NJA 1993 s. 242

Ryska Federationens Ambassad i Stockholm hemställde i verbalnote d 25 febr 1993 att makarna T.M. och M.M. skulle utlämnas till Ryska Federationen. Till stöd för framställningen åberopades två av behörig myndighet i S:t Petersburg meddelade häktningsbeslut, det ena meddelat d 3 mars 1993 avseende T.M. och det andra meddelat d 11 mars 1993 avseende M.M.. Enligt besluten har T.M. och M.M. häktats såsom misstänkta för kapningen d 20 febr 1993 av ett civilt flygplan med passagerare under inrikes flygning till S:t Petersburg.

Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till riksåklagaren och denne verkställt kompletterande utredning överlämnade riksåklagaren jämlikt 17 § nämnda lag ärendet jämte eget yttrande till HD.

T.M. (offentlig försvarare advokaten A.G.) och M.M. (offentlig försvarare advokaten M.R.) motsatte sig var för sig utlämning. De yrkade vidare att HD skulle inhämta läkarintyg beträffande dem jämlikt 7 § lagen (1991:2 041) om särskild personutredning i brottmål m m.

Leg läkaren J.W. gjorde d 20 febr 1993 en psykiatrisk bedömning av T.M. och M.M. på Kronobergshäktet. Han uttalade i två samma dag utfärdade intyg bl a att intet framkommit under undersökningen som tyder på psykisk sjukdom hos någon av makarna.

HD fann i särskilt beslut inte skäl föreligga att förordna om ytterligare utredning beträffande T.M:s och M.M:s psykiska hälsotillstånd.

T.M. och M.M. häktades genom beslut av Sollentuna TR d 21 febr 1993 såsom på sannolika skäl misstänkta för kapning av luftfartyg, grovt brott. Svea HovR lämnade i beslut d 25 febr 1993 av M.M. anförda besvär utan bifall. Sedan vidare åtgärder för att lagföra dem här i riket ställts in och häktningsbeslutet hävts, har TR:n genom beslut d 10 mars 1993 i utlämningsärendet funnit sannolika skäl föreligga att T.M. och M.M. gjort sig skyldiga till kapning, grovt brott, och med stöd av 16 § utlämningslagen förklarat dem häktade.

Ärendet avgjordes efter föredragning och förhandling i HD (riksåklagaren genom t f byråchefen Jan Danielsson).

HD (JustR:n Bengtsson, Heuman, Lind, Gad, referent, och Lambe) beslöt följande Yttrande: T.M. har erkänt att han gjort sig skyldig till kapning av luftfartyg men framhållit att brottet med hänsyn till omständigheterna inte kan anses som grovt. Han har vidare bestritt bifall till Ryska Federationens framställning och därvid gjort gällande att en utlämning av honom skulle strida mot bestämmelserna i 7 och 8 §§ utlämningslagen.

M.M. har förnekat att hon gjort sig skyldig till brott. Hon har - för det fall att sannolika skäl för brott bedöms föreligga - gjort gällande att detta i så fall begåtts på Arlanda och därför skall prövas av svensk domstol. Hon har vidare med hänvisning till det sagda och till att en utlämning av henne skulle strida mot bestämmelserna i 7 och 8 §§ utlämningslagen bestritt bifall till framställningen.

Beträffande kapningen och bakgrunden till denna har makarna T.M. och M.M. anfört följande. Makarna är inte azerbajdzjaner. T.M. är muslim och tillhör en diskriminerad folkgrupp. M.M. är kristen. Icke-azerbajdzjaner är förföljda i Azerbajdzjan. Myndigheterna där tvångsrekryterar män till deltagande i kriget mellan Azerbajdzjan och Armenien. De var på grund av sitt etniska ursprung diskriminerade och förföljda i Azerbajdzjan. T.M. bestämde därför att familjen skulle lämna landet. De färdades med sin åtta månader gamla dotter med båt och tåg från Baku till Tjumen i Sibirien, där de köpte biljetter till ett flygplan, destinerat till S:t Petersburg. Cirka 40 minuter före landning i S:t Petersburg överlämnade T.M. med osäkrade handgranater i händerna en lapp till flygvärdinnan med instruktioner till piloterna att flyga till USA under hot att annars spränga planet i luften. Efter mellanlandning i Tallinn, där planet tankades, gick färden vidare till Arlanda. T.M. krävde till en början även på Arlanda att färden skulle gå vidare till USA men efter förhandlingar med polisen beslöt han sig för att ge upp.

