

T.L. har förnekat att beslutet var provisoriskt och har förklarat att det var av misstag som han använt uttrycket "kan ... befaras" i stället för "kan ... skäligen befaras". Emellertid har han samtidigt uttryckt sig på ett sådant sätt att tvekan uppkommit om han, när han meddelade beslutet, ansåg sig skyldig att pröva häktningsfrågan lika ingående som vid en sedvanlig häktningsförhandling. Anledningen till att prövningen kunde ske utan att häktningsförhandling hölls genast skulle enligt T.L. då vara att huvudförhandlingen var utsatt att äga rum inom två dagar.

Det har i HovR:n inte kunnat tillfredsställande utredas hur T.L. resonerat när han meddelat sitt beslut. Vid sin bedömning beaktar HovR:n att T.L. synes godta att häktningsbeslutet var såtillvida provisoriskt att det kunde meddelas utan häktningsförhandling, men att M.M:s rätt var tryggad, eftersom huvudförhandlingen skulle äga rum inom två dagar, vilken tid var kortare än den i 24 kap 13 § angivna tiden för häktningsförhandling av den som är anhållen.

Den omständigheten att 24 kap RB inte innehåller några bestämmelser som direkt anger hur domstolen skall förfara, då åklagaren anmäler att skäl för häktning enligt hans uppfattning inte längre förekommer, men domstolen har en annan uppfattning har ställt T.L. inför ett juridiskt problem vars lösning fordrat en noggrann och ingående analys av häktningsreglerna. En sådan analys är tidskrävande. Svårigheten att rätt tolka häktningsreglerna bekräftas av det sätt på vilket justitiekanslern från början utformat sitt ansvarspåstående. Sålunda har justitiekanslern i stämningsansökningen lagt T.L. till last att denne underlät att hålla förhandling "eller att på annat sätt införskaffa erforderlig utredning" angående den i målet inte tidigare prövade häktningsgrunden. Först vid huvudförhandlingen har justitiekanslern påstått att ett häktningsbeslut alltid måste föregås av en häktningsförhandling.

Svårigheten att rätt tolka häktningsreglerna i nu aktuellt hänseende belyses också av att bestämmelsen i 24 kap 17 § 1 st RB, att domstolen självmant kan ta initiativ till häktning, är ett avsteg från den ackusatoriska princip som i övrigt karaktäriserar den svenska brottmålsprocessen. Denna bygger alltså på ett tvåpartsförhållande där domstolen skall vara opartisk och grunda sina beslut endast på den utredning som presenterats för domstolen av parterna och där åklagaren har bevisbördan för sina påståenden. Tillämpningen av bestämmelsen om domstolens rätt att ta initiativ till häktning innebär att domaren ställs inför handläggningsproblem som han inte är van att hantera; domaren får rollen av både domare och åklagare.

För att illustrera svårigheterna att i den uppkomna situationen tillämpa häktningsreglerna på rätt sätt har T.L. hänvisat till att domstolen enligt 24 kap 13 § RB kunde dröja upp till fyra dagar med att hålla häktningsförhandling räknat från det att häktningsframställningen kom in till domstolen och att, om huvudförhandling utsattes att hållas inom en vecka, det var möjligt att anstå med häktningsförhandlingen till huvudförhandlingen. HovR:n har viss förståelse för att dessa tidsfrister kan ha gett T.L. det intrycket att ett dröjsmål med några dagar kunde godtas innan en slutlig prövning av häktningsfrågan ägde rum. Det är också troligt att T.L. låtit sig påverkas av att det i bestämmelserna i 24 kap 18 § 2 st om omhäktning och 3 st om förlängning av tiden för att väcka åtal inte anges någon tid inom vilken häktningsfrågan måste prövas.

Varken i förarbetena till RB eller i doktrinen har direkt behandlats hur domstolen skall förfara då åklagaren anmäler att han anser att skäl för häktning inte längre förekommer men domstolen har en annan uppfattning (jfr dock SvjT 1982 s 378).

