NJA 1995 s. 333

R.P. överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge med yrkande att HovR:n skulle ogilla åtalet och förverkandeyrkandet.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Engström, hovrättsrådet Trulsson, referent, och tf hovrättsassessorn Per-Anders Bengtsson) anförde i dom d 17 febr 1995: Domskäl. Av utredningen framgår att R.P. d 22 nov 1993 försökt att i Helsingborg från Danmark för annan persons räkning införa 200 st s k Helsingörpiller, som är läkemedel, utan att anmäla införseln till tullmyndigheten.

Frågan om införsel av förevarande tabletter regleras i läkemedelslagen (1992:859), som trätt i kraft d 1 juli 1993. Till följd av ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna i denna lag var vid tiden för gärningen rätten till all införsel av läkemedel beroende av att importören hade tillstånd till tillverkning av eller handel med läkemedel eller hade erhållit särskilt importtillstånd av Läkemedelsverket. För resande gällde dock att de fick införa läkemedel utan särskilt tillstånd under förutsättning att läkemedlet var avsett för medicinskt ändamål och för den resandes personliga bruk. (Punkterna 1 och 5 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till läkemedelslagen och 17 § 2 st denna lag.)

Sedan Sverige d 1 jan 1994 tillträtt avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet), gäller emellertid de nämnda bestämmelserna i läkemedelslagen endast vid införsel från länder som inte omfattas av EES-avtalet (17 § läkemedelslagen). Till införsel av läkemedel från länder inom EES-området, bland dem Danmark, krävs således inte längre tillstånd.

I 5 § 2 st lagen (1964:163) om införande av BrB föreskrivs som huvudregel att straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Om annan lag gäller när dom meddelas och den nya lagen leder till frihet från straff, skall emellertid den lagen tillämpas, såvida inte är fråga om gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden.

Som redan framhållits krävs efter d 1 jan 1994 inte något tillstånd till införsel av läkemedel från Danmark. Det vid tiden för den åtalade gärningen gällande förbudet för resande att utan tillstånd införa läkemedel för annat än eget bruk, som i sak överensstämde med motsvarande förbud i den före d 1 juli 1993 gällande läkemedelsförordningen (1962:701), kan inte anses ha gällt under viss tid på grund av då gällande särskilda förhållanden (jfr NJA 1961 s 724). Följaktligen kan den åtalade gärningen inte föranleda ansvar för försök till varusmuggling.

På grund av det anförda skall åtalet mot R.P. och det i anslutning därtill framställda förverkandeyrkandet lämnas utan bifall.

Riksåklagaren överklagade och yrkade att HovR:ns dom skulle undanröjas och målet återförvisas till HovR:n.

R.P. (ombud advokaten U.E.) bestred ändring. Riksåklagaren ansåg att HovR:n hade tillämpat 5 § 2 st lagen om införande av BrB felaktigt och anförde till stöd härför: Regeln att en ny, mildare lagstiftning skall tillämpas gäller sådana fall där lagstiftaren har ändrat uppfattning om gärningens straffvärde. Det är då naturligt att den nya uppfattningen skall slå igenom i rättsskipningen så snart det kan ske (jfr Berg m fl, Kommentar till Brottsbalken III, 1994 s 556).

Frågan i målet gäller ansvar enligt varusmugglingslagen. Enligt 1 § denna lag döms för varusmuggling bl a den som utan att ge det tillkänna hos vederbörlig myndighet för in gods som enligt föreskrift i lag eller författning inte får föras in. I fråga om den så beskrivna gärningen har inte skett någon ändring, vare sig så att den numera är straffri eller att den skall bestraffas med en lindrigare påföljd än tidigare.

Det är visserligen riktigt att det inte längre gäller något krav på tillstånd för införsel av de aktuella läkemedlen. Tillståndsregler av den art som tidigare gällde måste emellertid anses hänförliga till vid varje tidpunkt rådande, särskilda förhållanden. Från varusmugglingslagens perspektiv betyder de ändrade reglerna endast att antalet varor som inte får föras in utan anmälan har begränsats och detta saknar enligt min mening relevans för bedömningen av det i varusmugglingslagen straffbelagda handlingsmönstret. I den delen har lagstiftaren i enlighet med vad jag nyss har sagt inte intagit någon mildare ståndpunkt utan brott mot den i den lagen angivna anmälningsskyldigheten är fortfarande belagt med straff i samma utsträckning som tidigare.

Till stöd för den uppfattning jag nu har redovisat vill jag hänvisa till den tidigare angivna kommentaren till brottsbalken (s 556 f) och till Leijonhufvud m fl, Straffansvar, 1993 (s 28 f).

Betänkande

HD (JustR:n Knutsson, Lars K Beckman, Nyström, referent, Nilsson och Westlander) beslöt följande dom: Domskäl. Som HovR:n anfört är inte fråga om sådant undantag som anges i 5 § 2 st lagen (1964:163) om införande av BrB. Med hänsyn härtill kan - då några övergångsbestämmelser av motsatt innebörd inte meddelats till ändringarna i läkemedelslagstiftningen - R.P:s försök att införa tabletterna från Danmark till Sverige inte längre medföra ansvar för försök till varusmuggling.

HovR:ns domslut skall därför fastställas.