NJA 2015 s. 851

Överförmyndaren har i HD gjort gällande att godmanskap i första hand bör vara reserverat för personer som inte är kapabla att kommunicera sina egna beslut med omvärlden, samt att det för personer med rättshandlingsförmågan mer eller mindre intakt bör komma i fråga först efter det att mindre ingripande hjälpåtgärder visat sig otillräckliga och det finns anledning att anta att godmanskap skulle fungera bättre.

Överförmyndaren har inte lämnat något förslag på lämplig god man i ärendet.

Huvudfrågan i HD är hur behovsprövningen ska göras vid anordnande av godmanskap.

Ändamålet med bestämmelsen om god man i 11 kap. 4 § FB är i huvudsak att ge hjälp åt enskilda som på grund av sjukdom eller dylikt saknar förmåga att själva ta hand om sina ekonomiska och personliga angelägenheter, men också att skydda enskilda från påtryckningar av personer i deras omgivning som vill få till stånd olika ekonomiska dispositioner (prop. 1987/88:124 s. 132 f.). Bestämmelsen om godmanskap för hjälpbehövande vuxna har således en skyddsfunktion.

Enligt 11 kap. 4 § första stycket FB ska rätten, om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, om det behövs, besluta att anordna godmanskap för honom eller henne. Ett sådant beslut får inte meddelas utan samtycke av den för vilken godmanskap ska anordnas, om inte den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas.

Enligt 11 kap. 4 § andra stycket FB ska rätten i samband med att godmanskap anordnas också utse en god man att utföra uppdraget. Till god man ska, enligt 11 kap. 12 § första stycket FB, utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig person. Enligt andra stycket samma bestämmelse ska, innan någon förordnas till god man, hans eller hennes lämplighet kontrolleras i den utsträckning som behövs. En god mans verksamhet står, enligt 12 kap. 9 § FB, under överförmyndarens tillsyn.

Huvudregeln för godmanskap är att den enskilde ska samtycka till åtgärden. Det är således tänkt att det i första hand är personer som kan kommunicera sin vilja med andra som ska komma ifråga för att få god man. En god man kan dock förordnas även för en person vars hälsotillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas. Det är genom undantaget från samtyckeskravet tänkt att godmanskap ska kunna komma i fråga i stället för den väsentligt mer ingripande åtgärden förvaltarskap i fall då den enskilde helt saknar förmåga att sköta sina angelägenheter men där det inte föreligger någon risk för att han eller hon vidtar några dispositioner till skada för sig själv. Detta i enlighet med principen om minsta ingripande åtgärd. (Jfr prop. 1987/88:124 s. 138 och 144 f.)

Förutom att den enskilde ska ha ett hjälpbehov på grund av ett visst hälsotillstånd ska, enligt 11 kap. 4 § första stycket FB, godmanskap endast anordnas om det behövs. Det sistnämnda rekvisitets närmare innebörd har inte diskuterats i någon vidare mån i lagens förarbeten, men det har ansetts utgöra en garanti för att god man inte utses i sådana situationer då den enskildes hjälpbehov kan bli tillfredsställande uppfyllt på annat sätt (prop. 1974:142 s. 121, jfr prop. 1987/88:124 s. 135 f.). Behovsprövningen är således ett uttryck för principen om minsta ingripande åtgärd och innebär att rätten vid sin prövning av anordnande av godmanskap måste beakta alternativa möjligheter för den enskilde att få hjälp. I kommentaren till bestämmelsen anges att rätten vid anordnande av godmanskap ska beakta möjligheten att den som behöver personlig omvårdnad kan få detta av anhöriga, inom ramen för kommunens sociala verksamhet eller på sjukvårdsinrättning samt att det bör prövas om inte den enskildes rättsliga eller ekonomiska angelägenheter kan bli tillfredsställande skötta på annat vis. Som exempel anges banks notariatavdelning, advokat eller annan förtroendeman. (Gösta Walin och Staffan Vängby, Föräldrabalken, En kommentar, Del I, suppl. 15, januari 2015, s. 11:19.)

