NJA 1993 s. 480
Tillgrepp av pass har ansetts inte utgöra stöld utan egenmäktigt förfarande.
Sollentuna TR
Allmän åklagare yrkade vid Sollentuna TR ansvar å A.M.A., född 1960 och enligt egen uppgift somalisk medborgare, jämlikt 8 kap 1 § och 15 kap 12 § BrB för stöld och missbruk av urkund enligt följande gärningsbeskrivning: A.M.A. har i början av mars 1993 i en lägenhet på Bergengatan 4, Kista, olovligen med tillägnelseuppsåt tagit ett pass tillhörigt A.Y.. Han har därefter d 9 mars 1993 på Arlanda flygplats inom Sigtuna kommun vid passkontroll missbrukat nämnda pass genom att uppvisa detta och därvid givit sig ut för att vara A.Y., vilket inneburit fara i bevishänseende.
Åklagaren yrkade vidare att den tilltalade skulle utvisas ur riket och häktas.
A.M.A. erkände gärningen
men bestred utvisnings- och häktningsyrkandena.
Domskäl
TR:n (ordf rådmannen Hedström) anförde i dom d 12 maj 1993:
Domskäl. Ansvar m m.
Hörd över åtalet har A.M.A. berättat: Han stal A.Y:s pass eftersom han kände sig absolut tvungen därtill. Denne har uppehållstillstånd i Sverige och har därför en annan status än han själv. Hans eget pass hade han lämnat till Statens invandrarverk. Detta har han skaffat efter ankomsten till Sverige vilken skedde utan identitetshandlingar. Han har väntat sedan i nov 1990 på besked från de svenska myndigheterna i frågan huruvida han skall få stanna i riket. Invandrarverket har emellertid ännu inte beslutat i asylfrågan. Han hade nu tröttnat på den långa väntan och hade beslutat sig för att resa till USA och söka asyl där för att han anser att det är bättre där än i Sverige. Att han kom att begå de nu åtalade brotten är helt invandrarverkets fel. Det var helt nödvändigt och dessutom ursäktligt att begå brott i syfte att kunna invandra till USA.
TR:ns bedömning.
A.M.A:s erkännande får stöd av hans uppgifter och den övriga utredningen i målet. Åtalet skall därför bifallas.
Frågorna om påföljd och utvisning.
A.M.A. har själv uppgett: Han är 33 år och medborgare i Somalia. Han flydde från landet på grund av inbördeskriget och de ständiga klanstriderna. Han kom till Sverige i nov 1990. Hans mor som senare kom till Sverige led av diabetes och avled efter en operation för en tid sedan. Han har även syskon i Sverige. För det fall TR:n stannar för att utvisa honom önskar han att utvisningen verkställs omgående utan tidsutdräkt.
TR:n anmärker att det av ett i målet infordrat yttrande från Statens invandrarverk framgår att A.M.A. rätteligen är medborgare i Etiopien och inte i Somalia. Under handläggningen av målet har A.M.A. ånyo sökt hävda att han är medborgare i Somalia och att detta skall beaktas i utvisningsfrågan. Han har dessutom påstått att hela den nu ifrågavarande brottsligheten är invandrarverkets fel. Eftersom verket aldrig gett honom något besked huruvida han får stanna eller ej kände han det som absolut tvunget att lämna Sverige.
Sedan invandrarverkets yttrande genomgåtts i målet har A.M.A. emellertid motvilligt bekräftat uppgifterna om att han 1991 fått avslag på sin asylansökan samt att han överklagat detta beslut. Han har således genom denna först lämnade oriktiga uppgift sökt föra TR:n till en för honom mera fördelaktig uppfattning. Han har också inledningsvis påstått att han kom till Sverige för tre år sedan vilket - om uppgiften vore sann - enligt 4 kap 7 § 2 st utlänningslagen medför att utvisning får ske endast om det finns synnerliga skäl. Närmare tillfrågad härom har han nödgats bekräfta att inresan skedde i nov 1990 varför något krav på synnerliga skäl ej föreligger. Han har även på denna väsentliga punkt försökt missleda TR:n. Det bör särskilt framhållas att det av invandrarverkets yttrande framgår att A.M.A. är etiopier och inte somalier, vilket han påstått. Nu nämnda omständigheter gör sammantaget att han enligt TR:ns förmenande helt saknar trovärdighet. A.M.A. har även påstått att han aldrig tidigare gjort sig skyldig till något brott. I frågan om återfallsbrottslighet föreligger eller ej kan konstateras att A.M.A. - genom att han uppenbarligen inte redovisar sin rätta bakgrund - även försvårat för domstolen att erhålla information om eventuell tidigare brottslighet. Frågan om återfallsbrottslighet får anses outredd.
