NJA 1994 s. 555

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Töllborn, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:

D.F. har som grund för sin ansökan om resning anfört att åklagarens åtalsbeslut inte innefattar en prövning av de särskilda förutsättningar som enligt 4 kap 11 § BrB skall föreligga för att ofredande på enskild plats skall kunna åtalas. D.F. har åberopat att målsäganden enligt egen uppgift inte polisanmält händelsen och att därför åtalsangivelse inte skett. Inte heller har någon anteckning skett i samband med åtalsbeslutet om att åtalet skulle vara påkallat ur allmän synpunkt.

Riksåklagaren har anfört att angivelse saknas i målet och att åtal får antas ha väckts eftersom åklagaren funnit det påkallat ur allmän synpunkt och att således, trots att det inte framgår av åtalsbeslutet, den särskilda åtalsprövning som följer av innehållet i 4 kap 11 § BrB ägt rum.

Av 20 kap 3 § 2 st RB framgår att åklagarens beslut att väcka åtal i vissa fall kan vara beroende av ett särskilt villkor, såsom tillstånd av myndighet eller angivelse av målsäganden.

Angivelse av brott skall enligt 20 kap 5 § RB ske hos åklagare eller polismyndighet. Någon särskild form för angivelsen föreskrivs inte, men det ankommer på åklagaren att kunna styrka att angivelse skett om det ifrågasätts. I praktiken sker det på så sätt att det särskilt antecknas på polisanmälan att angivelse skett. JO har i ett ärende (JO:s ämbetsberättelse 1973 s 115) anfört att om målsäganden anmält brottet till polismyndigheten får brottet därför åtalas av åklagaren och någon särskild lämplighetsprövning av åtalsfrågan skall inte göras. Av kommentaren till nämnda bestämmelse i RB framgår också att brott kan anges av annan än målsäganden.

Omständigheterna kring polisanmälan av det brott för vilket D.F. senare dömdes är oklara och det är inte klarlagt om målsäganden angivit brottet till åtal. HD godtar därför, i likhet med Riksåklagaren, D.F:s uppgift om att angivelse av brottet inte skett.

Emellertid har åklagaren också kunnat väcka åtal för den aktuella gärningen under förutsättning av att åtal varit påkallat ur allmän synpunkt. Den prövning som sker av huruvida ett särskilt åtalsvillkor är uppfyllt görs av åklagaren i samband med att förundersökningen avslutas och beslut i åtalsfrågan sker. Som Riksåklagaren angett kan en sådan prövning vara diskretionär och inte sällan saknas skäl i åtalsbeslutet. Det får emellertid hållas för visst att åklagaren vid sitt åtalsbeslut beaktat de särskilda villkor

som föreskrivs för ett beslut om åtal i det enskilda fallet. Åtalsbeslutet får därför, även om det inte uttryckligen motiverats, anses innefatta ett påstående om att, när så krävs, det särskilda villkoret för åtal är uppfyllt.

D.F. har gjort gällande att skäl för resning föreligger eftersom den rättstillämpning som föreligger uppenbart strider mot lag. Hans påstående får tolkas på så sätt att det förelegat ett rättegångshinder domstolarna självmant haft att beakta och att de därför bort avvisa åklagarens talan. Mot bakgrund av vad som anförts i det föregående finner HD inte att det förelegat något sådant hinder. På grund härav lämnar HD resningsansökningen utan bifall.