Att ett hjälpbehov rent faktiskt redan tillgodoses på något annat sätt än genom godmanskap utgör inget absolut hinder mot att god man förordnas (jfr NJA 1999 s. 691). Om den enskildes hjälpbehov, helt eller delvis, bedöms kunna bli tillfredsställande uppfyllt på annat sätt talar det emellertid emot ett anordnande av godmanskap. För det fall rätten vid sin prövning gör bedömningen att andra alternativ inte kan antas tillgodose den enskildes behov av hjälp kan godmanskap anordnas direkt. Det finns inte något krav på att mindre ingripande åtgärder måste prövas i praktiken före det att god man förordnas.

Många personer med hjälpbehov får en mer informell hjälp av anhöriga eller vänner att sköta sina angelägenheter. När det gäller rättsliga och ekonomiska angelägenheter måste dock den enskilde ge någon fullmakt att företräda honom eller henne i saken för att hjälpen ska gå att utföra. Fullmaktsinstitutet regleras i 10-27 §§avtalslagen. För att en giltig fullmakt ska kunna utfärdas krävs att fullmaktsgivaren har tillräcklig handlingsförmåga, dvs. själv är behörig att företa den rättshandling som fullmakten avser. När en giltig fullmakt föreligger har den fullmäktige i sin tur, enligt 10 § avtalslagen, behörighet att handla gentemot tredje man för fullmaktsgivarens räkning med direkt bindande verkan för denne, i den mån det sker inom fullmaktens gränser. En god mans förvaltning står under det offentligas kontroll. Någon motsvarande kontroll finns inte såvitt avser fullmakter. Det ankommer således på fullmaktsgivaren själv att dels definiera uppdraget och dess gränser, dels övervaka fullmäktigens handlande. Förutom att den enskilde ska vara behörig att utfärda en fullmakt måste han eller hon alltså också ha förmåga att instruera och övervaka den fullmäktige för att fullmaktsinstitutet ska utgöra ett tillfredsställande alternativ till godmanskap.

Det finns ett antal stödinsatser inom den sociala lagstiftningen som också kan fungera som alternativ till godmanskap i vissa fall; som exempel kan anges förmedlingsmedel, boendestöd, kontaktperson, personlig assistent och särskilt boende. I vissa kommuner finns också s.k. personliga ombud som fungerar som stöd för personer med psykisk funktionsnedsättning. Att generellt uttala sig om när och i vilken utsträckning dessa åtgärder kan anses utgöra ett tillfredsställande alternativ till ett godmanskap låter sig inte göras. Åtgärderna är ofta helt anpassade efter den enskildes behov i det särskilda fallet. Flera av de stödåtgärder som finns riktar in sig främst på personliga angelägenheter och är avsedda att fungera som praktiskt och socialt stöd i den hjälpbehövandes vardag. Denna typ av åtgärder är emellertid inte tänkta att helt ta över den gode mannens uppgifter på det personliga området (jfr prop. 1987/88:124 s. 139). Andra åtgärder avser endast hjälp med delar av den ekonomiska förvaltningen. Denna sistnämnda typ av insatser förutsätter att den enskilde ställer ut en fullmakt gällande de angelägenheter som åtgärden ska omfatta. Samtliga nu nämnda åtgärder förutsätter vidare att den enskilde själv ansöker om åtgärden.

Av det sagda följer att rätten vid behovsprövningen inte kan stanna vid frågan om den enskilde kan eller är behörig att utfärda en fullmakt eller om han eller hon kan be om (och få) annan hjälp. Frågan om alternativ hjälp kan vara tillräcklig är nära knuten till bedömningen av den hjälpbehövandes hälsotillstånd och omfattningen av dennes hjälpbehov. Rätten måste fråga sig vad den enskilde har för förmåga att identifiera sina behov och utifrån det begära adekvata insatser, samt om denne har förmåga att följa upp de åtgärder som vidtas. Att den enskildes hälsotillstånd är sådant att denne förstår vad saken gäller kan inte utan vidare leda till bedömningen att denne också har nu nämnda förmågor.

