NJA 1993 s. 517
Fråga om personer som föreslagits till granskningsmän i konkurs varit lämpliga för uppdraget. 7 kap 30 § KL.
HD
Sedan Svenska Kreditförsäkringsaktiebolaget försatts i konkurs vid Stockholms TR ansökte vissa återförsäkringsbolag, som gjorde gällande att de var borgenärer i konkursen, om att granskningsmän skulle förordnas enligt 7 kap 30 § KL och föreslog att jur kand S.B. och aukt revisorn S.T. skulle förordnas till granskningsmän och att aukt revisorn F.T. skulle utses till ersättare för S.T..
TR:n (rådmannen Forsström) förordnade i beslut d 27 april 1993, utan att ha berett konkursboet tillfälle att yttra sig över återförsäkringsbolagens begäran, S.B. och S.T. till granskningsmän och utsåg i beslutet F.T. till ersättare för S.T..
Konkursboet genom en av tre förordnade konkursförvaltare som ombud, advokaten S.L., anförde besvär i Svea HovR och yrkade i första hand att HovR:n skulle undanröja TR:ns beslut och återförvisa målet till TR:n och i andra hand att HovR:n med ändring av TR:ns beslut skulle lämna motpartens begäran om utseende av granskningsman utan bifall.
Vidare yrkades att HovR:n skulle förordna om inhibition av TR:ns beslut.
HovR:n (hovrättsråden Wiegert och Adolfsson, referent, samt t f hovrättsassessorn Asplin) lämnade i slutligt beslut d 5 maj 1993 utan angivande av skäl besvären utan bifall.
Konkursboet (ombud S.L.) anförde besvär och yrkade att HD skulle avslå ansökningen om förordnande av granskningsman eller - i andra hand - undanröja underrätternas beslut.
Återförsäkringsbolagen (ombud advokaten J.O.H.) bestred ändring.
HD förordnade i beslut d 25 maj 1993 på yrkande av konkursboet att TR:ns beslut om granskningsman tills vidare inte skulle gå i verkställighet.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Lindgren, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Målet gäller tillämpning av bestämmelserna i 7 kap 30 § KL. Enligt första stycket skall rätten, om borgenär begär det, förordna en granskningsman att med de befogenheter som anges i KL övervaka förvaltningen på borgenärens vägnar. Till granskningsman skall utses den som borgenären föreslår, om han är lämplig. Granskningsman skall enligt andra stycket ha tillgång till de böcker och andra handlingar som rör boet. Enligt tredje stycket skall en ersättare utses för granskningsmannen, om borgenären begär det. Bestämmelserna om granskningsman gäller även för ersättaren. Granskningsman skall enligt fjärde stycket entledigas om han eller borgenären gör framställning om det eller om han inte visar sig vara lämplig. Enligt olika lagrum i KL är gäldenären, konkursförvaltaren och tillsynsmyndigheten skyldiga att på begäran lämna upplysningar om boet och dess förvaltning till granskningsmannen. Denne har även möjlighet att föreslå att TR:n utser ytterligare förvaltare, delar upp förvaltningen eller entledigar förvaltaren.
Av handlingarna i målet framgår att återförsäkringsbolagen (återförsäkrarna) ansökte hos TR:n att TR:n skulle förordna envar av aukt revisorn S.T. och jur kand S.B. som granskningsman och aukt revisorn F.T. som ersättare för S.T. i Svenska Kreditförsäkrings AB:s (Svenska Kredit) konkurs. TR:n förordnade, utan att dessförinnan ha kommunicerat ansökningarna med konkursboet eller annan, i överklagade besluten i enlighet med ansökningarna. Konkursboet anförde, efter att ha fått del av besluten, besvär i HovR:n, som lämnade besvären utan bifall.
Konkursboet har som bakgrund till tvisten sammanfattningsvis anfört följande.
(I betänkandet upptas härefter en redogörelse för vad parterna anfört, motsvarande vad som i HD:s beslut upptas under rubriken Grunder för talan. Efter redogörelsen anförs i betänkandet vidare:)
Enligt 16 kap 2 § KL gäller RB:s bestämmelser i tillämpliga delar i konkursärenden. RB bygger på att inlagor skall kommuniceras med den som har ställning som motpart, särskilt om de innehåller yrkanden. Att en borgenär i ett konkursärende ansöker om att granskningsman skall förordnas kan innebära att motsättningar uppstått gentemot konkursförvaltaren. Konkursförvaltaren kan vidare ha information som belyser granskningsmannens lämplighet. TR:n borde därför ha berett Svenska Kredits konkursbo tillfälle att yttra sig över ansökan. Rättegångsfelet har emellertid kunnat avhjälpas i HovR:n och bör därför inte föranleda återförvisning till TR:n.
