NJA 1994 s. 696

Verkan av medgivande från domstolsverket i fråga om rättshjälp.

HD

(Jmf 1985 s 592)

H.H. förvärvade under 1990 fastigheten Boters 1:35 i Anga socken av B-I.P., K.S. och T.S. för en köpeskilling av 190 000 kr. Med anledning av uppkomna rötskador väckte H.H. talan mot B-I.P., K.S. och T.S. vid Gotlands TR och yrkade förpliktande för dem att utge 50 000 kr såsom avdrag på köpeskillingen. Svarandena bestred H.H:s talan. I dom d 18 dec 1992 ogillade TR:n käromålet.

Talan fullföljdes i Svea HovR. B-I.P., K.S. och T.S. ansökte i HovR:n om allmän rättshjälp. Till stöd för ansökningarna anfördes, att deras sammanlagda rättegångskostnader översteg det belopp, som skulle ersättas av deras rättsskyddsförsäkring, samt att kostnaderna översteg tre gånger det basbelopp som gällde året innan rättshjälp begärdes.

Parterna träffade vid huvudförhandling i HovR:n förlikning av innehåll, att vardera parten skulle stå sina kostnader såväl vid TR:n som i HovR:n och att H.H. skulle återkalla sin talan i målet.

HovR:n (hovrättslagmannen Didön, hovrättsråden Grobgeld, referent, och Persson samt t f hovrättsassessorn Kristian Eriksson) avkunnade följande beslut: Med undanröjande av TR:ns dom avskriver HovR:n målet från vidare handläggning. Vardera parten skall stå sina rättegångskostnader såväl vid TR:n som i HovR:n.

I beslut d 14 febr 1994 angående ansökningarna om rättshjälp anförde HovR:n: B-I.P., K.S. och T.S. har som skäl för sina ansökningar om rättshjälp anfört att deras sammanlagda rättegångskostnader överstiger tre gånger det basbelopp som gällde året innan rättshjälp begärdes. HovR:n finner dock att de rättssökandes ansökningar skall bedömas var för sig. Varken B-I.P., K.S. eller T.S. har haft kostnader som överstiger tre gånger det ifrågavarande basbeloppet. HovR:n lämnar därför deras ansökningar om rättshjälp utan bifall.

B-I.P., K.S. och T.S. (ombud för samtliga advokaten T.E.) överklagade HovR:ns beslut d 14 febr 1994 och yrkade att rättshjälp måtte beviljas dem med biträdesförordnande för ombudet.

Domstolsverket medgav ändringsyrkandet.

Domstolsverket anförde: Tvisten har gällt avdrag på köpeskilling avseende fastighet. De rättssökande är svarandepart i processen. De äger gemensamt fritidshuset i fråga och har haft en rättsskyddsförsäkring tecknad för det. Försäkringen har tecknats för delägarna gemensamt. Kostnaderna är numera så höga att rättsskyddet inte längre kan tas i anspråk. Enligt vad DV inhämtat ifrån försäkringsbolaget, Länsförsäkringar Gotlanda, är detta tillräckligt för att tecknad försäkring skall gälla i tvist mot tredje man. Om i stället delägarna sinsemellan hade tvistat hade de inte kunnat utnyttja en gemensam rättsskyddsförsäkring utan varit nödsakade att teckna var sin försäkring för att kunna utnyttja den.

I 8 § 2 st rättshjälpslagen stadgas, att allmän rättshjälp får beviljas i angelägenhet som avses i 8 § 1 st 9 när den rättssökandes egna kostnader uppgår till minst tre gånger det basbelopp som gällde året innan allmän rättshjälp begärdes. Oaktat uttrycket i lagrummet kan det för stadgandets tillämpning inte krävas mer än vad som kan krävas av en normalt aktsam person i försäkringshänseende för att den allmänna rättshjälpen skall få utnyttjas. Det kan inte ha varit lagstiftarens mening att samägare till fastighet skall behöva ha var sin försäkring tecknad för att rättshjälpen skall få utnyttjas. Jämlikt grunderna för 8 § 2 st rättshjälpslagen bör därför allmän rättshjälp kunna beviljas i ett fall som detta.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Widegren, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. En person köpte 1990 en fastighet av B-I.P., T.S. och K.S.. Köparen väckte 1991 talan mot säljarna och yrkade avdrag på köpeskillingen p g a fel i fastigheten. Gotlands TR ogillade i dom d 18 dec 1992 käromålet. Köparen överklagade domen till Svea HovR. Under förberedelsen ansökte B-I.P. och medparter om rättshjälp i ansökan som första gången kom in till HovR:n d 8 dec 1993.