Det anförda visar att rättsläget varit oklart.

Justitiekanslern har gjort gällande att T.L. uppsåtligen underlåtit att hålla förhandling innan T.L. meddelade sitt beslut. Det finns i målet en omständighet som med betydande styrka talar för att justitiekanslerns påstående är riktigt. T.L. har nämligen uppgett att han ansåg att det var meningslöst att hålla förhandling, eftersom han under alla förhållanden utgick från att M.M. skulle förneka att han skulle resa bort. Detta uppseendeväckande uttalande från T.L. kan dock mot bakgrund av att HovR:n ansett att rättsläget varit oklart inte anses vara uttryck för en avsikt hos T.L. att åsidosätta bestämmelserna om att häktningsförhandling måste föregå ett beslut om häktning. Vad i övrigt förekommit ger inte stöd för att T.L. uppsåtligen underlåtit att i strid mot häktningsbestämmelserna hålla förhandling innan beslutet meddelades.

HovR:n anser att frågan om det kan anses att T.L. av grov oaktsamhet underlåtit att hålla häktningsförhandling har sådant samband med frågan om häktningsskäl objektivt sett förekommit att de två frågorna bör bedömas gemensamt.

Som tidigare utvecklats innebär kravet, att en förhandling skall föregå ett beslut om häktning, en garanti för att utredningen i häktningsfrågan blir tillfredsställande samtidigt som det säkerställs dels att den misstänkte får del av de grunder som åberopas till stöd för häktning dels att den misstänkte och hans försvarare får tillfälle att yttra sig. Det är av stor betydelse i målet om detta har tillgodosetts trots att förhandling inte hållits.

HovR:n behandlar till en början telefonsamtalet mellan T.L. och P.H. den dag beslutet meddelades. T.L. har i HovR:n lämnat svävande uppgifter om huruvida telefonsamtalet ägde rum före eller efter häktningsbeslutet. Anteckningarna på dagboksbladet ger dock närmast vid handen att telefonsamtalet skett efter det att beslutet hade meddelats. Den tvekan som råder på denna punkt bör föranleda att HovR:n utgår från det alternativ som är fördelaktigast för T.L., nämligen att han talade med P.H. innan beslutet meddelades.

Det får förutsättas att P.H. vid telefonsamtalet fick klart för sig att T.L. avsåg att häkta M.M. på grund av flyktfara. Av T.L:s uppgifter framgår dock att samtalet därutöver kom att handla om frågan huruvida domstolen kunde på eget initiativ häkta M.M. och att det inte varit inriktat på att efterkomma de syften som bär upp kravet på att ett beslut om häktning skall föregås av en förhandling. Det är förvånande att T.L. - när han nu valde att inte hålla förhandling - underlät att i sak diskutera med P.H. om de omständigheter som enligt T.L. gav anledning till påståendet om flyktfara och inte heller beredde P.H. tillfälle att ta kontakt med M.M. innan beslutet meddelades.

Det sätt på vilket T.L. handlagt häktningsfrågan har medfört att M.M. inte före beslutet blivit underrättad om att en ny häktningsfråga väckts mot honom. Som en följd härav har M.M. inte före beslutet fått del av de omständigheter som åberopats som grund för häktning och inte heller har han och hans försvarare beretts tillfälle att yttra sig innan beslutet meddelades. Dessa brister i handläggningen är anmärkningsvärda därför att T.L:s antaganden om flyktfara på inget sätt gav vid handen att åklagaren skulle ha gjort en allvarlig missbedömning när denne underlåtit att åberopa detta häktningsskäl. Med det sagda vill HovR:n framhålla att T.L. förtjänar allvarlig kritik för sin handläggning av häktningsfrågan men att HovR:n skulle haft viss förståelse för handläggningen om det brott som föranledde häktning varit av mycket allvarlig art och utredningen klart visat att någon enskild eller det allmänna skulle ha utsatts för stora risker, om den misstänkte hade försatts på fri fot.

