NJA 2015 s. 668
Ansvar för våld mot tjänsteman förutsätter våld på person, dvs. misshandel eller betvingande av kroppens rörelsefrihet.
Solna tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Solna tingsrätt åtal mot P.R. för våld mot tjänsteman enligt följande gärningsbeskrivning (åtalspunkt 2).
P.R. har angripit polismannen C.H. med våld när C.H. och hennes kollega skulle ingripa mot honom. Det hände den 8 februari 2014 på Stationsgatan i Sundbyberg. P.R. sparkade C.H. på benet.
P.R. begick gärningen med uppsåt.
P.R. åtalades även för att vid samma tillfälle ha gjort sig skyldig till våldsamt motstånd (åtalspunkt 1).
P.R. förnekade gärningarna.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande rådmannen Susanne Sundberg) anförde i dom den 28 maj 2014 följande.
Domskäl
Gärningarna
P.R. har uppgett att han var berusad och att han inte minns så mycket av händelsen. Han har uppgett att han satt och vilade innan han skulle gå hem till sin mamma. Han har vidare uppgett att han inte brukar skrika och gapa och att han inte brukar sparka på poliser.
Tingsrätten har inte funnit någon anledning att ifrågasätta C.H:s och D.W:s uppgifter. Genom dessa har följande kommit fram.
Poliserna beordrades till platsen på grund av att en berusad man gapade och skrek. Mannen, P.R., var påtagligt berusad och hade sår på knäna och i pannan. Poliserna bedömde att han var för berusad för att kunna ta hand om sig själv. P.R:s mamma bodde i närheten och poliserna tänkte att de kunde skjutsa honom dit i stället för att omhänderta honom. De var dock tvungna att först ringa till modern för att kontrollera att hon inte var påverkad, eftersom den som tar emot en berusad person inte själv får vara påverkad av alkohol eller droger. P.R., som tidigare hade varit lugn, blev då arg och ställde sig upp. Poliserna tog tag i varsin arm på P.R. för att få kontroll på honom och förde honom till polisbilen. P.R. krängde med kroppen och spände armarna. Poliserna kunde inte belägga honom med handfängsel när han stod upp utan de fick lägga honom ner. De satte honom i baksätet i polisbilen och försökte få in hans ben i bilen. P.R. sparkade då på C.H:s underben. Det var en avsiktlig spark. Sparken kändes men den gjorde inte ont eftersom C.H. hade benskydd av skumgummi i sina byxor. D.W. tryckte sina ben mot P.R:s ben för att förhindra ytterligare sparkar.
Av utredningen framgår att P.R. har gjort sig skyldig till våldsamt motstånd enligt åtalspunkten 1. När det sedan gäller om han har gjort sig skyldig till våld mot tjänsteman, avses med våld ”våld på person”, dvs. misshandel eller ett praktiskt taget fullständigt betvingande av kroppens rörelsefrihet. Ansvar för misshandel förutsätter att målsäganden drabbats av kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försatts i vanmakt eller något annat sådant tillstånd. Med smärta avses ett fysiskt lidande som inte är alltför obetydligt. Någon smärta har inte uppkommit i detta fall. P.R. kan därför inte dömas för våld mot tjänsteman.
Frågan är om P.R. i stället kan dömas för försök till våld mot tjänsteman. Ett åtal för ett fullbordat brott innefattar normalt ett påstående om försök till samma brott. Frågan har också diskuterats under huvudförhandlingen.
Av utredningen i målet har framkommit att P.R:s spark var avsiktlig. Det finns dock inte någon utredning om kraften i sparken eller vad P.R. hade på fötterna. P.R. var kraftigt berusad och satt ner i baksätet på polisbilen när han sparkade. Även om C.H. stod nära honom finns det mot denna bakgrund mycket som talar för att sparken, om hon inte hade haft benskydd, hade orsakat endast snabbt övergående smärta och bedömts som ringa brott. Eftersom försök till våld mot tjänsteman, ringa brott, inte är straffbart, kan P.R. inte heller dömas för försök till våld mot tjänsteman.
P.R:s gärning skulle eventuellt kunna rubriceras som våldsamt motstånd, om hans syfte med sparken var att hindra polismännen i deras myndighetsutövning. För ansvar för våldsamt motstånd räcker det nämligen med ”våld mot person”. Varken gärningsbeskrivningen i åtalspunkten 1 eller 2 täcker dock denna gärning. Frågan har inte heller diskuterats under huvudförhandlingen. Den saknar dock praktisk betydelse, eftersom P.R. ändå ska dömas för våldsamt motstånd enligt åtalspunkten 1.
