NJA 1995 s. 297

H.K., född d 25 jan 1992, är son till I.K. och H.L.. I.K. väckte vid Lunds TR talan mot H.L. och yrkade att vårdnaden om sonen skulle anförtros henne samt att H.L. skulle förpliktas att utge underhållsbidrag för H.K. med 4 100 kr i månaden fr o m d 25 jan 1992 t o m d 17 jan 1993 och med 2 500 kr i månaden för tiden därefter tills H.K. fyller 18 år, med rätt för H.L. att avräkna dels 1 125 kr per månad fr o m d 25 jan 1992, dels ett belopp om 4 800 kr som erlagts med 2 800 kr sommaren 1992 och med 2 000 kr i dec 1992.

H.L. medgav vårdnadsyrkandet. Han bestred att utge högre underhållsbidrag än 1 125 kr i månaden from d 25 jan 1992 t o m d 1 7 jan 1993. För tiden därefter tills H.K. fyller 18 år medgav han endast att utge 1 500 kr i månaden. Han vitsordade att han i och för sig hade förmåga att utge de yrkade bidragen.

Båda parter överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge.

H.L. yrkade att HovR:n skulle bestämma underhållsbidraget till 1600 kr i månaden för tiden från d 18 jan 1993 tills H.K. fyller 18 år. I.K. yrkade att HovR:n skulle helt bifalla hennes talan om underhållsbidrag.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

HovR:n (hovrättslagmannen Hellners, hovrättsrådet Bergforsen, referent, och tf hovrättsassessorn Arph-Malmberg) anförde i dom d 25 okt 1993: Domskäl. Underhåll för tiden d 25 jan 1992-d 17 jan 1993. I.K. har anfört följande. H.K. har under denna tidsperiod behövt vård som hindrat henne att studera och därmed uppbära studiemedel. Detta har medfört ett ökat underhållsbehov för H.K.. Till H.K:s normalbehov skall således läggas sådan kostnad för hennes uppehälle och bostad som hon ej kan täcka genom föräldrapenningen. Kostnaden för att hon varit hemma hos H.K. kan uppskattas till mera än 3 000 kr i månaden. H.K:s normalbehov uppgår till mera än 1 100 kr i månaden. I det yrkade beloppet, 4 100 kr i månaden, ingår inget standardtillägg.

H.L. har anfört att yrkandet i vad det avser kostnaden för I.K:s uppehälle och bostad i realiteten är ett yrkande om underhållsbidrag till henne och att lagligt stöd för ett sådant yrkande saknas. Han har ej gjort erinran mot skäligheten i och för sig av det yrkade beloppet.

Det bidrag till sonens underhåll som I.K. har yrkat för det första levnadsåret avser - utöver sonens s k normalbehov - egna kostnader för bostad och uppehälle. I allmänhet läggs barnets andel i bostadskostnad på den förälder som barnet varaktigt bor tillsammans med (se prop 1978/79:12 s 100 och 104). Den omständigheten att denna förälder studerar föranleder ingen annan bedömning. Vad gäller kostnaden för moderns uppehälle är inte heller den en kostnad som är hänförlig till barnets behov. Till detta behov hade i och för sig räknats t ex barnomsorgsavgift. Någon sådan har emellertid inte uppkommit i förevarande fall, eftersom I.K. valt att vara hemma hos barnet under den nu aktuella tiden. Som huvudregel bör endast verkliga utgifter för barnet räknas in i barnets behov (se nämnda prop s 103). Med hänsyn till det anförda kan I.K:s vadetalan inte bifallas i nu förevarande del.

Underhåll för tiden efter d 17 jan 1993. H.L. har anfört följande. Det belopp han medgett att utge, 1 600 kr i månaden, täcker H.K:s normalbehov. Frågan rör därför H.K:s behov av och därmed rätt till standardtillägg. Även frågan vilken standard H.K. tidigare erhållit är av betydelse. För att erhålla standardtillägg bör barnet på ett rimligt sätt kunna tillgodogöra sig sådant tillägg, vilket gör detta mera motiverat ju äldre barnet är. Med hänsyn till H.K:s ringa ålder kan denne redan på grund härav inte tillgodogöra sig ett standardtillägg och skall därför inte tillerkännas något sådant. Eftersom H.K:s föräldrar aldrig sammanlevt har han inte heller kunnat vänja sig vid någon standard som skulle motivera ett standardtillägg. Sammantaget gör H.L. gällande att H.K. inte har behov av något standardtillägg.

I.K. har gjort gällande att H.K. har behov av standardtillägg och att H.L:s goda ekonomiska förhållanden motiverar ett högre standardtillägg än vad TR:n bestämt.