Enligt 8 § 1 st punkt 9 får som huvudregel allmän rättshjälp inte beviljas ägaren eller tidigare ägare av en fastighet, om han har eller borde ha haft rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten. I 2 st görs undantaget att rättshjälp får beviljas när den rättssökandes egna kostnader i angelägenheten har uppgått till minst tre basbelopp. Fråga är nu hur bestämmelserna skall tillämpas då två eller flera personer är fastighetsägare.

Det sk fastighetsundantaget infördes i början av 1980-talet av statsfinansiella skäl för att hejda kostnadsutvecklingen på rättshjälpsområdet. Det borde i första hand ankomma på fastighetsägarna att försäkringsvägen ombesörja ett tillräckligt skydd. (Prop 1982/83:61 s 33-35.) Rättshjälpen skulle vara subsidiär i förhållande till rättsskyddsförsäkring. Rättshjälpen skulle med andra ord träda in om rättsskyddsförsäkring saknades under förutsättning att fastighetsägaren inte borde ha skaffat sådan eller om tvist av speciellt slag inte täcktes av försäkringen. Däremot skulle rättshjälp inte träda in om någon t ex tecknat en billigare försäkring med inskränkt skydd. (A prop s 45.) Sedan lagrådet pekat på tillämpningssvårigheter anförde departementschefen att det var naturligt att de tillämpande myndigheterna intog en generös attityd i dessa gränsfall och hade som utgångspunkt, att rättshjälpen skall träda till när rättsskydd saknas för angelägenheten i fråga. (A prop s 58.)

Genom lagändring 1989 ville man skapa en möjlighet att lämna rättshjälp i fastighetstvister när rättsskyddsförsäkringen - som fanns eller borde ha funnits - hade utnyttjats intill högsta ersättningsbeloppet. Högsta ersättningsbeloppet kunde knytas till tre gånger basbeloppet. (Prop 1988/89:117 s 21 ff.) Men inte heller här framgår hur undantagsbestämmelserna skall tillämpas när det är flera fastighetsägare.

Redan i lagtexten i huvudregeln ligger att den tillämpande myndigheten har att pröva huruvida sökande bort täcka in sitt rättsskyddsbehov genom försäkring. När flera är samtidigt delägare i en fastighet är det normalt aktsamt att teckna endast en gemensam försäkring knuten till fastigheten i fråga. Detta tycks också vara grunden för domstolsverkets medgivande. Ett av domstolsverket lämnat medgivande bör inte frångås om inte alldeles speciella skäl föranleder därtill, jämför NJA 1985 s 592.

Delägare i fastighet bör alltså beviljas rättshjälp, när de gemensamma processkostnaderna för alla delägarna överstiger tre gånger det basbelopp som anges i 6 § 1 st rättshjälpslagen.

I detta fall är gränsbeloppet 101 100 kr. B-I.P. och medparters gemensamma kostnader uppgick i TR:n till 83938 kr och i HovR:n till 30 658 kr, eller tillhopa 114 596 kr. Högsta ersättning enligt försäkringen är 89 100 kr och självrisken 20 procent av de ersättningsgilla kostnaderna, eller mao 22 275 kr. Eftersom självrisken inte utgör ersättningsgill kostnad skall från beloppet 114 596 kr avräknas 22 275 kr. Kvarvarande belopp 92 321 kr överstiger inte gränsbeloppet.

Härvid föreligger särskilda skäl att oaktat domstolsverkets medgivande inte bevilja sökt rättshjälp.

Domslut

HD:s avgörande. HD gör inte ändring i HovR:ns beslut att lämna ansökningarna om rättshjälp utan bifall.

HD (JustR:n Vängby, Jermsten, Lind, referent, Nyström och Munck) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Ett av domstolsverket lämnat medgivande av rättssökandes överklagande i rättshjälpsärende skall inte frångås, om inte alldeles speciella skäl föranleder därtill (NJA 1985 s 592). Sådana skäl föreligger inte i detta fall. Överklagandet skall alltså bifallas med verkan att klagandenas egna kostnader ersätts ur rättshjälpen såvitt gäller belopp utöver det för dem sammanlagda beloppet enligt 8 § 2 st rättshjälpslagen, vilket uppgår till 101 100 kr.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut beviljar HD B-I.P., K.S. och T.S. allmän rättshjälp. Grundavgiften bestäms för B-I.P. till 6 120 kr, för K.S. till 450 kr och för T.S. till 450 kr. Den procentsats efter vilken B-I.P. skall betala tilläggsavgift bestäms till 30. Högsta beloppet för tilläggsavgiften är 18 360 kr.

Till biträde enligt rättshjälpslagen åt B-I.P., K.S. och T.S. förordnas advokaten T.E..

HD:s beslut meddelades d 8 dec 1994 (nr SÖ 288).