NJA 1994 s. 366

Såväl Televerket som Yngeredsfors Kraft AB fullföljde talan i Svea HovR, vattenöverdomstolen, och yrkade bifall till sin vid vattendomstolen förda talan.

Kommunen bestred ändring.

Vattenöverdomstolen (vattenrättsrådet Hyden, hovrättsrådet Persson och tf hovrättsassessorn Åkerlund, referent) anförde i dom d 12 mars 1992:

Utredningen i vattenöverdomstolen.

I vattenöverdomstolen har parterna argumenterat utförligt i frågan om innebörden av de muntliga nyttjanderättsavtalen varvid särskilt uppmärksammats frågan huruvida ersättning till markägarna erlagts eller ej för rätten att ha kablarna nedlagda samt frågan om Televerket respektive Yngeredsfors på grund av avtalens eventuella benefika karaktär eller på grund av dess innehåll i övrigt får anses ha åtagit sig kostnadsansvar för flyttning av kablarna. Till stöd för sina respektive ståndpunkter har parterna ingett exempel på avtal som Televerket slutit med enskilda markägare under 1950-, 1960- och 1970-talet. Vidare har ingetts ett ramavtal från år 1987 som träffats mellan Televerket och Lantbrukarnas Riksförbund angående regler för upplåtelse av mark för teleanläggningar.

Televerket har gjort gällande att verket är berättigat till ersättning enligt 9 kap 1 § VI. för den skada Televerket lider genom att det tillståndsgivna företaget rubbar verkets nyttjanderätt eller skadar dess egendom. Televerket har därtill uppgett bl a följande. Televerket bestrider att nyttjanderätten upplåtits utan vederlag. Bevisbördan för påståendet om motsatsen åvilar Öckerö kommun. Även om en markägare skulle ha avstått från ersättning för upplåten nyttjanderätt, har Televerket inte gjort några förbehållslösa åtaganden att flytta ledningar på egen bekostnad. Även i fråga om påstådda utfästelser från Televerkets sida rörande sådana åtaganden har kommunen bevisbördan. - Den av Televerket begärda ersättningen avser uteslutande kostnader för flyttning av kablar som nedlats under 1940-talet och senare.

Även Yngeredsfors har gjort gällande att bolaget är berättigat till ersättning enligt 9 kap 1 § VL samt uppgett bl a följande. Med hänsyn till dels de avsevärda kostnader som är förenade med nedläggande och borttagande av en kraftledningskabel, dels till den långa tid som kabeln funnits på plats får Yngeredsfors anses ha en servitutsrätt för bibehållande av kabeln på obestämd tid. Sedan Öckerö kommun erhållit tillstånd enligt VL att bygga vägbron, är kommunen skyldig utge ersättning då företaget skadar Yngeredsfors egendom alternativt rubbar bolagets särskilda rätt. Om kommunen påstår att VL:s ersättningsregler inte är tillämpliga på grund av avtal mellan parterna, har kommunen bevisbördan för förekomsten av och innehållet i ett sådant avtal.

Öckerö kommun har å sin sida hävdat att ersättning enligt 9 kap 1 § VL inte skall utgå på grund av att någon skada inte inträffat eller kommer att inträffa på Yngeredsfors kraftledningskabel eller på grund av att någon besittningsrubbning inte ägt rum. Vidare har kommunen gjort gällande att bolaget inte visat att det erhållit tillstånd att för all framtid bibehålla kabeln i dess nuvarande sträckning eller att en eventuell flyttning skall bekostas av markägaren. Som kommunens talan får förstås har kommunen samma inställning till Televerkets ändringsyrkande. Kommunen har slutligen hävdat att både nedläggandet och bibehållandet av kablarna torde utgöra tillståndspliktiga vattenföretag och att eftersom tillstånd inte finns föreligger inte heller något företräde för kablarna i förhållande till broföretaget. - Rörande skäligheten av yrkade belopp får kommunen antas ha samma inställning som vid vattendomstolen. - Kommunen har vidare åberopat en skrivelse d 7 juni 1989 till Yngeredsfors varigenom bolagets dispositionsrätt inte längre medges samt uppgett att Televerket tillställts en likalydande handling.

Vattenöverdomstolens domskäl.

Lika med vattendomstolen anser vattenöverdomstolen det ostridigt att Televerket och Yngeredsfors har lagt ner kablarna efter tillstånd från tidigare fastighetsägare och att därför i vart fall muntliga upplåtelser föreligger.

I målet har vidare framkommit att kablarnas lägen varit tydligt utmärkta såväl på plats som på sjökort. Detta tyder på att samråd skett med de myndigheter som haft att bevaka allmänna intressen före kablarnas nedläggande, vilket för övrigt bekräftats av en representant för hamnmyndigheten. Skäl att under sådana förhållanden söka tillstånd enligt VL i dess lydelse före d 1 jan 1984 torde inte ha förelegat.