Barns ekonomiska standard skall i huvudsak motsvara föräldrarnas. Med hänsyn till vad som är upplyst om H.L:s ekonomiska förhållanden finner HovR:n att det även i beaktande av H.K:s låga ålder bör utgå standardtillägg. HovR:n finner det skäligt att H.L. bidrar till H.K:s underhåll i enlighet med vad som yrkats.

Domslut. 1. HovR:n fastställer TR:ns domslut under 2.

HovR:n - som fann att frågan om barns underhållsbehov då vårdnadsberättigad förälder avbryter studier för att vårda barnet var sådan att särskilda skäl fanns för en prövning om tillstånd skulle ges enligt 54 kap 10 § 1 st 1 RB - meddelade fullföljdshänvisning.

Båda parter överklagade HovR:ns dom.

I.K. (ombud advokaten X.X.) yrkade bifall till sin talan om underhållsbidrag för tiden d 25 jan 1992-d 17 jan 1993. H.L. (ombud advokaten H.W-N.) yrkade att underhållsbidraget för tiden d 18 jan 1993-d 31 aug 1994 skulle bestämmas till 1 600 kr i månaden. För tiden därefter godtog han det utdömda bidraget.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Eva Olsson, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Parterna har i HD anfört samma omständigheter som redovisats i TR:ns och HovR:ns domar.

I.K. har därutöver anfört. Ett barn har enligt 6 kap 1 § FB rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Hon hade inte möjlighet att få tillsyn för H.K. förrän d 17 jan 1993 genom social förtur. Omvårdnaden och tillsynen under hans första levnadsmånader kunde inte tillgodoses av annan. Kostnaderna för hennes uppehälle och boende i den mån de inte täcks av föräldrapenning och bostadsbidrag måste därför ingå i H.K:s s k normalbehov vid beräkningen av underhållsbidrag. - H.K:s normalbehov efter d 1 sept 1994 uppgår till 3 156 kr i månaden. Med hänsyn till parternas ekonomiska förhållanden bör H.L. svara för 80 % därav eller 2 525 kr. Något standardtillägg utgår således inte efter sistnämnda tidpunkt.

När det gäller I.K:s överklagande gör HD följande bedömning. Enligt 7 kap 1 § 1 st FB skall föräldrarna svara för underhåll åt barnet efter vad som är skäligt med hänsyn till barnets behov och föräldrarnas samlade ekonomiska förmåga. I 3 st samma § föreskrivs att föräldrarna sinsemellan skall ta del i kostnaderna för barnet var och en efter sin förmåga.

I förarbetena till lagstiftningen (prop 1978/79:12 s 102 1) skisseras en metod för beräkningen av underhållsbidrag. Enligt denna skall barnets sk normalbehov uppskattas till visst belopp. Därefter görs en beräkning av varje förälders överskott, som skall kunna tas i anspråk vid bestämmande av underhållsbidrag. Beloppet räknas fram genom att man från nettoinkomsten efter skatt drar av ett förbehållsbelopp för förälderns eget och eventuellt för makes och samboendes underhåll. Underhållsbidraget erhålls därefter genom att det belopp som räknats fram för barnets behov fördelas proportionellt mellan föräldrarna efter överskotten. - Vid uppskattningen av barnets behov bör enligt departementschefen i allmänhet endast räknas in verkliga utgifter för barnet såsom grundbehov av mat, kläder, barntillsynskostnader mm. För att förenkla beräkningen föreslås dock att barnets boendekostnader räknas in i det förbehållsbelopp som bestäms för den förälder som barnet bor hos.

Nuvarande regler om underhållsbidrag till barn trädde i kraft d 1 juli 1979. Reglerna om underhållsbidrag till make efter äktenskapsskillnad i I 1 kap 14 § GB ändrades samtidigt. Reglerna återfinns numera efter vissa redaktionella ändringar i 6 kap 7 § ÄktB. Departementschefen uttalade i samband med införandet att svårigheter bl a att ordna barntillsyn kan utgöra skäl för att under en övergångstid döma ut underhållsbidrag till fd make (prop 1978/79:12 s 139).

Av såväl 7 kap 1 § FB som de ovan nämnda uttalandena i propositionen framgår således att det är tänkt att en klar åtskillnad mellan vad som utgör kostnad för barnet resp föräldern skall upprätthållas vid underhållsbidragsberäkningen. Mot bakgrund härav kan förutsättningar inte anses föreligga för att räkna in I.K:s kostnader för uppehälle och boende i barnets behov. Kostnaderna får därför endast betydelse vid bestämmande av förbehållsbelopp för henne och kan inte leda till någon höjning av underhållsbidraget.