Sammanfattningsvis ska alltså åtalet för våldsamt motstånd enligt punkten 1 bifallas medan åtalet för våld mot tjänsteman enligt åtalspunkten 2 ska ogillas.
Påföljden
P.R. förekommer under tolv avsnitt i belastningsregistret. Han dömdes senast den 14 mars 2014 av Svea hovrätt för misshandel och våldsamt motstånd till skyddstillsyn. Svea hovrätts dom innebar att Solna tingsrätts dom den 16 januari 2014 fastställdes.
- - -
Domen på skyddstillsyn bör mot denna bakgrund självfallet fortsätta att löpa. Frågan är om skyddstillsynen bör omfatta även nu aktuellt brott eller om P.R. bör dömas särskilt till böter.
P.R. har begått brottet efter tingsrättens dom men före hovrättens dom. Som tingsrätten ser det är det fråga om ny brottslighet. I sådana fall är det nog vanligast att rätten dömer särskilt till böter. Ett bötesstraff skulle dock vara mindre lämpligt i det här läget. Det är lämpligare att låta skyddstillsynen omfatta det aktuella brottet.
Domslut
Domslut
Tingsrätten frikände P.R. från ansvar för våld mot tjänsteman och dömde honom enligt 17 kap. 4 § BrB för våldsamt motstånd. Det förordnades att tidigare utdömd skyddstillsyn skulle avse även den nya brottsligheten.
Svea hovrätt
Åklagaren överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle döma P.R. helt enligt åtalet, dvs. även för våld mot tjänsteman, och bestämma påföljden till ett fängelsestraff.
P.R. motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Per Sundberg, referent, och Annika Åkerlind samt tf. hovrättsassessorn Anna Tikkanen) anförde i dom den 30 oktober 2014 följande.
Hovrättens domskäl
Hovrätten har tagit del av samma bevisning som lades fram i tingsrätten.
Som tingsrätten funnit är det genom C.H:s och D.W:s berättelser styrkt att P.R. har sparkat C.H. på benet när poliserna skulle ta in honom i polisbilen. Enligt C.H. kände hon av sparken även om den inte medförde någon ”jättesmärta”. För att gärningen ska vara straffbar som våld mot tjänsteman krävs enligt 17 kap. 1 § BrB att gärningsmannen med våld har förgripit sig på någon i hans eller hennes myndighetsutövning. Något krav på att våldet ska ha medfört någon viss effekt, t.ex. smärta, ställs däremot inte upp. Det krävs alltså inte att våldet har nått upp till sådan nivå att gärningen samtidigt är straffbar enligt straffbudet för misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB (jämför vad som sägs i rättsfallen NJA 1992 s. 528 och 2000 s. 116). Att P.R. har sparkat C.H. utgör därför sådant våld som är att anse som våld mot tjänsteman och åtalet är därmed styrkt. Med hänsyn till den begränsade effekten av våldet ska emellertid gärningen bedömas som ringa. Tingsrättens dom ska alltså ändras på så sätt att P.R. döms även för våld mot tjänsteman.
Hovrätten delar tingsrättens bedömning att den lämpligaste påföljden är skyddstillsyn och anser att den tidigare utdömda skyddstillsynen bör omfatta båda de brott som P.R. nu döms för. Tingsrättens dom ska alltså inte ändras när det gäller påföljd.
Hovrättens domslut
Hovrätten ändrar tingsrättens dom endast på det sättet att hovrätten dömer P.R. även enligt 17 kap. 1 § BrB för våld mot tjänsteman den 8 februari 2014.
Högsta domstolen
P.R. överklagade och yrkade att HD skulle frikänna honom från ansvar för våld mot tjänsteman.
Riksåklagaren medgav ändring av hovrättens dom.
HD meddelade prövningstillstånd med utgångspunkt i vad hovrätten funnit utrett om P.R:s handlande.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Frida Barrstrand, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Domskäl
Punkterna 1-3 motsvarar punkterna 1 och 2 i HD:s dom.
Bestämmelsens våldsbegrepp
I strafflagen föreskrevs straff för våld eller annan misshandel å ämbetsman. Genom 1948 års strafflagsrevision ändrades rekvisitet på så sätt att det senare ledet utgick. Ändringen, som bottnade i att innebörden av uttrycket ansågs oviss, bedömdes inte innebära någon väsentlig avvikelse från den då gällande lagen. (Se SOU 1944:69, s. 169 och 171.) Därefter har våldsbegreppet i straffbestämmelsen inte genomgått någon förändring i sak.