HovR:n övergår nu till att behandla frågan om T.L. meddelat häktningsbeslutet utan att det på objektiva grunder skäligen kunde befaras att M.M. genom att avvika skulle undandra sig lagföring.

T.L. har grundat påståendet om flyktfara på de av HovR:n tidigare redovisade uppgifterna från förundersökningsprotokollet, uppgifter som föredragits vid häktningsförhandlingen d 19 okt 1987 och på vad M.M:s hustru uppgav för T.L. på eftermiddagen d 4 nov 1987 om M.M:s önskan om att få fara till ett land i södra Europa för att övervara sin fars begravning. T.L. har dessutom särskilt framhållit att M.M. ansåg sig oskyldig till de anklagelser som riktats mot honom och att han, om han försattes på fri fot, inte kunde förväntas lojalt hörsamma en kallelse till huvudförhandlingen d 6 nov 1987.

T.L:s påstående att han ansåg att flyktfara förelåg skall bedömas mot bakgrund av de uppgifter som fanns om M.M:s person. Av handlingarna framgick att M.M. bott i Sverige i ca 20 år, att han nu var naturaliserad svensk medborgare, att hans hustru visserligen hade flyttat ifrån honom till följd av det brott som föranlett häktningen men att han hade fyra barn här samt att han hade arbete och bostad här. Under dessa förhållanden kan flyktfara uppenbarligen inte anses ha förelegat.

HovR:n anser att en tilltalad som på grund av en förälders begravning år förhindrad att närvara vid en rättegång har laga förfall. De undantag som kan behöva göras från detta kategoriska uttalande avser så speciella förhållanden att de här kan lämnas helt å sido. T.L. synes också i princip dela uppfattningen att den som skall övervara en förälders begravning har laga förfall. Har en tilltalad laga förfall att inte komma till en huvudförhandling, skall förhandlingen ställas in och kallelse ske till ny huvudförhandling.

T.L. har under huvudförhandlingen i HovR:n uttryckt sig på ett sådant sätt att HovR:n inte kunnat frigöra sig från den uppfattningen att häktningsbeslutet till stor del berodde på att T.L. ville undvika att ställa in huvudförhandlingen d 6 nov 1987, eftersom detta skulle öka hans balanser och orsaka merarbete. Det är ingen tvekan om att häktningsinstitutet inte får användas som ett medel för att effektivisera handläggningen av ett brottmål.

Att T.L. häktat M.M. trots att utredning till stöd för antagandet om flyktfara inte förelegat ger intryck av att T.L. bortsett från de anspråk på rättssäkerhet och legalitet som måste bära upp ett beslut om frihetsberövande. Det kan dock inte anses tillförlitligen utrett att T.L. haft uppsåt att hålla M.M. häktad med vetskap om att tillräckliga skäl för flyktfara inte förekommit.

HovR:n har funnit anledning att rikta allvarlig kritik mot T.L. för hans handläggning av häktningsfrågan, både när det gäller det formella förfarandet och med avseende på tillämpningen av reglerna om flyktfara. Vid bedömningen av om T.L. handlat grovt oaktsamt beaktar HovR:n främst att den fråga T.L. haft att ta ställning till har gällt ett frihetsberövande. Medan det framstår som helt klart att T.L:s sätt att bedöma frågan om flyktfara innefattat grov oaktsamhet har HovR:n inte redan på grund av det felaktiga i den formella handläggningen ansett det klarlagt att T.L. gjort sig skyldig till straffbar oaktsamhet. Vad som framkommit om den påstådda flyktfaran visar emellertid att det var ett allvarligt misstag att inte iaktta de processuella grundprinciper som angetts i 24 kap 14 § 2 st RB. HovR:n finner sålunda utrett att T.L. av grov oaktsamhet brutit mot bestämmelsen i 24 kap 1 § 1 st RB om häktning vid flyktfara och i 17 § 2 st jämförd med 14 § 2 st om att ett häktningsbeslut skall föregås av utredning.

