RH 2002:5

Åklagaren åtalade D.B. för hot mot tjänsteman enligt följande gärningsbeskrivning: D.B. har den 25 september 2000 vid Karlaplans tunnelbanestation i Stockholm med hot om våld förgripit sig på biljettkontrollanten L.U.P. i dennes myndighetsutövning genom att göra uttalanden av innebörd att han skulle skada och döda denne. - L.U.P. yrkade samtidigt skadestånd av D.B. med 2 500 kr för kränkning.

D.B. förklarade att han varken kunde erkänna eller förneka gärningen. Han bestred skadeståndsskyldighet och förklarade att han inte kunde vitsorda något belopp som i och för sig skäligt.

Stockholms tingsrätt (2001-03-15, rådmannen Henrik Lagergren samt nämndemännen Rune Olofsson, Katarina Strandmark och Ulla Sjövall) dömde D.B. för hot mot tjänsteman till fängelse två månader och biföll skadeståndsyrkandet.

Tingsrätten antecknade i domen att L.U.P. hade berättat bl.a. följande. När han sista gången påpekade att personnumret inte stämde sade D.B.: "Ett ord till och jag krossar skallen på Dig." Han blev riktigt rädd av hotet, mest för att det sades kallt och för att D.B. hade stirrande ögon och ett hårt och stelt ansikte. Rädslan satt kvar länge och han går och tänker på hotet. Något sådant hot har han aldrig varit utsatt för förut.

I domskälen anförde tingsrätten bl.a. följande.

Tingsrätten anser åtalet styrkt genom de redovisade berättelserna. Åklagarens rubricering godtas. Brottet är inte att anse som ringa.

D.B. förekommer under två avsnitt i belastningsregistret. Den 12 juni 1998 dömdes han av denna tingsrätt för rån till skyddstillsyn med samhällstjänst 160 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle fängelse sex månader ha ådömts. Dessförinnan dömdes han i maj 1998 till villkorlig dom och sextio dagsböter för misshandel begången i januari 1997.

D.B. har under prövotiden för den tidigare ådömda skyddstillsynen återfallit i brottslighet som innebär angrepp mot person. Vidare har det nu aktuella brottet riktats mot en person i en grupp som allmänt sett är mycket utsatt och som har små möjligheter att skydda sig mot angrepp. Tunnelbanans biljettkontrollanter arbetar i direkt kontakt med dem som kontrolleras. De har ett berättigat intresse av att känna trygghet i sin myndighetsutövning. Tingsrätten anser därför att hot mot tjänstgörande biljettkontrollanter har ett högt straffvärde.

Det nu aktuella hotet är mycket obehagligt. Vidare har det uttalats på ett sätt som är ägnat att ingjuta fruktan. Det har också av L.U.P. och vittnet uppfattats som skrämmande. Även gärningen som sådan har därför ett högt straffvärde.

D.B. har inför tingsrätten förklarat att han kände sig provocerad och ifrågasatt. Såvitt har kunnat utrönas har detta inte haft annan grund än att biljettkontrollanterna inte godtagit ett oriktigt personnummer och att de frågat efter det riktiga - möjligen något irriterat efter att ha kontrollräknat två felaktiga personnummer.

Tingsrätten anser att återfallet och gärningens straffvärde talar för att fängelse väljs som påföljd. Det som D.B. redogjort för som provokation talar inte för en lindrigare påföljd. Det har inte heller i övrigt framkommit några omständigheter som särskilt talar mot att fängelse skall väljas som påföljd. D.B. bör således dömas till fängelse. Gärningens straffvärde är sådant att fängelsestraffets längd bör bestämmas till två månader.

L.U.P. är enligt tingsrättens mening berättigad till skadestånd för kränkning. Det yrkade beloppet överstiger inte det belopp som skäligen bör utgå. L.U.P:s skadeståndsyrkande bör därför bifallas.

