NJA 1993 s. 260

Domskäl

Skäl. C-I.H:s besvärstalan innebär att han yrkar ersättning för sitt försvararuppdrag i HovR:n efter en taxa som beräknas på grundval av en timkostnadsnorm om 915 kr.

Enligt 21 kap 10 § 1 st RB har en offentlig försvarare rätt till skälig ersättning av allmänna medel för bl a det arbete som uppdraget har krävt. Vid bedömningen av vad som är skäligt arvode skall uppdragets art och omfattning beaktas. Hänsyn skall också tas till andra omständigheter av betydelse, såsom den skicklighet och omsorg som uppdraget har utförts med samt den tid som har lagts ned på uppdraget.

I §:ns 2 st föreskrivs att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättningen. Enligt 22 § rättshjälpsförordningen (1979:938) fastställer Domstolsverket den taxa som avses i 21 kap 10 § RB på grundval av en timkostnadsnorm som beslutas av regeringen.

I regeringsbeslut d 5 nov 1992 bestämdes timkostnadsnormen för 1993 års brottmålstaxa till 850 kr inkl mervärdeskatt. Domstolsverket fastställde därefter en brottmålstaxa för år 1993 som var grundad på den av regeringen bestämda timkostnadsnormen 850 kr. Under år 1992 var samma norm 890 kr.

HD har i beslut d 19 mars 1993, SÖ 162 (* NJA 1993 s 114. *) , uttalat att utgångspunkten vid bestämmande av skälig timersättning till en offentlig försvarare bör vara den genomsnittliga kostnaden per timme för advokatverksamheten och att en ersättning som inte täcker denna kostnad uppenbarligen inte är skälig. Mot bakgrund av Domstolsverkets beräkningar av självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna fann HD att skälig timersättning till offentlig försvarare var 910 kr. I beslutet anförde HD att något annat underlag än det som legat till grund för dessa beräkningar inte hade redovisats i målet.

Regeringen har därefter i beslut d 29 april 1993 bestämt att timkostnadsnormen avseende brottmålstaxan fr o m d 1 juli 1993 skall vara 910 kr inkl mervärdeskatt. Domstolsverket har samma dag fastställt ny brottmålstaxa på grundval av den nya timkostnadsnormen. Taxan skall gälla fr o m d 1 juli 1993.

Till skillnad från vad fallet var i det mål som avgjordes d 19 mars 1993 är det i förevarande mål fråga om ersättning för vilken den av Domstolsverket fastställda taxan är omedelbart tillämplig. Domstolsverket har vid utformningen av taxan att utgå från regeringens beslut i fråga om timkostnadsnormen. För att taxan skall kunna åsidosättas till den del den bygger på sådant beslut av regeringen måste därför, i enlighet med grunderna för 11 kap 14 § regeringsformen, krävas att den är behäftad med något sådant uppenbart fel som avses i den nämnda grundlagsbestämmelsen.

Ett fel av detta slag skulle kunna tänkas bestå i att den timkostnadsnorm som ligger till grund för taxan klart strider mot en överordnad föreskrift, närmast då bestämmelsen i 21 kap 10 § 1 st RB om att en offentlig försvarare är berättigad till skälig ersättning för sitt arbete. Bestämmelsen i §:ns 2 st om att taxa för försvararersättning kan fastställas kan nämligen inte anses innefatta något undantag från principen att ersättningen skall vara skälig.

Regeringens beslut d 5 nov 1992 om timkostnadsnorm måste förutsättas ha vilat på uppfattningen att även de därav föranledda taxebestämmelserna om försvararersättning skulle innebära en skälig ersättningsnivå och alltså vara förenliga med RB. Regeringsbeslutet - som inne fattade en avvikelse från vad som följde av Domstolsverkets beräkning av självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna och en sänkning av den tidigare gällande ersättningsnivån - innehåller visserligen inte någon motivering. I prop 1992/93:109, vari beslutet får anses ha förutskickats, har emellertid departementschefen gett uttryck för uppfattningen att det fanns utrymme för att i kostnadsdämpande riktning göra en friare bedömning än tidigare, utan att lagen för den skull måste ändras (s 40 f).

HD har i sitt beslut d 19 mars 1993 på grundval av den utredning som fanns tillgänglig i det då avgjorda målet funnit att ersättningsnivån för att vara skälig skall ligga högre än som föranleds av regeringsbeslutet d 5 nov 1992. Detta förhållande i sig innebär emellertid inte att det sistnämnda beslutet är behäftat med något sådant uppenbart fel som avses i 11 kap 14 § regeringsformen. Med hänsyn till att skälig ersättning är ett vagt begrepp och till att det följaktligen kan finnas utrymme för olika beräkningsmetoder när det gäller att bestämma ersättningsnivån finns det inte heller eljest underlag för att i förevarande mål slå fast att något uppenbart fel vidlåder regeringsbeslutet. Den taxa som fastställts på grundval av detta beslut är därför, till den del den bygger på beslutet, bindande inom sitt tillämpningsområde.

På grund av det anförda och då ersättningen åt C-I.H. är riktigt bestämd enligt den tillämpliga taxan, skall besvären lämnas utan bifall.

Domslut

HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.

JustR:n Lars K Beckman och Törnell, referent, var av skiljaktig mening och anförde: C-I.H:s besvärstalan - - - se HD:s beslut - - - d 1 juli 1993.

Den av regeringen i beslut d 5 nov 1992 fastställda timkostnadsnormen för brottmålstaxa avviker i väsentlig mån från vad HD funnit vara skälig timersättning till offentlig försvarare. Den får därmed anses stå i uppenbar strid med den överordnade bestämmelsen i 21 kap 10 § 1 st RB om skälig ersättning till offentlig försvarare. Enligt 11 kap 14 § regeringsformen skall därför den av Domstolsverket på grundval av denna timkostnadsnorm beslutade brottmålstaxan inte tillämpas.

C-I.H. bör erhålla ersättning enligt en taxa grundad på en timkostnadsnorm om 910 kr eller 2 765 kr för en timmes förhandlingstid enligt den av Domstolsverket d 29 april 1993 fastställda nya brottmålstaxan.