Det saknas anledning att ge rekvisitet borgenär i 7 kap 30 § KL annan innebörd än eljest i KL. Återförsäkrarna har antecknats som fordringsägare i konkursbouppteckningen och de har enligt bevakningsförteckningen reservationsvis bevakat fordringar för sammantaget flera hundra miljoner kr. Så länge det inte under konkursutredningen blivit klart att förd ringarna inte kan göras gällande i konkursen, bör återförsäkrarna, oaktat att konkursboet har mot fordringar mot dem, anses som borgenärer i konkursen med rätt att begära att få en granskningsman förordnad.
Granskningsmannainstitutet infördes i 1921 års KL och hade till syfte att ge andra borgenärer än dem som bestämt valet av ny förvaltare en viss inblick i och ett visst inflytande på förvaltningen. (Jfr Welamson, Konkursrätt, 1961 s 189.) Institutet bibehölls vid 1979 års reformer av förvaltningssystemet, vilka såvitt nu är av intresse innebar att borgenärskollektivet inte längre skulle utöva någon beslutanderätt i samband med förvaltningen och att förvaltaren utsågs av konkursdomaren. Det ansågs därvid angeläget att ge enskild borgenär en möjlighet till insyn i förvaltningen utöver den som följde av konkursförvaltarens allmänna skyldighet att samråda med borgenär och ge denne upplysningar (prop 1978/79:105 s 197). Bestämmelserna härom inflöt i 43 § KL. I propositionen sägs att det inte uppställs några särskilda kvalifikationskrav på granskningsman. Det räcker med att vederbörande är lämplig. Den som begärs som granskningsman får förutsättas vara lämplig så länge annat inte kan antas (prop s 266). Inte heller äldre regler innehöll några särskilda kvalifikationskrav på granskningsman (se SOU 1977:29 s 145). Bestämmelserna i 43 § KL överflyttades med mindre ändringar till 7 kap 30 § KL.
Lagstiftningen innehåller således inga hållpunkter för frågan när en granskningsman kan anses vara lämplig för uppdraget. Bedömningen härav bör göras från utgångspunkten att varje borgenär har ett berättigat intresse av insyn i konkursförvaltningen och att det måste finnas starka skäl för att avslå en begäran om granskningsman när granskningsmannens personliga kvalifikationer inte ifrågasätts. Sådana skäl kan finnas när det står klart borgenärens intresse insyn att av väsentligen är motiverat av andra skäl än att följa konkursförvaltningen såsom till exempel att ta del av hemlig och värdefull produktinformation eller andra uppgifter som borgenären kan använda i sin egen rörelse till skada för konkursboet eller andra borgenärer. En annan situation kan som i förevarande fall vara att det har uppstått en tvist mellan konkursboet och borgenären. Eftersom KL inte innehåller några begränsningar vad avser granskningsmannens möjligheter att få tillgång till konkursgäldenärens böcker och andra handlingar som rör boet, finns det enligt KL inget annat remedium mot en borgenär som vill använda informationen på ett för konkursboet illojalt sätt än att utestänga borgenären från informationen genom att entlediga granskningsmannen.
Konkursboet har inte gjort gällande att granskningsmännen och ersättaren inte skulle ha erforderliga personliga kvalifikationer för uppdraget. Konkursboet har i stället framhållit att granskningsmännens egentliga uppgift är att göra en total bevisinsamling inför de kommande skiljeförfarandena med konkursboet och att det är för detta ändamål som de har begärt tillgång till Svenska Kredits handlingar. Återförsäkrarna har å sin sida hävdat att de har intresse av att utreda missförhållandena inom Svenska Kredit, men inte avser att försöka få del av sådana av konkursförvaltningen upprättade handlingar som har anknytning till de pågående tvisterna. Med hänsyn härtill och till att konkursboet har en allmän skyldighet att eftersöka sådant grundmaterial som kan ha betydelse för tvisten med återförsäkrarna och att på begäran överlämna detta till dem, saknas anledning att heta borgenärerna den möjlighet till insyn i konkursboet som följer med att granskningsman utses för deras räkning. Besvären skall därför lämnas utan bifall.
Domslut
HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall. HD:s beslut d 25 maj 1993 skall inte längre gälla.