Som vattendomstolen funnit är det med hänsyn till det sagda uppenbart att Öckerö kommun måste ha känt till kablarnas existens och dragning när kommunen förvärvade fastigheterna samt att kommunen hade skäl anta att någon form av avtal förelåg. Öckerö kommun är således enligt 7 kap 15 § JB bunden av tidigare träffade muntliga avtal.

I egenskap av ägare till den mark där fästena för bron mellan Hönö och Fotö skall ligga har Öckerö kommun erhållit tillstånd enligt VL att få utföra den nämnda vägbron. Handlingarna i målet utvisar att tele och högspänningskablarna kommer i konflikt med vattenföretaget, om de får ligga kvar där de en gång dragits fram. I målet ingivna avtal tyder på att Televerket vanligen träffar avtal om nyttjanderätt under 50 år. Med hänsyn till kraftledningskabelns betydelse för befolkningen får det antas att Yngeredsfors inte heller har slutit avtal för kortare tid än 50 år. På grund härav får Televerket och Yngeredsfors anses ha sådan särskild rätt till i målet berörda mark- och vattenområden som avses i 9 kap 1 § 2 st VL. Eftersom Öckerö kommun har medgivits rätt att anlägga vägbron på den plats där kablarna ligger, är en flyttning av kablarna att anse som en skadeförebyggande åtgärd, för vilken kommunen, enligt bestämmelserna i 9 kap 1 § 3 st VL, har att svara. Just i detta fall måste det dock anses lämpligare att ersättning utgår än att kommunen vidtar de skadeförebyggande åtgärderna.

Öckerö kommun har vidhållit sin invändning att den inte skulle vara skyldig utge ersättning på grund av att markupplåtelserna skett utan att intrångsersättning erlagts samt att Televerket och Yngeredsfors gjort generella åtaganden att flytta kablarna utan kostnad. Eftersom kommunen åberopar innehållet i de muntliga upplåtelseavtalen för att fria sig från betalningsskyldighet får det enligt vattenöverdomstolens mening åvila kommunen att styrka detta påstående. I avsaknad av skriftliga avtal får beviskravet därvid inte sättas alltför högt. I målet har ingetts exempel på avtal från 1950-, 1960-, 1970- och 1980-talet. Inget av dessa avtal är benefikt och de innehåller inte heller några generella åtaganden att utan kostnad för markägaren flytta kablarna. Enligt vattenöverdomstolens mening har kommunen mot Televerkets och Yngeredsfors bestridande därför inte förmått göra sannolikt att dessa träffat avtal utan att utge ersättning till markägarna och att de som följd härav eller på annat sätt åtagit sig kostnadsansvar för flyttning av kablarna. Kommunens invändning för att undgå betalningsskyldighet kan därför inte vinna beaktande.

Kommunens uppsägning av kabelägarnas dispositionsrätt har skett några dagar efter vattendomstolens dom och lämnas utan avseende i detta mål. Vad kommunen åberopat som skäl till jämkning av yrkade belopp för kabelflyttningarna lämnas också utan avseende. Televerkets och Yngeredsfors talan skall därför bifallas.

Vattenöverdomstolens domslut.

Hovrättsrådet Åke Holmberg var skiljaktig i huvudsaken och anförde: Tvisten i vattenöverdomstolen gäller ett rättsförhållande mellan ägaren till en fastighet, å ena sidan, samt innehavare av särskild rätt till fastigheten å den andra. Avgörande vid prövningen av en sådan tvist är i första hand det avtal som gäller mellan parterna angående den särskilda rätten. Vad som i detta fall avtalats mellan fastighetens tidigare ägare samt Televerket och Yngeredsfors är ofullständigt klarlagt. Detta bör enligt min mening gå ut över Televerket och Yngeredsfors, som legat närmast till att säkra bevisning angående den rätt avtalen givit dem. Jag utgår sålunda från att det, som kommunen hävdat, varit fråga om en nyttjanderätt som upplåtits tills vidare och för vilken någon ersättning inte utgått. Brobygget som föranlett att kablarna måste flyttas är en för fastigheten ändamålsenlig åtgärd och kostnaden för kablarnas flyttning är rimlig i förhållande till broföretagets betydelse. Vid nu angivna förhållanden finner jag att varken Televerket eller Yngeredsfors visat fog för sitt krav på ersättning och kommer således till samma slut som vattendomstolen.

Kommunen (ombud chefsjuristen C.S.) sökte revision och yrkade att HD, med ändring av vattenöverdomstolens dom, skulle fastställa vattendomstolens dom, såvitt därigenom motparternas ersättningsyrkanden ogillats.

Yngeredsfors Kraft AB (av HD kallat kraftbolaget, ombud advokaten A.L.) och Telia AB (Tetia, ombud advokaten H.B.) bestred ändring.

HD meddelade prövningstillstånd i frågan huruvida kommunen i och för sig var skyldig att utge ersättning enligt 9 kap 1 § VL till kraftbolaget och Telia. Frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande.

Betänkande

HD (JustR:n Vängby, Heuman, Lars K Beckman, Nyström och Törnell, referent) beslöt dom i enlighet med betänkandet.

HD:s dom meddelades d 18 maj 1994 (nr DT 133).