NJA 1992 s. 528

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Körner) anförde i dom d 10 jan 1991:

Domskäl. Gärningen. B-O.O. har bestritt ansvar för våld mot tjänsteman under påstående att han visserligen har vidrört I-B.B. men att han inte haft uppsåt att använda våld mot henne. Närmare hörd över åtalet har B-O.O. uppgett i huvudsak följande. Vid tillfället träffade han I-B.B., som var trafikvakt, när han skulle åka iväg med sin bil som stod på Kabelgatan, Göteborg. I-B.B. skulle sätta en parkeringsanmärkning på bilen. B-O.O. sade då till henne att det inte råder stoppförbud och att han inte skulle ha någon parkeringsanmärkning. Han tog därvid henne löst i handen. Han var irriterad för att hon skulle ge honom en parkeringsanmärkning och att hon skrev ut anmärkningen först när han hade kommit till platsen. Han har inte använt våld mot I-B.B. och kan inte förstå att hon har fått skador av händelsen.

Åklagaren har som bevisning åberopat förhör med målsäganden I-B.B. och vittnesförhör med M.L.. Vidare har åklagaren åberopat journalutdrag från d 15 maj 1990 vid läkarbesök av I-B.B..

I-B.B. och M.L. har uppgett att B-O.O., i samband med att I-B.B. skulle fästa en parkeringsanmärkning på B-O.O:s bil, tog tag i I-B.B., vände henne hastigt om och knuffade henne framlänges. I-B.B. har uppgett att B-O.O. tog ett kraftigt tag med händerna i överarmarna på henne och att hon kände smärta av det. Enligt M.L. tog B-O.O. tag över hennes axlar. Genom det anförda finner TR:n styrkt att B-O.O. använt våld mot I-B.B. i samband med hennes myndighetsutövning. Av åberopat journalutdrag framgår att I-B.B. efter händelsen hade en muskelsträckning eller bristning i muskulaturen kring skulderbladet. Enligt I-B.B. hade hon så kraftiga smärtor från skadorna att hon inte kunde arbeta under en vecka. På anförda skäl finner TR:n utrett att B-O.O. gjort sig skyldig till våld mot tjänsteman som med hänsyn till skadornas omfattning inte kan anses som ringa brott.

Påföljden. B-O.O. är inte tidigare dömd för brott. Han lever under ordnade förhållanden, har varit pastor inom Svenska Missionsförbundet och arbetat ideellt som bl a ungdomsledare. Han har uttalat att användning av våld inte överensstämmer med hans livsinställning. Det saknas sålunda anledning att befara att han på nytt skall göra sig skyldig till brott. Våld mot tjänsteman är emellertid brott av sådan art att en icke frihetsberövande påföljd kan komma i fråga endast om det finns skäl som talar för det med särskild styrka. Sådana skäl föreligger inte. Påföljden skall därför bestämmas till fängelse. Med hänsyn till att B-O.O. lever under ordnade förhållanden och då våldet har varit av relativt måttligt slag finner TR:n att fängelsestraffet kan sättas lägre än vad som annars skulle blivit fallet.

Domslut

Domslut. TR:n dömde B-O.O. enligt 17 kap 1 § BrB för våld mot tjänsteman till fängelse 14 dagar.

Nämndemannen Mollstedt var skiljaktig såvitt avsåg påföljden och bestämde denna till villkorlig dom jämte 40 dagsböter å 80 kr.

Domskäl

Domskäl. B-O.O., I-B.B. och M.L. har i HovR:n hörts på nytt. De har därvid i allt väsentligt lämnat uppgifter motsvarande vad som för dem antecknats i TR:ns dom, I-B.B. med bl a följande tillägg: När B-O.O. knuffat henne ställde hon sig tillsammans med M.L. på omkring fem meters avstånd från B-O.O:s bil. Han kom då fram och "puttade" samtidigt till dem båda på axlarna, vilket resulterade i att de fick ta ett halvsteg bakåt. - B-O.O:s agerande ledde till att hon därefter var orolig och fick ont i magen när hon arbetade utan att ha sällskap av någon kollega. I slutet av febr 1991 började hon därför söka annan anställning. Numera tjänstgör hon inom sjukvården.