HD (Just R:n Gregow, Freyschuss och Danelius) fattade följande slutliga beslut.
Grunder för talan. I HD har parterna anfört bl a följande. Konkursboet.
Svenska Kredit bedrev kreditförsäkringsverksamhet samt återförsäkringsverksamhet. Bolaget har mottagit och avgivit återförsäkringar med bl a de återförsäkringsbolag, som nu är konkursboets motparter. Svenska Kredit informerade hösten 1991 återförsäkringsbolagen om att bolaget drabbats av stora skador på sina kreditförsäkringar och att stora krav på återförsäkringsbolagen därför var att vänta. Svenska Kredit och återförsäkringsbolagen beslöt i april 1992 gemensamt att tillsätta en arbetsgrupp, som under ledning av aukt revisorn S.T. skulle granska försäkringsavtalen och skadorna. Återförsäkringsbolagen tillställde i dec 1992 Svenska Kredits konkursbo hävningsförklaringar rörande återförsäkringsavtalen. Efter hävningsförklaringarna stod det klart att tvist rådde mellan återförsäkringsbolagen och konkursboet. Tvisten gäller omkring 1,5 miljarder kr och beroende på utfallet av tvisten kan utdelningsprocenten i konkursen komma att variera från ca 80 procent till 20 procent. Flera av återförsäkrarna har påkallat skiljeförfarande mot konkursboet med advokaten J.O.H. som svenskt ombud. S.T. och jur kand S.B. har i uppdrag att biträda återförsäkringsbolagen i tvisten.
Före förordnandet av granskningsmän borde konkursboet ha beretts tillfälle att lämna information om huruvida sökandena intog ställning av borgenärer och om sådana förhållanden som kunde påverka bedömningen av granskningsmännens lämplighet för uppdragen. TR:n har därför förfarit felaktigt genom att inte bereda konkursboet tillfälle att yttra sig innan S.T. och S.B. förordnades som granskningsmän med aukt revisorn F.T. som ersättare för S.T..
Den som ansöker om förordnande av granskningsman har att visa att han är borgenär efter samma principer som gäller vid prövning av konkursansökan. I detta fall är återförsäkringsbolagens ställning av borgenärer beroende av huruvida de kan visa att de haft rätt att häva återförsäkringsavtalen. Om de inte haft hävningsrätt står de, som framgår av konkursbouppteckningen, i betydande skuld till konkursboet, även om de i och för sig har fordringar i konkursen som kan avräknas mot skulderna. Endast den borgenär, vars fordran är beroende av hur konkursförvaltningen bedrivs, bör anses inta borgenärsställning enligt 7 kap 30 § KL.
Återförsäkringsbolagen vill utnyttja granskningsinstitutet för att söka bevis och få insyn i konkursboet inför den pågående skiljeprocessen. Det framgår av de granskningsteman, som granskningsmännen angav, när de begärde att få ta del av Svenska Kredits handlingar, att de avser att på återförsäkringsbolagens uppdrag göra en total bevisinsamling för tvisten med konkursboet och på det sättet gå dessa borgenärer i deras egenskap av motparter till handa till skada för konkursboet. Granskningsmannainstitutet är till för att bereda borgenären insyn i och kontroll av konkursförvaltningen, dvs främst avvecklingen av tillgångarna. De av TR:n förordnade granskningsmännen är därför olämpliga för sitt uppdrag. Återförsäkringsbolagen.
TR:n har mot bakgrund av att återförsäkringsbolagen står som borgenärer i konkursbouppteckningen och i bevakningsförteckningen inte haft någon anledning att inhämta konkursboets yttrande över ansökningarna. Ifrågasätts inte en granskningsmans personliga kvalifikationer får han anses vara lämplig till dess något inträffat som visar motsatsen.
Återförsäkringsbolagen har bevakat fordringar i konkursen till sammanlagt mer än 320 miljoner kr. Beträffande vissa bevakade fordringar uppgående till mer än 19 miljoner kr råder inte någon tvist och dessa påverkas inte heller av utgången i skiljeförfarandena. KL uppställer inte något krav på att en borgenär måste ha ett netto till sin förmån. Detta framgår av bl a 12 kap 11 § KL enligt vilken den som genom kvittning kan få full täckning för sin fordran ändå anses vara borgenär i KL:s mening.
