NJA 1994 s. 292

R.S. träffade i maj 1985 avtal med D H Investia AB - efter ändring av firman PMF Produktiv Marknadsföring AB - som innebar att R.S. omgående betalade in 170 760 kr till ett avkastningskonto hos PMF och att R.S. erhöll diamanter värderade till investerat belopp. I avtalet förband sig PMF att på R.S:s begäran därom "omsätta" diamanterna för hans räkning. Omsättningen skulle ske till dagspris men om R.S. begärde omsättning inom ett år från investeringsdatum hade han rätt att erhålla lägst det investerade beloppet 170 760 kr.

G.C. träffade under år 1984 tre liknande avtal med Investia - PMF - med ett sammanlagt investeringsbelopp om 112 319 kr. Avtalen hävdes av R.S. d 10 mars 1987 och av G.C. d 3 juni 1987. Därvid åberopades att PMF gjort sig skyldigt till avtalsbrott genom att inte fullgöra utfästelserna enligt avtalen.

PMF inställde betalningarna d 23 jan 1986 och oprioriterade borgenärer erbjöds senare ett ackord med 25 procent. Beslut om förhandling om offentligt ackord fattades d 6 maj 1986. Konkursdomaren fastställde ackordet i beslut d 4 juli 1986.

R.S. och G.C. väckte var för sig talan mot PMF vid Stockholms TR med yrkande att TR:n skulle förklara att de varit berättigade att häva avtalen och förplikta PMF att mot återfående av diamanterna återbetala de investerade beloppen jämte ränta.

PMF godtog att avtalen hävdes men medgav, under åberopande av att fordringarna omfattades av det fastställda ackordet, att mot återfående av diamanterna betala endast 25 procent av de yrkade beloppen.

Som grund för sin invändning att R.S:s fordran omfattades av ackordet anförde PMF: R.S. lämnade d 13 sept 1985 in diamanterna för omsättning. Enligt avtalet var därför PMF förpliktat att senast d 13 nov 1985 betala minst 170 760 kr till R.S.. Vid tidpunkten för betalningsinställelsen hade R.S. alltså en penningfordran på PMF. I andra hand påstås att fordringen skall anses ha uppkommit redan då avtalet ingicks.

I fråga om G.C:s fordringar anförde PMF: G.C. hade en penningfordran på PMF per dagen för beslutet om förhandling om offentligt ackord, eftersom det redan före borgenärssammanträdet stod klart för G.C. att PMF inte skulle uppfylla sina åtaganden enligt avtalen. I andra hand påstås att fordringen skall anses ha uppkommit redan då avtalen ingicks.

R.S. och G.C. hävdade att fordringarna inte omfattades av ackordet och åberopade därvid dels att ett ackord inte påverkar en återgång av ett ömsesidigt avtal dels att fordringen i vart fåll hade uppkommit först i och med att avtalen hävdes.

TR:n (rådmännen Forsström och Tell samt t f rådmannen Lampa) meddelade domar i målen d 25 sept 1989. Domarna är likalydande bortsett från den skillnad som beror på partsställningen och yrkade belopp.

Här återges TR:ns dom i målet mellan R.S. och PMF. TR:n anförde: Domskäl. Enligt 19 § ackordslagen (1970:847) är ett fastställt ackord bindande för alla borgenärer, kända eller okända, som enligt 12 § samma lag hade rätt att deltaga i ackordsförhandlingen. I 12 § ackordslagen anges, såvitt är av intresse i detta mål, att endast borgenärer vilkas fordringar uppkommit före beslutet om förhandling om offentligt ackord får deltaga i ackordsförhandlingen.

Parterna är ense om att avtalet av d 24 maj 1985 skall hävas och att hävningen i princip skall få till följd att parternas prestationer på ömse sidor skall återgå, dvs R.S. skall återlämna diamanterna och PMF skall återbetala det investerade beloppet 170 760 kr. PMF har emellertid hävdat att R.S:s fordran skall reduceras med hänsyn till ackordet.

Frågan i målet är alltså om en fordran som avser återfående av en utförd prestation vid återgång av ett ömsesidigt förpliktande avtal omfattas av ett fastställt ackord.

Varken ordalydelsen av bestämmelserna i 12 § och 19 § i 1970 års ackordslag, som väsentligen överensstämmer med motsvarande bestämmelser i 1921 års ackordslag, lagmotiv, rättspraxis eller doktrin ger, såvitt TR:n har kunnat finna, någon klar vägledning för besvarandet av denna fråga. Uppenbarligen tar bestämmelserna i första hand sikte på penningfordringar i egentlig mening. En återgång av ett avtal innebär emellertid att avtalsparterna i princip skall försättas i samma situation som om avtalet inte hade ingåtts. Detta kan inte uppnås om den ena parten skulle vara skyldig att till fullo återbära vad han mottagit på grund av avtalet medan den andra parten, ackordsgäldenären, endast skulle behöva återbära en del av motpartens prestation. En sådan ordning framstår enligt TR:ns mening inte som rimlig. Det bör dessutom noteras att en återgång av ett avtal inte påverkar ackordsgäldenärens ekonomiska ställning i de fall prestationerna på ömse sidor är likvärdiga. Mot bakgrund av det nu anförda anser TR:n att övervägande skäl talar för att avsikten inte kan ha varit att bestämmelserna i 12 och 19 §§ackordslagen skall omfatta även en fordran som har uppkommit vid återgång av ett ömsesidigt förpliktande avtal.

