NJA 2002 s. 237

Frankrikes ambassad hemställde i en framställning till Utrikesdepartementet att franska medborgaren N. J. skulle utlämnas till Frankrike. Till stöd för framställningen åberopades dels en häktningsorder d. 21 aug. 1997, utfärdad av undersökningsdomare vid Tribunal de Grande Instance i Hazebrouck, dels en dom d. 28 mars 2000 av nämnda domstol, vilken hade meddelats utan att N. J. varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol, dels ock en häktningsorder sistnämnda dag, utfärdad enligt beslut av domstolen i domen. De gärningar som N. J. hade häktats och dömts för var uppsåtligt utnyttjande av bolags egendom i strid mot bolagets intressen samt häleri.

Sedan ärendet med stöd av lagen (1957:668) om utlämning för brott lämnats över till Riksåklagaren och utredning gjorts, lämnade Riksåklagaren enligt 17 § nämnda lag över ärendet med eget yttrande till HD.

N. J. bestred bifall till framställningen. HD höll förhandling i ärendet.

HD (JustR:n Lennander, Westlander, Regner, referent, Håstad och Lundius) beslöt följande yttrande. N. J. åtalades vid den franska domstolen tillsammans med sin make. Denne hade enligt åtalet gjort sig skyldig till dels utnyttjande av juridisk persons tillgångar eller krediter för att i privata syften gynna annan juridisk person eller företag där han hade direkta eller indirekta intressen, dels uppsåtligt utnyttjande av bolagstillgångar eller bolagskredit för personlig räkning som han visste var i strid mot bolagets intressen. Bl.a. innefattade det senare ledet att han låtit fakturera åtskilliga privata resor med hustrun på bolaget, att bolaget stått för utgifter för parets privata bostad (rörmokeri- och parkarbeten), att två flyttningar som paret företagit fakturerats på bolaget samt att privata uttag av material förekommit. N. J. lades till last som uppsåtligt utnyttjande av bolagstillgångar eller bolagskrediter för personlig räkning i strid mot bolagets intressen att hon haft fördel av att resorna med maken fakturerats på bolaget, att hon haft en fiktiv anställning i bolaget för vilken hon uppburit bonus och haft förmån av tjänstebil samt att hon utan medgivande av bolagets styrelse ingått avtal med olika andra bolag i samma koncern. Vidare påstods att hon begått häleri avseende bolagsegendom genom att medvetet ha tagit emot egendom som åtkommits genom missbruk av bolagsegendom som maken gjort sig skyldig till i egenskap av företagsledare i bolaget.

I utevarodomen dömdes både N. J. och hennes make för åtalade gärningar till vardera fem års fängelse och 2 milj. francs i böter. N. J. har begärt återvinning av domen. Målet mot henne har satts ut till förhandling vid den franska domstolen d. 25 juni 2002.

N. J. har förnekat att hon gjort sig skyldig till de gärningar som lagts henne till last. Hon har vidare åberopat att det skulle strida mot humanitetens krav att utlämna henne. Dessutom har hon gjort gällande att hon som sedan länge bosatt i Sverige bör jämställas med en svensk medborgare.

Beträffande de påstådda brotten har N. J. uppgivit att hon var anställd i bolaget Transloko Industrie som informationsansvarig. Hennes roll i bolaget var inte ledande utan underordnad. Hennes man drev företaget tillsammans med andra personer. Hon ägde någon enstaka aktie i det. Hon reste mycket för företaget och disponerade därför en av bolagets många tjänstebilar. Bilförmånen medförde avdrag på hennes lön. Hon minns inte att hon fått någon bonus. Det kan i stället vara fråga om ersättning som hon fått för utlägg för bolagets räkning, bl.a. för en stor mottagning. Hon ägde hälften av deras bostadsfastighet i Frankrike. Hon känner inte till något arbete som utförts på fastigheten och som betalats av företaget. Hon avser att inställa sig till rättegången i Frankrike.

Om sina personliga förhållanden har N. J. berättat att hon bott i Sverige sedan 1996 tillsammans med sin make och deras nu 13-åriga dotter. Hon har studerat svenska och är nu anställd som sekreterare på en ambassad. Hennes dotter har sedan hon var liten lidit av rörelseproblem vilket medfört språksvårigheter och anpassningsproblem i skolan. N. J. är engagerad i dotterns uppfostran. Dotterns situation hade förbättrats, men hon har med anledning av utlämningsbegäran fått svårt i skolan eftersom hon påverkats psykiskt. Hon behöver stöd av modern. N. J. själv medicinerar mot depression och går hos psykoterapeut.

