NJA 1994 s. 511

Allmän åklagare väckte vid Mölndals TR åtal mot R.A. för olaga diskriminering enligt följande gärningsbeskrivning: R.A., som driver näringsverksamhet i form av uthyrning av hyresrättslägenheter, har i mars 1992 diskriminerat A.O. på grund av dennes hudfärg och nationella ursprung genom att med hänvisning till A.O:s hudfärg och ursprung vägra honom och hans sammanboende att hyra en lägenhet i R.A:s fastighet vid Lufttrycksgatan 9 i Göteborg. TR:n (ordf rådmannen Ingvarsson) anförde i dom d 1 juli 1993: R.A. har förnekat gärningen och anfört att det var av andra skäl än de av åklagaren angivna han vägrade A.O:s sammanboende att hyra lägenheten.

Domskäl. R.A. har uppgett: När han kom till fastigheten d 29 febr 1992 märkte han att B.H. höll på att flytta från den lägenhet hon hyrde. Han träffade henne och hon frågade om hon fick komma med förslag på ny hyresgäst till hennes lägenhet. Det fick hon lov att göra och vidare skulle hon lämna en nyckel så att lägenheten skulle kunna separeras. Efter några dagar lämnade B.H. honom ett förslag på en hyresgäst som genast ville överta lägenheten i befintligt skick utan att några reparationer gjordes. Några personer hade dessförinnan ringt och hört sig för om lägenheten, bl a en släkting till fastighetsskötaren. Han ansåg det vara förmånligt om fastighetsskötarens släkting fick lägenheten, eftersom även fastighetsskötarens hustru utförde vissa sysslor i fastigheten och kunde få hjälp av släktingen med barnpassning. Vid samtalet med B.H. sade hon att det par hon anvisade var skötsamma och länge hade sökt lägenhet. Hon nämnde även att mannen var svart. Han kommenterade inte alls det förhållandet. B.H. påstod även att han gett henne löfte att hyra ut lägenheten till den person hon föreslog. Han svarade henne att han inte ville hyra ut lägenheten till den anvisade. Då hotade hon med att anmäla honom till diskrimineringsombudsmannen och att det skulle bli synd om honom. Han hade blivit tveksam till att hyra ut till någon hon anvisade, dels för att hon inte hade sagt upp lägenheten och dels för att han hade märkt att hon lämnat kvar en del möbler i lägenheten fastän hon sagt att hon var klar med utflyttningen. Detta tillsammans med hotet medförde att han inte ville hyra ut till någon person hon föreslog. Vidare ansåg han det vara förmånligt om fastighetsskötarens släkting blev hyresgäst och så blev det. - Han har inte något minne av att han talat med J.A. vid något tillfälle. I fastigheten har han en hyresgäst som har ett färgat barn. Tidigare lät han en hyresgäst i andra hand hyra ut sin lägenhet i fastigheten till en svart man.

På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med B.H. och J.A.. Dessa har uppgett följande.

B.H.. Det blev så att hon snabbt skulle flytta från sin lägenhet i R.A:s fastighet. Hon försökte få tag i R.A. men misslyckades. På eget bevåg annonserade hon om lägenheten och tog kontakt med en lägenhetsuthyrare. Den 29 febr flyttade hon ur lägenheten. Då kom plötsligt R.A. dit. Han blev förvånad över att hon skulle flytta. Hon frågade honom om det gick bra att hon fick tag i en ny hyresgäst och fick ett jakande svar. Det kom 4-5 personer och tittade på lägenheten. En kvinna var mycket intresserad. Kvinnan och hennes sambo hade båda jobb. B.H. gav kvinnan R.A:s telefonnummer men hörde sedan inte av henne på någon dag. Hon ringde då kvinnan och frågade hur det hade gått. Kvinnan svarade att R.A. inte var så intresserad. B.H. ringde då till R.A. och frågade varför han inte var intresserad av kvinnan som hyresgäst. R.A. svarade ungefär följande. "Ja, den här lilla flickan, han är ju svart. Jag är inte rasist men jag tänker på grannarna." Hon blev chockad av detta svar. - Vid samtalet med kvinnan fick B.H. inte reda på anledningen till att R.A. inte ville hyra ut lägenheten till kvinnan. Hon försökte senare att tala R.A. till rätta och förstod då att han trodde att hon hade anmält honom till diskrimineringsombudsmannen, vilket hon inte hade gjort.

J.A.: Efter kontakt med en privat lägenhetsförmedlare var hon och tittade på lägenheten i R.A:s fastighet. B.H. lämnade henne telefonnumret till R.A.. Hon tyckte att lägenheten var fin och ringde till R.A. dagen efter besöket. Vid samtalet frågade R.A. först om hennes namn och var hon arbetade. Hon talade sedan om för honom att hon väntade barn och att hon skulle bo i lägenheten tillsammans med sin sambo samt sade dennes namn. Hon nämnde även att sambon kommit som flykting från Uganda. R.A. frågade om sambon var svart och hon bekräftade det. Sedan blev R.A. avvaktande och sade att det blir problem med grannarna. Hon ville inte tjata på R.A., eftersom hon förstod att denne inte ville hyra ut lägenheten till henne. Någon ytterligare kontakt med R.A. hade hon inte. Hon talade senare med B.H..

TR:ns bedömning.

