NJA 1994 s. 518

Allmän åklagare yrkade vid Nyköpings TR ansvar - förutom å W.F. enligt sex olika åtalspunkter - å M.A., född 1962, i åtalspunkten 1 enligt 8 kap 5 § BrB för rån och i åtalspunkten 5 enligt 15 kap 7 § BrB för falsk tillvitelse.

Åklagaren framställde i slutlig avfattning följande gärningsbeskrivningar i de nu angivna åtalspunkterna:

Åtalspunkten 1 (rån)

W.F. och M.A. har natten till d 18 maj 1993 gemensamt och i samråd på Bagaregatan i Nyköping medelst våld å B.J. från honom stulit 5 000 kr och ett Minutenkort.

Åtalspunkten 5 (falsk tillvitelse)

M.A., som d 20 maj 1993 av Eskilstuna TR (jourdomstolen) häktades som på sannolika skäl misstänkt för rån i Nyköping d 18 maj 1993, har till polisen under förundersökningen sanningslöst uppgivit annan verklig persons namn, nämligen T.E.A., född 1963. M.A. har sålunda sanningslöst tillvitat annan brottslig gärning och därvid mot annan föregivit besvärande omständighet.

Målsäganden i fråga om åtalspunkten 1 förde skadeståndstalan i målet. TR:n (ordf hovrättsassessorn Enetjärn) anförde i dom d 14 juni 1993, såvitt nu är i fråga:

Domskäl.

Skuldfrågan Åtalspunkten 1

W.F. har förnekat gärningen och bestritt det enskilda anspråket och det särskilda yrkandet. Han har ej vitsordat något belopp som skäligt.

M.A. har förnekat gärningen och bestritt det enskilda anspråket utan att vitsorda något belopp som skäligt.

W.F. har uppgett att han tillsammans med M.A. besökte restaurang Stadskällaren på kvällen för att ta några öl, att han därinne stötte ihop med sin yngre bror, B.J., som han inte träffat på en tid eftersom denne bor i en annan stad, att de alla tre satt och pratade och tog några öl och att det blev bråk mellan honom och brodern efter det att de lämnat restaurangen alla tre och kommit ut på Bagaregatan samt att han hittade fyra 500-kronorssedlar på gatan där bråket mellan dem ägde rum vilka han tog med sig därifrån. Han har förklarat att bråket började med att B.J. bakifrån skulle slå till honom men att denne hindrades av M.A. genom ett slag över bröstet. Han har bestritt att M.A. var med B.J. till bankomaten.

M.A. har inte kunnat relatera något beträffande händelserna den här kvällen. Han har uppgett att han inte minns att han var inne på restaurangen, men att det måste ha varit så om W.F. säger det. Han har uppgett att han träffade B.J. någon dag efter d 17 maj 1993 och att denne då talade om rånet men att det aldrig var tal om att det skulle ha varit han som var gärningsmannen.

På åklagarens begäran har målsägandeförhör hållits med B.J. samt vittnesförhör med P.L.. Vidare har åklagaren åberopat fotografier till styrkande av B.J:s skador samt delar av en silverkedja som hittats på platsen. B.J. har uppgett att han träffade sin bror W.F. i sällskap med M.A. på restaurang Stadskällaren på kvällen, att de kom i samspråk med varandra och tog några öl ihop, att den senare följde med honom till en bankomat för att ta ut pengar och att han där tryckte på fel knapp och på så sätt fick ut 5 000 kr i stället för 500 kr i 500-kronorssedlar. Vidare har han förklarat att när de kom ut på Bagaregatan, W.F. och M.A. cyklandes, började bråket med att M.A. slog honom i bakhuvudet så att han föll till marken varefter någon av dem, han har inte med säkerhet kunnat säga vem, tog pengarna ur fickan på hans skjorta samt slet av honom halskedjan. Han har beskrivit att han blev överöst med sparkar och slag och att det var två som var på honom samt att han hörde någon säga "Fick du tag på dem?" eller liknande. Efter bråket, har han uppgett, gick han hemåt men somnade i en port där han till slut blev omhändertagen av polisen samt att han gjorde anmälan dagen efter händelsen. Beträffande M.A:s uppgift om sammanträffandet med denne har B.J. bekräftat att han träffat denne men har ej velat uppge var och i sällskap med vilka detta sammanträffande ägde rum. Dock, har han berättat, kände han igen M.A. sedan kvällen före och talade också om för denne att han misstänkte denne för rånet.

TR:n gör följande bedömning: De inblandades berättelser om vad som hände på Bagaregatan är inbördes oförenliga. Samtliga har varit rejält berusade vilket får anses ha påverkat deras minnesbilder av händelseförloppet - beträffande M.A. så kraftigt att han enligt egen uppgift inte har något minne alls av vad som hänt. Klarlagt är också att det föreligger stark osämja sedan många år tillbaka mellan bröderna B.J. och W.F. - en osämja som också manifesterats i deras uppträdande vid huvudförhandlingen. Mot denna bakgrund menar TR:n att B.J:s utsaga som sådan inte förslår till att ensam styrka åtalet. Fråga är då om den övriga bevisning som åberopats av åklagaren stöder B.J:s version av händelseförloppet på så sätt att åtalet kan styrkas. Av de fotografier som företetts framgår att B.J. efter händelsen företett smärre skador på hals och bröst samt en knappt skönjbar rodnad bakom ena örat. Också fotografi utvisande B.J:s trasiga skjorta har företetts av vilket framgår att skjortan slitits upp i höjd med fickans överkant. P.L. har uppgett att hon iakttog tre män på Bagaregatan, varav en låg på marken, en stod lutad över denne och en stod vid huvudet på den som låg och att den sistnämnde rörde på foten som om han sparkade. Hon har emellertid inte kunnat uttala sig om hur bråket började och har ej heller kunnat förmedla några iakttagelser om vad som sades på platsen. Hon har beskrivit bråket som ett "fylleslagsmål". B.J:s uppgift om att W.F. och M.A. färdades på cyklar har hon inte bekräftat.

