NJA 1995 s. 3

Republiken Lettlands utrikesdepartement hemställde i note d 2 aug 1994 till svenska ambassaden i Riga att R.K. måtte utlämnas till Lettland. Till stöd för framställningen åberopades ett häktningsbeslut, utfärdat av Lettlands riksåklagare d 22 juni 1994. Enligt beslutet är R.K. misstänkt för brott mot artikel 73 andra stycket i den lettiska strafflagen, som avser grova fall av varusmuggling.

Sedan ärendet jämlikt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till Riksåklagaren och denne verkställt utredning, överlämnade denne jämlikt 17 § samma lag ärendet jämte eget yttrande till HD.

R.K. (offentlig försvarare och ombud advokaten T.T.; försvarare och ombud advokaten L.S.) bestred bifall till framställningen.

R.K. var i utlämningsärendet berövad friheten fr o m d 29 juni 1994 då han anhölls av åklagare. Helsingborgs TR fastställde anhållningsbeslutet d 1 juli 1994 och förklarade d 17 aug 1994 R.K. häktad och medgav åklagaren tillstånd att meddela restriktioner.

HD höll d 29 dec 1994 förhandling i ärendet (Riksåklagaren genom byråchefen E.N.). Genom beslut samma dag avslog HD en av R.K. framställd begäran om att omedelbart bli försatt på fri fot samt förordnade att åklagarens tillstånd att besluta om restriktioner alltjämt skulle gälla.

HD (JustR:n Vängby, Nyström, Danelius, referent, och Nilsson) beslöt följande Yttrande:

R.K. har förnekat att han gjort sig skyldig till smugglingsbrott och gjort gällande att det föreligger hinder för utlämning på grund av att han inte kan anses på sannolika skäl misstänkt för att ha begått sådant brott. Han har vidare framhållit att den gärning för vilken han begärts utlämnad är otillräckligt preciserad i fråga om tid, plats och tillvägagångssätt, varvid han också erinrat om att det från lettisk sida lämnats varierande uppgifter både om den kvantitet bensin som skulle ha olovligt införts och om det belopp till vilket de undandragna avgifterna uppgått. Vidare har R.K. ifrågasatt om den påstådda gärningen utgjorde brott mot artikel 73 i den lettiska strafflagen och om det lettiska häktningsbeslutet alltjämt var lagligt grundat, eftersom det efter en ändring av lettisk lag numera krävs att ett av åklagare utfärdat häktningsbeslut efter viss tid skall underställas domstols prövning.

Utlämningsframställningen grundas på ett häktningsbeslut. Detta meddelades d 22 juni 1994 av Republiken Lettlands riksåklagare som enligt lettisk lag var behörig att besluta om häktning. Genom ändringar i den lettiska straffprocesslagen, vilka trätt i kraft d 1 okt 1994, skall beslut om häktning efter viss tid meddelas av domstol. Det har emellertid inte förebragts någon utredning som visar att beslutet d 22 juni 1994 till följd härav förlorat sin rättsliga giltighet. Detta beslut måste därför godtas som grund för utlämningsframställningen.

Enligt häktningsbeslutet är R.K. misstänkt för brott mot artikel 73 andra stycket i den lettiska strafflagen, som gäller grova fall av varusmuggling. Med varusmuggling avses enligt det nämnda lagrummets första stycke olovlig transport, med undgående av tullkontroll, av stora kvantiteter förnödenheter eller andra värdefulla föremål över Lettlands tullgräns, och till de grova fall som behandlas i andra stycket hänförs bl a sådan varusmuggling som utförs av en grupp personer som särskilt organiserats för att begå sådant brott.

Den gärning som läggs R.K. till last består enligt häktningsbeslutet i att han organiserat en grupp personer i syfte att, med undgående av tullkontroll, olovligt transportera stora kvantiteter oljeprodukter över Lettlands tullgräns. Med beaktande av det i häktningsbeslutet åberopade lagrummet och av innehållet i ett samma dag utfärdat beslut om åtal mot R.K. måste häktningsbeslutet förstås så, att vad som läggs denne till last är att han i smugglingssyfte organiserat en grupp personer vilket för honom medfört ansvar för den olovliga införsel som därefter kommit till stånd. Den gärning som avses i häktningsbeslutet får anses motsvara grov varusmuggling enligt svensk lag. På sådant brott kan följa fängelse i mer än ett år, och gärningen uppfyller därför kraven i 4 § 1 st lagen om utlämning för brott.

I häktningsbeslutet lämnas inga närmare uppgifter om de olovligt införda oljeprodukternas art eller kvantitet. Inte heller anges den tidpunkt då den olovliga införseln skulle ha ägt rum. De handlingar som tillhandahållits från lettisk sida är också ägnade att skapa viss osäkerhet i dessa hänseenden.

Riksåklagaren har emellertid förklarat att den gärning för vilken utlämning begärs består i införsel till Lettland i jan 1994, utan erläggande av tullar eller avgifter, av 10 000 ton A 76-bensin, varav 7 000 ton sedan sålts i Lettland. Enligt vad Riksåklagaren närmare uppgett har varusmugglingen tillgått så, att bensinen förts på järnväg från Ryssland till Litauen för transitering till Kaliningradområdet men att bensinen, när den befunnit sig på litauiskt territorium, omdirigerats till Lettland. Som mottagare i Lettland hade angetts ett icke existerande bolag, Agropromserviss, medan den verklige mottagaren var bolaget TESS PETROLEUM, SIA i Riga, som var ett dotterbolag till Trade Export & Sales Service i Helsingborg AB (TESS AB). Riksåklagaren har vidare upplyst att, enligt vad den lettiska utredningen utvisat, vissa fraktsedlar försetts med förfalskade namnteckningar och stämplar som gav sken av att härröra från lettisk tullmyndighet.