Av det anförda följer att R.S. är berättigad att återfå hela det investerade beloppet mot att han återlämnar diamanterna. Käromålet skall alltså bifallas.

HD

G.C. och R.S. (ombud för båda advokaten S.N.) sökte revision och yrkade att TR:ns domslut skulle fastställas. Barnaco (ombud advokaten P.B.) bestred ändring.

HD meddelade d 27 sept 1993 prövningstillstånd beträffande frågan om ackordet omfattade revisionskärandenas fordringar trots att dessa grundas på ömsesidigt förpliktande avtal samt förklarade frågan om prövningstillstånd i målet i övrigt vilande.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Jacobsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. I målet är parterna ense om att de avtal som träffats mellan parterna skall återgå. Vad frågan nu gäller är om det ackord som fastställdes av TR:n d 4 juli 1986 skall omfatta G.C:s och R.S:s fordringar.

Ett fastställt ackord är enligt 19 § ackordslagen (1970:847) bindande för alla borgenärer, kända eller ej, som enligt 12 § samma lag hade rätt att delta i ackordsförhandlingen. I sistnämnda lagrum anges att i en sådan förhandling deltar endast borgenärer, vilkas fordringar uppkommit före beslutet om förhandling om offentligt ackord. Från denna borgenärskrets undantas endast borgenär som kan få täckning för sin fordran genom kvittning samt borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt.

Varken lagtext eller förarbeten ger någon klar vägledning i vad mån borgenärsbegreppet i ackordslagen även omfattar ömsesidigt förpliktande avtal. I en situation som den nu aktuella, där ena parten mot utbekommande av köpeskillingen skall lämna tillbaka köpt gods, saknas det anledning att ge borgenärsbegreppet i ackordslagen någon annan innebörd än det har enligt det konkursrättsliga regelsystemet. För det fall att en s k naturaborgenär eller en penningborgenär endast skulle ha en oprioriterad fordran att bevaka i en konkurs bör denne därför vara bunden av ett ackord som fastställts enligt ackordslagen.

På grund härav, och då G.C:s och R.S:s fordringar inte är förenade med någon annan rätt än som följer av 57 § lagen (1905:38 s 1) om köp och byte av lös egendom, är de bundna av det fastställda ackordet. Skäl att ge prövningstillstånd i målet i övrigt föreligger inte. HovR:ns domslut skall därför stå fast.

Domslut

Domslut. HD förklarar att de i målet aktuella fordringarna omfattas av det d 4 juli 1986 fastställda ackordet. Målet lämnas i övrigt utan prövning. HovR:ns domslut skall därför stå fast,

HD (JustR:n Freyschuss, Munck, referent, Danelius, Lambe och Westlander) beslöt följande dom: Domskäl. Enligt 12 § ackordslagen (1970:847) gäller som huvudregel att borgenärer vilkas fordringar uppkommit före beslut om förhandling om offentligt ackord deltar i förhandling om sådant ackord. Borgenär som kan få täckning för sin fordran genom kvittning eller vilkens fordran är förenad med förmånsrätt deltar dock inte i förhandlingen. Fastställt ackord är enligt 19 § ackordslagen bindande för alla borgenärer som hade rätt att delta i ackordsförhandlingen.

Som har påpekats i den juridiska litteraturen är det inte i alla hänseenden klart hur de berörda bestämmelserna skall tolkas med avseende på olika slag av fordringar (se bl a Arnesdotter, Om betalningsinställelse och offentligt ackord s 285 ff och Håstad i SvJT 1988 s 253 f). Den fråga som i enlighet med HD:s förordnande om prövningstillstånd föreligger till bedömning i detta mål är huruvida den omständigheten att G.C:s och R.S:s fordringar grundar sig på ömsesidigt förpliktande avtal hindrar att de omfattas av ackordet.

En följd av att de avtal som träffats mellan parterna hävts är att vardera parten i princip skall återbära sin prestation. Detta innebär således att G.C. och R.S. genom hävningen av avtalen fick fordringar som uppgick till de för diamanterna erlagda beloppen men som var villkorade av att diamanterna återlämnades. Med hänsyn till lydelsen av de aktuella bestämmelserna i ackordslagen och till dessas syfte får även sådana villkorade fordringar anses omfattade av bestämmelserna.

Domslut

Domslut. HD förklarar att den omständigheten att G.C:s och R.S:s fordringar grundar sig på ömsesidigt förpliktande avtal inte hindrar att deras fordringar omfattas av ackordet.

HD finner ej skäl att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt. HovR:ns domslut skall därför stå fast.

HD:s dom meddelades d 17 maj 1994 (nr DT 127).