Häktningsbeslutet har meddelats i myndighetsutövning.

HovR:n anser att M.M. har lidit förfång dels genom att han hållits häktad utan att de formella bestämmelser iakttagits som reglerar hur en häktningsfråga skall handläggas dels genom att han hållits häktad trots att skäl för häktning objektivt sett ej förelegat. Förfånget kan inte anses som ringa.

HovR:n anser att påföljden bör bestämmas till böter. Med beaktande av att T.L. underrättat M.M:s offentlige försvarare om beslutet så att M.M. haft tillfälle att genast överklaga beslutet och att frihetsberövandet inte rimligen kunde komma att avse längre tid än två dagar anser HovR:n att brottet inte är av högre straffvärde än att antalet dagsböter kan bestämmas till 80. HovR:n utgår från att T.L. ej blir föremål för disciplinära åtgärder enligt lagen (1976:600) om offentlig anställning.

HovR:ns domslut. HovR:n dömer T.L. för vårdslös myndighetsutövning enligt 20 kap 1 § 2 st BrB i dess lydelse före d 1 okt 1989 till dagsböter 80 å 100 kr.

Domskäl

Domskäl. På yrkande av allmän åklagare beslöt T.L. d 19 okt 1987 att häkta M.M. såsom på sannolika skäl misstänkt för misshandel och olaga hot. Som häktningsgrund angavs att det fanns anledning att M.M. skulle fortsätta sin brottsliga verksamhet. Efter det att åtal hade väckts mot M.M. d 2 nov utfärdade TR:n kallelse till huvudförhandling i målet d 6 nov. Därefter meddelade åklagaren d 4 nov TR:n att fara för fortsatt brottslighet inte längre förelåg samt hemställde att TR:n skulle häva häktningen. Samma dag meddelade T.L. följande beslut: Anledning förekommer ej längre att M.M. fortsätter sin brottsliga verksamhet. Det kan däremot befaras att han genom att avvika undandrager sig lagföring. Han skall därför alltjämt vara häktad. Talan mot beslutet föres genom besvär.

Den 6 nov ägde huvudförhandling i målet rum varvid avkunnades dom. M.M. dömdes för misshandel i ett fall och olaga hot i tre fall till skyddstillsyn. Han försattes samtidigt på fri fot.

JK har gjort gällande att T.L. genom att meddela beslutet d 4 nov handlat i strid mot lag i två hänseenden, nämligen i fråga om dels handläggningen av häktningsfrågan dels bedömningen i sak av att flyktfara förelåg.

HD tar först upp frågan om T.L. åsidosatt de bestämmelser i RB som gällde vid tidpunkten för beslutet i fråga om handläggning av häktningsfrågor.

I 24 kap RB finns bestämmelser om bl a förfarandet vid häktning. Bestämmelserna är disponerade så att först behandlas situationen då åklagaren till rätten inger en häktningsframställning avseende någon som är anhållen (12-16 §§). I 17 § 1 st regleras det fallet att det är fråga om att häkta någon "som ej är anhållen". Under förutsättning att åtal har väckts har rätten i ett sådant fall möjlighet att självmant ta upp frågan om häktning.

Vidare bör här erinras om att 19 § ålägger rätten att i vissa situationer omedelbart förordna att den häktade skall friges; detta gäller bl a om det inte längre finns skäl till häktning.

Dispositionen av bestämmelserna om häktning och utformningen av dem tyder på att regelsystemet har utformats med sikte på två skilda situationer, nämligen dels häktning av någon som är anhållen dels häktning av någon som är på fri fot. Detta bestyrks också av vissa uttalanden i motiven till 17 § där det anges att den paragrafen rör fall då den misstänkte är på fri fot (NJA II 1943 s 336). Man finner i lagtexten inte något givet svar på frågan hur man skall hantera den speciella situation som är aktuell i målet (häktning på ny grund av någon som redan är häktad).

