NJA 1995 s. 176

I ett vid HovR:n för Nedre Norrland handlagt mål mellan A.S., klagande, och dödsboet efter E.S., motpart, angående klander av bodelning var J.S., som var bosatt i Finland, kallad att inställa sig som vittne vid huvudförhandling d 30 maj 1994. J.S. inställde sig inte vid förhandlingen. På grund härav dömde HovR:n honom i beslut d 31 maj 1994 att till staten utge försuttet vite om 1 000 kr. Beslutet vann laga kraft.

J.S. ansökte i HD om resning och klagade över domvilla i fråga om HovR:ns beslut. Han anförde bl a följande. Han och tre av hans syskon är delägare i dödsboet, som är avträtt till förvaltning av boutredningsman. Han och övriga dödsbodelägare kallades till huvudförhandlingen som vittnen. HovR:n valde emellertid att betrakta de syskon som inte avstått från sin arvsrätt som parter, vilka skulle höras under sanningsförsäkran. Enligt lagen (1974:752) om nordisk vittnesplikt mm gäller för part skyldighet att inställa sig endast i vissa familjerättsliga statusmål. Med hänsyn härtill borde HovR:n inte ha kallat honom vid äventyr av vite och inte heller ha dömt ut vitet, då han uteblev. HovR:ns beslut innebär en oriktig rättstillämpning av en processuell regel och bör på grund av det anförda undanröjas.

Ärendet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Gladh, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: J.S. var delägare - - - se HD:s beslut - - - att vittna (prop 1974:95 s 11 och 92).

Vad som förekom vid lagens tillkomst ger inte vid handen att avsikten med lagen var att inskränka möjligheterna för svensk domstol att kalla parter eller ställföreträdare att inställa sig personligen i tvistemål. Av särskild betydelse i sammanhanget är stadgandet i 9 kap 7 § 2 st RB. När ett föreläggande som enligt särskild föreskrift skall förenas med vite skall delges någon som vistas utom riket, kan domstolen underlåta att förelägga vite, om delgivning annars inte kan ske i den främmande staten. Bestämmelsen utgår synbarligen från att svensk domstol allmänt anses kunna sätta ut vite även i kallelser till utomlands bosatta utländska medborgare, låt vara att praktiska skäl kan tala för att detta underlåtes.

Av betydelse för frågan om vite bör sättas ut i en kallelse i ett fall som det förevarande är vidare vilka möjligheterna är att driva in ett utdömt vite. Här är värt att notera det samnordiska lagstiftningsarbete, vilket för svenskt vidkommande kommit till uttryck i den nordiska verkställighetslagen (1963:193). Lagen utgår från att beslut av svensk domstol att döma ut processuellt vite kan verkställas i de andra nordiska länderna. Enligt lagförarbetena innebär dock inte detta något ställningstagande till frågan i vilken utsträckning man bör tvinga parter och andra som är bosatta i annat nordiskt land att inställa sig vid svensk domstol (prop 1962:203 s 25). Mot bakgrund av det anförda kan det i vart fall inte hävdas att HovR:ns beslut att förplikta J.S., som var bosatt i Finland, att utge det försuttna vitet innebär en rättstillämpning som uppenbart strider mot lag. Grund för resning föreligger därför inte. Inte heller har sådant grovt rättegångsfel förekommit som innebär domvilla.

HD lämnar J.S:s ansökan om resning och klagan över domvilla utan bifall.

HD (JustR:n Heuman, Freyschuss, Nyström, Lambe och Thorsson, referent) fattade följande slutliga beslut: J.S. var delägare i dödsboet. HovR:n borde därför inte ha kallat honom att höras som vittne utan som ställföreträdare för part. Även en sådan ställföreträdare skall emellertid kallas att inställa sig personligen vid vite, om hans närvaro är av betydelse för utredningen, jfr 11 kap 5 § och 50 kap 16 § RB. Att J.S. felaktigt kallades som vittne har inte berättigat honom att utebli från HovR:ns huvudförhandling.

Lagen om nordisk vittnesplikt innehåller bestämmelser om kallelse till svensk domstol av vittnen och andra förhörspersoner, vilka kompletterar och i vissa avseenden ersätter reglerna i RB. Bestämmelserna gäller, förutom vittnen och vissa målsägande, sådana parter eller ställföreträdare för part som skall inställa sig personligen i vårdnadsmål och mål om faderskap till barn. Lagen tillämpas i fråga om personer som är bosatta i annat nordiskt land och som vid kallelsen uppehåller sig i något av dessa länder. I lagens förarbeten anges som en viktig omständighet till stöd för en reglering på området att utländsk medborgare som inte vistas här i landet inte är skyldig att infinna sig här för att vittna (prop 1974:95 s 11 och 92).

Vid de överläggningar som föranleddes av Nordiska rådets rekommendation nr 17/1968 om vittnesplikt i Norden övervägdes att införa plikt även för part att inställa sig personligen vid domstol i annat nordiskt land. Bestämmelserna om personlig inställelse var mest långtgående i Sverige. Enighet uppnåddes om att införa inställelseskyldighet för part i vissa indispositiva familjerättsliga mål (a prop s 108), och lagen är utformad i enlighet härmed. Såvitt gäller personer som är bosatta i annat nordiskt land och som vid kallelsen uppehåller sig i något av dessa länder måste den nordiska överenskommelsen anses föranleda att vite kan föreläggas vid kallelse endast i den omfattning som följer av bestämmelserna i 1974 års lag.

Mot bakgrund av det anförda var HovR:ns beslut att förplikta J.S., som var bosatt i Finland, att utge det försuttna vitet ett sådant rättegångsfel som bör föranleda att beslutet skall undanröjas.

HD undanröjer HovR:ns beslut.

HD:s beslut meddelades d 28 mars 1995 (nr SÖ 49).