Av utredningen framgår att T.M. d 20 febr 1993 ombord på ett ryskt inrikesplan under hot att utlösa två skarpladdade handgranater förmådde flygplanets besättning att ändra kurs och föra planet till Tallinn och därefter till Arlanda.

M.M. har gjort gällande att hon var helt passiv under färden och inte på något sätt deltog i utförandet av kapningen. Hennes uppgifter motsågs av utredningen i ärendet. Denna ger vid handen att det föreligger sannolika skäl att M.M. deltagit i kapningen i enlighet med vad som har åberopats i utlämningsframställningen.

Den påstådda gärningen är av sådant slag att den, oavsett om brottet är att bedöma som grovt eller ej, kan föranleda utlämning enligt 4 § 1 st utlämningslagen.

Till utveckling av sina skäl för bestridande av utlämningsframställningen har T.M. och M.M. särskilt framhållit följande. T.M. har uttalat sig kritiskt mot regimen i Azerbajdzjan och om kriget mot Armenien. Det föreligger risk för att makarna vidareutlämnas till Azerbajdzjan, där de riskerar att bli utsatta för förföljelse i strid med 7 § utlämningslagen. En utlämning är vidare med hänsyn till de förhållanden som generellt råder inom rättsskipningen och i fängelserna i Ryska Federationen och i Azerbajdzjan samt med hänsyn till makarnas psykiska status uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Ett beslut om utlämning kommer också att få långtgående konsekvenser för makarnas barn, som sannolikt kommer att stadigvarande skiljas från föräldrarna och placeras på någon institution under okända förhållanden. En utlämning skulle därför även strida mot 8 § utlämningslagen.

Vad makarna anfört om de allmänna förhållandena inom rättsskipningen och fängelserna i Ryska Federationen och i Azerbajdzjan kan inte beaktas inom ramen för den prövning som skall göras enligt 7 och 8 §§ utlämningslagen huruvida hinder möter mot utlämning på grund av förhållanden som rör makarna personligen.

Enligt 7 § utlämningslagen får utlämning inte ske av den som på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund av politiska förhållanden löper risk att i den främmande staten eller efter vidareutlämning utsättas för förföljelse som riktar sig mot hans liv eller frihet eller eljest är av svår beskaffenhet. Vad T.M. och M.M. har anfört i dessa hänseenden utgör inte tillräcklig grund för antagande att risk för sådan förföljelse som avses i 7 § skulle föreligga.

Enligt 8 § utlämningslagen får utlämning inte beviljas, om den i särskilt fall på grund av den avsedda personens ungdom, hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, med beaktande jämväl av gärningens beskaffenhet och den främmande statens intresse, finnes uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Av bestämmelsens ordalag och dess förarbeten framgår att den skall tillämpas endast i sådana undantagsfall där hänsyn till personen väger ojämförligt tyngre än intresset av utlämning. Vid denna intresseavvägning måste i föreliggande fall särskilt beaktas att kapning av luftfartyg är ett allvarligt brott som äventyrar luftfartens säkerhet och som det har ansetts särskilt angeläget att motverka genom internationellt samarbete (jfr 1970 års Haagkonvention för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg). Med hänsyn härtill kan inte T.M:s och M.M:s personliga förhållanden, även om de framstår som ömmande, anses utgöra hinder enligt 8 § utlämningslagen mot deras utlämning. Barnets personliga förhållanden kan inte beaktas vid en prövning av om hinder föreligger enligt detta lagrum (jfr Danelius i SvJT 1982 s 623 f).

Inte heller föreligger enligt 1, 6, 9 eller 10 § utlämningslagen hinder mot utlämning av T.M. och M.M. för kapning av luftfartyg.