NJA 1992 s. 753

G.S. avled d 3 febr 1989 och efterlämnade såsom dödsbodelägare makan Y.Y. och deras gemensamma barn N-E.S., B.M. och S.S.. G. och Y.Y. levde åtskilda på grund av dom d 8 sept 1972 på hemskillnad. Bodelning hade skett mellan makarna, varför all egendom i boet var enskild. Dödsboets behållning uppgick enligt bouppteckningen till 700 954 kr. Till bouppteckningen var fogad en arvsavståendehandling enligt vilken Y.Y. avstod egendom till ett värde av 324 689 kr till hennes och G.S:s tre barn.

Jakobsbergs TR (tingsnotarien Karlsson) fastställde i beslut d 27 okt 1989 arvsskatten till 80 160 kr och anförde som skäl för beslutet att Y.Y. till följd av hemskillnaden inte ägde arvsrätt efter G.S. och att hennes arvsavstående därför inte kunde beaktas. Kvarlåtenskapen 700 954 hade vid bestämmandet av arvsskatten lagts ut på tre lika lotter för G.S:s och Y.Y:s tre gemensamma barn, varvid arvsskatten för varje lott bestämts till 26 720 kr, varför den sammanlagda arvsskatten som dödsboet efter G.S. hade att utge blev 80 160 kr.

Dödsboet anförde besvär i Svea HovR och yrkade att arvsskatten skulle bestämmas till 42 700 kr samt anförde följande. Efterlevande make är enligt 3 kap 1 § ÄB arvsberättigad om arvlåtaren inte efterlämnar någon bröstarvinge som inte är den efterlevande makens bröstarvinge. I 3 kap 10 § ÄB stadgas att efterlevande make inte är arvsberättigad, om mål om äktenskapsskillnad pågår vid arvlåtarens död. Denna bestämmelse är inte tillämplig, om makarna lever åtskilda på grund av en tidigare hemskillnadsdom. Till följd härav skall G.S:s kvarlåtenskap tillfalla Y.Y. och hennes arvsavstående skall beaktas vid skattläggningen.

Kammarkollegiet bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Andersson och Röst Andréasson, referent, samt hovrättsassessorn Gransbo) anförde i slutligt beslut d 15 juli 1991:

HovR:ns skäl. Enligt den närmast före d 1 jan 1974 gällande lagstiftningen kunde dömas till hemskillnad dels om makarna var ense om att inte fortsätta sammanlevnaden, dels om - i vissa närmare angivna fall - ena maken ej ville fortsätta den. Om makarna efter dom på hemskillnad hade levt åtskilda i ett års tid och därefter ej återupptagit sammanlevnaden, skulle på talan av endera dömas till äktenskapsskillnad. I arvsrättsligt hänseende gällde vid den tiden att, om den avlidne inte efterlämnade bröstarvinge, den avlidnes kvarlåtenskap till föll efterlevande make. Denne förlorade emellertid rätten till arv efter den avlidne maken, om vid arvlåtarens död talan om hemskillnad var anhängig eller makarna på grund av hemskillnad levde åtskilda (3 kap 8 § AB).

Genom lagändringar med verkan från och med d 1 jan 1974 avskaffades institutet hemskillnad. Äktenskapets upplösning genom äktenskapsskillnad skulle enligt de nya reglerna i vissa fall föregås av en betänketid. Om betänketid hade löpt under minst sex månader, meddelades på makes yrkande dom på äktenskapsskillnad. Framställdes inte sådant yrkande inom viss tid från betänketidens början, var frågan om äktenskapsskillnad förfallen.

Enligt övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftningen gällde som huvudregel att äldre lag skulle tillämpas i fråga om äktenskapsskillnad, såvida talan om hemskillnad hade väckts eller dom på hemskillnad hade meddelats före ikraftträdandet av den. Dock skulle de nya reglerna tillämpas bl a om hemskillnaden hade förfallit genom att makarna hade flyttat samman. Vidare föreskrevs att, om dom på hemskillnad meddelats enligt äldre lag, dess bestämmelser om verkan av hemskillnad och i fråga om bl a bodelning skulle gälla (punkt 5 till övergångsbestämmelserna till lagen (1973:645) om ändring i GB).