Enligt lagmotiven till 1948 års lagändring åsyftades med förgripelse å ämbetsman med våld detsamma som i rånbestämmelsen och där betecknades med uttrycket våld å person (se a. a. s. 171). Att våld å person är brottsrekvisit vid våld mot tjänsteman synes det råda enighet om inom den juridiska litteraturen (jfr Berggren, Nils-Olof m.fl., Brottsbalken, 1 januari 2015, Zeteo, kommentaren till 17 kap. 1 § under Den brottsliga gärningen, Jareborg, Nils m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2 uppl. 2015, s. 194, Ulväng, Magnus m.fl., Brotten mot allmänheten och staten, 2 uppl. 2014, s. 229, samt Westerlund, Gösta, Våld mot tjänsteman och andra närbesläktade brott enligt 17 kap.1-5 §§brottsbalken, 1989, s. 111).
Uttrycket våld å person är inte tänkt att tolkas alltför vidsträckt. Det fordras att gärningsmannen bär våldsam hand på en person som därigenom utsätts för misshandel eller betvingande. (Se SOU 1940:20, s. 111.) Begreppet förklaras även med en fysisk kraftanvändning som direkt träffar en person och som utgör antingen misshandel eller ett betvingande av den anfallnes kroppsliga rörelsefrihet (se SOU 1953:14, s. 232 samt jfr Jareborg, Nils m.fl., a. a. s. 193 f., Thornstedt, Hans, Begreppet nödvärn i strafflagstiftningen i Festskrift tillägnad hans excellens riksmarskalken juris doktor Birger Ekeberg, 1950, s. 483 f. och Ulväng, Magnus m.fl., a. a. s. 229).
Punkten 7 motsvarar punkten 5 i HD:s dom.
Såväl misshandel som vissa frihetsbrott är sålunda att hänföra till våld mot tjänsteman. Våld som faller under straffbestämmelsen för olaga tvång och inte är våld å person kan straffas såsom våldsamt motstånd. Att enbart tränga undan en tjänsteman eller rycka något ifrån honom för att hindra eller framtvinga en tjänsteåtgärd är straffbart endast som våldsamt motstånd. Detsamma gäller om att stänga in honom eller rycka och slita i hans kläder, såvitt inte en sådan åtgärd undantagsvis nästan helt berövar honom handlingsförmågan. (Se SOU 1944:69, s. 171; jfr även SOU 1930:24, s. 215.)
Bedömningen i detta fall
P.R. har avsiktligen sparkat C.H., som vid tillfället hade benskydd på sig. Av utredningen torde den slutsatsen kunna dras att sparken inte medfört annat än mindre kroppsligt obehag för C.H. Någon egentlig smärta kan således inte sägas ha varit för handen. Det har inte heller framkommit att sparken orsakat någon annan av de effekter som ansvar för misshandel förutsätter. Mot den bakgrunden samt då fråga inte är om betvingande har P.R. inte utövat våld å C.H. på sätt som avses i 17 kap. 1 § BrB. Han kan därför inte dömas för våld mot tjänsteman.
Fråga uppkommer därvid om P.R:s gärning kan vara att betrakta som försöksbrott. Gärningsbeskrivningen får anses innefatta ett påstående även om sådant brott. Frågeställningen har varit uppe under huvudförhandlingen vid tingsrätten och parterna har argumenterat i saken i HD. Det föreligger således inget hinder för en sådan prövning (jfr HD:s dom den 16 juni 2015 i mål nr B 5390-13(NJA 2015 s. 405)).
Gärningen har riktats mot polisman, som löper särskild risk för övergrepp från allmänhetens sida. Våldet har emellertid varit av förhållandevis lindrig karaktär. Med hänsyn härtill skulle brottet, om det hade fullbordats, varit att anse som ringa (jfr NJA 1992 s. 528 och Ulväng, Magnus m.fl., a.a. s. 231 samt även SOU 1944:69, s. 174). Försök till våld mot tjänsteman, ringa brott, är inte straffbart (jfr 17 kap. 16 § BrB). Något annat brottspåstående föreligger inte. P.R. ska därmed frikännas från ansvar för brott i till HD överklagad del.
Övrig brottslighet och påföljd
I enlighet med hovrättens dom har P.R. gjort sig skyldig till våldsamt motstånd. Oaktat bedömningen av åtalet för våld mot tjänsteman saknas skäl att ändra den påföljd domstolarna bestämt. Hovrättens domslut ska därför fastställas i övrigt.
Domslut
Domslut
Se HD:s domslut.