R.A. har förnekat att han talat med J.A. i telefon. Genom vittnesmålen finner TR:n utrett att J.A. ringt till R.A. och samtalat med honom. Det finns inte heller någon anledning att ifrågasätta riktigheten av de uppgifter J.A. lämnat angående innehållet i R.A:s yttranden under samtalet. Således är utrett att han - sedan J.A. talat om att hon sammanbodde med en svarthyad man som kommit som flykting från Uganda - lämnade J.A. sådant besked att hon förstod att han inte ville hyra ut lägenheten till henne och sade att det på grund av mannens hudfärg skulle bli problem med grannarna.

R.A. har hävdat att det var av andra skäl än A.O:s hudfärg och nationalitet som han inte ville hyra ut lägenheten till J.A.. Hans uttalande till J.A. om befarade problem med grannarna och hans upprepning av detta argument för B.H. kan tyda på att A.O:s hudfärg hade betydelse för hans ställningstagande till J.A. som hyresgäst till lägenheten. Det har framkommit i målet att R.A. i sin fastighet har en hyresgäst med ett färgat barn. TR:n anser emellertid inte att den omständigheten har någon avgörande betydelse för bedömningen av huruvida A.O:s hudfärg var anledningen till att J.A. inte fick hyra lägenheten. De skäl R.A. anfört som anledning till att han inte ville hyra ut lägenheten till J.A. får i och för sig anses vara helt godtagbara.

För bifall till åtalet har åklagaren att bevisa att A.O:s hudfärg och nationalitet hade den avgörande betydelsen för att R.A. inte ville hyra ut lägenheten till J.A.. Det kan inte helt bortses från möjligheten att J.A. under sitt samtal med R.A. uppfattat denne som mera positiv till henne som hyresgäst än han i själva verket var. Vidare erbjuder det betydande svårigheter att klarlägga vilka omständigheter som hade den avgörande betydelsen för R.A:s ställningstagande till J.A. som hyresgäst. TR:n anser inte att åklagaren mot de omständigheter R.A. anfört förmått bevisa att A.O:s hudfärg och nationalitet var anledningen till att R.A. inte hyrde ut lägenheten till J.A..

Åtalet bör på grund av det anförda ogillas.

HovR:n för Västra Sverige

Åklagaren fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade bifall till åtalet.

R.A. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Fernqvist, hovrättsrådet von Reis, referent, f d hovrättslagmannen Öhrbom samt nämndemännen Larsson och Johansson) anförde i dom d 30 dec 1993: Domskäl. I HovR:n har R.A., B.H. och J.A. hörts på nytt. De har därvid i allt väsentligt berättat vad som för dem antecknats i TR:ns dom, varvid J.A. gjort det förtydligandet att R.A., sedan han under telefonsamtalet upplysts om att hennes sambo var svart, sa att "det inte skulle gå" och att han själv inte var rasist men att det skulle bli problem med de övriga hyresgästerna.

Av utredningen framgår att R.A. kom att anta en släkting till fastighetsskötaren som ny hyresgäst efter B.H.. Det finns ingen anledning att sätta i fråga R.A:s uppgift att det var just anknytningen till fastighetsskötaren som avgjorde att dennes släkting erhöll hyresrätten.

Att valet av ny hyresgäst utföll som det slutligen gjorde är en sak. En annan fråga är om R.A. redan i ett tidigare skede har uteslutit personer ur kretsen av tänkbara hyresgäster. Av intresse blir då att klarlägga om det avgörande motivet därvid varit att särbehandla någon på grund av ras eller dylikt.

Genom B.H:s och J.A:s uppgifter får det anses klarlagt att R.A., innan han hade bestämt sig för att hyra ut lägenheten till fastighetsskötarens släkting, vägrade J.A. att tillsammans med A.O. hyra lägenheten och att det avgörande skälet för detta ställningstagande var A.O:s hudfärg.

Vid angivna förhållanden har R.A. gjort sig skyldig till olaga diskriminering. Åtalet bör därför bifallas.

Påföljden bör bestämmas till böter.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom dömer HovR:n R.A. enligt 16 kap 9 § 1 st BrB för olaga diskriminering till dagsböter 75 å 500 kr.

R.A. (offentlig försvarare advokaten T.W.) sökte revision och yrkade ogillande av åtalet, i andra hand nedsättning av antalet ådömda dagsböter.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen A-M.N.).

HD (JustR:n Magnusson, Freyschuss, Lambe, Nilsson och Westlander, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Av utredningen framgår att R.A. haft ett telefonsamtal med J.A. angående möjligheten att hyra ut lägenheten till henne och att han därvid först visade intresse för en sådan uthyrning men ändrade inställning sedan han fått reda på att hon skulle bo i lägenheten tillsammans med A.O.. Det får anses klarlagt att R.A:s ställningstagande berodde på A.O:s hudfärg. Härigenom har R.A. gjort sig skyldig till olaga diskriminering i enlighet med åtalet.

Straffet för olaga diskriminering höjdes år 1986 från böter eller fängelse i högst sex månader till böter eller fängelse i högst ett år. Det finns anledning att se allvarligt på olaga diskriminering som sker på ett för den enskilde så viktigt område som bostadsmarknaden. HD har i ett fall år 1979, således före straffskärpningen, haft att bestämma påföljd för olaga diskriminering när det gällt upplåtelse av bostad (NJA 1979 s 657). I det fallet ansågs det föreligga sådana omständigheter att påföljden kunde bestämmas till ett förhållandevis lågt bötesstraff. I förevarande mål har inte framkommit några omständigheter som ger anledning att sänka det av HovR:n bestämda straffet.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 12 sept 1994 (nr DB 198).