R.K., som bestritt att han haft något att göra med eventuella olagligheter i samband med införseln av bensinen till Lettland, har pekat på brister i den lettiska utredningen och särskilt framhållit att han inte fått tillgång till fullständiga protokoll över de förhör som hållits med vissa personer i Lettland. Han har ifrågasatt om det verkligen förekommit förfalskningar på fraktsedlarna och i vart fall ansett detta sakna relevans för hans del. Han har också åberopat ett kontrakt som TESS AB i det 1993 ingått med ett polskt företag och som avsåg leverans av ett större parti A 76-bensin. Detta kontrakt var enligt R.K. ett helt normalt kontrakt, enligt vilket TESS AB var mäklare utan ansvar för skatter eller avgifter vid införsel till Lettland.

Det material som åberopats i målet ger visst stöd för uppgiften att transporter av bensin, som först varit destinerade till Kaliningradområdet, senare omdirigerats till Lettland där bensinen mottagits av TESS PETROLEUM. Det förhållandet att, enligt vad som uppgetts, ett icke existerande bolag, Agropromserviss, angetts som mottagare av bensinen i Lettland styrker misstanken att det inte rört sig om normala lagliga affärer. Denna misstanke förstärks också av att de lettiska brottsutredande organen ansett sig kunna konstatera förfalskningar av tullmyndighets stämplar och namnteckningar på vissa handlingar.

Att misstankar om viss inblandning i smugglingsbrott riktas mot TESS PETROLEUM i Riga betyder dock inte i och för sig att även R.K. kan på sannolika skäl misstänkas för att vara delaktig i detta brott. Emellertid föreligger omständigheter som talar för att TESS PETROLEUM i stor utsträckning styrts från det svenska moderbolaget TESS AB där det var R.K. som bar det direkta ansvaret för bolagets affärer i Ryssland och de baltiska staterna.

Trots den osäkerhet som i åtskilliga hänseenden råder i fråga om händelseförloppet och om den roll som R.K. spelat i detsamma är omständigheterna därför sådana att sannolika skäl får anses föreligga för att R.K. begått den gärning för vilken han begärts utlämnad. Det i 9 § 2 st sista meningen lagen om utlämning för brott angivna villkoret för utlämning är därmed uppfyllt.

Inte heller i övrigt föreligger något hinder mot utlämning enligt någon bestämmelse i 1 -10 § § lagen om utlämning för brott.

JustR Thorsson var av skiljaktig mening och anförde: Det material som åberopats i ärendet ger visst stöd för uppgiften att transporter av bensin, som först varit destinerade till Kaliningradområdet, senare omdirigerats till Lettland, där bensinen mottagits av TESS PETROLEUM. Det förhållandet att, enligt vad som uppgivits, ett icke existerande bolag, Agropromserviss, angivits som mottagare av bensinen i Lettland kan också stödja misstanken att det inte rört sig om normala lagliga affärer. Denna misstanke förstärks också av att de lettiska brottsutredande organen ansett sig kunna konstatera förfalskningar av tullmyndighets stämplar och namnteckningar på vissa handlingar.

Att misstankar om viss inblandning i smugglingsbrott riktas mot TESS PETROLEUM betyder dock inte i och för sig att även R.K. kan på sannolika skäl misstänkas för att vara delaktig i detta brott. Visserligen föreligger omständigheter som talar för att TESS PETROLEUM i stor utsträckning styrts från det svenska moderbolaget, TESS AB, och R.K. har själv uppgivit att det var han som bar det direkta ansvaret för detta bolags affärer i Ryssland och de baltiska staterna. Detta är emellertid inte tillräckligt för att R.K. skall anses ansvarig också för den påstått olagliga transporten i jan 1994.

I åtalsbeslutet utpekas ett antal personer som de vilka ingått i den grupp som R.K. skall ha organiserat. I fråga om förhör med dessa personer, som måhända kunnat ge ytterligare belysning av de påståenden som riktas mot R.K., innehåller utredningen en kort promemoria, sammanställd av en utredare vid åklagarmyndigheten i Riga. Promemorian, som inte innehåller några upplysningar om omständigheterna vid förhören, måste bedömas med viss försiktighet. Utöver några korta utdrag har utskrifter av förhören inte tillhandahållits; dessa utdrag ger emellertid endast obetydligt stöd åt påståendena mot R.K..

Vid en samlad bedömning medför den betydande osäkerhet som sålunda råder såväl i fråga om händelseförloppet som om den roll som R.K. spelat däri, att det inte på grundval av den nu föreliggande utredningen kan anses föreligga sannolika skäl att R.K. begått den gärning för vilken han får anses ha begärts utlämnad.

Således föreligger nu hinder mot utlämning enligt 9 § 2 st lagen om utlämning för brott.

Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.

HD:s yttrande upptogs i beslut d 4 jan 1995 (nr SÖ 1).