Återförsäkringsbolagens ansökan om att få granskningsmän förordnade bottnar i deras avsikt att begära upplysning av konkursgäldenären. Ansökningen har föranletts av att konkursförvaltningens objektivitet synes kunna sättas i fråga med hänsyn till att dess intresse av att utreda missförhållandena inom Svenska Kredit kan antas vara begränsat på grund av motsatsförhållandena mellan skilda borgenärsintressen. Det finns inget stöd för konkursförvaltningens antagande att återförsäkringsbolagen genom granskningsmännens försorg skulle försöka få del av sådana handlingar som konkursförvaltningen upprättat eller annat konkursförvaltningens material med anknytning till dess överväganden avseende föreliggande skiljetvister. En sådan begäran skulle för övrigt strida mot de för advokater gällande etiska reglerna.
Domskäl
Skäl. Konkursförvaltarna borde ha beretts tillfälle att på borgenärskollektivets vägnar yttra sig över återförsäkringsbolagens ansökan om förordnande av granskningsmän. Det fel som sålunda förekommit har emellertid avhjälpts genom handläggningen i HovR:n och kan därför inte föranleda att målet återförvisas till TR:n.
Vid tillämpningen av 1862 års KL har i praxis ansetts att en borgenär, vars skuld till konkursgäldenären ostridigt översteg hans konkursfordran, inte hade rösträtt vid val av syssloman (NJA 1891 s 274). Om det rättsfallet fortfarande kan anses vägledande kan vara osäkert. I det nu aktuella fallet är emellertid tvistigt mellan parterna huruvida återförsäkringsbolagen, som ostridigt har vissa fordringar i konkursen, har skulder till konkursgäldenären som överstiger deras bevakade fordringar. Frågan om återförsäkringsbolagen har rätt att i det läget få någon granskningsman utsedd kan inte besvaras med ledning enbart av rättsfallet.
I 1921 års KL fanns vissa bestämmelser (se 179 §) om borgenärs rätt att föra talan vid borgenärssammanträde. Reglerna innebar bl a att talan inte fick föras för fordran som uppenbarligen var ogrundad. Vid 1979 års reform av bestämmelserna om konkursförvaltning och tillsyn över konkursförvaltning upphävdes 179 §. Därvid uttalades emellertid bl a (prop 1978/79:105 s 319) att frågan huruvida den som uppträder som borgenär kunde göra framställning om att granskningsman skulle utses för hans räkning även i fortsättningen skulle avgöras med ledning av de principer som kommit till uttryck i den upphävda 179 §.
Detta motivuttalande kan sägas anknyta till vad som utgör ett grundläggande drag i konkursförfarandet, nämligen att den som efter konkursutbrottet anmäler sig såsom borgenär också behandlas som sådan till dess i särskild ordning klarlagts huruvida hans fordran kan göras gällande i konkursen. Återförsäkringsbolagens ståndpunkt i fråga om hävningen av återförsäkringsavtalen kan inte anses vara uppenbart ogrundad. I enlighet härmed finner HD att återförsäkringsbolagen har haft rätt att få granskningsmän utsedda.
Härefter återstår frågan om just de utsedda personerna varit olämpliga, eftersom de har i uppdrag att biträda återförsäkringsbolagen i skiljeförfarandena mot konkursboet och därför enligt boets mening kan befaras utnyttja rätten såsom granskningsmän att ta del av boets böcker och handlingar för att främja återförsäkringsbolagens ställning i skiljeförfarandena.
1921 års KL innehöll regler om granskningsman som utformats så att en borgenärsminoritet som överröstats i förvaltarvalet garanterades rätten att få en granskningsman. Några särskilda kvalifikationskrav gällde inte. Både konkursgäldenären och borgenär kunde enligt 1921 års KL utses till granskningsman (se 47 § samt Lawski, Konkurs- och ackordslagarna, 13 uppl s 119).
När reglerna om val av förvaltare slopades genom 1979 års reform gjordes också vissa jämkningar i reglerna om granskningsman. Syftet med granskningsmannainstitutet är numera att ge enskild borgenär möjlighet till insyn i förvaltningen utöver vad som följer av förvaltarens skyldighet att samråda med särskilt berörd borgenär och den allmänna rätt att få upplysningar av förvaltare som varje borgenär äger (prop 1978/79:105 s 197). Vid 1979 års ändringar av reglerna om granskningsman infördes inte några kvalifikationskrav. Man gjorde inte heller någon saklig ändring av reglerna om granskningsmans rätt att ta del av konkursboets böcker och handlingar.