Har domstolen givits möjlighet att på eget initiativ förordna om häktning av någon som befinner sig på fri fot, måste domstolen ha motsvarande möjligheter när det gäller att ta ställning till om den som redan är berövad friheten skall kvarstanna i häkte. Annars skulle det från saklig synpunkt egendomliga resultatet uppkomma, att domstolen efter begäran av en åklagare visserligen måste frige den som häktats enligt 12-16 §§ men är oförhindrad att kalla till häktningsförhandling att äga rum omedelbart efter frigivandet och därvid förordna, att den misstänkte på nytt skall träda i häkte. I båda de angivna situationerna måste domstolen kunna självständigt avgöra vilken häktningsgrund som kan vara tillämplig i det särskilda fallet. Bestämmelsen i 17 § 1 st får därför anses äga tillämpning även i den situation som är aktuell i detta mål. Lagtexten lägger inte heller något hinder i vägen för en sådan tillämpning.

T.L. hade alltså stöd i 17 § 1 st för att ta upp frågan om M.M. borde kvarstanna i häkte på annan grund - flyktfara - än den tidigare åberopade. Därav följer att det inte fanns någon skyldighet för rätten att frige M.M. på den grunden att rätten delade åklagarens uppfattning att den tidigare åberopade häktningsgrunden - fara för fortsatt brottslighet - inte längre var aktuell. Det fanns ju enligt rättens mening fortfarande skäl för häktning (jfr 19 §).

I 17 § 2 st föreskrivs att när fråga om häktning väckts skall förhandling äga rum inför rätten så snart det kan ske. Det finns inte något undantag från den regeln. Även om lagtexten har utformats för det fallet att det är fråga om att häkta någon som befinner sig på fri fot, måste kravet på förhandling gälla även när det är fråga om att fatta beslut om att någon som redan är häktad skall kvarstanna i häkte. För en sådan tolkning talar också det förhållandet att bestämmelserna om förhandling i häktningsfrågor måste ses som en viktig rättssäkerhetsgaranti för den enskilde; ingen skall behöva riskera att beslut fattas om att han skall vara berövad friheten utan att han får möjlighet att dessförinnan framföra sina synpunkter vid en förhandling.

När T.L. efter mottagandet av framställningen från åklagaren om hävande av häktningen gjorde den bedömningen att det kunde ifrågasättas, om häktningen inte borde fortvara men då på annan grund, uppkom en situation som gjorde det nödvändigt att behandla frågan om fortsatt häktning vid en förhandling. Självfallet var det angeläget att frågan kunde avgöras utan något ytterligare dröjsmål. Den tidsutdräkt på knappt två dygn som skulle uppstå om man lät frågan anstå till huvudförhandlingen d 6 nov måste anses godtagbar.

Detta innebär att det från handläggningssynpunkt inte fanns något som utgjorde hinder för T.L. att vid prövningen av åklagarens begäran om hävande av häktningen låta M.M. kvarstanna i häktet och meddela parterna att rätten skulle pröva frågan om häktning på grund av flyktfara vid den kommande huvudförhandlingen. Hade T.L. utformat beslutet i enlighet härmed, skulle M.M. ha varit berövad friheten fram till huvudförhandlingen på samma sätt som blev fallet i och med beslutet d 4 nov.

Som T.L. anfört är det en ovanlig situation att domstolen anser sig ha anledning att ifrågasätta åklagarens begäran att en häktad skall försättas på fri fot före huvudförhandlingen. T.L. hade att snabbt ta ställning till hur handläggningen av frågan skulle gå till. Han gjorde i det hänseendet en bedömning som kan sägas ha tagit sig uttryck i en felaktig formulering av beslutet. T.L:s förfarande kan inte anses innefatta någon oaktsamhet.

Åtalet mot T.L. såvitt gäller felaktig handläggning kan alltså inte bifallas.