En grundläggande förutsättning för utlämning är enligt 4 § utlämningslagen att den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar ett brott enligt svensk lag och att brottet här är av viss svårhetsgrad. Bestämmelsen om detta krav på s.k. dubbel straffbarhet innebär således att det skall göras en prövning i utlämningsärendet huruvida den gärning som i den ansökande staten läggs den enskilde till last också är kriminaliserad enligt svensk rätt. För en sådan prövning krävs att det i utlämningsärendet åberopas en gärningsbeskrivning med viss konkretion; det kan inte räcka med exempelvis bara en sådan brottsrubricering som stöld. Å andra sidan kan kravet på en tillräckligt konkret gärningsbeskrivning inte sträckas så långt att det omfattar varje moment som behövs för att ansvar enligt den motsvarande svenska straffbestämmelsen skall kunna utdömas. Det måste godtas att gärningsbeskrivningen från den andra statens sida är utformad efter vad som är relevant för ansvarsfrågan i det landet. Om det t.ex. i en gärningsbeskrivning beträffande stöld saknas direkt uppgift om att tillgreppet skett olovligen men detta ändå får anses framgå, bör det vara tillräckligt för att anse att det är fråga om stöldbrott enligt svensk rätt. Det krävs inte att gärningen direkt faller under någon brottsbeskrivning utan det räcker att själva gärningstypen är kriminaliserad i vårt land (NJA II 1958 s. 15).

Om det är fråga om ett utlämningsärende, där framställningen grundas på ett häktningsbeslut eller en dom i ett sådant konventionsfall som avses i 9 § 3 st. utlämningslagen och som föreligger i detta ärende, inskränks vanligen prövningen av kravet på dubbel straffbarhet till den gärningsbeskrivning som ligger till grund för beslutet eller domen. Vidare är det i ett sådant fall så att den sakliga prövningen av riktigheten i gärningspåståendet är begränsad; det är endast om beslutet eller domslutet är uppenbart oriktigt som det inte skall godtas.

Den första franska häktningsordern innehåller ingen egentlig gärningsbeskrivning utan bara brottsbeteckningar och åberopade franska straffbestämmelser. Den kan alltså inte läggas till grund för den jämförelse mellan gärningsbeskrivning och svenska straffbestämmelser som skall göras. Den andra häktningsordern innehåller därutöver tids- och platsangivelser ("från någon gång i maj 1994 intill d. 28 febr. 1996 i Steenvoorde") samt de straff som ådömts N. J. i utevarodomen. Inte heller den ordern kan läggas till grund för bedömningen av om det som läggs henne till last motsvarar brott enligt svensk rätt. Utevarodomen, som innebär ett bifall till åtalet mot henne, innehåller vad som kan anses vara en sammanfattande beskrivning av de åtalade gärningarna. Eftersom N. J. dessutom begärt återvinning av domen, torde den enligt art. 489 i den franska straffprocesslagen böra betraktas som obefintlig (non avenu) och alltså inte i sig böra användas vid prövningen av straffbarheten enligt svensk lag. Vad som då skall läggas till grund för prövningen av kravet på dubbel straffbarhet är det slutliga åtalsbeslut (requisitoire defenitif) som överlämnats till den franska domstolen.

De gärningar som läggs N. J. till last i åtalet motsvarar enligt Riksåklagaren grov trolöshet mot huvudman (10 kap. 5 § BrB) eller grov oredlighet mot borgenärer (11 kap. 2 § samma balk).

Enligt åtalet har N. J. varit tillsatt som "administratrice" i bolaget samtidigt som det synes göras gällande att hennes anställning eller arbete (emploi) varit "fictif". Detta påstående kan knappast anses innefatta att hon innehaft någon sådan förtroendeställning som avses i ansvarsbestämmelsen om trolöshet mot huvudman. Att hon därvid fått ersättning och fått bilförmån synes inte heller innebära i sig att hon som företrädare för bolaget avhänt detta någon egendom så som krävs för ansvar för oredlighet mot borgenärer. Detsamma gäller de resor som skall ha fakturerats på bolaget och de avtal som hon skall ha slutit utan medgivande av bolagets styrelse. Huruvida hon medverkat i någon annans handlande på ett sådant sätt att hon kan anses ha medverkat till angivna svenska brott framgår inte. De av Riksåklagaren angivna straffbestämmelserna torde därför inte vara tillämpliga på de gärningar som hon påstås ha begått och som rubriceras som uppsåtligt utnyttjande av bolagstillgångar eller bolagskrediter för personlig räkning i strid mot bolagets intressen. Inte heller någon annan svensk straffbestämmelse synes vara tillämplig på angivna gärningar.