Beträffande A.M.A:s avsikter och motiv med brotten har dessa uppenbarligen utgjort led i en planerad brottslighet som avsågs resultera i att han i USA skulle hävda passägaren A.Y:s identitet som sin egen och således även stjäla dennes identitet, allt i avsikt att vilseleda de amerikanska myndigheterna att tillåta honom att kvarstanna i USA. För det fall TR:n skulle stanna för att utvisa honom har A.M.A. bestämt hävdat att utvisningen skall ske omedelbart och inte efter avtjänandet av något straff. Han önskar således utan onödig tidsutdräkt genast på nytt försöka skaffa sig en bättre tillvaro i ett annat land. Vad beträffar påföljden beaktas att det är första gången som A.M.A. lagförs i Sverige. För enstaka tillgreppsbrott tillämpas normalt vid förstagångsbrottslighet en icke frihetsberövande påföljd. Å andra sidan noteras att A.M.A. efter kort tid i Sverige gör sig skyldig till tillgreppsbrott. Tillgreppet har varit planlagt och har genomförts i annan persons bostad. Han har därefter gjort sig skyldig till missbruk av urkund genom att använda passet för avsedd definitiv utresa från Sverige. TR:n anser under nuvarande omständigheter att risk för återfall i brott föreligger. Vid övervägande av samtliga relevanta omständigheter finner TR:n det nödvändigt med ett kortare fängelsestraff.
Brottsligheten är av sådant slag att utvisning kan följa. Av det i målet inhämtade yttrandet från Statens invandrarverk framgår vidare: Invandrarverket har d 19 okt 1991 avslagit A.M.A:s ansökan om asyl. Avvisningsbeslutet överklagades och överlämnades till Utlänningsnämnden d 3 dec 1991 där ärendet för närvarande handläggs. Invandrarverket har inget att erinra mot att A.M.A. utvisas till Etiopien där han är medborgare. - Som ovan har anförts i frågan om påföljd kan stölden inte anses som en impulshandling i vanlig mening. Mot bakgrund av omständigheterna kring brottet och det faktum att A.M.A. varit i Sverige en förhållandevis kort tid, anser TR:n att det föreligger risk att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. På grund härav och då det inte klarlagts att det föreligger några verkställighetshinder skall A.M.A. utvisas ur Sverige med förbud att återvända till riket inom fem år. TR:n har vid straffmätningen beaktat det men A.M.A. må ha förorsakats genom att han på grund av brott utvisas ur riket.
Domslut
Domslut. TR:n dömde A.M.A. jämlikt 8 kap 1 § och 15 kap 12 § BrB för stöld och missbruk av urkund till fängelse en månad. Han utvisades vidare ur riket och förbjöds att återvända hit före d 12 maj 1998.
Vidare beslöt TR:n att han skulle häktas.
Svea HovR
A.M.A. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att åtalet avseende stöld skulle ogillas och att utvisningsbeslutet skulle hävas.
Åklagaren bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Sjögren, t f hovrättsassessorn Hansson samt nämndemännen Claesson och Cahling) anförde i dom d 14 juni 1993:
Utredningen i HovR:n.
I HovR:n har A.M.A. hörts på nytt varjämte A.Y. på A.M.A:s begäran hörts såsom vittne. A.M.A. har här gjort gällande att han fått låna passet av A.Y. vilken även, givit honom flygbiljetter. A.Y. har bekräftat dessa uppgifter. Åklagaren har åberopat att A.M.A. såväl vid förhör under förundersökningen som vid TR:n sagt att han stulit passet. A.M.A. har därvid hävdat att detta är fel och att han både under förundersökningen och vid TR:n sagt att han fått låna passet. Åklagaren har vidare åberopat att A.Y. vid förhör under förundersökningen d 22 mars 1993 berättat att A.M.A., när denne kommit tillbaka från Arlanda sagt att han stulit passet och att polisen tagit det samt att A.Y. dessförinnan inte vetat att passet var borta. A.Y. har därvid förklarat att polisen måste ha missförstått eftersom A.Y. vid förhöret som skedde per telefon befann sig på sin arbetsplats och var mycket stressad.