M.L. har bekräftat uppgiften att B-O.O., sedan han först hade gått på I-B.B., knuffade till dem båda på axlarna.

Anledning saknas att frångå TR:ns bedömning att B-O.O. gjort sig skyldig till våld mot tjänsteman och att brottet inte kan anses som ringa.

B-O.O., som sedan flera år var bekant med platsen, måste ha känt till det aktuella parkeringsförbudet. Inget har heller framkommit som talar för att parkeringsanmärkningen bort underlåtas. B-O.O. kan därför inte ha haft anledning att på något sätt känna sig provocerad av I-B.B:s agerande. på grund härav och på de av TR:n i övrigt anförda skälen delar HovR:n TR:ns uppfattning i fråga om påföljd. TR:ns domslut skall därför fastställas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Referenten, hovrättsrådet Baagoee, med vilken nämndemannen Grauers instämde, var skiljaktig i frågan om påföljd och yttrade: Det våld B-O.O. utövade får anses vara av mindre allvarligt slag och I-B.B:s skador framstår som förhållandevis måttliga. Det kan inte antas att han med sitt handlande åsyftade annat än att komma ifrån parkeringsanmärkningen. Omständigheterna utesluter inte att han kan ha haft något fog för uppfattningen att anmärkningen borde ha underlåtits. Det saknas anledning att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet.

Nu anförda omständigheter bör föranleda att påföljden, trots brottets art, bestäms till villkorlig dom i förening med ett kännbart bötesstraff.

Jag bestämmer påföljden till villkorlig dom jämte 60 dagsböter å 110 kr.

B-O.O. (offentlig försvarare advokaten P.R.) sökte revision och yrkade i första hand att åtalet skulle ogillas samt i andra hand att påföljden skulle bestämmas till böter eller villkorlig dom i förening med böter.

Riksåklagaren bestred ändring. Han justerade gärningsbeskrivningen på så sätt att ordet "trafikvakten" byttes ut mot "parkeringsvakten.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Guntra Ekerling).

Domskäl

Domskäl. I HD har B-O.O. hörts på nytt, varvid han lämnat väsentligen samma uppgifter som antecknats i TR:ns dom.

Riksåklagaren har såsom bevisning åberopat I-B.B:s och M.L:s berättelser sådana de återgivits i TR:ns och HovR:ns domar. Det finns inte skäl att värdera dessa utsagor på annat sätt än underrätterna gjort. HD finner därför, lika med TR:n och HovR:n, utrett att B-O.O., såsom åklagaren påstått, med händerna fattat tag om I-B.B:s överarmar och därefter knuffat henne ifrån sig. Det grepp som B-O.O. tagit på I-B.B. har förorsakat smärta som föranlett att hon samma dag uppsökt läkare. B-O.O. har därför utövat våld som avses i 17 kap 1 § BrB.

Våldet mot I-B.B. får anses ligga nära gränsen mot sådant våld som bestraffas enligt bestämmelserna i 17 kap 4 § BrB om våldsamt motstånd. Det framgår redan av gärningsbeskrivningen men vinner stöd också av ett journalutdrag som åberopats av såväl riksåklagaren som B-O.O.. Av utdraget framgår att I-B.B. d 15 maj 1990 inte företett några yttre tecken på att ha blivit utsatt för våld men haft symtom på en muskelsträckning eller muskelbristning kring skulderbladet. Dessa symtom synes inte ha föranlett undersökande läkaren att vare sig sjukskriva henne eller behandla henne på annat sätt än genom lugnande besked.

Eftersom det våld som B-O.O. sålunda utövat får anses vara av mindre allvarligt slag, bör det brott varom han övertygats, våld mot tjänsteman, rubriceras som ringa och straffet bestämmas till böter.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom dömer HD B-O.O. enligt 17 kap 1 § BrB för våld mot tjänsteman, ringa brott, till 70 dagsböter om 150 kr.