HovR:ns dom skall på grund av det anförda fastställas i denna del. H.L:s överklagande avseende skyldigheten att utge sk standardtillägg avser med anledning av att barnets normalbehov därefter ökat endast tiden d 18 jan 1993-d 31 aug 1994. Som HovR:n funnit bör H.L. skäligen förpliktas att betala standardtillägg.

HD (JustR:n Knutsson, Magnusson, referent, Munck, Nilsson och Lennander) beslöt följande dom: Domskäl. Till stöd för sitt ändringsyrkande när det gäller underhållsbidrag för tiden d 25 jan 1992-d 17 jan 1993 har I.K. åberopat att omvårdnaden och tillsynen av barnet under dess första levnadsmånader inte kunnat tillgodoses av annan än henne själv och att hon på grund härav saknat möjlighet att genom studier eller tillfälligt arbete erhålla medel till sitt eget uppehälle. Kostnaden för barnets vårdbehov, utöver normalbehovet 1 100 kr, har av I.K. uppskattats till i vart fall 3 000 kr i månaden.

Enligt 7 kap 1 § FB skall föräldrar svara för underhåll åt sina barn efter vad som är skäligt med hänsyn till barnets behov och föräldrarnas samlade ekonomiska förmåga. I förarbetena till bestämmelsen har förutsatts att man, vid uppskattningen av det kostnadsbelopp som skall fördelas mellan föräldrarna, i allmänhet skall räkna in endast verkliga utgifter för barnet. Till sådana utgifter hör barntillsynskostnader. I fråga om detta slags kostnader har i förarbetena angetts att normalt inte någon högre kostnad än den som gäller vid kommunal barntillsyn bör godtas men att, om barnet inte kan beredas plats för tillsyn genom kommunens försorg eller det annars finns särskilda skäl mot tillsyn i sådan ordning, annan skälig kostnad bör få accepteras (prop 1978/79:12 s 104).

I fall då ett barn under skolåldern inte har kunnat beredas plats inom den kommunala barnomsorgen är vårdnadshavaren normalt hänvisad till att antingen söka anordna tillsyn genom utomstående i andra former eller själv svara för tillsynen. Väljer vårdnadshavaren det förra alternativet måste kostnaderna för detta i skälig omfattning vara att beakta när barnets behov skall beräknas, och den underhållsskyldige blir följaktligen normalt skyldig att bidra till kostnaderna.

Detta alternativ ställer sig emellertid ofta mera dyrbart än en tillsyn genom kommunens försorg. Det är därför inte sällan ägnat att minska kostnaderna för barntillsynen, om vårdnadshavaren i stället väljer att själv svara för tillsynen. I allt fall när en vårdnadshavare i sådan situation visar att han eller hon har blivit tvungen att avstå från förvärvsarbete och till följd härav har drabbats av inkomstbortfall, bör detta i skälig omfattning kunna räknas in i det kostnadsbelopp som skall anses svara mot barnets behov. Men det är då inkomstbortfallet som den underhållsskyldige skall bidra till att täcka och inte vårdnadshavarens levnadskostnader.

Den utredning som I.K. har förebringat - vilken i allt väsentligt tar sikte på hennes egna kostnader för bostad och uppehälle - utvisar inte i vad mån hon har drabbats av sådant inkomstbortfall som bör tas med i beräkningen vid bestämmandet av kostnaderna för barnet. Hennes uppgifter ger inte heller i övrigt stöd för en höjning av underhållsbidraget för den aktuella perioden. Hennes ändringsyrkande kan således inte bifallas.

H.L:s yrkande om sänkning av underhållsbidraget, såvitt gäller tiden d 18 jan 1993-d 31 aug 1994, grundar sig på att barnet enligt hans uppfattning inte har haft behov av standardtillägg under den perioden.

I förarbetena framhålls att frågan om barnets totala underhållsbehov inte kan ses fristående från föräldrarnas ekonomiska förhållanden. Barnet bör sålunda, efter en glidande skala, kunna göra anspråk på en högre standard för egen del ju bättre ställt föräldrarna har det i ekonomiskt hänseende. (Prop 1978/79:12 s 105.)

Frågan i vad mån standardtillägg bör utgå har belysts i rättsfallet NJA 1985 s 781. Som en riktpunkt har i rättsfallet ställts upp att barnet skall ha ett så stort bidrag att dess standard är likartad med den bidragspliktiges. Barnet måste dock, framhålls det, på ett rimligt sätt kunna tillgodogöra sig det ifrågasatta, högre bidraget, och ett standardtillägg är därför mera motiverat ju äldre barnet är.

I förevarande fall får det, även med beaktande av barnets låga ålder, anses skäligt att standardtillägg utgår i enlighet med vad HovR:n har bestämt. Inte heller H.L:s ändringsyrkande kan därför vinna bifall.