I förarbetena till den arvsrättsliga lagregleringen i anslutning till de berörda ändringarna av reglerna om äktenskaps upplösning hade föreslagits att makes arvsrätt skulle bestå under skilsmässoförfarandet (se prop 1973:32 s 123 f). Föredragande statsrådet hade emellertid en annan uppfattning. Han föreslog - under hänvisning särskilt till att makar som inlett skilsmässoförfarande i flertalet fall fick antas ha varit inställda på att fullfölja det - att reglerna om makes arvsrätt inte skulle vara tillämpliga, om make avlider under pågående skilsmässoprocess. Riksdagen godtog förslaget (LU 1973:20, rskr 256). I enlighet med det föreskrevs i 3 kap 8 § AB - med verkan från och med d 1 jan 1974 - att bestämmelserna i samma kapitel om makes arvsrätt inte skulle äga tillämpning, om vid arvlåtarens död talan om äktenskapsskillnad var anhängig. Dock skulle, enligt övergångsbestämmelserna, lagrummet i dess äldre lydelse tillämpas bl a om makarna på grund av hemskillnad levde åtskilda vid dödsfallet.

Vid ikraftträdandet d 1 jan 1988 av ÄktB upphävdes GB genom lagen (1987:788) om införande av ÄktB. Bestämmelserna i GB om äktenskapsskillnad, i vissa fall föregången av betänketid, överfördes i ett i huvudsak oförändrat skick till ÄktB. I 5 § lagen om införande av ÄktB föreskrivs att punkten 5, 4 st i övergångsbestämmelserna till lagen (1973:645) om ändring i GB fortfarande skall gälla såvitt gäller fråga om verkan av hemskillnad. Verkan skulle alltså vara att bedöma med tillämpning av de regler som gällde före år 1974 (prop 1986/ 87:86 s 70). Under riksdagsbehandlingen yttrade lagutskottet att utskottet - i likhet med departementschefen - ansåg att vissa uttryckliga undantag borde göras från principen att ÄktB skulle få genomslag fullt ut. Undantagsbestämmelserna borde ta sikte på de mest betydelsefulla spörsmålen, medan det fick överlämnas åt rättstillämpningen att finna de lösningar på övriga övergångsfrågor som kunde uppkomma (LU 1986/87:26 s 8). Uttalandena godtogs av riksdagen (rskr 247).

Samtidigt med införandet av ÄktB ändrades ÄB:s regler beträffande efterlevande makes arvsrätt. Enligt 3 kap 1 § ÄB i dess från och med d 1 jan 1988 gällande lydelse tillfaller kvarlåtenskapen den efterlevande maken, om arvlåtaren var gift, försåvitt inte arvlåtaren efterlämnat bröstarvinge, som inte är den efterlevandes bröstarvinge. I 3 kap 10 § ÄB föreskrivs - i överensstämmelse med vad som närmast före ikraftträdandet gällt enligt 3 kap 8 § samma balk - att bestämmelserna i samma kapitel inte gäller, om mål om äktenskapsskillnad pågick vid arvlåtarens död. Några bestämmelser som uttryckligen tar sikte på arvsrätten för hemskild efterlevande make, vilken alltsedan hemskillnaden inte sammanlevt med den andre, meddelades inte. Inte heller berördes genom uttalanden under förarbetena till reformen frågan om den efterlevande hemskilde makens arvsrätt.

Kammarkollegiets inställning bygger synbarligen på tanken, att Y.Y. redan genom hemskillnaden förlorade sin arvsrätt. Av vad HovR:n inledningsvis återgett av äldre lagstiftning framgår emellertid att Y.Y. redan i och med att hon och G.S. fick gemensam bröstarvinge förlorade arvsrätt efter G.S.. Då gällande regler om verkan i arvsrättsligt hänseende av hemskillnad medförde i hennes fall inte någon ändring.