Domskäl
HovR:ns domskäl. Det är inte trovärdigt att A.M.A. såväl vid polisförhöret som vid TR:n missuppfattats på så sätt att denne felaktigt erkänt stöld. Det är heller inte trovärdigt att A.Y. vid polisförhöret skulle ha missuppfattats på motsvarande sätt. Bedömningen av skuldfrågan skall i stället grundas på de tidigare uppgifterna. A.M.A. är följaktligen skyldig till stöld så som TR:n funnit.
I enlighet med TR:ns i den delen i skuldfrågan laga kraft vunna dom är A.M.A. vidare skyldig till missbruk av urkund.
HovR:n ansluter sig även i påföljds- och utvisningsfrågorna till TR:ns bedömning.
HovR:ns domslut. HovR:n fastställde TR:ns dom i överklagade delar och angav att fängelsestraffet skulle anses helt verkställt i anstalt.
Referenten, hovrättsrådet Boholm, var skiljaktig och anförde: A.Y. har i sitt vittnesmål uppgivit att han - förutom att bistå med biljetten till New York - lånat ut sitt pass till A.M.A.. På den i HovR:n föreliggande utredningen finner jag inte åtalet för stöld styrkt. Vid det förhållandet skall A.M.A. inte utvisas.
Med ogillande av åtalet för stöld och med upphävande av förordnandet om utvisning bestämmer jag påföljden för missbruk av urkund till 50 dagsböter om 30 kr.
HD
A.M.A. (offentlig försvarare advokaten I.S.) sökte revision och yrkade att åtalet för stöld och yrkandet om utvisning skulle ogillas.
HD meddelade prövningstillstånd såvitt avsåg den straffrättsliga bedömningen av tillgreppsbrottet, påföljden och utvisningen men fann ej skäl att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt.
Sedan HD på angivet sätt meddelat prövningstillstånd yrkade A.M.A. att tillgreppsbrottet skulle bedömas som egenmäktigt förfarande och att - oavsett om brottet bedömdes som stöld eller egenmäktigt förfarande - beslutet om utvisning skulle upphävas.
Riksåklagaren bestred ändring.
HD förordnade d 21 juli 1993 att A.M.A. omedelbart skulle försättas på fri fot.
Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom t f byråchefen Sten Falkner).
HD (JustR:n Vängby, Gregow, Nyström, Törnell och Danelius, referent) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. HD antecknar inledningsvis att A.M.A. enligt egen uppgift är somalisk medborgare, medan Riksåklagaren gjort gällande att han är etiopisk medborgare.
Genom tillgreppet av A.Y:s pass har inte något förmögenhetsvärde överförts från A.Y. till A.M.A.. Det förhållandet att tillgreppet kan ha förorsakat utgifter för A.Y. innebär inte heller att denne lidit sådan skada som förutsätts för att stöldbrott skall föreligga. Åtalet för stöld skall därför inte vinna bifall.
Däremot har A.M.A. genom tillgreppet gjort sig skyldig till egenmäktigt förfarande.
För de brott som A.M.A. begått bör han dömas till det av TR:n och HovR:n bestämda fängelsestraffet. Brotten är däremot inte av sådan art att de enligt 4 kap 7 § utlänningslagen (1989:529) kan föranleda att A.M.A. utvisas ur riket. Utvisningsbeslutet skall därför upphävas.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i huvudsaken dömer HD A.M.A. jämlikt 8 kap 8 § 1 st och 15 kap 12 § BrB för egenmäktigt förfarande och missbruk av urkund till fängelse en månad.
Fängelsestraffet skall genom den tid under vilken A.M.A. varit häktad i målet anses helt verkställt.
HD upphäver förordnandet om utvisning av A.M.A..