NJA 1993 s. 137

Fråga om kravet på dubbel straffbarhet enligt 4 § lagen (1957:668) om utlämning för brott.

HD

Regeringen förordnade d 4 juni 1992 om utlämning av jugoslaviske medborgaren Z.Z. till Förbundsrepubliken Tyskland på grund av där meddelade domar genom vilka Z.Z. dömts dels för försök till stöld och våldsamt motstånd till fängelse 1 år 2 mån dels för försök till stöld till fängelse 9 mån. Utlämningen verkställdes d 22 juni 1992.

Tysklands ambassad hemställde i verbalnote d 27 maj 1992 att utlämningen även skulle avse en d 4 april 1989 meddelad dom av Amtsgericht Hamburg, varigenom Z.Z. dömts till fängelse 8 mån för "vorsätzlicher uneidlicher Falschaussage in Tateinheit mit versuchter Strafvereitelung".

Rörande innehållet i tillämpliga tyska lagregler kan här nämnas följande. Den som hörs som vittne vid domstol skall i princip avlägga ed. Rätten kan dock enligt § 61 i straffprocessordningen underlåta att fordra edsavläggelse bl a för det fall att såväl åklagarmyndigheten som den tilltalade och försvararen avstår från att kräva ed. I strafflagen finns bestämmelser dels om mened dels om "Falsche uneidliche Aussage". Sistnämnda bestämmelse, § 153, lyder i svensk översättning: Den som såsom vittne eller sakkunnig lämnar falsk uppgift utan ed inför domstol eller annan myndighet, som är behörig att höra vittnen eller sakkunniga under ed, straffas med fängelse i mellan tre månader och fem år.

Sedan ärendet överlämnats till riksåklagaren lämnade denne ärendet vidare jämte eget yttrande till HD.

Advokaten U.A. bestred i egenskap av offentlig försvarare för Z.Z. bifall till framställningen.

HD (JustR:n Knutsson, Heuman, Lars K Beckman, referent, Munck och Lennander) beslöt följande yttrande: Enligt 4 § utlämningslagen får utlämning inte ske med mindre den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än ett år. Det krävs inte att gärningen direkt faller under någon brottsbeskrivning i svensk lag utan det är tillräckligt att själva gärningstypen är kriminaliserad i Sverige (se NJA II 1958 s 15; se även Per Falk, Straffrätt och territorium, 1976 s 69 ff).

Z.Z. har av den tyska domstolen dömts för att han lämnat osanna uppgifter som vittne vid ett förhör under huvudförhandling i brottmål. Han avlade vid tillfället inte ed. Av den tyska straffprocessordningen framgår att domstolen i vissa fall kan avstå från att kräva ed av ett vittne i brottmål. Även under sådana förhållanden lämnas uppgifterna under straffansvar. Enligt svensk rätt krävs däremot att ett vittne avlagt ed för att han skall kunna straffas för osann utsaga.

Det föreligger alltså en skillnad mellan svensk och tysk rätt i det att i Sverige men inte i Tyskland ed krävs för straffansvar. Åtminstone då, såsom i förevarande fall, ed skulle ha avlagts under motsvarande förhållanden i Sverige får emellertid gärningstypen anses vara densamma. Härav följer att den gärning som Z.Z. dömts för i Tyskland anses motsvara brott enligt svensk lag i den mening detta uttryck har i utlämningslagen.

På grund av det anförda och då även i övrigt utlämning av Z.Z. enligt 1-10 §§ utlämningslagen kunnat äga rum för nu ifrågavarande gärning, finner HD hinder för bifall till framställningen inte föreligga.