NJA 1992 s. 896

Domskäl

TR:n (t f chefsrådmannen Andersson, rådmannen Bergins och två nämndemän) anförde i dom d 21 dec 1989:

Bakgrund.

Stockholms VA-verk har under tiden d 25 maj-d 10 juni 1987 utfört visst ledningsarbete vid Solvargsstigen i Spånga. Då det ingick sprängningar i ledningsarbetet gjordes för- och efterbesiktning på fastigheter i omgivningen, det s k syneområdet. Syneområdet bestod av samtliga fastigheter inom ett cirkelformat område med radien 75 m och med sprängplatsen som mittpunkt. På den i målet aktuella fastigheten som är belägen å (adress uteslutet här), 90-100 m från sprängplatsen har kärandena ett småhus, uppfört 1962/63 i två plan med hel källarvåning. I samband med sprängningarna upptäcktes en spricka i ädelputsen på byggnadens östra gavelfasad. Sprickan var ca 4 m lång och bildade en lös skiva om cirka 2 x 2 m. Senare har denna skiva av puts fallit ned från fasaden.

Yrkanden m m.

Kärandena har yrkat att staden skall förpliktas att till kärandena genast utge skadestånd med 33 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 22 nov 1988 till dess betalning sker.

Staden har bestritt yrkandet men vitsordat kapitalbeloppet och ränteberäkningen såsom skäliga i och för sig.

Kärandena har som grunder för talan åberopat, att de är berättigade till skadestånd jämlikt 1 § och 3 §miljöskadelagen enär

1. Staden har bedrivit sådan sprängningsverksamhet på fastighet som orsakat skada i fastighetens omgivning, och

2. sprängning inte utgör sådan störning som kan betraktas som orts- eller allmänvanlig,

3. skadan uppstått på grund av skakning eller annan liknande störning, samt

Kärandena har vidare anfört följande. Innan sprängningarna genomfördes fanns inte den nu aktuella sprickan i byggnadens fasadputs. Byggnaden uppvisade en del smärre sprickor både inomhus och utomhus, dock ej på den östra gavelfasaden. Sprickan i fasadputsen är en typisk sprängskada. Vid tidpunkten för sprängningarna konstaterades i samband med en detonation kraftiga vibrationer i grannfastigheten till kärandenas fastighet. Sprickor liknande den aktuella sprickan har inte uppkommit på kärandenas byggnad vare sig före de ifrågavarande sprängningarna eller senare. Det har inte framkommit någon annan plausibel orsak till skadans uppkomst.

Staden har bestritt käromålet samt anfört. I första hand görs gällande att det inte förekommit någon skadlig störning i miljöskadelagens mening på kärandenas fastighet. De svaga vibrationer som nått kärandenas fastighet bör skäligen tålas, då de är att betrakta som orts- eller allmänvanliga. För det fall fastighetsdomstolen skulle anse att skadlig störning förekommit på kärandenas fastighet görs i andra hand gällande att det inte föreligger något orsakssamband mellan den skadliga störningen och den uppkomna skadan. Inför det aktuella ledningsarbetet hade staden anlitat en fristående entreprenör, Ansvarsbesiktning AB, för en områdesanalys av sprängplatsens omgivning. Entreprenören har bestämt syneområdet samt gjort för- och efterbesiktning enligt en grafisk metod på fastigheterna i området. Syneområdet har varit väl tilltaget och större än vad polismyndighet rekommenderat. Byggnader i sprängplatsens omedelbara närhet har klassificerats på grund av byggnadernas funktion m m.