Utredningen i målet ger, enligt TR:ns mening, inte sådant stöd för B.J:s version av händelseförloppet att det kan anses styrkt att W.F. och M.A. på sätt åklagaren påstått rånat B.J..

Genom W.F:s egna uppgifter framgår att han förstod att de pengar han tog tillhörde B.J.. Hans uppgift om att han hade för avsikt att lämna tillbaka pengarna förtjänar inte tilltro mot bakgrund av att det är utrett i målet att han först inför huvudförhandlingen - d 2 juni 1993 - medgett att 2000 kr skulle återlämnas till B.J.. Inom åklagarens gärningspåstående ryms tillgreppsbrottet varför W.F. skall dömas till ansvar för stöld av dessa 2 000 kr.

Beträffande M.A. har ingenting framkommit som kan binda honom till tillgreppet av pengarna. De i beslag tagna kontanterna påträffades hos W.F.. Vid detta förhållande skall åtalet mot M.A. ogillas på denna punkt.

Med denna utgång i skuldfrågan skall det enskilda anspråket - - - lämnas utan bifall.

Åtalspunkten 5

M.A. har vitsordat de faktiska omständigheterna men bestritt ansvar för brott under anförande att han ej tillvitat T.E.A. brottslig gärning eftersom han hela tiden förnekat gärningen och bestritt sannolika skäl för brottsmisstanke samt häktningsyrkandet.

Han har uppgett att hans syfte var att slippa bli återförd till Frösö behandlingshem där han var intagen enligt LVM (lag 1988:870 om vård av missbrukare i vissa fall; red:s anm) och från vilket han hade avvikit d 28 april 1993.

Lagrummet falsk tillvitelse kräver enligt doktrin och praxis antingen en utsaga som innebär erkännande av ett brott i fel namn eller att gärningsmannen ertappas med brottslig gärning och då uppger fel namn. Ingetdera är för handen i detta fall. M.A. kan således ej dömas till ansvar för falsk tillvitelse, oavsett vilket uppsåt han hade. Emellertid skulle hans underlåtenhet att, självmant och i vart fall senast vid häktningsförhandlingen, ge sig tillkänna med rätt namn kunna medföra ansvar för annan gärning. Gärningsbeskrivningen sådan den utformats av åklagaren täcker emellertid inte ett sådant underlåtenhetsbrott varför åtalet mot M.A. skall ogillas.

Åklagaren fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle döma M.A. för rån, alternativt misshandel och grov stöld (åtalspunkten 1) samt för falsk tillvitelse (åtalspunkten 5).

Även målsäganden i fråga om åtalspunkten 1 fullföljde talan med yrkande om skadestånd.

M.A. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Andersson, referent, hovrättsassessorn Ronge samt nämndemännen Friberg och Thörngren) anförde i dom d 27 aug 1993:

M.A. (offentlig försvarare advokaten L.A.) sökte revision och yrkade att åtalet för falsk tillvitelse skulle ogillas. Riksåklagaren bestred ändring och anförde i genmäle bl a:

För ansvar för falsk tillvitelse krävs att någon sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning. Även en indirekt beskyllning kan vara straffbar (Brottsbalken II 6:e uppl s 190). Jag menar att M.A. indirekt har beskyllt den andre personen för brottslig gärning. Han har, sedan han delgetts misstanke om rån, uppgett den andres namn och vidhållit uppgiften under åtta dagar. Genom M.A:s uppgifter har den andre personen kommit att för myndigheterna framstå som misstänkt för rån, vilket M.A. också måste ha insett. Häktningsbeslut har till och med fattats avseende den andre personen. Det är enligt min mening inte rimligt, att som TR:n gjort, fästa avgörande betydelse vid att M.A. förnekat brott, och att han därmed inte skulle tillvitat den andre personen brottslig gärning.

Det saknar i sammanhanget betydelse att M.A:s uppsåt inte var att den andre personen skulle bli dömd för rånet, utan endast att slippa bli återförd till behandlingshemmet som han avvikit ifrån (Brottsbalken II 6:e uppl s 192). Jag delar således HovR:ns bedömning.

HD meddelade d 2 febr 1994 prövningstillstånd beträffande skuldfrågan samt förklarade frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt vilande.

Betänkande

HD (JustR:n Freyschuss, Munck, referent, Lambe, Nilsson och Lennander) beslöt följande dom: Domskäl. Sedan M.A. d 19 maj 1993 hämtats till förhör och delgivits misstanke om rån, begånget d 17 maj, uppgav han vid flera polisförhör att han hette T.E.A., vilket är namnet på en bekant till honom.

Enligt 15 kap 7 § 1 st BrB förutsätter straffansvar för falsk tillvitelse att någon hos myndighet som har att uppta anmälan i saken sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet.

Eftersom M.A. förnekade att han hade gjort sig skyldig till rån, kan det inte anses att han tillvitade T.E.A. någon brottslig gärning genom att uppge dennes namn för polisen. Som framgår av TR:ns dom förelåg emellertid vissa för M.A. besvärande omständigheter i saken, vilka också ledde till att han i T.E.A:s namn anhölls och häktades. Att M.A. uppgav T.E.A:s namn fick därmed till följd att dessa omständigheter antogs belasta T.E.A., något som M.A. måste ha insett. Oberoende av syftet med att lämna den osanna uppgiften har M.A. vid angivna förhållanden föregivit för annan besvärande omständigheter på sätt som förutsätts för straffansvar för falsk tillvitelse.