Domskäl
HD (justitieråden Ella Nyström, Kerstin Calissendorff, Göran Lambertz, Ingemar Persson och Anders Eka, referent) meddelade den 22 oktober 2015 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
P.R. åtalades för våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd. Enligt åtalet för våld mot tjänsteman hade han den 8 februari 2014 angripit polismannen C.H. med våld när hon och hennes kollega skulle ingripa mot honom. Både tingsrätten och hovrätten fann det utrett att P.R. avsiktligen hade sparkat C.H. på benet. Tingsrätten konstaterade emellertid att någon smärta inte hade uppkommit till följd av sparken och ogillade åtalet för våld mot tjänsteman. Hovrätten, som var av uppfattningen att straffbestämmelsen inte innefattar krav på att våldet ska medföra någon viss effekt, har ändrat tingsrättens dom och dömt P.R. för våld mot tjänsteman, ringa brott. Domstolarna har bifallit åtalet för våldsamt motstånd.
Den rättsliga regleringen
Enligt 17 kap. 1 § BrB ska den som med ”våld eller hot om våld förgriper sig å någon i hans myndighetsutövning” dömas för våld eller hot mot tjänsteman till fängelse i högst fyra år. Om brottet är ringa döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Bestämmelsens beskrivning av vilket våld som krävs för ansvar tillkom ursprungligen genom 1948 års strafflagsrevision och har därefter överförts till brottsbalken utan någon förändring i sak. Enligt förarbetena åsyftades med det dåvarande uttrycket ”förgripelse å ämbetsman med våld” samma krav som i rånbestämmelsen, dvs. att det ska vara fråga om ”våld å person” (se NJA II 1948 s. 301 ff.). Även i den nuvarande straffbestämmelsen om rån i 8 kap. 5 § BrB uppställs ett sådant krav.
Våld på person kan ses som ett kvalificerat våldsbegrepp och innefattar dels misshandel, dels ett praktiskt taget fullständigt betvingande av kroppens rörelsefrihet (se Nils-Olof Berggren m.fl., Brottsbalken, 1 januari 2015, Zeteo, kommentaren till 8 kap. 5 § under rubriken Stöldfallet och NJA II 1942 s. 357 f. angående förarbetena till rånbestämmelsen). Det innebär alltså att såväl misshandel som vissa frihetsbrott kan utgöra våld mot tjänsteman förutsatt att övriga i 17 kap. 1 § BrB angivna förutsättningar är uppfyllda. Att bestämmelsen ska uppfattas på detta sätt förefaller det råda enighet om i den juridiska litteraturen (se exempelvis Magnus Ulväng m.fl., Brotten mot allmänheten och staten, 2 uppl. 2014, s. 229). Detta synsätt får också stöd av rättsfallet NJA 1992 s. 528.
För misshandel döms enligt 3 kap. 5 § BrB den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd. Med smärta i bestämmelsens mening avses ett fysiskt lidande som inte är alltför obetydligt. Tillfogande av ett mindre kroppsligt obehag faller inte under misshandelsbegreppet. För att misshandel ska anses föreligga, då kroppsskada eller sjukdom inte har förorsakats, krävs att den kroppsliga störningen inte har varit alltför lindrig eller hastigt övergående. (Se Nils-Olof Berggren m.fl., a.a., kommentaren till 3 kap. 5 §.)
Bedömningen i detta fall
P.R. har avsiktligen sparkat C.H. på benet. Hennes byxor var försedda med skydd och sparken medförde endast ett mindre kroppsligt obehag. Någon smärta i misshandelsbestämmelsens mening har således inte uppstått. Det innebär att det inte har varit fråga om våld på person. Åtalet mot P.R. för våld mot tjänsteman ska därför ogillas.
P.R:s gärning skulle också kunna ses som ett försök till våld mot tjänsteman. Ett fullbordat brott skulle dock ha bedömts som ringa. Försök till våld mot tjänsteman som är ringa är inte straffbart (se 17 kap. 16 § BrB).
Det anförda innebär att P.R. ska frikännas från ansvar i denna del.
Påföljd
Enligt den del av hovrättens dom som inte har överklagats har P.R. gjort sig skyldig till våldsamt motstånd. Även om åtalet för våld mot tjänsteman nu ogillas saknas skäl att ändra den påföljd som hovrätten har bestämt.
Domslut
Domslut
HD ändrar på det sättet hovrättens domslut att HD frikänner P.R. från ansvar för våld mot tjänsteman.
HD:s dom meddelad: den 22 oktober 2015.
Mål nr: B 5744-14.
Lagrum: 17 kap. 1 § BrB.
Rättsfall: NJA 1992 s. 528.