Därefter har riktvärden bestämts efter normen SS 460-48-66 som är svensk standard. Riktvärdena är gränsvärden och har bestämts så att skador inte skall kunna uppstå vid vibrationer under riktvärdena. För en byggnad belägen nio meter från sprängplatsen har riktvärdet bestämts till 50 mm/sek. De fastigheter som närmast kärandenas fastighet har åsatts riktvärden är fastigheterna Benedictus 24-26. De har åsatts riktvärdet 18 mm/sek. För kontroll av vilka värden som nås vid sprängningarna har vibrationsmätare monterats på en byggnad belägen nio meter från sprängplatsen. Vibrationsmätaren har funktionstestats innan den satts upp och efter det att sprängningarna utförts. Med stöd av den mätremsa som vibrationsmätaren producerat har entreprenören upprättat ett vibrationsprotokoll. Den högsta vibration som uppmätts vid sprängningarna är 22 mm/sek, vilket ju är långt under riktvärdet 50 mm/sek. En teoretisk beräkning av vilken vibration som kunnat nå kärandenas fastighet har givit, som högst, vibrationen 2 mm/sek. En vibration om 2 mm/sek har inte kunnat åstadkomma den ifrågavarande skadan. Det har inte från någon annan än kärandena påtalats skador på grund av sprängningarna. Vid sprängplatsen utgörs underlaget av berg. Kärandenas byggnad står på lergrund. Byggnaderna på fastigheterna Benedictus 24-26 har samma karaktär som kärandenas fastighet. Två av byggnaderna på nyssnämnda fastigheter har fasadputs. Putssprickor har konstaterats i dessa två byggnader vid den förbesiktning som gjordes. Vid den efterbesiktning som senare gjorts har konstaterats att dessa putssprickor inte har förändrats vid sprängningarna.

Domskäl. I målet har sex vittnen hörts och viss skriftlig bevisning förebringats. Vidare har fotografier av den aktuella skadan förevisats.

Det är ostridigt mellan parterna att staden bedrivit verksamhet i form av sprängningsarbeten på den i målet aktuella platsen. Vidare är det ostridigt att kärandenas fastighet är belägen i omgivningen till den fastighet på vilken sprängningsarbetet utförts.

Staden har i första hand bestritt skadeståndsskyldighet genom invändningen att de sprängningar som utförts skall betraktas som orts- eller allmänvanliga och att de därmed skäligen bör tålas.

Av förarbetena (prop 85/86:83 s 41) till miljöskadelagen (1986:225) framgår det att störningar i form av sprängningar sällan eller aldrig torde kunna betraktas som orts- eller allmänvanliga. Det har i målet inte framkommit något som tyder på att förevarande sprängningar har avvikit från hur sprängningar normalt utförs. De sprängningar som utförts vid Solvargsstigen i Spånga, kan därför inte anses som orts- eller allmänvanliga.

Det är ostridigt att vibrationer förekommit på grund av sprängningarna. Av 3 § 7 miljöskadelagen framgår att skadestånd utgår på grund av skador orsakade av skakningar.

Genom de uppgifter som lämnats av vittnena S.G. och R.H., som bor i grannfastigheten, har det framkommit att den nu aktuella skadan upptäckts först i samband med sprängningarna. Det finns dock utrymme för viss tvekan om när skadan uppstod. Full visshet kan inte på grund av utredningen i målet nås därom.

I en del skadeståndstvister, där orsakssammanhanget är omstritt mellan parterna, får det anses tillräckligt för att man skall godta den skadelidandes påstående om ett visst orsaksförlopp, att detta framstår som klart mera sannolikt än någon förklaring till skadan som lämnas från motsidan och därtill även i sig är sannolikt med hänsyn till omständigheterna i målet. Just när det gäller relativt komplicerade händelseförlopp, som i nu förevarande fall, ter sig en sådan lindring av beviskravet motiverad. S.G. och R.H. har berättat att de ofta vistats utomhus på tomterna och då inte lagt märke till någon skada på kärandenas fastighet. R.H. har uppgivit att han omedelbart efter en av sprängningarna lagt märke till skadan på kärandenas fastighet. Av vad S.G. och R.H. berättat finner fastighetsdomstolen styrkt att skadan uppkommit i samband med de aktuella sprängningarna.

Beträffande orsakssambandet mellan sprängningarna och skadan har kärandena anfört att då skadan uppkommit i omedelbar anslutning till det att sprängningarna utförts och då staden inte åberopat någon annan möjlig skadeorsak än frostsprängningar och normal aktivitet på fastigheten så är det övervägande sannolikt att det är sprängningarna som har orsakat skadan.

Byggnadsingenjören G.L. har uppgivit att även låga vibrationer kan ha utlöst skadan. G.L. har inte helt uteslutit att det kan finnas andra skadeorsaker än de ifrågavarande sprängningarna. Han har dock uteslutit att skadan skulle kunnat uppstå på grund av normala aktiviteter i byggnaden och angivit att skadan på grund av dess utseende måste ha utlösts genom skakningar.