D.B. överklagade domen och yrkade att gärningen skulle bedömas som ringa brott och att påföljden i vart fall skulle bestämmas till en ej frihetsberövande sådan. Han yrkade också att skadeståndsanspråket skulle lämnas utan bifall.

Åklagaren och L.U.P. bestred ändring.

Svea hovrätt (2002-01-07, hovrättslagmannen Göran Persson, f.d. hovrättsrådet Jan-Olov Swahn, t.f. hovrättsassessorn Ewa Bökwall, referent, samt nämndemännen Hans Laufke och Bo Hammengren) ändrade tingsrättens dom på så sätt att gärningen bedömdes som ringa brott, påföljden bestämdes till 60 dagsböter och skadeståndstalan lämnades utan bifall.

I domskälen anförde hovrätten följande.

D.B. har underkastat sig ansvar för hot mot tjänsteman men anfört att gärningen bör rubriceras som ringa brott. Hovrätten gör härvidlag följande bedömning.

Såsom försvårande omständigheter vid bedömningen av gärningen nämns i doktrinen bland annat målsägandens tjänsteställning, om målsäganden genom sin tjänsteställning är särskilt utsatt för risk för angrepp från allmänheten samt våldets eller hotets beskaffenhet (Lena Holmqvist m.fl., Brottsbalken, En kommentar, 17:1). Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1972 s. 650 prövat gränsdragningen mellan ringa brott och brott av normalgraden. I det fallet fann Högsta domstolen att ett yttrande om dödshot mot en polisman, där gärningsmannen bar kniv men snabbt lugnade sig, inte kunde bedömas som ringa brott. Högsta domstolen synes ha lagt vikt vid gärningsmannens uppträdande såväl före som efter hotet samt det förhållandet att det verbala hotet underströks av knivbeväpningen. Svea hovrätt har i rättsfallet RH 1995:93 bedömt ett telefonhot om att låta spränga kronofogdemyndigheten i luften som ringa brott. Hovrätten har därvid beaktat att hotet i och för sig riktats mot en utsatt kategori av tjänstemän men att det rört sig om ett hot som uttalats per telefon och att det för målsäganden måste framstått som föga realistiskt att hotet skulle komma att genomföras. Av visst intresse när det gäller gränsdragningen mellan ringa brott och brott av normalgraden är också rättsfallet NJA 1992 s. 528.

L.U.P. har, i sin egenskap av kontrollant av färdbevis, i sig en utsatt position i förhållande till de resande. Vid det aktuella tillfället ingick dock L.U.P. i en kontrollantgrupp om femton personer som arbetade tillsammans. Hotet måste i den situationen bedömas som mindre allvarligt. Med hänsyn härtill och till att det varit fråga om ett verbalt hot utan några andra åtgärder och då D.B. självmant avlägsnat sig från L.U.P., finner hovrätten att gärningen kan bedömas som ringa brott.

Hovrätten bestämmer påföljden till böter.

I skadeståndsfrågan gör hovrätten följande överväganden. Enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen, i dess lydelse före den 1 januari 2002, kan ersättning utgå för sådant lidande som orsakas av kränkning genom brott. För att ersättningsgillt lidande skall anses föreligga bör kränkningen ha varit någorlunda allvarlig (se NJA 1999 s. 725; jfr SOU 1992:84 s. 213 och 270 samt prop. 1987/88:92 s. 7). Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1994 s. 395 uttalat att en polisman i tjänsten måste ha viss beredskap för att mötas med våld, varför ersättning för kränkning inte kan utgå vid varje våldshandling, utan någon undre gräns måste gälla.

Mot bakgrund av hur gärningen nu bedömts finner hovrätten att det hot som L.U.P. utsatts för objektivt sett inte kan anses ha utgjort en så allvarlig kränkning att L.U.P. är berättigad till ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen, i ovan nämnda lydelse. Yrkandet om skadestånd skall därför lämnas utan bifall.

Målnummer B 2901-01