Den arvsrättsliga reform som trädde i kraft d 1 jan 1988 och genom vilken efterlevande make erhöll arvsrätt framför gemensamma bröstarvingar motiverades framför allt med intresset av att stärka den efterlevandes ställning så att man kunde undvika att det gemensamma hemmet splittrades (prop 1986/87:1 s 82 ff och LU 1986/87:18 s 29 ff). Efterlevande makes behov att få tillgodogöra sig kvarlåtenskapen ansågs också vara i allmänhet större än barnens när dessa lämnat det gemensamma hemmet. Deras försörjning var i allmänhet tryggad, oavsett arvet. Det är uppenbart att dessa motiv för att anse Y.Y. arvsberättigad och genom arvsavstående kunna disponera över kvarlåtenskapen efter G.S. inte är för handen när, såsom tydligen i detta fall, Y.Y. och G.S. efter vunnen hemskillnad levat åtskilda i mer än 17 års tid. Å andra sidan föreligger de återgivna motiven inte heller i sådana fall där makar flyttat isär och delat upp egendomen sig emellan, men av någon anledning inte sökt och fått hemskillnad eller äktenskapsskillnad; att arvsrätt föreligger från och med d 1 jan 1988 i de fallen är uppenbart.

Som redan berörts var en ledande tanke vid införandet av ÄktB att de nya reglerna skall tillämpas även om ett äktenskap har ingåtts före balkens ikraftträdande (prop 1986/87:86 s 53, 69 samt LU 1986/ 87:26 s 8).

Några undantagsregler har inte meddelats för ett fall sådant som det här föreliggande. G. och Y.Y:s äktenskap var inte upplöst när ÄktB trädde i kraft. För upplösning av det hade balkens regler varit att tillämpa. Övergångsbestämmelserna till de aktuella nyheterna i AB innehåller endast att äldre rätt skall tillämpas i fall arvlåtaren har avlidit före ikraftträdandet.

HovR:ns slutsats av det anförda blir att kvarlåtenskapen efter G.S. enligt 3 kap 1 § ÄB har tillfallit Y.Y.. Hon har följaktligen genom arvsavståenden kunnat förfoga över kvarlåtenskapen efter honom. Kvarlåtenskapen skall därför fördelas och arvsskatten beräknas på följande sätt.

Lott, kr Arvsskatt, kr

Y.Y. 376 265 25 240

N-E.S. 108 229 5 820

B.M. 108 229 5 820

S.S. 108 229 5 820

------

S:a skatt 42 700

HovR:ns avgörande. HovR:n fastställer, med ändring av TR:ns beslut, arvsskatten till 42 700 kr. Länsskattemyndigheten i Stockholms län återbetalar utan särskild ansökan för mycket erlagd arvsskattjämte ränta.

Kammarkollegiet anförde besvär och yrkade att HD med ändring av HovR:ns beslut skulle fastställa TR:ns beslut.

Dödsboet bestred ändring.

Föredraganden, RevSekr Frostell, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Som HovR:n anfört är det uppenbart att vad som åberopades i lagförarbetena till stöd för förslaget att införa arvsrätt för efterlevande make även då bröstarvingar finns inte stödjer dödsboets påstående att Y.Y. är arvsberättigad efter G.S.. Makar som formlöst separerat ärvde varandra även under den tid hemskillnadsinstitutet fanns. Lagstiftarens tystnad på denna punkt kan därför inte heller åberopas till stöd för att hävda att arvsrätt införts mellan makar som lever åtskilda på grund av dom på hemskillnad. I sammanhanget måste också beaktas att flera sådana domar av olika skäl aldrig fullföljts genom någon ansökan om äktenskapsskillnad. Hemskilda makar är visserligen formellt sett fortfarande gifta med varandra. Själva har de dock kanske ansett att äktenskapsskillnad råder mellan dem. De har kunnat göra detta med tanke på att den ekonomiska gemenskapen och arvsrätten dem emellan upphört. Särlevnaden har kunnat bestå under flera decennier. Makarna har under tiden haft möjlighet att ingå samboförhållanden var och en på sitt håll. Skulle det nu visa sig att en arvsrätt för efterlevande hemskild make införts vid arvfall efter d 1 jan 1988 kan det uppstå svåröverskådliga problem för de efterlevande och leda till konflikter dem emellan.