Enligt 7 kap 30 § 1 st KL skall granskningsman förordnas på begäran av en borgenär. Hans uppgift är att övervaka förvaltningen av konkursboet på denne borgenärs vägnar. Det är således klart att granskningsmannen har en principiellt annan ställning än förvaltaren i förhållande till borgenärskollektivet och att det krav på opartiskhet som uppställts på förvaltaren (se 7 kap 1 § 3 st KL) inte kan ha någon motsvarighet när det gäller granskningsman. Tvärtom är denne närmast att se som en uppdragstagare i förhållande till den borgenär på vars begäran han utsetts, och det arbete han utför kan antas normalt ha till syfte att tillvarata denne borgenärs intressen i konkursen.
Det förhållandet att S.T. och S.B. även i annat sammanhang biträder återförsäkringsbolagen kan därför inte anses ägnat att göra dem olämpliga som granskningsmän. Någon invändning mot deras sakliga kompetens har inte framförts, och det saknas även i övrigt grund för antagande att de kommer att utföra sina uppdrag på ett sätt som är oförenligt med ställningen som granskningsmän enligt KL.
På grund av det anförda finner HD att besvären inte kan bifallas.
Domslut
HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.
HD:s beslut d 25 maj 1993 skall inte längre gälla.
Referenten, JustR Lind, med vilken JustR Vängby förenade sig, var av skiljaktig mening i frågan, huruvida just de utsedda personerna varit lämpliga som granskningsmän och anförde följande: Enligt 1921 års KL kunde borgenär utses till konkursförvaltare eller till granskningsman. Reglerna om granskningsman hade utformats så att en borgenärsminoritet, som blivit överröstad vid förvaltarvalet, fick möjlighet att i stället utse en granskningsman. Några särskilda kvalifikationskrav uppställdes inte i fråga om granskningsman och det var möjligt att utse konkursgäldenären till granskningsman.
Genom 1979 års konkursreform gjordes vissa jämkningar i reglerna om granskningsman. Syftet med granskningsmannainstitutet är numera att ge enskild borgenär möjlighet till insyn i förvaltningen utöver vad som följer av förvaltarens skyldighet att samråda med särskilt berörd borgenär och den allmänna rätt att få upplysningar av förvaltare som varje borgenär äger (prop 1978/79:105 s 197). Vid reformen infördes inte några kvalifikationskrav på granskningsman. Man gjorde inte heller någon saklig ändring av reglerna om granskningsmans rätt att ta del av konkursboets böcker och handlingar.
Nyssnämnda ändringar i KL innebar även den nyheten att i lagtexten infördes regeln att en granskningsman skall vara "lämplig". I motiven angavs inte närmare vad som avsågs med det, dock uttalades att en granskningsman fick förutsättas vara lämplig så länge annat inte kunde antas (prop 1978/79:105 s 266). Det ligger emellertid nära till hands att utgå ifrån att, i likhet med vad som i samma proposition uttalades (s 158 f) angående konkursförvaltare, lämplighetsrekvisitet ger utrymme för att ta jävsliknande hänsyn.
Betydelsen av lämplighetsrekvisitet såvitt gäller granskningsman kan belysas med följande exempel. Antag att en tilltänkt granskningsman öppet förklarar att han avser att gå igenom samtliga böcker och handlingar i konkursboet för att se om han kan finna något som hjälper den borgenär, som föreslagit honom, i en pågående rättegång mot konkursboet. Detta skulle innefatta ett missbruk av granskningsmannauppdraget - vilket endast avser övervakning av förvaltningen - och förklaringen måste rimligen medföra att vederbörande anses olämplig för uppdraget. Till bilden hör då också att varken RB eller skiljemannalagen ger en part möjlighet att till tvinga sig total insyn i mot part ens affärsmässiga förhållanden (jfr Heuman i Juridisk tidskrift 1989/90 s 3 ff och 258 ff).
I det aktuella fallet har de av TR:n förordnade granskningsmännen i skriftligt meddelande d 12 maj 1993 till konkursförvaltningen begärt att få tillgång till ett synnerligen omfattande material hos Svenska Kredit, bl a åtskilligt material avseende tiden från 1985 till 1992, alltså långt före konkursutbrottet. Mycket av det begärda materialet kan inte ha någon betydelse för övervakningen av konkursförvaltningen. Den omständigheten medför att det finns anledning att befara att granskningsmännen skulle komma att ta ovidkommande hänsyn under utförandet av granskningsmannauppdraget. De får därför anses olämpliga och TR:ns förordnande av dem bör upphävas.
Överröstad i den delen instämmer jag i vad majoriteten anfört i övrigt.