Det föreligger därför enligt 4 § 1 st. utlämningslagen hinder mot utlämning för de gärningar som nu har behandlats.

Det som i åtalsbeslutet rubriceras som häleri (recel) avseende bolagsegendom beskrivs i två meningar. Den första av dessa anger att undersökningsdomaren har visat att N. J. medvetet tagit emot (recele, dvs. egentligen "hälat") egendom som åtkommits genom missbruk av bolagsegendom som maken gjort sig skyldig till i sin egenskap av företagsledare i Transloko Industrie. Den franska strafflagens art. 321-1, som avser häleri och som åberopats i denna del, straffbelägger döljande, innehav och överföring av en sak (le fait de dissimuler, de detenir ou de transmettre une chose) eller agerande som mellanhand för att överföra en sak i medvetande om att denna sak härrör från (provient de) ett brott. Likaså utgör det enligt samma artikel häleri att medvetet dra nytta, på vad sätt det vara må, av det som härrör från ett brott (beneficier, par tout moyen, du produit dun crime ou d´un delit). Utöver preciseringen angående makens "förbrott" innehåller således första meningen i den nu behandlade gärningsbeskrivningen inte något konkret vid sidan av själva lagtexten. Den andra meningen anger, till synes som ett exempel på brottsligheten, material och medel som makarna J. tillskansat sig uteslutande för den privata bostaden som de bebodde. Vad som torde åsyftas och som kan återfinnas i gärningsbeskrivningarna beträffande N. J.:s make bör vara utgifterna för rörmokeri- och parkarbeten samt materialuttagen. De brott som nu diskuterade gärningar skulle kunna motsvara i svensk rätt är, förutom medverkan till de av Riksåklagaren angivna brotten, någon form av häleribrottslighet.

Även om full klarhet inte kan anses råda exakt om vilket eller vilka av nyss berörda brott enligt svensk lag som kan anses motsvara de gärningar som omfattas av åtalspunkten angående häleri avseende bolagsegendom, är det tillräckligt tydligt att gärningarna motsvarar antingen medverkan till trolöshet mot huvudman eller till oredlighet mot borgenärer eller också häleri eller häleriförseelse. Det bör vara tillräckligt för att kravet i 4 § utlämningslagen på dubbel straffbarhet skall vara uppfyllt att det är utrett att gärningarna motsvarar något av de brott som nämnts. Oavsett vilket av brotten som föreligger har det en straffskala som svarar mot kravet på brottets svårhetsgrad i samma §, såvitt gäller utlämning till en annan medlemsstat i Europeiska unionen, nämligen att det skall vara föreskrivet fängelse i sex månader eller mer.

Enligt 8 § utlämningslagen får utlämning inte beviljas, om den i det särskilda fallet på grund av den avsedda personens ungdom, hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, med beaktande också av gärningens beskaffenhet och den främmande statens intresse, anses uppenbart oförenlig med humanitetens krav.

De personliga omständigheter som N. J. åberopat är inte sådana, att det, om man beaktar de gärningar som lagts henne till last och som får föranleda utlämning enligt vad förut sagts och Frankrikes intresse, kan anses uppenbart oförenligt med humanitetens krav att utlämna henne till det landet.

Det ankommer inte på HD att i sig pröva N. J:s invändning om att hon på grund av bosättning i Sverige bör jämställas med en svensk medborgare utan detta är en fråga för regeringen vid dess ställningstagande till utlämningsbegäran (se NJA II 1958 s. 12; jfr SFS 2001:612).

HD finner sammanfattningsvis att hinder enligt 4 § 1 st. utlämningslagen föreligger mot utlämning av N. J. för de gärningar som i det franska åtalsbeslutet rubriceras som uppsåtligt utnyttjande av bolagstillgångar eller bolagskrediter för personlig räkning i strid mot bolagets intressen men att i övrigt hinder mot den begärda utlämningen inte möter enligt 1-10 §§ utlämningslagen.

HD:s beslut meddelades d. 3 maj 2002 (mål nr Ö 3697-01).