HD tar därefter upp frågan om T.L. ådragit sig ansvar på den grunden att det vid en objektiv bedömning inte kunde skäligen befaras att M.M. skulle komma att avvika.

Inom rättskipningen måste det finnas ett betydande utrymme för olika uppfattningar i lagtolknings- och lagtillämpningsfrågor. Även ganska klara felbedömningar kan förekomma utan att det kan föranleda straffansvar. Härtill kommer att den avgränsning av det straffbara området som gjordes vid 1975 års ämbetsansvarsreform innebar att man kriminaliserade endast vissa grövre tjänstefel som kunde sägas innefatta allvarliga angrepp på enskilda medborgares rättsläge (se bl a NJA 1984 s 80).

Utredningen visar att T.L:s beslut hade sin grund i uppgifter som lämnades av M.M:s hustru vid ett telefonsamtal på eftermiddagen d 4 nov. Det har inte kunnat klarläggas vad som förekom mer i detalj vid telefonsamtalet. T.L. har själv uppgett att han vid samtalet fick veta, att M.M. ville bli fri för att omedelbart bege sig till Italien där hans fader skulle begravas vid någon tidpunkt efter den utsatta huvudförhandlingen. T.L. fick uppfattningen att det inte var nödvändigt att resa före huvudförhandlingen för att närvara vid begravningen. Uppgiften att M.M. ville resa genast gjorde därför T.L. misstänksam och han drog - enligt vad han har uppgett - slutsatsen att M.M. i själva verket avsåg att lämna landet för en längre tid.

Mot bakgrund av vad som var upplyst om M.M:s anknytning till Sverige synes de vid telefonsamtalet lämnade uppgifterna inte ha gett tillräckligt underlag för slutsatsen att flyktfara förelåg. Utredningen härom och om det underlag i övrigt som T.L. hade eller på eftermiddagen d 4 nov hade kunnat skaffa sig är emellertid inte sådan att det kan anses att T.L. visat grov oaktsamhet när han gjorde bedömningen att flyktfara förelåg. Åtalet skall därför ogillas även i det nu behandlade hänseendet.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD åtalet.

Referenten,JustR Lind, tillade: HD har i rättsfallen NJA 1989 s 461 och 1990 s 8 beslutat om häktning utan föregående förhandling.

I båda dessa rättsfall rörde saken en person som avtjänade fängelsestraff, vilket inhiberades genom beslut av HD samtidigt som domstolen förordnade om häktning. Denna situation avviker i hög grad från de fall som regleringen i 24 kap RB främst tar sikte på.

Vidare är i fråga om 1989 års fall att märka att det rörde resning jämlikt 58 kap 2 § 4 RB. Av 58 kap 6 § 3 st RB följer att det är möjligt att genom beslut i resningsärendet inhibera ett pågående fängelsestraff. Ett sådant beslut kan inte fattas efter det att resningsärendet avgjorts genom att resning beviljas. Därmed uppkommer något av ett dilemma. Domstolen kan å ena sidan inte bevilja resning på den grunden att synnerliga skäl föreligger att skuldfrågan prövas på nytt och samtidigt låta fängelsestraffet pågå på grund av en dom vars rättskraft undanröjs genom resningen. Å andra sidan kan man knappast heller föranstalta om en häktningsförhandling avseende en person som sitter i fängelse innan det blivit klart om resning alls kommer att beviljas. Den från saklig synpunkt rimligaste lösningen av dilemmat är utan tvivel den som HD valde i 1989 års rättsfall. Från ställningstagandet i den speciella situationen kan inte några slutsatser dras i fråga om förevarande mål.

Det sagda äger tillämplighet även beträffande 1990 års rättsfall, som kan sägas ha inneburit att HD återställde det läge som rådde innan den återkallelse av vadetalan, som målet rörde, ägde rum (se även NJA 1989 s 382 med den där gjorda hänvisningen till 58 kap 6 § 3 st RB).