Ingenjörerna P.H. och C.W. har uppgivit att de anser att skadan antingen orsakats av frostsprängningar eller att den är en följd av byggnadens normala åldrande. P.H. har vidare uppgivit att de ifrågavarande sprängningarna inte kan ha producerat tillräckligt med energi för att kunna åstadkomma skadan. P.H. har även angivit att skadan hade kunnat åstadkommas genom sprängningar för det fall sprängplatsen varit belägen närmare den aktuella byggnaden.

Chefskonsulenten C.S. har uppgivit att han anser det uteslutet att skadan uppstått på grund av sprängningarna om byggnaden var intakt vid tillfället. Vidare har C.S. uppgivit att vad som helst kan ha utlöst skadan om det vid tillfället fanns spänningar i fasaden som var nära brottgränsen. C.S. har även uppgivit att det inte finns något typiskt utseende för en sprängskada.

Fastighetsdomstolen finner genom framför allt C.S. och G.L. vittnesmål att även en låg vibration kan ha utlöst sprickan i byggnadens fasadputs. Störningen är av den art som kan orsaka skador med det ifrågavarande utseendet.

Kärandena får mot bakgrund av ovanstående anses ha gjort sitt påstående om skadeorsaken tillräckligt sannolikt. Kärandenas påstående om skadeorsaken framstår även som klart mer sannolikt än de möjliga skadeorsaker som angivits av staden.

Sammanfattningsvis finner därför fastighetsdomstolen med hänsyn till störningens och skadeverkningarnas art, andra möjliga skadeorsaker samt omständigheterna i övrigt att det föreligger övervägande sannolikhet för att skadan har orsakats på sätt kärandena påstår. Käromålet skall därför bifallas. Det yrkade skadeståndsbeloppet har vitsordats av staden.

Domslut

Domslut. Stockholms stad förpliktas att genast till P.G., U.G. och T.G. utge skadestånd med 33 000 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 22 nov 1988 tills betalning sker.

Fastighetsrådet Berggren var av skiljaktig mening på sätt framgår av följande yttrande: Med i detta mål invändningsfritt använda data på den största sprängsalvans inverkan och i övrigt realistiska antaganden kan för avståndet ca 100 m framräknas värdet V = 2 mm/s. Godtagbart värde (lika med "ingen skaderisk") är enligt gällande normer V = 8 mm/s. Den teknik som ligger bakom vibrationsmätning och skaderelatering är väletablerad, entydig och har små felmarginaler. Ett hus med puts av normal kvalitet skall således inte skadas av aktuell sprängning. Tre jämförliga hus närmare sprängplatsen har ej fått skador.

En putsskada kan uppstå under lång tid (s k "bom") utan att vara väl synlig. Den kan bli synlig genom att till slut en spricka uppstår t ex på grund av rörelse i huset, vindstöt, trafik, väderomslag etc. Sprickan blir då ett synligt bevis på en skada som funnits i många år. Enligt min mening har skadan i aktuellt fall andra orsaker än sprängning.

Det föreligger således enligt min åsikt inte övervägande sannolikhet för att sprängningen orsakat den skada varom fråga är i målet.

Käromålet skall därför ogillas.

I övrigt är jag ense med majoriteten.

Domskäl

HovR:ns domskäl. I HovR:n har parterna åberopat samma omständigheter som vid TR:n. Den muntliga bevisningen har tagits upp på nytt.

Skakningarna eller vibrationerna på vadesvarandenas fastighet till följd av sprängning har såvitt framkommit i målet varit små, ej överstigande värdet av två mm/sek. Det är utrett att sådana små skakningar - till följd av sprängning eller av annan orsak - allmänt förekommer under jämförliga förhållanden. Det i TR:ns dom angivna uttalandet i lagens förarbeten får emellertid förstås så att även mycket små skakningar likväl kan vara en ersättningsgrundande störning, om den härrör från sprängning.

Liksom TR:n finner HovR:n det genom S.G:s och R.H:s vittnesmål styrkt att skadan uppkommit i samband med sprängningarna. Av vad L och S uppgivit kan det därtill med tillräcklig grad av sannolikhet slutas att skakningar genom sprängningarna orsakat den spricka i fasadputsen som är i fråga.