Frågan är då om det under arbetet med äktenskapslagstiftningen av misstag införts en arvsrätt mellan makar som levt åtskilda på grund av dom på hemskillnad.

Bestämmelserna om att makar som levde åtskilda på grund av hemskillnad inte ägde arvsrätt efter varandra går tillbaka till 1920 års lag om makes arvsrätt, som innebar att efterlevande make för första gången tillerkändes en viss begränsad arvsrätt efter den först avlidne maken. I förarbetena till denna lag (återgivna i NJA II 1921 s 273 ff), anförde lagberedningen att det syntes uppenbart att den nära gemenskap som äger rum mellan makar borde föranleda att efterlevande make framför kronan borde äga rätt till den avlidnes kvarlåtenskap. Lagberedningen var då inte beredd att föreslå någon ändring i vad då gällde i fråga om efterlevande makes och bröstarvinges ömsesidiga rättigheter till den dödes kvarlåtenskap. Dock fann lagberedningen att det nära band som förenade makarna borde föranleda att efterlevande make hade företräde till kvarlåtenskapen åtminstone framför släktingarna utom den närmaste kretsen. Lagberedningen föreslog en särskild undantagsbestämmelse om att arvsrätt inte borde inträda i vissa fall, t ex då makarna vid dödsfallet levde åtskilda pga hemskillnad. I sin motivering till undantagsbestämmelsen anförde lagberedningen endast att detta följde av de allmänna grunderna för lagförslaget. Detta undantag överfördes sedermera utan någon närmare kommentar till 1928 års lag om arv, då det kapitel om makes arvsrätt tillskapades som i allt väsentligt gällde fram till 1988 och som från och med ÄB:s tillkomst återfinns i 3 kap i denna balk.

Av de ursprungliga förarbetena får anses framgå att avsikten med att frånkänna efterlevande make arvsrätt om de levde åtskilda pga hemskillnad inte var betingad av om makarna hade barn tillsammans eller ej. Såsom HovR:n har konstaterat i överklagade beslutet berördes i samband med 1987 års äktenskapslagstiftningsreform visserligen varken i lagtexten eller i förarbetena frågan om en eventuell arvsrätt mellan makar som lever åtskilda på grund av dom på hemskillnad. Emellertid står klart att äldre bestämmelser om hemskillnad fortfarande gäller i äktenskapsrättsligt avseende. I specialkommentaren till den nya 3 kap 10 § AB har uttalats att någon ändring i sak inte har avsetts med denna nya bestämmelse. Vidare bör i detta sammanhang erinras om det av HovR:n återgivna uttalandet av lagutskottet, vilket godtogs av riksdagen, att undantagsbestämmelser från ÄktB endast borde ta sikte på de mest betydelsefulla spörsmålen och att det i stället borde överlåtas åt rättstillämpningen att finna lösningar på sådana mer särpräglade fall som kunde uppkomma.

Med hänsyn till vad nu anförts får därför rättsläget trots avsaknaden av uttryckliga övergångsregler så förstås att tidigare bestämmelser om hemskillnad även består i arvsrättsligt hänseende. Y.Y. har således inte arvsrätt efter G.S.. Dödsboet skall följaktligen fördelas på tre lika stora lotter mellan N-E.S., B.M. och S.S.. Arvsskatten för varje lott uppgår till 26 720 kr. Såsom TR:n funnit skall därför dödsboet utge arvsskatt med tillhopa 80 160 kr. HD:s avgörande Med ändring av HovR:ns beslut fastställer HD det slut vartill TR:n kommit.

HD (JustR:n Bengtsson, Magnusson, Freyschuss, Munck, referent, och Lennander) fattade följande slutliga beslut: