NJA 1995 s. 235

Allmän åklagare förde vid Sollentuna TR talan mot J.N. med yrkande att ett paket med klockor och smycken skulle förklaras förverkade enligt varusmugglingslagen.

Riksåklagaren överklagade och yrkade att HovR:ns beslut skulle undanröjas och målet återförvisas till TR:n.

Riksåklagaren anförde bl a: Frågan om J.N. har förvärvat äganderätten till föremålen får avgöras utifrån allmänna civilrättsliga principer. En gåva anses bli fullbordad genom tradition, dvs genom att gåvan överlämnas till mottagaren. För att tradition skall ha skett krävs inte att förvärvaren tagit någon fysisk befattning med godset eller ens att han haft någon mer omedelbar rådighet över detta. Tradition anses kunna ske när godset tas om hand av någon på mottagarens vägnar. Det har vidare hävdats i fråga om förutsättningar för tradition vid köp att traditionen främst bör utgöra en åtgärd som utåt markerar att säljaren inte längre förfogar över egendomen samt att varje handling varigenom säljaren sätter sig ur stånd att nyttja saken utan köparens medverkan är ägnad att i viss mån tillgodose traditionsregelns syfte (Unden, Svensk sakrätt, 10 uppl s 48). I anslutning till detta kan anmärkas att enligt 7 § 2 st köplagen (1990:931) avlämnandet av en vara sker när varan överlämnas till en transportör som har åtagit sig transporten från avsändningsorten, om varan skall transporteras till köparen på annan ort och annat inte är avtalat. Därefter övergår risken för varan på köparen enligt 13 §.

Vid gåva har traditionskravet upprätthållits särskilt strikt. Syftena bakom detta är bl a att försvåra skentransaktioner och skydda mot obetänksamt gjorda utfästelser. Dessa synpunkter får anses tillgodosedda när som i detta fall gåvan överlämnats till en självständig transportör. Några praktiska möjligheter att därefter avbryta eller annars påverka transporten har inte avsändaren.

Enligt min mening bör - - - äganderätten anses ha övergått till J.N. i och med att paketet överlämnades för postbefordran eller i varje fall senast då paketet anlände till en svensk postanstalt. En bedömning i enlighet med den som domstolarna har gjort i detta fall skulle få den konsekvensen att sedan beslaget hävts och godset överlämnats till adressaten det därefter skulle bli möjligt att åter rikta en förverkandetalan mot denne. En lösning som gör det mer eller mindre nödvändigt att avstå från att ingripa med beslag innan godset rent faktiskt tagits om hand av mottagaren är enligt min mening inte rimlig. J.N. bestred ändring.

Betänkande

HD (JustR:n Vängby, Lind, Solerud, referent, Nyström och Lambe) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Målet gäller talan om förverkande enligt 9 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling av föremål vilka togs i beslag när de anlände till postterminalen på Arlanda i en postförsändelse avsänd från Saudi-Arabien med J.N. som adressat.

Av 20 § varusmugglingslagen följer att talan om förverkande skall föras mot ägaren av föremålen eller, under vissa förutsättningar, forslare eller annan innehavare av den beslagtagna egendomen.

Enligt vad som har antecknats i TR:ns beslut hade föremålen i fråga utan J.N:s vetskap avsänts till honom som gåva och omhändertagits av tullmyndigheten innan de nått honom. Posten kan inte anses ha innehaft försändelsen för J.N:s räkning. Vid dessa förhållanden kan J.N. inte betraktas som ägaren i den mening som får anses avsedd med nämnda bestämmelser i varusmugglingslagen. Inte heller var J.N. sådan forslare eller annan innehavare av egendomen som omfattas av bestämmelserna. Talan om förverkande kan därför enligt lagrummen inte föras mot honom.