Av vad främst C.S. uppgivit framgår emellertid att skakningarna inte hade kunnat utlösa sprickan om det inte funnits spänningar eller andra brister i fasaden så att putsen var nära brottgränsen.

Vid angivna förhållanden finner HovR:n att skakningarna till följd av sprängning medverkat endast i så ringa mån till skadan att bolaget inte skall vara skyldigt att utge skadestånd.

HovR:ns domslut. Med ändring av TR:ns dom ogillar HovR:n käromålet.

P.G., U.G. och T.G. (ombud för samtliga advokaten I.H.) sökte revision och yrkade bifall till sin talan.

Bolaget (ombud advokaten C.L.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Walldén, hemställde i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. P.G., U.G. och T.G. har i HD anfört att det saknas förutsättningar att till följd av medvållande från deras sida jämka skadeståndet. Ifrågavarande byggnad är uppförd åren 1962-1963 enligt tidens normala tekniska standard samt efter godkännande av byggnadsnämnden. Ingen utredning föreligger som utvisar att några brister i fasaden som påverkat skadans uppkomst förelegat.

Bolaget har i HD i första hand gjort gällande att någon skadlig störning inte förekommit och i andra hand att beviskravet avseende orsakssambandet inte är uppfyllt.

Det är i målet ostridigt att sprängningar med åtföljande vibrationer förekommit. Sådana sprängningar torde sällan eller aldrig kunna betraktas som orts- eller allmänvanliga och därmed böra tålas (prop 1985/86:83 s 41). Att de vibrationer som nått byggnaden haft en lägre intensitet än om fastigheten legat inom mätområdet är givet och bör inte kunna läggas till grund för en begränsning av det strikta ansvaret. Av utredningen i målet framgår att skadan på byggnaden uppstått i samband med sprängningarna men att dessa inte kunnat orsaka någon skada om det inte sedan tidigare funnits spänningar eller andra brister i byggnadens fasad. Någon ut redning om husets skick vid tiden för sprängningen har inte åberopats varför det får antas vara på vanligt och förutsebart sätt påverkat av tiden. F n bidragande skadeorsak av den arten bör inte kunna befria från skadeståndsskyldighet (jfr prop 1985/86:83 s 47). Sådan skall därför åläggas bolaget. Det råder ingen tvist om det yrkade beloppet.

Domslut

Domslut. Med undanröjande av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. P.G., U.G. och T.G. har påstått att HovR:n gjort sig skyldig till grovt rättegångsfel genom att jämka bolagets skyldighet att utge skadestånd utan att någon jämkningsgrund åberopats av bolaget. I detta hänseende kan anmärkas att bolaget i HovR:n bestred skadeståndsskyldighet under anförande bl a att det inte förelåg något kausalt samband mellan sprängningarna och den uppkomna skadan. Härav får anses följa att HovR:n haft fog för att pröva om skadan helt eller delvis haft annan orsak än sprängningarna. Något rättegångsfel föreligger alltså inte härvidlag.

Det sprängningsarbete som utförts kan inte anses ha varit sådant att skyldigheten att ersätta därav orsakade skador är begränsad enligt 1 § 3 st miljöskadelagen med hänsyn till att störningen varit ortsvanlig eller eljest av allmänt förekommande art. Bolaget är därför enligt 1 och 3 §§ samma lag oberoende av vållande ansvarigt för eventuella skador som sprängningarna orsakat i omgivningen.

Med hänsyn till det nära tidssambandet mellan sprängningarna och sprickan i fasadputsen på byggnaden föreligger övervägande sannolikhet för att sprickbildningen i vart fall har utlösts av de vibrationer som sprängningarna åstadkom. Av utredningen i målet framgår att dessa vibrationer har legat väsentligt under den nivå vid vilken fasadputsen hade riskerat att skadas om den varit utan brister. Det måste därför antas att en bidragande orsak till skadan är att fasadputsen befunnit sig i ett mindre gott skick och varit nära brottgränsen. Det kan dock inte avgöras hur lång tid som, om sprängningarna inte ägt rum, skulle ha förflutit innan sprickor i putsen kommit i dagen. Under sådana omständigheter bör bolaget skäligen svara för hälften av den uppkomna skadan.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD Stockholm Vatten AB att till P.G., U.G. och T.G. utge skadestånd med 16 500 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 22 nov 1988 till dess betalning sker.