Vid behovsprövningen måste slutligen även omfattningen av den enskildes hjälpbehov beaktas. Om den enskilde exempelvis endast har ett behov av hjälp att sörja för sin person, eller att handha någon begränsad ekonomisk eller rättslig fråga, kan det ofta framstå som lämpligt att, när så är möjligt, använda sig av någon av de alternativa stödformer som nämnts ovan. Om hjälpbehovet däremot är omfattande framstår det som mer ändamålsenligt att en och samma person - en god man - förordnas att bistå den enskilde med samtliga dennes angelägenheter.

Av ingivna läkarintyg framgår att M.P. har bipolär sjukdom samt att han - sannolikt till följd av sin sjukdom - har impulskontrollstörningar som framförallt visar sig i spelmani. Hans hälsotillstånd är således sådant som omfattas av bestämmelsen i 11 kap. 4 § FB.

Utredningen ger vidare vid handen att M.P. har en svår ekonomisk situation, samt att han för att uppbära sjukpenning har behov av täta kontakter med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Sammantaget visar utredningen att M.P., sedan en längre tid tillbaka, saknar förmåga att själv klara sin ekonomi och bibehålla kontakter med myndigheter, liksom att utebliven hjälp kan leda till att hans sjukdomstillstånd förvärras. Det är således klart att M.P., på grund av sjukdom och psykisk störning, har behov av hjälp med att bevaka sin rätt och förvalta sin egendom.

M.P. har samtyckt till att god man förordnas för honom i ovan angiven omfattning. Av ingivet läkarintyg framgår att hans hälsotillstånd är sådant att han förstår vad saken gäller. Det saknas anledning att ifrågasätta hans samtycke i detta avseende. Den återstående frågan är då om godmanskap behövs.

Det framstår som att M.P. i och för sig är behörig att utfärda en fullmakt. Det framstår emellertid, med beaktande av vad som framkommit om hans hälsotillstånd, som mindre sannolikt att han på sikt skulle ha förmåga att instruera och övervaka en fullmäktig. Det har inte heller framkommit att det skulle finnas någon i M.P:s närhet som genom fullmakt skulle kunna hjälpa honom med hans angelägenheter. Fullmaktsinstitutet framstår således inte vara ett lämpligt alternativ för att möta M.P:s hjälpbehov.

Flera av de andra alternativa stödinsatser som överförmyndaren har lyft fram i ärendet har begränsningar som gör att inte heller dessa framstår som tillräckliga alternativ i detta fall. Förmedlingsmedel kan i viss mån utgöra en hjälp i ekonomiska frågor men insatsen innebär inte att M.P. får hjälp med myndighetskontakter. Av utredningen framgår vidare att boendestödet i hans hemkommun inte befattar sig med ekonomiska frågor och inte heller hjälper till med myndighetskontakter. M.P. kan få, och får i viss mån redan, hjälp av ett personligt ombud. Av utredningen framgår dock att insatsen har en något annan inriktning än godmanskapet och att det i uppdraget bl.a. inte tycks ingå någon självständig bevakning av klientens angelägenheter. Uppdraget är vidare avsett att vara tidsbegränsat. Det framgår av utredningen att M.P:s hjälpbehov inte är tillfälligt. Inte heller dessa alternativ är således tillräckliga för att tillgodose hans hjälpbehov. Slutligen framgår det att M.P:s hjälpbehov är så omfattande att det framstår som ändamålsenligt att det är en och samma person som biträder honom i samtliga hans angelägenheter. Godmanskap bör således anordnas.

Det är utrett att M.P., på grund av sjukdom och psykisk störning, är i behov av hjälp att bevaka sin rätt och förvalta sin egendom, samt att andra åtgärder än godmanskap inte på ett tillräckligt sätt tillgodoser detta hjälpbehov. Godmanskap bör därför anordnas för honom. Den gode mannens uppdrag bör omfatta att bevaka M.P:s rätt och förvalta hans egendom.

Enligt 11 kap. 4 § andra stycket FB ska rätten i samband med att godmanskap anordnas också utse en god man att utföra uppdraget. Det ankommer på tingsrätten som första instans att pröva vem som kan anses vara lämplig för uppdraget varför målet bör återförvisas dit i den delen.